Mitt politiska liv (del 5) – Enhetsfronten blev vattendelaren

31

Vietnamrörelsen tillämpade vad de kallade enhetsfrontspolitik. Den hade de inspirerats av, som jag förstår det, framför allt från två håll. Dels från Georgi Dimitrov (bulgarisk kommunist, ordförande för Komintern 1935– 1943). Av honom fanns det sedan länge två böcker; Folkfronten för kamp mot fascismen och kriget (Stockholm: Arbetarkultur. 1937) och Enhetens och folkfrontens problem: tal och artiklar (Stockholm: Arbetarkultur. 1939). Den andra inspirationskällan var Kina och Maos enhetsfront i kriget mot japanerna 1937–1945. Dessa inspirationskällor var de typiska vänsterintellektuella utgångspunkterna för enhetsfrontspolitik, men som i praktiken var mycket enkla att förstå. Självklart ska man ena så många som möjligt mot huvudfienden! Allt annat ökar risken för ett bakslag.

När det gäller att komma till en lösning av svåra konflikter mellan olika gruppintressen är enhetsfrontstanken – en taktisk hållning som inte alltid kallats för enhetsfront – helt självklar, antingen det gäller inrikespolitik, världspolitik eller krig. Vietnamrörelsen renodlade frågan till en enda huvudparoll: USA ut ur Vietnam! Och sedan försökte man ena så många som möjligt bakom den. Det var det här som FNL-rörelsen var så framgångsrik med. Men det var också den som var den kanske mest splittrande frågan inom vänsterrörelsen på 70-talet. Och den konflikten består än idag.

För mig var saken emellertid mycket enkel. Varför ska man föra fram en massa underordnade särintressen i en demonstration till stöd för Vietnams land och folk?

Demonstrationsförhandlingar

Men detta var alltså inget man kunde enas om mellan vänsterns olika falanger, partier och grupperingar, som alla befann sig inne och krigade om detta i Vietnamrörelsen. Minst tre gånger om året under perioden 1970 till 1975, samlades i Umeå vänsterns olika grupper till förhandlingar. Dels gällde det 1 maj och dels de återkommande Vietnamveckornas demonstrationer, men också IB-demonstrationer och annat.

Ett exempel kunde se ut ungefär på följande vis. FNL-gruppen, som var den största rörelsen kallade till möte. Vi samlades runt ett stort bord, det kunde vara tio personer/organisationer som hörsammat kallelsen. FNL-gruppens representant framförde sin mening om att enigheten i huvudfrågan skulle manifesteras så mycket som möjligt, alltså först och främst huvudparollen ”USA ut ur Vietnam” och några övriga väl etablerade paroller inom FNL-rörelsen. Inga partifanor eller kontroversiella krav på plakat och banderoller.

Det här betraktades av trotskister som ren stalinism och som småborgerlig undfallenhet för borgarstaten och antikommunism av (r)-are. Trotskisterna förordade vad de kallade ”tendensfrihet”, vilket innebar att demonstrationerna helst skulle delas in i organisationssektioner och där varje sektion/fraktion skulle få föra fram vilka paroller de ville, som de själva inte ansåg stred mot demonstrationens huvudparoll. Men, vad som stred mot huvudparollen rådde det ständigt delade meningar om.

Trotskisterna ville i alla Vietnamdemonstrationer och 1-maj-demonstrationer ha med sin favorit bland talkörsparoller; ”Internationell solidaritet, arbetarklassens kampenhet!” Den var ju rytmisk och rimmade till och med, men den sköt långt över målet ansåg FNL-ledningen och även de flesta av oss i FiB-gruppen. Vi ansåg att den skrämde bort alla icke socialister, partilösa och socialdemokrater. Vi tyckte ju man skulle vända sig till varenda kotte i samhället oavsett yrke eller inkomst.

(r)-arna å sin sida hade sin käpphäst om att främst av allt lyfta fram sina organisationssymboler, sitt organisationsnamn på plakat och fanor. För dem stod partiets ledande roll alltid fram som det allra viktigaste, vilket tidigt ledde till att de drog sig ur alla samarbeten och bildade en egen liten vietnamrörelse. Där förhandlade de med sig själva om att göra varje demonstration, vad än den handlade om, till en manifestation för sig själva.

Debatter

Mitt politiska livs första offentliga framträdande handlade om just enhetsfronten. Jag hade tidigare i FiB-avdelningens namn skrivit en lång insändare till studentkårens tidning Vertex om saken. Därför blev jag ombedd att debattera saken offentligt på ett möte arrangerat av SKP emot trotskisterna och deras ”tendensfrihet”. Jag förberedde mig så gått jag förmådde tillsammans med en tjej från SKP. Hon utgick förstås från det teoretiska, från Dimitrov och Mao. Jag visste betydligt mindre om det, men mer om det praktiska som jag lärt mig i flera hopplösa demonstrationsförhandlingar som FiB/K:s representant. Sanningen är konkret tänkte jag och kämpade för den självklara enhetsfrontsidén för att inte vänstern skulle bli sekteristisk. Det nyttjade nog inte mycket, men det var lärorikt.

