Under förfallsperioden 1994–1999 började Internet bli allt mer användbart. Alla skaffade sig datorer, e-post och började kommunicera via nätet. De stora medierna började exponera sig på Internet, men ännu fanns inte Facebook, detta fenomen såg inte dagens ljus förrän 2004.
Alla dataintresserade satte nu igång att koda hemsidor. Vi talade ännu om datorisering, inte om IT. En av dessa var Kenneth Rasmusson från Malmö, som kom in i styrelsen någon gång under dessa år. Han erbjöd sig att skapa en hemsida för FiB/K och fick uppdraget. Med stor entusiasm och kreativitet drog han igång sitt enmansprojekt. Mest var det material från tidningen han digitaliserade som nu blev sökbart och läsbart på nätet. Bland annat presenterade han 1997 hela IB-materialet igen på ett nytt sätt. Det är fortfarande åtkomligt i sitt originella format. Han gjorde ett jättejobb och blev FiB/K:s webbpionjär.
Kenneth R var föstås självskriven i styrelsen 1999. Men i denna helt ny styrelse frågades, ifrågasattes och ställde krav. Mest av allt var det dock Kenneth R som ställde krav på styrelsen, som han ansåg inte begrep vad fib.se skulle kunna betyda i framtiden, vilket han faktiskt hade rätt i.
Det blev ganska snart problem som växte till rejäla motsättningar, bland annat runt en mailinglistan som Kenneth R startat och som han kallade Fibforum. Idag vet vi vad en mejlinglista (ett omodererat diskussionsforum) är, men det visste mycket få då. På Fibforum uppstod yviga diskussioner, inte sällan långt utanför FiB/K:s paroller och domäner. Listan låg helt öppen för alla att ansluta sig till och den samlade 100-tals medlemmar, många utan minsta anknytning till FiB/K. Det spred sig offentligt att i FiB/K diskuterades olämpliga frågor om t ex Sverigedemokraterna, islamism, sionism, antisemitism och annat svårsmält.
Den fritänkande sossen Stig-Björn Ljunggren var mycket aktiv. Med ett förflutet i KPML(r) gillade han att debattera med vänsterdemagoger om multikulturalism, populism, nyliberalism och om synen på nazismen i Sverige.
Styrelsen försökte nu reglera det hela på olika vis, vilket väckte frågan om yttrandefrihetens tillämpning i Internets tidsålder. Kenneth R förfäktade total yttrandefrihet, medan de flesta i styrelsen höll sig till tryckfrihetsförordningen och att inget i FiB/K:s namn skulle publiceras helt oredigerat.
I den nya styrelsen uppstod förstås nya motsättningar. Gun K kunde av naturliga skäl inte delta i alla möten, hon bodde ju i Skinnskatteberg och skulle sköta om Jan M, skjutsa honom hit och dit och hålla reda på hans bokningar. Men ändå skulle hon lägga sin näsa i det mesta. De två hårdast jobbande var Tom C och Lars Ivar Juntti, som nu började tröttna på hennes vassa ton. De uppskattade säkert hennes förmågor, men önskade att hon skulle avstå från ordförandeskapet nästa år.
Det här kröp fram i samband med att verkställande utskottets diskussion om det gångna årets verksamhetsberättelse. Det skar sig om en skrivning – som Gun K formulerat – ”att samarbetet varit gott” under året. Detta ansågs av andra som hyckleri, varpå känslorna blev upprörda och flera avgick ur styrelsen. Bråket fortsatte på styrelsemötet 11 mars, då jag hade förhinder. Allvarlig brevväxling följde och ett extra styrelsemöte inkallades.
Tom C hade skrivit brev till paret i Skinnskatteberg och hovsamt förklarat att allt inte alltid varit så lyckat. Gun K (och Jan M) tog det som ett knivhugg i ryggen och tolkade det som att han och Lars-Ivar J nu ville ta makten över tidningen, sparka ut Gun K, leda in tidningen på en populistisk linje etc. Jan M engagerade sig förstås på Gun K:s sida, vilket förvärrade saken. Vi ville ju inte mista Jan Myrdal som medarbetare.
Både Gun K och Jan M avgick ur styrelsen utan att styrelsen fick tillfälle att diskutera saken. Som reaktion på detta avgick också Tom C och Lars-Ivar J med omedelbar verkan.
En diger brevväxling mellan å ena sidan Gun K/Jan M och å andra sidan Tom C utväxlades. Ingen jag talade med förstod vad Gun K/Jan M menade, de blev därför närmast isolerade. Möjligen hade de Kenneth R på sin sida. Denne hade haft en liknande angreppsvinkel på formalistisk tråkighet i fibstyrelsen och fick därmed vatten på sin egen lilla kvarn.
