Mitt politiska liv (del 4) – Vardagsarbetet i Umeå

11

FiB-arbetat drog igång med buller och bång för oss i Umeå i samband med att första numret utkom 27 januari 1972. Intresserade hade strömmat till och vi hade snabbt bildat en lokalavdelning. Som jag tidigare nämnde beställde vi 400 ex av nummer 1, som vi sålde slut innan nummer 2 utkom den 10 februari. Målet var att bli veckotidning, men vi startade med fjorton dagars utgivningsperiod.

Stig Carlsson blev vår förste ordförande och stod som kontaktman i tidningen till och med nummer 4 år 1972. I nummer fem blev jag kontaktman med mitt telefonnummer i tidningen, vilket innebar en och annan påringning, men inte var det många.

Första numret levererades till Per Runessons tjänsterum på Sveriges Radio. Hur han fick den tunga lådan med sig vet jag inte, men klockan 11.45 samlades alla fibbare på kårhuset Universum för att fördela tidningar. Nu skulle vi ut på stan och sprida denna splitter nya tidning i konkurrens med alla andra vänstertidningar utanför Domus och Systemet. Vi skulle slå dem alla med häpnad.

Minns att tidningen kändes lite tunn och sladdrig första gången jag hade den i min hand, att den var lite blek och gammaldags i sin utformning. Men bra förstås. Formatet var typ veckotidning. Entusiasmen och förväntningarna från oss var enorma. Vi tyckte åter att vi var med om något stort och blev en starkt sammansvetsad grupp. Vi sålde alla våra 400 tidningar av nummer 1 i Umeås lilla centrum.

Nr 2 levererades till min hemadress på Historiegränd, minns inte hur många vi tog hem, kanske var det 300. Alla ombud kom då till mig och kvitterade ut sina ombudsex och jag höll ordning på redovisning, återlämnade av osålda, tog emot pengar och stämde av. Sedan lämnade jag pengar till kassören som betalade in till FiB centralt. Tidningen kostade länge 2:50, så det var väldigt mycket mynt det handlade om. Så småningom, när vi fick eget postgiro, började ombuden själva betala in till lokala kassören. Men länge höll vi på att räkna sedlar och mynt.

I början var vi inte så många, men i och med att vi började synas fredag och lördag på stan droppade det in nya aktivister. Vi var som flest 30-40. Det blev så många att vi behövde dela upp oss i tre eller fyra stadsdelsgrupper, med en ansvarig i varje stadsdelsgrupp. Denna hämtade tidningar hos mig och distribuerade vidare till sin stadsdels aktivister. Så gick man ut tillsammans och knackade dörr och sålde. Man förde då förstås anteckningar om vem som köpte och kunde bli fasta köpare. Kanske kunde man övertala dem att ta en prenumeration så småningom. I stadsdelarna hade man också möten med tidningskritik och andra föreningsdiskussioner.

Trots vårt idoga och systematiska arbete föll upplagan och vi sålde allt färre lösnummer. I stadsdelarna gjordes dörrknackningsaktioner varje nummer plus att vi var ett gäng som sålde på utanför Domus vid Rådhustorget varje lördag förmiddag. Jag höll på med det i stort sett varje helg i tre års tid, med några veckors uppehåll på sommaren och någon vecka på julen, då tidningen hade uppehåll i utgivningen.

Man fick vänner genom detta. Redan vid nummer 2 knackade Lennart Strandberg på min dörr och ville ha ett antal ex för att sälja på jobbet. Han var kranförare på byggen och aktiv i SKP. Vi blev mycket goda vänner och kämpade mot vänstersekterister i stan tillsammans varje lördag. Sedan gick vi och fikade. Vi läste Myrdals skriftställning varje nummer och diskuterade dem intensivt. Tillsammans förstod vi allt mer av vad han skrev det var faktiskt en mycket effektiv skola vi hamnade i. Han blev avdelningens kassör efter ett tag och skötte det minutiöst. När jag flyttade från Umeå 1975 tappade vi kontakten. Lennart var den andra läsande arbetaren i Umeåavdelningen, det levande beviset för att det läsande svenska folket faktiskt fanns, tänkte jag förstås.