Nå, det här var förstås ett stort problem. Dessa två så kallade vänsterkrafter KFML(r) och trotskisterna, bestående av mest studenter, fungerade som splittrare under dessa intensiva år. Det hindrade emellertid inte att FNL-gruppernas demonstrationer växte mycket och 1975 faktiskt samlade stora skador även bland vanligt arbetande Umebor. Det var just det jag tänkte var det viktiga.

Hård kommunistisk retorik, fladdrande röda fanor och mystiska proleärromantiska paroller och uttryck lockar inte vanliga människor. Svenskarna var ju i väldigt stor utsträckning sossar eller till och med folk-, centerpartister eller partilösa. Opinionen mot USA:s krig var mycket större i Sverige än vad våra demonstrationer antydde. Det var sekteristerna som satte tonen på många håll med sina paroller och fanor, det var också de som USA-vännerna kunde peka på som stollar och i värsta fall säkerhetsrisker. Och SÄPO och SAPO registrerade.

Skogsarbetarstrejken

1974 var jag färdig mellanstadielärare och vårterminen 1975 fick jag mitt första långvikariat, sju veckor i en 4-5-6:a, i den lilla byn Kalvträsk, fem mil nordost om Burträsk i Västerbottens inland. Lärarjobbet var mycket stimulerande, barnen snälla, lugna och självständiga. De hade gått i B-form, alltså flera årskurser tillsammans, sedan skolstarten och visste hur man jobbar självständigt.

Jag gjorde flera hembesök hos barn som var sjuka för att ge dem arbetsuppgifter och tala med föräldrar. Minns särskilt en familj där pappan satt sysslolös vid köksbordet med en kaffekopp framför sig som han elegant lyfte med sitt dasslock till högernäve i ett tvåfingergrepp. Det var precis som i en scen ur en av Grotteaterns* föreställningar.

Ossi Mikkolas affisch från 1975 från Bildfront Umeå

De var förstås nyfikna på den nye läraren, så jag blev bjuden på kaffe och bulle. På bordet låg ett flygblad om skogsarbetarstrejken, som just då pågick. Jag frågade lite trevande om det var många som strejkade här i Kalvträsk. ”Joo” svarade pappan på inandning. Han förklarade sedan att strejken var jobbig för att man blev sittande hemma och att det han fick från strejkkassan var knapert. Men ”ackordet måste bort, he driv upp tempot och ökar olycksrisken, och månadslön måst vi få igenom”, slog han fast. Utanför fiket mitt i byn satt Bildfronts affisch gjord av Ossi Mikkola.

Där befann jag mig plötsligt mitt i klasskampslandet, där denne timide elevpappa fåordigt förklarade vad det handlade om för dem. Jag tänkte på hur främmande det hade varit om jag hade dragit upp frågan om socialismen, eller om vilken bokstavsvänsterfraktion som han möjligen föredrog. Nej, enhetsfront är det enda möjliga blev min övertygelse. Alltså alla som stöder skogsarbetarnas krav på rak månadslön – oavsett eventuella frikyrko- eller partisympatier – måste hålla ihop om saken. Allt annat blir splittring och gynnar motståndarna. Och så tänker jag fortfarande.

Frågan om enhetsfronten har enligt min mening förblivit en vattendelare inom vänstern sedan dess. Alla dessa vänstergrupper som inte kunnat släppa idén om att själva få leda ”arberaklassen” i kampen för socialism till seger. Ett självutnämnt avantgarde med förmåga att analysera varje situation och fatta de korrekta besluten, som sedan disciplinerat ska följas av en lydig kader, som ska verka ute bland massorna för att få dem att gå i rätt riktning. Det är rent militärtänkande som inte fungerar på vanliga hyggliga människor. Klasskampen i all ära, den finns i allra högsta grad som ett sociologiskt fenomen, men att starta väpnad kamp för något organiserat klassintresse har jag aldrig trott på.

Frågan om enhetsfronten har jag alltså tragglat med i ett halvt sekel vid det här laget. En sån enkel grej har varit så svår att få gehör för. Det är egentligen en mycket sorglig historia.


* Grotteatern var de radikala Umestudenternas svar på Fria Pro.

