Mitt politiska liv (del 7) – Jag var också kommunist

18

Omkring decennieskiftet 69/70, efter gruvstrejken 1969 och den följande vågen av vilda strejker, vände det för Socialdemokraterna. Nedgången i opinionen blev tydlig i valet 1970. Utförsbacken började alltså flera år före IB-affären, men befästes och förstärktes med den. Ett tydligt tecken på förtroendeproblemen var när Socialdemokraterna i Stockholms län i en skrivelse hösten 1972 uppmanade länets arbetarekommuner att inte teckna medlemskap i föreningen FiB/Kulturfront och Tage Danielsson hade sin sylvassa insändare den 23 november 1972 i DN, som avslutades med: ”Ett minimikrav på rörelsen är att den rör på sig.”

Det här påverkade också mig. Vänstern jag mötte i FiB/K var en mycket mer levande rörelse än den traditionella stora makthavande vänster som ju dominerades av Socialdemokraterna. Det var det avgörande för min del, inte det mer eller mindre revolutionära innehållet. Jag gillade inte Olof Palme till exempel, tyckte han var en lömsk och opålitlig figur.

Roslagsavdelningen var som mest sex medlemmar

Hösten 1975 flyttade Barbro, vår nyfödda dotter Julia och jag från Umeå till Östhammar i norra Roslagen. Barbro fick jobb på Folktandvården. Jag var barnledig fram till jul och fick sedan olika lärarjobb och Julia fick en dagmamma. Jag saknade mitt politiska liv, som ju knappast gick att fortsätta på samma sätt i lilla Östhammar.

Jag tänkte på Janne Ekelöfs entusiastiska beskrivning av ”dom schyssta mänsjorna” i SKP. I tron att jag skulle finna nya politiskt intresserade kamrater sökte jag därför medlemskap. Det var, om jag minns rätt, en slags ansökningsprocess där man skulle granskas och godkännas av någon formell instans. Jag blev dock omedelbart insläppt tack vare mina ”enhetsfrontsmeriter”, som tydligen var kända ända uppe i partitoppen.

Problemet var dock att i Östhammar fanns inga andra SKP-medlemmar. I Gimo fanns en, som jobbade på Sandvik Coromant. Han spelade mest gitarr och gick under smeknamnet Gimo Henrix. Han var en lite annorlunda typ, vi träffades några gånger, men han försvann ganska snart, vet inte vart.

I Östhammar fanns dock ett litet antal personer som var vänsterpoltiskt intresserade. Monica, som hade en handelsträdgård var den mest aktiva och samlade ihop oss till en studiecirkeel runt SKP:s studiematerial. Pär, som hängde ihop med Monica, var lågstadielärare och Hans som var hälsovårdsinspektör var förutom mig med i denna grupp, som blev Östhammars lilla FiB-arbetsgrupp. Mina närmaste SKP-medlemmar i Roslagsavdelningen fanns i Hallstavik och Norrtälje. I Hallsta hade de till och med en liten Oktoberbokhandel, som var en fritidssyssla för ortens kommunala bibliotekarie och hennes man, i huset där de bodde.

När vi samlades till avdelningsmöte i Oktoberbokhandeln var vi in alles sex personer. Förutom bibliotekarien och hennes motocrossintresserade man var det en fackligt aktiv Holmensarbetare, en snickare och en kyrkogårdsarbetare, de båda senare i Norrtälje.

Men det var långt för mig att resa på kvällsmöten. Alla jobbade ju och de flesta hade liksom jag familjer. Dessa fem SKP-are lärde jag känna en del, mycket trevliga och skötsamma på alla vis. Långt ifrån några revolutionärer i mina ögon. Snickaren, Börje Nordström, har jag fortfarande lite kontakt med, han är numera FiB/K:s korsordsmakare.