Det var också många andra. Har redan nämnt journalisterna på SR; Per Runesson, Staffan Ling, Isa Edholm och Leif Stenberg. En som blev en nära kompis var Janne Ekelöf, Majas son. Vi gick båda på Lärarhögskolan. Han var visserligen mest SKP-are, men hängde med fibbarna när han tyckte det var kul. Han var/är en mycket glad, humoristisk och entusiastisk kille. Han gillade att komma hem till Barbros och mitt relativt välordnade hem, där mattider och matlagning var en inte helt oviktig del av livet. Janne blev lärare med speciell inriktning på mattepedagogik. Det var för övrigt han som fick mig att söka mig till SKP 1975. Han hade varit på en SKP-kongress och vittnade för mig på sin breda värmländska om att partiet bestod av mycke chysta (med tjockt ch-ljud) mäncher. Mer om SKP-tiden kommer senare.

Jag hade en stor illusion och ambition om att vi skulle bygga en stark och beständig organisation. Men eftersom det var mest ungdomar som kom och försvann lika snabbt visade det sig helt omöjligt. Det berodde ju på att det var nästan bara studenter. Men vi lärde oss organisera och fatta beslut i stadgeenlig ordning. De årliga föreningsstämmorna där man mötte folk från hela landet var förutom allt annat skolor i demokratisk föreningskunskap. Björn Forseth, FiB-aktivist i Kiruna, skrev en utmärkt handledning i just föreningskunskap, som vi läste.

Vi skaffade oss en egen föreningslokal på andra våningen i Scarinska villan, alltså i gamla studentkårshuset mitt i stan. Den hjälptes vi åt att möblera, med stolar runt ett stort bord. Där hade vi våra avdelningsmöten, där tillverkade vi banderoller med våra paroller och en stor duk med Folket i Bild/KULTURFRONT:s logga i vit text på röd botten. Där hade vi möten med både Jan Myrdal och Jan Guillou när de vid några sällsynta tillfällen besökte Umeå. Mer om mötet med Guillou i nästa kapitel. Mitt första möte med Jan Myrdal skedde något av de första åren i denna vår lokal i Umeå.

Myrdal var inbjuden att framträda i något större sammanhang, minns inte vad, kanske gällde Vietnam. Vi hade då ett avdelningsmöte i vår lokal där han var sista punkten på dagordningen. Vi avverkade våra punkter i vanlig ordning och Jan Myrdal satt tyst och försynt och lyssnade intresserat. Han gillade nog att se klassiskt föreningsarbete i praktiken, tillämpad av oss unga aktivister. Han var principiellt noga med ”organisationsdemokratin”, som han kallade den – till skillnad från den då i stora delar av vänstern så populära direktdemokratin.

När det blev hans tur berättade han på sitt speciella sätt om vikten av organisering och att inte falla undan för ”maxiststencilisterna” som ju var mycket talrika i Umeå. På kvällen efter det offentliga mötet (som jag glömt vad det handlade om) samlades vi i Janne Ekelöfs kollektiv, där det blev något slags efterfest. Jan Myrdal kände sig säkert lite obekväm, men han tog som vanligt till orda – varpå alla tystnade – och berättade om kollektivboende när han var ung på 50-talet. Vi var då i 30-årsåldern och Myrdal i 50-årsåldern. Jag minns också att jag tyckte han var vänlig, försynt och lätt att prata med, även om han mycket lätt övergick till föredragshållande. Han visade stort intresse för oss aktiva fibbare runt om i landet.