Hela serien här

Föregående artikelRichard Peters (5) – Nära döden…
Nästa artikelDödens Nyheter
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

31 KOMMENTARER

  1. Knut L, du förordar ”en enda huvudparoll”.

    Vilken är den ”ena enda huvudparollen” för världens folks protester mot ”kriget vars militära vapensinsatser sker norr om Svarta Havet”?

    (Jag kallar kriget så för att använda ett hundraprocentigt neutralt namn på kriget, och undvika diskussioner om krigets omfattning, deltagare, anstiftare, utbredning, medel, med mera.)

  2. Knut L!
    Precis. Trottarna drog nog kortaste strået i vietnamrörelsen. Då, i början av 1970-talet. Men vad hände sedan?

    Under alla år har jag haft stor nytta av MIA (Marxist Internet Archive) inte minst Det svenska arkivet. I mitt arbete med den sovjetiske psykologen Lev Vygotskij behövde jag då och då kolla upp bland annat vad Marx hade skrivit och var jag kunde hitta det. Det fanns i MIA. Jag kunde också ta direktkontakt med personen som ansvarade för Det svenska arkivet, Martin Fahlgren. Han var kunnig och hjälpsam som en gammeldags bibliotekarie. Jag minns Martin från Umeå. När jag kom dit hösten 1969 var han (och sambon Kerstin L) fortfarande med i VUF (Vänsterns ungdomsförbund). Därefter svängde han över till RMF (Revolutionära Marxisters Förbund) och tidningen Mullvaden. Men nu ansvarar han alltså för MIA.

    När jag senast tittade in i Det svenska arkivet ser jag att det har helt och hållet utvecklats till en plattform för trotskismen. Om du går till ”tidskrifter” hittar du alla texter som pläderade för den linje som inte vann i Umeå 1970-1975. Men kanske sen?

  3. Det är en god historia du berättar om enhetsfronten, Knut L, och viktig att tänka vidare omkring i vår tid när vänstern är till synes hopplöst splittrad i framförallt Ukraina-frågan, men även i mycket annat som jag dock inte ska gå in på här. Och givetvis handlar det inte bara om vänstern utan om alla anständiga krafter i samhället som önskar skapa en hållbar fred.

    En kort kommentar bara omkring din berättelse om skogsarbetaren. Min egen far var skogsarbetare, men hade vid tiden för skogsarbetarstrejken 1975 äntligen (vid 63 års ålder) fått sjukpension för helt utslitna axlar och rygg. Han följde dock med stort intresse strejken i skogen och det var en självklarhet för honom att kämpa för månadslön: ”Den som är ung, frisk och stark förstår inte vitsen med månadslön så länge han med en ackordslön kan få goda inkomster. Det kommer dock en tid när kroppen är äldre och inte orkar så mycket längre och man inser vikten av att få en anständig lön oavsett prestation”. Detta brukade han framhålla. Jag brukade pika min far för att han – som var frikyrklig och pingstvän, läste ”Dagen” och höll på sin tro – i mer praktiska konkreta ting, som exempelvis arbetet, mest lät som en gammaldags kommunist. Och vad gäller Mao – såväl min far som min mor brukade med jämna mellanrum framhålla att det nog inte var en så dålig idé att skicka ungdomen och intellektuella ut på landsbygden att arbeta för att förstå vad det innebär att vara kroppsarbetare.

    Jan Arvid Götesson! Du ställer en intressant (och kanske lite provokativ) fråga om vad det skulle innebära att arbeta för en enhetsfront – och EN paroll – när det gäller Ukraina-frågan (eller som du skriver: ”kriget vars militära vapeninsatser sker norr om Svarta Havet”). Nu tror jag inte det kan handla om endast EN paroll i och med att flera frågor är sammanflätade. Men ett förslag skulle kunna vara följande där 3 ingredienser ingår:

    1) Att klargöra att Ryssland faktiskt angrep Ukraina den 24 februari 2022 och att detta är svårt att komma ifrån (oavsett orsakerna till detta); 2) Att klargöra att Ukraina under ett antal år (från åtminstone 2014 med västmakternas stöd) fört ett krig mot stora delar av sin egen befolkning och på kuppen i realiteten blivit ett ”verktyg” för en aggressiv USA-, NATO- och EU-politik som i sin förlängning lett till en krigssituation i Europa (och där det egna landet håller på att gå under med stora lidanden för sin befolkning); 3) Att eventuellt framtida svenskt medlemskap i Nato (frågan verkar ju inte vara helt avgjord ännu) innebär en stor fara för Sverige då man ser hur det gått för Ukraina i egenskap av ”verktyg” för västmaktsintressen – i realiteten finns det inget som garanterar att inte aktivistiska kretsar i Sverige (och påhejade av USA m fl) tar på sig en Ukrainaliknande roll (ställer sig i skottgluggen) i sin kamp för mer demokrati i världen (men en demokrati som hittills i stort sett bara ser till vad väst ser som demokratiska framsteg – och glömsk av vad man utsatt Syrien, Libyen, Irak etc för i sina demokratiska ambitioner).