Fraktionen i FiB/K

I FiB/K:s styrelse fanns en så kallad SKP-fraktion, alltså en grupp SKP-are som träffades före styrelsemöten för att lägga upp taktiken. Jag deltog i ett (1) fraktionsmöte, en fredagskväll före lördagens styrelsemöte, i Oktoberförlagets lokaler i Stockholm. Det bör ha varit i slutet av 70-talet. Jag hade varit styrelseledamot redan 1973 under IB-affären, men jag blev inte SKP-medlem förrän sent på hösten 1975. Jag minns inte vad som avhandlades, endast att oenigheten var stor om det mesta. Vad som än togs upp fanns olika mening om hur man skulle förhålla sig, eller ”vilken linje man skulle välja” som det hette i det här sammanhanget. Eftersom man inte kunde enas beslutades att var och en skulle rösta efter eget huvud, inga diktat om gemensam röstning (demokratisk centralism) vad jag såg.

Nå, på detta mitt enda fraktionsmöte såg jag vilka ledande fibbare som också var SKP-are, vilket jag inte visste tidigare. Det var Peter Larsson, Jan Stolpe och flera till som jag glömt namnen på. Även Greta Hofsten – FiB/K:s första ordförande – var medlem på sin tid, Peter Larsson var anställd organisationssekreterare, det vill säga föreningens ombudsman, och Jan Stolpe var en av redaktörerna. Jan Guillou var också medlem, men var inte på mötet. Han spelade i en division för sig.

Säkerhetsarbete

Säpos telefonavlyssning hade avslöjats några år tidigare där Ebbe Carlsson och Hans Holmér lät sig fotograferas i en Televerkets koppingscentral med sladdar i handen. Det var ett försök att förklara att telefonavlyssning måste användas för att spåra kommunister och våldsverkare. Detta påverkade partiet och diskussion uppstod om partiets egen säkerhetspolitik.

I partitoppen hade striderna skärpts och en grupp ansåg att partiet måste öva på att fungera under illegala förhållanden. Tanken var att när (inte om) partiet skulle förbjudas, måste partiet kunna fungera underjordiskt. Alla hade ju sett Hjältarna från Telemarken om hur Hjemmefronten fungerat under nazisternas ockupation i Norge.

En del motsatte sig det här synsättet och pläderade för mer öppenhet och att istället kraftfullt försvara våra demokratiska fri- och rättigheter. Jag sympatiserade med den senare falangen.

Diskussionerna fick en del bisarra konsekvenser inte minst för det lokala arbetet. Kallelser till våra avdelningsmöten skickades alltid ut av kassören i vanliga Sverigekuvert. Det var före datorernas tid. Där kunde man läsa tid, plats och ta del av dagordningen. Billigt och bra, posten fungerade fortfarande problemfritt.

Men 1979 hade den hårdföra falangen i partiet segrat och drivit igenom att sekretess skulle iakttas i allt partiarbete. Telefonsamtal om partiangelägenheter och om allt som kunde intressera Säpo skulle inte förekomma. I nödfall kunde telefonkiosk användas. Sådana fanns lite varstans på den tiden. Eftersom man visste att telefonavlyssning förekom så fanns säkert också brevcensur. Därför skulle inte längre kallelser skickas med posten.

Det här skapade problem för oss i vår lilla utspridda Roslagsgrupp. Vi hade inte något hemligt kurirsystem så därför fortsatte kassören att skicka kallelser i de vanliga Sverigekuverten, fast med en skillnad. Själva brevet inuti kuvertet var inlagt i aluminiumfolie så att det inte skulle kunna genomlysas av någon eventuell Säpo-agent på Kungliga postverket.

Så, när jag tog upp det lilla brevet från dörrmattan hemma kände jag direkt att det var en partikallelse, det rasslade ju så bekant om metallfolien. Då började jag på allvar tvivla på att jag var med i rätt parti. Det var ju rena Jönssonligan.

Sommarläger 1979

Hur sekretessen uppehölls i anmälan till sommarlägret minns jag inte. Men resan till lägret fick inte ske med personliga bilar. Alla måste resa med allmänna färdmedel. Information utgick om bussnummer och avgångstid från Norrtälje. Jag parkerade min bil på en långtidsparkering en bit därifrån.