Myrdal skrev 22 mars: ”Då plötsligt visar sig genom Toms brev att vi levt i en lögn. Verksamhetsberättelsen var falsk. Vi var tillbaka i samma djävlighet som vi haft då och då dessa tjugonio år. Nu var det Tom och Lars-Ivar som stod för knivhugget. (Andra i och kring styrelsen och redaktionen kan berätta om hur det var i liknande situationer förr!) Vi ställer – av naturliga skäl! – inte upp på tjugonio år till!”
Det här var en mycket typisk överreaktion av Jan M.
Den 17 april år 2000 skrev jag i min dagbok: ”JM är en slags fadergestalt för hela vår rörelse. Hans inflytande har alltid varit fundamentalt eller övergripande, vilket diskuterats från tid till annan som tillgång eller problem. ’JM och hans khmerer’, som Guillou kallade oss en gång. Själv framställer JM sig som en kamrat bland andra, för han har ju allt intresse i världen att utåt framställa det just så, för att framhålla FiB som demokratisk folkrörelse. Men JM-komplexet är och har mer eller mindre alltid varit en realitet i FiB/Kulturfront.”
Och så var det – på gott och ont.
Jag trodde då – uppenbarligen godtroget naivt – att Gun K och Jan M insett sina misstag. Men samma misstag; att linda in allt i storpolitisk dimma, fjärran från folkrörelsers föreningsdemokratiska tradition, upprepade sig igen. Det som Jan M för övrigt skrivit bra om och lärt oss så mycket om. Trist men sant.
Efter ännu en tid insåg till och med Gun K och Jan M att dessa bråk måste få ett slut, ja att tidningens framtid faktiskt hängde på det. Så efter stämman 2000 inträffade det märkliga att allt återgick – efter lite krumbukter hit och dit som kallade politiska diskussioner – till det gamla vanliga igen. Lars-Ivar J, Tom C, Gun K och Jan M, alla var åter med i styrelsen. Gun K hade dessutom sett till att Kenneth Rasmusson, som inte ens var föreslagen av valberedningen, kom in. Så nu satt alla strids-tuppar och -hönor åter vid samma bord utan att att några av misshälligheterna egentligen klarats ut.
Detta är engelska på svenska: ”Det är fortfarande åtkomligt i sitt originella format.” Man kan skriva ”their original format” på engelska, men på svenska betyder ”originell” sedan 1800-talet ”särpräglad”.
Den engelska betydelsen av ”format” (mönster för presentation av information) fanns inte i svenskan när IB-materialet trycktes. Jag undrar vilket eller vilka ord massmediemänniskor sade på den tiden? De måste ju ha talat om att trycksidor och eterutsändningar var utformade efter fastlagda mönster.
Jan Arvid G!
Här är det du som inte förmår läsa. Formatet (som också är anglosaxiska, men det finns inget bättre ord på svenska) var just saärpräglat, vilket jag ville poängtera.
Åh ursäkta!. Jag trodde att IB-materialet var framlagt som faksimil. Men det är Kenneth Rasmussons ”nya sätt” som är originellt. Men är det inte den förflutna tiden, som gör, att KR:s ålderdomliga men läsliga IB-sidor från 1997 ser originella ut? Det skulle jag säga, efter att ha letat upp dem på världsvida väven.
Att ”det inte finns något bättre ord på svenska” har sagts om många ord. Det skulle inte behöva vara så. Det är en mentalitetsfråga. Det bästa vore om de svensktalande tänkte så här: ”Nu behöver vi ett ord. När någon kommer på ett bra ord, skall vi använda det.”
Det handlar inte om att gynna ord som är skapade av inhemskt virke, och motverka utrikiska ord. Jag tycker det skulle vara bra att låna ”statunitensisk” från romanska språk till svenska, eftersom ett sådant ord behövs (Jan Myrdal påpekade ofta det, men kom inte på min eleganta lösning) och eftersom ”statunitensisk” passar i svenskans struktur.
Låt mig exemplifiera med en språkfråga till DN. Läsaren Patrik undrade om ett bättre ord än ”screening” funnes. DN:s expert, språkvetaren Karin Webjörn svarade att:
”Svaret på din fråga är nej, det finns inget annat uttryck än screening för just den typ av undersökning som du frågar om […] Risken med att ersätta en etablerad inlånad term som screening med ett uttryck som till ytan ser mer svenskt ut, exempelvis sållning, är att det blir otydligt och ibland rent av felaktigt. Ordet sållning har nämligen inte alls samma specifika innebörd som facktermen screening. Om man tror att de personer som man kommunicerar med kan ha svårt att förstå termen screening ska man dock ge en förklaring, precis som Cancerfonden gör på sin webbplats.”
Det var ett dåligt svar av språkvetaren. I det andra landet varest svenska är officiellt språk, Finland, finns ordet ”sållningsundersökning”, vilket ibland används även i Sverige. Ordet ”sållningsundersökning” är bättre på alla sätt, men den ängsliga rädslan för att medvetet ta upp ett nytt, välformat ord hindrar dess spridning.