    Enligt mitt förmenande kan en kamp för enhetsfront i Ukraina-frågan inte se bort från några av dessa ingredienser. Givetvis är Kinas 12-punktsprogram för fred av stort intresse här som en plattform att försöka skapa en ny och annorlunda säkerhetsordning i världen.

    Jag misstänker dock att i dagens läge är ovanstående resonemang långt ifrån självklart mot bakgrund av all den bitterhet och oförenliga ståndpunkter som även luftats på den här sidan.

  4. Till de av er som skriver här
    som på gamla minnen bär.
    Då allt var svart eller vitt
    och rätta svaret alltid ditt.
    Inse att det som var, inte längre är.

  5. Sören Lander!
    Andra meddebattörer hafva, liksom jag, föreslagit ”Ryssland ut ur Ukraina”. Det framgår af ditt svar, att den parollen vore oacceptabel för den åsiktsriktning, som du och Knut L tillhör.

    Det går inte att långsamt resonera sig fram till en gemensam paroll. Om parollen icke genast är själfklar för dig och för mig och för andra diskussionsdeltagare, då finnas politiska åsiktskillnader mellan diskussionsdeltagarna, som icke kunna öfverbryggas.

  6. Jan Arvid Götesson!
    Tack för ditt svar, det var åtminstone klargörande. Och bekräftar mina farhågor att ”ännu är icke den tid kommen när ett rimligt åsiktsutbyte kunna ske” (för att travestera ditt ålderdomliga uttryckssätt). Och du borde nog åtminstone fundera över om Kinas 12-punktsplan kan vara en utgångspunkt för att komma förbi den förledande enkla formel du föreslår ”Ryssland ut ur Ukraina”. Ukraina är inte 60-talets Vietnam och Ryssland är inte 60-talets USA.

  7. Det var enhetsfrontlinjen som avgjorde mitt ställningstagande när jag som nybliven medlem skulle ta ställning när splittringen av KFml skedde 1970. Jag var aktiv i DFFG sen 1966 och det avgjorde frågan. Har jag aldrig ångrat, gäller än idag.

  8. Det skulle vara intressant om Knut L kunde utveckla hur FiB-veteraner kommit till så olika uppfattningar i frågan om kriget mellan Ryssland och Ukraina.

    Margareta Zetterström, som var med redan när det första provnumret av FiB/K trycktes, skrev den 28 februari, 2023, en blogg på clarte.se. Hennes ställningstagande är kristallklart och helt ortogonalt mot Knut L:s och andra skribenter på lindelof.nu.

    Jag får med ojämna mellanrum epost från Mats Parner, också en FiB-veteran som figurerade med foto i en gästblogg av Henrik Linde för ett tag sedan. Mats Parners epost-lista omfattar ca 60 personer varav jag känner ingen. Jag ska inte citera Mats Parner eftersom listan är hans privata, men hans inställning till Rysslands krig mot Ukraina sammanfaller helt med Margareta Z:s.

    Att det uppstod spänningar inom enhetsfronten mellan trottar, fibbare och r-anhängare är inte så svårt att förstå. Men hur parollen ”antiimperialism” kan tolkas så olika av veteran-fibbare ter sig som ett mysterium för mig.

    Håller slutligen med Jan Arvid G om att man inte långsamt kan resonera sig fram till en gemensam paroll. Man kan inte både stödja parollen ”Ryssland ut ur Ukraina”, samtidigt som man inför ett antal randvärdesvillkor som till slut blir så många och oöverblickbara att parollen helt förlorar sin mening.

  9. Att med överlägsen debatteknik undertrycka det gemensamma målet är en inte sällan förekomst i alla föreningssammanhang.

    Så även inom politiken där egenintresset alltför ofta tar stor plats framför det gemensamma målet.
    Sett utifrån en arbetares perspektiv som är en omistlig del i samhällsbygget kan det teoretiska ”pratet” upplevas som en våt filt över dennes verklighetsbild.

    Skogsarbetarens återger detta avstånd mellan mål och medel på ett alldeles utmärkt sätt. Hans berättelse om arbetets vedermödor och skicklighet i skogen kan ingen beläst analytiker i grunden förstå.

    I sammanhanget kom jag att tänka på Stig Sjödins tankeväckande versrader om Bandvalsaren.