En annan betydelsefull lokal för olika politiska sammankomster var den fina Oktoberbokhandeln i Umeå. Någon hade, förmodligen genom kontakter, ordnat ett hyreskontrakt till ett litet gult tvåvåningshus på Skolgatan mitt i Umeå. Det är sedan länge borta. I bottenvåningen fanns en liten affärslokal, som passade perfekt som bokhandel och en trappa upp fanns ett rymligt rum som inreddes till kafé och möteslokal. SKP-arna hjälptes åt att renovera och inreda.

Arkebuseringen av Francisco de Goya

Lars-Åke Stomfelt målade rakt på kortväggen en jättebild av Goyas Arkebuseringen. Först projicerade han en diabild på väggen så stor som möjligt med ett vidvinkelobjektiv i projektorn och ritade av konturerna med kolkritor. Sedan målade han upp hela bilden med akrylfärger och signerade med Bildfront. Det blev en mycket pampig vägg.

Vi som inte var SKP-are var förstås alltid välkomna. Detta lilla hus blev en naturlig träffpunkt för många olika aktiviteter. Där köpte vi våra böcker och där såldes förstås FiB/K. Säkert har det fina Bokcaté Pilgatan sina rötter i denna fina Oktoberbokhandel.

Måndagen den 9 juni 1975 på förmiddagen var jag nere i Oktoberbokhandeln i något oviktigt ärende, mest för att snacka en stund denna försommardag. Då ringde plötsligt telefonen på bokhandelsdisken och Helge Sonntag (har jag för mig att det var), som då var i tjänst svarade, räckte luren till mig och sa att det var till mig. Det var ju långt före mobilernas tid. Det var Barbro som lyckats lista ut var jag var. Hon meddelade mig i lugn och saklig ton att vattnet hade gått och att det var dags att ta sig till Förlossningen. Det var Julia som var på väg. Detta telefonsamtal till mig på Oktoberbokhandeln i Umeå glömmer jag aldrig.


Hela serien här

Föregående artikelUkraina : Tunneln som inte leder mot ljuset
Nästa artikelVi förlorar våra fredsaktivisthjältar precis när vi behöver dem som mest
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

11 KOMMENTARER

  1. Det klagades på att jag skref för långt om semikolon, men i artikeln ofvan hafva vi bevis på att upplysning i ämnet tarfvas. Det skall vara ”Det var också många andra. Har redan nämnt journalisterna på SR: Per Runesson, Staffan Ling, Isa Edholm och Leif Stenberg.” Icke semikolon efter ”SR”.

  2. ”Lennart var den andra läsande arbetaren i Umeåavdelningen, det levande beviset för att det läsande svenska folket faktiskt fanns, tänkte jag förstås.”

    Det känner jag igen mig i. Jag begick en fadäs, när jag vid ett Lund-Malmö-FiB/K-möte, efter inledande presentationer, konstaterade att vi hade en riktig arbetare på mötet. Anders Axelsson berättade senare att han ville slå ihjäl mig.

  3. ”ett litet gult tvåvåningshus på Skolgatan mitt i Umeå. Det är sedan länge borta.”

    I förbifarten nämnes hufvudsaken! Med det lilla gula huset (ett trähus förmodar jag) försvann och förintades landet Sverige. Medan vi pysslade med oviktiga saker.

  4. I avsnitt fyra känner jag mer igen mig, eftersom det handlar om aktivistliv. Jag blir verkligen imponerad av hur många nummer ni sålde, men ni var ju också en större grupp än i Luleå. Jag mötte Knut L första gången utanför Domus vid Rådhustorget och har eventuellt ett fotografi någonstans.

  5. Jamen det där var väl en trevlig bil – för den händige.

    Och du var i gott sällskap. Olof Palme körde också en Fiat 600. Hans och Lisbeths Fiat var dock byggd i Tyskland och gick under namnet Neckar Jagst – men det var en Fiat 600 i grunden.