Där stod vi nu en handfull SKP-are en fin julidag och väntade på bussen till Barnens ö på Väddö. Det var ganska tydligt vilka som liksom jag skulle till SKP-lägret. Ryggsäck och ”vänsterstil” i klädseln var tydliga tecken. Flera på hållplatsen såg misstänkt SKP-iga ut. En kände jag igen, Stefan Böhm, som redan då var en kändis. Han var konstnärlig ledare på Fria Proteatern mellan 1971 och 1983, gift med journalisten Jeanette Gentele som hade jobbat på SKP:s tidning Gnistan.

När vi så kom fram till lägret genomgick vi en procedur för att avpersonifieras. En i lägerledningen hade till uppgift att förklara för oss att från och med nu ska vi inte använda våra riktiga namn, utan våra tilldelade ”täcknamn”. Jag fick ett litet kuvert där jag kunde läsa att mitt täcknamn var Rune och i vilket hus jag skulle bo.

Lägret i övrigt hade ett ambitiöst program med varvade föredrag, diskussioner och fysiska aktiviteter. Man deltog även i matlagning, annat köksarbete och barnpassning om jag minns rätt. Inga märkvärdigheter och inga stora motsättningar kom upp vad jag minns. Men många flinade över täcknamn och andra Jönsonligefasoner.

På bussen tillbaka till Norrtälje kom jag att sitta bredvid Stefan Böhm och vi hade i början ett lite trevande men trevligt samtal. Jag visste ju precis vem han var. Men eftersom jag hela veckan haft namnet Rune visste inte han vem jag var. Det var inte lite komiskt. Efter ett tag på de slingriga Roslagsvägarna presenterade jag mig i alla fall med mitt rätta namn. Det var strax efter ”uppropet för kunskap i skolan” 1979, där jag hade frontat i flera sammanhang, så det visade sig att han redan visste vem jag var. Jag minns inte om han hade täcknamn på lägret. Det hade ju varit helt meningslöst. Han hade dessutom talat om teater i ett föredrag om jag inte minns fel.

SKP i nutid

I höstas (2022) träffade jag en man i min egen ålder på en annan busslinje, den från Gotlandsterminalen i Norrtälje till Stockholm. Det visade sig efter en stunds trevande samtal att han jobbat som psykologpraktikant på samma ställe som min syster, fast något år senare. Då började vi tränga lite under skalet och kom efter ett tag fram till att vi båda varit på SKP-läger i Roslagen sommaren 1979, samma läger alltså. Men täcknamnen gjorde att vi då inte lärt känna varandra. För honom blev det lägret sista kontakten med SKP, mycket på grund av den märkliga sekretesspolitiken. För mig tog det ännu ett år innan jag skrev mitt utträdesbrev – skickade med vanlig post och utan metallfolie.

På våren 2019 fick jag ett oväntat telefonsamtal.
– Hej, det är Rolle Pettersson, sa en glad röst med tydlig Norrköpingsdialekt.

Jag blev mycket förvånad. Det finns 788 Roland Pettersson på Eniro, men jag förstod direkt vem det var. Han hade nämligen just flyttat från Norrköping till Östhammar där han hade barn och barnbarn. Jag hade dessutom varit kollega med hans dotter under flera år i Östhammar, därigenom kände han också till mig. Han ville få kontakt med politiska vänner i Östhammar, därför ringde han och ville komma på våra FiB-möten i Uppsala.

Han var på ett (1) FiB-möte i Uppsala före sommaren. På vårt våravslutningsmöte, som vi då förlade till mitt torp i Östhammar, inbjöd vi Rolle. Det blev en mycket trevlig sammankomst där han kände flera stycken, men nästan alla kände väl till Rolle. Han berättade om sitt politiska liv och om alla strapatser med alla intellektuella höjdare i Stockholm; som faktiskt var ganska häpnadsväckande. Jag skrev om det och strax efter det gjorde jag ett hembesök hos Rolle och hustrun Marianne i lägenheten i Östhammar, vilket jag också skrev om.