  10. Konstigt svar, Jan Arvid G!
    Jag har inga problem att ställa upp på parollen ”Ryssland ut ur Ukraina”. Samtidigt måste vi också kräva ”Ukraina ut ur Ryssland”. Dessa två paroller speglar pågående etnisk och intellektuell rensning i båda länderna. Men… är det vad vi egentligen vill?

    Sören Lander pekar på din undflyende fundering om ”kriget vars militära vapenin-satser sker norr om Svarta Havet”. En hel del sker ju faktiskt just i Svarta Havet! Samt en del ukrainska attacker i Ryssland, förstås. Vi vet ju alla att det bara är begränsade insatser som äger rum i själva Ukraina.

    Putin ville inte detta ”fullskaliga” (som det med hot om avsked inskärpts i varje SR-journalist) krig utan bara den ”begränsade insats” han tvingades till när alla diplomatiska inviter bara vissna föll till marken och det visade sig att Minskavtalen bara var en tidsutsträckande manöver för att få alla vapen och utbildningsinsatser på plats. Allt annat tal är ENDAST av Nato dirigerad propaganda!

  11. ”Ryssland ut ur Ukraina” är den amerikanska imperialismens paroll. Jag tror t o m att man kan säga att den sammanfattar hela den amerikanska strategin med att provocera fram kriget.

    Genom att tvinga Ryssland till ett militärt ingripande som med västligt stöd till Ukraina skulle resultera i en förödmjukande förlust och en påtvingad rysk reträtt, såg krigsgalningarna i USA en möjlighet till ”regime change” i Ryssland och kanske en återgång till den uppstyckning och plundring av landet som inleddes under Jeltsin. Att kanske hundratusentals ukrainare och ryssar skulle dö i den processen var som vanligt ointressant i den amerikanska regimens ögon.

    Ryssland har ingripit för att sätta stopp för imperialismen och Natos expansion österut och att i nuläget kräva ”Ryssland ut ur Ukraina” blir de facto att ställa sig på imperialismens sida.

    Vi kan med rätta fördöma Ryssland för hänsynslösheten och brutaliteten i att starta en invasion av ett annat land, men vi är inte behjälpliga i att lösa frågan genom att ställa oss på krigsanstiftarnas och imperialismens sida.

    Vi skulle ha krävt USA ut ur Ukraina redan 2014, men det gjorde vi inte och tack vare västvärldens huvudlösa medlöperi har vi nu detta fruktansvärda krig i Europa.

    Nu gäller det att stödja alla realistiska ansträngningar att få stopp på kriget. Önsketänk, ordvrängeri och uppvisande av sin egen moraliska förträfflighet duger inte då.

    Ryssland kommer inte att lämna Ukraina utan kärnvapenkrig med väst. Detta handlar för ryssarna om nationens själva existens.

    Den enda lösningen, vid sidan av världskrig, är att acceptera detta, hur mycket det än svider.

    Vapenleveranserna till Ukraina måste stoppas. Rysslands säkerhetsintressen måste beaktas och Europa måste sluta agera knähund åt krigsgalningarna i USA.

    Endast med det som grund kan fredsförhandlingar med rimliga förutsättningar att lyckas startas upp.

  12. Dennis Z, du skrifver ”Samtidigt måste vi också kräva ’Ukraina ut ur Ryssland’”.

    Hvilken del af Ryssland hafver ukrainsk truppnärvaro?

    Jag vill icke skrifva ”undflyende”. Jag ville skrifva en formulering som ingen kunde invända mot. Att jag inte inkluderade militära insatser söder om Svarta hafvets kust var ett förbiseende. Jag skulle hafva skrifvit ”vid Svarta hafvets kust och norr om Svarta hafvet”. Äfven om man tycker att sanktioner, Nord Stream-sprängningar, propaganda med mera, äro delar af kriget, och att Förenta staterna för proxykrig mot Ryssland, så kan ju ingen förneka att de kända militära vapeninsatserna ske ”vid Svarta hafvets kust och norr om Svarta hafvet”. De militära insatserna ske med trupp mot trupp inom Ukrainas gränser af 1991, och genom punktvisa ukrainska militära sprängningar längre norrut, inne i Ryssland, och ibland ute till hafs – inom en begränsad geografisk region. Jag skref omständligt för att undvika att någon skulle säga att kriget skall kallas ”USA:s krig mot Ryssland”; med sådana diskussioner komme vi aldrig till frågan om parollen.

    Hvem hotades med afsked på Sveriges Radio? Det hafver jag missat.

  13. Mats L!
    Bra fråga. Men den har kanske ändå ett enkelt svar. Det finns inget ”imperialistiskt” i Rysslands agerande. Bara ren självbevarelsedrift. Rent semantiskt går det visserligen att hävda att inget annat ligger bakom USA/Nato/EUs agerande heller. Men i så fall är just det ett agerande för att bevara ett världsherravälde. Därav imperialism!