    Själv köpte jag 1974 en Renault 4. Innan dessa rattades (till och från praktikplats i Piteå) en Citroen CV2 – som hette Ack Ja. Den hade mina kompisar Bo och Lena köpt av sociologen i Umeå Lars Göran Karlsson, även kallad Basso. Han i sin tur hade köpt den av Myrdal-Kessle (sades det).

  6. Tack för en fin berättelser med innehåll, till viss del med bilder som väcker mitt minne.

    Jo men visst har vi generationsminnen från innehav av bilmodeller. Kanske en Buick-rak sexa modell 1948 till en Ford Anglia 59:a. Historier om dessa bilar, väl invävda under en omvälvande period, tillhör delar av utgångspunkten vidare ut i det ”verkliga” livet. Den stora glädjen när barnen kom till världen och betydelsen av att tillhöra en del i ett större sammanhang inom arbete och föreningsliv.

    Visst fanns det under denna tidsperiod en gemenskapsanda som till viss del är förlorad.

  7. Lite off-topic, men värt att uppmärksamma: det är på dagen 70 år sedan alla tiders kamrat gick bort: tovarisjtj Stalin. Hade Sovjetunionen kunnat vinna det Stora fosterländska kriget utan Stalin? Tveksamt.

  8. Mats L!
    I veckan var det massipantårtans dag (fösste tossdan i mass är det massipantårta) och idag Lillefars dödsdag. Hårda bud.

    Jag minns när det var (skulle ha varit) Stalins 90-årsdag, 18 december 1969. Det var mitt under gruvstrejken och kamraterna i Malmfälten (bland annat Sven Strömberg) anklagades för att ta paus vid flygbladsutdelandet och annat stödarbete för att i stället fira Stalins födelsedag.

    Nä, enligt den ansedde amerikanske forskaren Stephen Kotkin skulle inte Sovjet ha överlevt 1930-talet. Femårsplanerna krävde en Stalin. INGEN annan förmådde ta det ansvaret. Om det nu var på gott eller ont får vi tvista om en annan gång.

  9. Leif S!
    Min ukrainska svärmor berättade just hur hon och hennes hemby i Ukraina upplevde beskedet om Stalins bortgång (hon var då 13 år) – alla grät.

    Något säger mig att detta kommer inte att upprepas när Putin lämnar in.

    Stalin kommer att sysselsätta historikerna i många år i framtiden.

  10. Hej igen, Mats L!
    Ja, Stalin är naturligtvis värd att uppmärksammas. Av många skäl, men kanske ändå mest för den rena och klara tillämpningen av kamrat-begreppet. Han lärde oss en hel del om hur det var att vara kamrat! Att alltid säga ja till det ledningen bestämt och att inte handla innan ledningen talat om när det är dags. Att glatt och villigt låta sig underordnas den demokratiska centralismen och alltid veta vad som är rätt och fel.

    Det är inte alltid så lätt att veta hur man ska handla och tänka i alla situationer för att bevara det kollektiva beslutsfattandet och lita på ledningen. Mycket av det blev viktigt under FiB/K:s uppbyggnad de formativa åren under 1970-talet. Inte minst för den SKP-fraktion, vilken i mångt och mycket styrde föreningen under dessa år. Och fortfarande försökte göra detta in på det omstörtande 1980-talet, långt efter att SKP självt upphörde att existera. Jag väntar med spänning på nästa avsnitt av Knuts personliga aktivisthistoria.

  11. Detaljer är Knuts begåvning ”hur luren sträcktes till NN” typ ja sånt är oftast fabricerat men Knuts minne är detaljer som etsat sig fast. ”Vi” är i den åldern de flesta som läser lindelof.nu att återge minnen är vår dagordning, inte så mycket ”framtid”, framtiden ligger i det som varit. Nu görs bokslut efter bokslut. Revisorerna springer med rödpennan och sätter bock i kanten, alternativt grönt kryss. Bra Knut L fortsätt!

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.