Rolle föddes 1932 och var 43 när han blev partiledare för SKP. Han var från början typograf, senare byggnadsarbetare och med ett stort politiskt engagemang. Han satt i Norrköpings statsfullmäktige för gamla SKP på 60-talet, men följde med till KFML 1967 vid partisprängningen.

Men det gick inte bra för partiet i de val de ställde upp, bara några futtiga promille. Men Rolle höll ut, och de första åren välkomnades partiet i Kina som systerparti – Sveriges motsvarighet till KKP. De skickade delegationer med Rolle i spetsen. 1976 skulle de få träffa Mao, men han hade då fått sin tredje stroke och var inte presentabel. De fick i alla fall träffa Zhou Enlai, Hua Guofeng (partiledare efter Mao) och flera för oss okända partihöjdare. Jag skrev också ett kort minnesord när han dog 2021. Rolle var en mycket trevlig bekantskap.

Vadå kommunist?

Jag var formellt sett alltså kommunist mellan hösten 1975 och våren 1980. Trots det har jag svårt att säga att jag varit kommunist, faktiskt inte socialist heller. Båda etiketterna styr tankarna i olika utopiska, märkliga och inte minst bloddrypande riktningar. Alla massmord, svältkatastrofer, avrättningar, rättslöshet och pampvälden som haft socialistiska eller kommunistiska förtecken vill jag förstås inte förknippas med. Men kommunisterna i Ryssland under första världskriget eller till exempel i Indien, Nepal och Kina har sannerligen fört och för fortfarande en rättfärdig kamp för fattiga människor mot obegripligt otäcka överheter, övergrepp och orättvisor. Så, enkelt är det inte. Så att det skulle vara entydig ondska i likhet med tyska nazister kan jag inte skriva under på.

Jag blev dock marinerad mot uttalat revolutionära kommunister redan på Rådhustorget i Umeå 1972 och vidare med skepsis mot begreppet socialism av den så högt hållne Olof Palme, av socialdemokratiska partiets svek i IB-affären och mot det största sveket av alla, det mot grundskolan. Mer om det i ett annat kapitel. Socialism betyder i praktiken vad som helst idag, begreppet har blivit meningslöst.

Däremot omfattar jag fortfarande många idéer som framförts av både levande och döda personer som betitlar sig själva som socialister eller kommunister.

SKP gick sakta mot sin grav under 80-talet och upplöste sig själv 1986. Så skingrades SKP-arna för vinden. Många fick långa arbetsliv i den offentliga sektorn, en del gjorde personliga karriärer på välbetalda jobb, några hamnade till och med på toppositioner i framför allt mediebranschen. Många vara duktiga med organisationsförmåga, god utbildning och skolade i strategiskt tänkande. En del – av de då mest hängivna – har i mina ögon på senare tid slösat onödigt med energi åt personlig bikt, botgöring och på att bekämpa oss som inte skäms för åren i SKP. Jag ser den tiden som en intressant och lärorik period bland många andra. Men det är klart, det vilade även lätt galenskap här och där under ytan, vilket jag också försökt beskriva. Men var någonstans gör det inte det?


Hela serien här

Föregående artikelParallella liv – om Sven Delblancs och PO Enquists författarskap
Nästa artikelTvå frågor om kriget
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

18 KOMMENTARER

  1. Hej Knut…
    Jag var ju medlem i SKU-ml och KFML(r) på den tiden (70-talet). Jag vill inte minnas att vi led av samma paranoja som du beskriver om SKP. Detta trots att det fanns gott om infiltratörer som körde igång stora kvasidebatter som ledde till splittringar och att stora grupper lämnade. En av de mera kända infiltratörerna syns idag ofta på TV och tituleras emellanåt som ”försvarets expert på öststatspolitik”.