  14. En utmärkt sammanfattning av läget och vad som borde vara en självklarhet för åtminstone de som räknar sig som vänster idag. Att begränsa diskussionen och enhetsfronten till parollen ”Ryssland ut ur Ukraina” (som vissa på den här sajten hävdar är det enda riktiga) är att ”abortera” varje rimlig diskussion om hur att skapa en rimlig enhetsfront som inte agerar ”knähund” åt västimperialismen.

  15. Angående den ENHETSFRONT som nu behövs.

    Både S och SD lät partistyrelsemöten i april och maj 2022 kullkasta tidigare kongressbeslut om Nej till Nato. Det var kupper, men sedan trodde kanske de flesta i landet att, jaha, så nu blir det Nato. Men med det kraftfulla verktyget ENHETSFRONT kan det gå att stoppa färden in i Nato.

    1. En eventuell Nato-anslutning ska vara svensk GRUNDLAG.
    2. FOLKOMRÖSTNING!

    Bakom dessa krav kan enas folk från skilda håll, både i riksdagen och utanför. Det finns tid för oss för opinionsarbete, och kanske tiden kan bli ganska lång, och då har vi goda möjligheter. Mycket händer i världen just nu, och kommer att hända, och det bäddar för att opinionen kanske ruskar på sig.

    Lite mer om grundlag, folkomröstning och bestämmelserna för riksdagen finns här.

  16. Jan Arvid G!
    Det har, som du säkert sett själv, varit lång tid mellan uppdateringarna på bloggen. Just nu, ser jag ditt nya svar (0312; 13:22) och föredrar att, enligt uppmaning från dig, besvara detta i separat inlägg. Frågan om Sveriges Radio har jag behandlat helt enligt den enda möjliga förklaringen, som även gäller det ”oprovocerade” angreppet.

  17. Till Jan Arvid G.
    Det är ju rent löjeväckande med din ”nya” stil. Med gammelsvenska blir ju allt så tröttsamt, så att man hoppar över dina inlägg direkt.

  18. Ola Pettersson: Godt så!

    Men, allvarligt talat, förstår du icke mina skäl? Det är väl icke så konstigt, att ens vantrifsel och leda med hur ens samtida tänka, tala och skrifva, gör, att man icke ens vill hafva stafning och ordböjning gemensam med dem?

    Helst öfverginge jag till, att skrifva på genuina (nu i stort sett utdöda) sydsvenska folkmål (”höffa” i stället för ”hvarför”, ”äss” i stället för ”om”, ”doi skroive oina goa bok” i stället för ”de skrev en bra bok”, och så vidare), men lindelof.nu publiceras med WordPress, som icke tillåter de skriftecken, som skulle fordras, för att skrifva folkmål fonologisk och estetiskt nöjaktigt.

    Där finnas flere ironier i det du skrifver. Du menar dig förmodligen vara en progressiv människa, eftersom du läser lindelof.nu. Men det svenska enhetsspråk, som du helst såge att jag skrefve på, skulle kunna kallas ett (i dålig mening) nationalistiskt, rentaf fascistiskt projekt. En del af den svenska protofascismen var, att alla skulle skrifva och sjunga på ett enhetligt språk: ”Uti vår hage” och så vidare. Ironin är, att det enhetliga (som jag tycker fula och tråkiga) språk, som vänsterlingvisten Olle Josephson vill, att vi skola skrifva, med fog kunde kallas ”sverigedemokratiska språket”.

    En annan ironi är, att du just i lindelof.nu, som är en del af den vänsterrörelse, som vill främja folkets kultur och folklig kunskap, gör dig till talesman för lättja och kunskapsfientlighet. Om stafning och ordböjning i mina inlägg äro dig tröttsamma, hur gör du då, när du går till Carl Jonas Love Almqvists samlade verk på litteraturbanken.se, och skall läsa en mening som den följande?

    ”Det vore lågt, om vi i så stora ämnen skulle känna nyfikenhet; förmätet, om vi skulle säga oss kunna med visshet uttala hvad som lefver innanför slöjan i en ännu ofödd tid, och som Gud icke förgäfves skymt till hälften; men det är oss nödvändigt, likväl, och menniskan värdigt, att om den stråt, som vi sjelfve och våra barn hafva att gå, ana så mycket, som behöfves för att träda i den rätta riktningen.” (ur ”Det går an”)

    Du är tydligen okunnig om, att läsande norrmän nöjesläsa vidt skilda skriftspråk.

    Sveriges ”modernisering” på 1900-talet var ett folkmord. Jag menar själffallet icke, att det var fel, att bygga ett nytt bostadsbestånd, och ordna jämlik utbildning för alla, med mera, men detta skulle ha gjorts vid sidan af det äldre Sverige, icke genom att hata, rifva och förstöra Sverige, inklusive de svenska språkliga varieteterna.

  19. Jan Arvid Götesson!
    Själva poängen med språk är att kommunicera. Om man väljer ett sådant sätt att uttrycka sig så att folk antingen vänder sig bort eller man blir obegriplig – så faller väl hela idén med kommunikation bort. Det finns säkert personer som tycker om att fördjupa sig i äldre tiders svenska, men då är det mer ett intresse för språkets uttrycksmöjligheter som sådant, knappast för att i första hand kommunicera. Jag skulle utan större svårigheter kunna skriva mina inlägg på spanska – som jag antar inte så många här på sajten behärskar i den grad jag gör – men jag gör det inte eftersom jag i första hand är ute efter att bli förstådd i det jag säger.

  20. Man skulle även kunna rista runor på stenar för att ge extra tyngd åt sina inlägg…

  21. Bäste Sören Lander!
    Jag gjorde en vävsökning på ordet ”fordi”, med begränsningen ”site:steigan.no”. Alla skribenter på lindelof.nu är ju överens om att Pål Steigans tidning, hon är läsvärd hon. (Käre läsare, blev du irriterad för att jag gav ”tidning” sitt traditionella feminina genus?)

    Bland de 5460 sökträffarna på ”fordi” på steigan.no var en av de första denna: ”USA og Storbritannia saboterte fredsavtalen fordi de «ikke bryr seg om Ukraina»: Tidligere NATO-rådgiver.”

    Av rubriken att döma är steigan.no-texten en viktig text, även för Sverigeboende, att läsa; texten säger tydligen sanningen om imperialismen, som inte står i DN. Men ack! Ordet ”fordi” är begripligt bara om man på svenska har lärt sig ordet ”förty”.

    Om lärare, medier och den skrivande allmänheten tillämpar läsa-lätt-ideologin, då lär sig unga människor icke ordet ”förty”, och kan icke läsa steigan.no med sådan lätthet, så att de kan koncentrera sig på det antiimperialistiska, multipolaritära budskapet.

    Jag har väckt uppseende genom att använda August Strindbergs stavning och ordböjning i kommentarer jag skrivit. (Är det inte lite konstigt att ord ur August Strindbergs böcker som ”gåfve” (konjunktiv) och ”de buro” väcker svenska läsares avsmak?) Men ännu viktigare är alltså ordförrådet. Som jag beskrev i den länkade artikeln ovan är minskat ordförråd officiell politik i Sverige.

    Din tes att ”själva poängen med språk är att kommunicera” gäller inte alltid. Vore det så, gjorde alla regeringar i världen bäst i att, under FN:s ledning, tillämpa denna politik:

    1. Utslätade versioner av alla stora språk skall gynnas inom varje stat. Till exempel är samiska tungomål onödiga jämfört med prinsessan Madeleine-svenska.

    2. Alla barn undervisas i talspråklig engelska.

    Med den globala politiken kunde nästan hela världen tala med varann omkring 2040, och poängen – att kommunicera – vore vunnen för godt. Förlåt, gott.

  22. Jan Arvid Götesson!
    Ditt svar är diffust, outgrundligt, svävande och knappast relevant vad gäller att kommunicera. Det är fortfarande så att själva poängen med språk är att kommunicera. Av någon orsak växte språkförmågan fram ur något – den blivande människan hade behov av att kommunicera. Ett läsförslag: Läs Engels text ”Arbetets andel i apans förvandling till människa”:

    ”Det är uppenbarligen omöjligt att härleda människan, det sällskapligaste av alla djur, från en osällskaplig närmaste förfader. Det begynnande herraväldet över naturen som uppstod med utbildandet av handen, med arbetet, vidgade med varje nytt framsteg människans synkrets. Hon upptäckte ständigt nya, dittills okända egenskaper hos naturföremålen. Å andra sidan bidrog arbetets utveckling med nödvändighet till att medlemmarna av flocken slöt sig närmare samman genom att den ökade fallen av ömsesidigt stöd och gemensam samverkan och gjorde varje enskild medveten om nyttan av denna samverkan. Kort sagt, de blivande människorna kom därhän att de hade något att säga varandra. Behovet skapade sitt organ. Apans outvecklade struphuvud ombildades långsamt men säkert, genom modulation för stadigt stegrad modulation, och munnens organ lärde sig efterhand att uttala den ena artikulerade bokstaven efter den andra …

    Först arbetet, och sedan i efterhand och tillsammans med det, språket – det är de båda väsentligaste drivfjädrar under vilkas inflytande en apas hjärna så småningom övergått till en människas, trots all likhet vida större och fullkomligare. Men med hjärnans fortbildning gick också hand i hand fortbildningen av dess närmaste verktyg, sinnesorganen. Liksom redan språket under sin fortskridande utveckling med nödvändighet åtföljes av en motsvarande förfining av hörselorganen, äger hjärnans utveckling överhuvud rum parallellt med samtliga sinnens …

    Återverkningen av hjärnans och dess tjänande sinnens utveckling, av det mer och mer klarnande medvetandet, av abstraktions- och slutledningsförmågan på arbete och språk gav dem båda en ständigt ny impuls till fortsatt utveckling, en utveckling som inte fann en avslutning så snart människan slutgiltigt hade skilt sig från apan, utan som alltsedan dess hos skilda folk och under skilda tider i skiljaktig grad och riktning, ibland till och med avbruten genom lokal och tillfällig återgång, på det stora hela gått starkt framåt; å ena sidan mäktigt pådriven, å andra sidan inlänkad i bestämda riktningar genom ett, med uppträdandet av den färdiga människan, nytillkommande element – samhället.”

    Ja, du får ursäkta, Jan Arvid G, att jag blir lite utförlig och plockar in ett långt citat. Det syftar dock till att förtydliga min tes om kommunikationen.

  23. Sören Lander, du skrev att mitt ”svar är diffust, outgrundligt, svävande och knappast relevant”. Du kunde lagt till ”skämtsamt”.

    Tack för svaret, men jag tycker denna lilla detalj är mest intressant: Varför störs svenskar av stavningar, grammatiska kategorier och grammem, som återfinns i August Strindbergs böcker?

  24. Om August Strindberg och hans storhet finns ingen anledning att tvista. Men – det var väl knappast det som var ämnet för ”enhetsfronten” som tema?

  25. Sällsynt med någon som så värnar om svenska språket som Jan Arvid Götesson. Fortsätt med det! Själv tycker jag det är underbart att läsa tidiga utgåvor av äldre svensk litteratur (alltså inte omgjorda nyutgåvor där språket är ”moderniserat”). Tänk att få frossa i långa välskrivna meningar med gammelstavning av ord och konjunktivformer av verb!

  26. Götesson skrev för ett tag sedan en artikel med rubriken ”Knut Lindelöfs två meningslösheter”. Kanske börjar det bli dags att fundera över Götessons egna meningslösheter istället.

    Jag kan inte se att dessa språkliga sandlådeövningar har ett dugg med artikeln vi kommenterar att göra. Lite mer respekt för artiklarnas innehåll hade nog gjort den här sidan ännu bättre.

  27. Sören Lander och Anders Åberg!
    Jag inledde mitt kommenterande om femte delen av KL:s politiska memoarer med tre åämnes kommentarer om enhetsfronten. (”On-topic” och ”off-topic” heter ”åämnes” och ”avämnes” på svenska.)

    Men Knut L svarade inte. Min viktiga fråga till Dennis Z är ännu obesvarad. (DZ skrev ”Samtidigt måste vi också kräva ’Ukraina ut ur Ryssland’”; jag frågade vilken del av Ryssland har ukrainsk truppnärvaro?)

    I väntan på svar skadar det väl inte att gå lite avämnes i en gammal och lång tråd. Kristina Magnusson (2023-03-18 20:22) uppskattade det. Även de kommentatorer som tycker att jag skriver strunt gör mig rörd och glad – tänk att de läser, eller åtminstone ögnar igenom, mina små skrivövningar!

  28. Jan Arvid G!
    Noterar att du inte fått svar på denna ”kuggfråga”. Jag inser att det kanske är omöjligt att sammanfatta hela den krigiska politiska soppan runt Ukraina med en enda paroll. Att endast ropa ”Ryssland ut ur Ukraina” leder definitivt fel. Märk att jag skrev ”endast” i förra meningen. Det betyder att jag förstås på sikt önskar Ryssland ut ur Ukraina, men att vad som är Ryssland och vad som är Ukraina måste fastslås genom förhandlingar där de inblandade stormakterna måste respektera och garantera förhandlingsresultatet. Tvisten som inte vi kan avgöra här (med lite löst tyckande hit eller dit) gäller Krim, Donbass och kanske övriga annekterade områden.

    Ett parrollförslag vore i konsekvens med ovan sagda (på den globala nivån): ”Inled omedelbart ett eld upphör och starta fredsförhandlingar!”

    Vi måste också ha en paroll för hemmabruk, alltså att rikta mot vår egen regering och ”lydmedia”. Ett förslag vore kanske: ”Inga vapen eller militär hjälp till Ukraina!”

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.