    Jag betraktar mig fortfarande som kommunist och anser att de flesta fel och brister i realsocialismen dels har sina praktiska förklaringar och dels beror på att även kommunistiska organisationer består av människor med alla de fel och brister de har. Precis som du beskriver i artikeln. Jag brukar säga att de enda ideologier med 100 procent rent mjöl i påsen är de som aldrig åstadkommit någonting. Sen kan man ju i vanlig ordning dra av ca 96 procent av kolonialmakternas propaganda mot kommunismen som ren lögn.

    En annan brist är att de flesta kommunister/socialister än i dag tycks behandla den socialistiska ideologin som om det vore en religion. Detta var väl särskilt övertydligt på 70-talet. Själv kom jag väl med för att jag behövde en religion på den tiden. Tror att just religionsaspekten fortfarande är djupt rotad hos stora delar av mänskligheten. En dimension i tankevärlden som är svår att undvika även för socialister. Man märker att högerpolitik är betydligt mer pragmatisk.

    Kort och gott… spolar vi allt teoretiskt trams så kan man väl enas om att det behövs ett nytt samhällssystem om mänskligheten ska fortleva. Ett där krig och exploatering är ett minne blott. Vilka namn vi har på detta samhällssystem är egalt. Dock är jag rätt säker på att ett sådant samhälle kommer att likna det som jag benämner socialism/kommunism. Därför kallar jag mig fortfarande kommunist.

  2. Detta var intressant, Knut L, men det kunde ju bli ännu lite intressantare. Du skriver att ”Vad som än togs upp fanns olika mening om hur man skulle förhålla sig, eller ’vilken linje man skulle välja’ som det hette”, vilket förvånansvärt nog förefaller ge en närmast exakt bild av hur ”fraktionerandet” gick till. Ingen ”visste” vad som var ”den rätta linjen”. Den skulle diskuteras fram mellan de närmast berörda, d v s just de som utgjorde ”fraktionen” inom den aktuella fronten. Inga ”allmänna riktlinjer” för fraktionerandet fanns ju. Och 60-talets befriande engagemang hade sedan länge fått en ersättning i inkrökt lojalitetstänkande.

    Jag förstår att detta inte var något som kunde prioriteras för den som, i likhet med dig, ville uträtta något. Det enda som kunde växa i den myllan var ju storleken på ambitioner och maktanspråk hos de som ansåg sig ha rätt att bestämma vad andra skulle tycka och hur ”underställda” i partiet skulle agera. Men när Peter Larsson var mest i gasen dundrade han att ”det är jag som är SKPs politruk i FiB/K”, vilket således betydde: ”rättning i ledet, kamrater”!

    Genom att studera, se och lära, kunde vi andra utvecklas! SKP bara invecklas.

  3. Hej Peter S (m v h)!
    Det är bra, tror jag, med den diskussion om ”troende” i olika former du utvecklar i din kommentar. Däremot håller jag inte med dig om att det är särskilt viktigt vad en väljer att kalla sig. Huvudsaken är att man tänker själv innan man bestämmer sig.

    Jag tror också att du hamnar lite snett när du lyfter fram religionen som slagpåse. Det finns faktiskt ett värre ”troende”. Och det är tron på en vetenskaplig sanning. Visst kan vi vara säkra på en hel del i grundläggande vetenskap men när det gäller mer komplicerade och av flera saker beroende frågor är det inte alldeles säkert att barnatron leder oss rätt. Även Einstein, som för drygt 100 år sedan omvälvde hela grundteorin för världsalltet, utropade när han fick syn på Schrödingers katt: ”Gud spelar inte tärning!” Eller är det precis det han gör?

  4. Apropå fraktioner och intriger:
    Anders Ehnmark skriver i boken Arvskifte från 1983 om SKP:s fraktionsarbete i Folket i Bild. Han skriver om motion nr 4 till stämman våren 1981. Motionären ville ha ett generellt förbud mot intriger. Och Anders ingick i utskottet som skulle behandla (och naturligtvis avslå) motionen.

    På sidorna 109-123 reder han ut ”leninismen” och den anti-intellektuella synen på ”enighet”. Det var drömmen om ”enighet” som var förödande, menar Ehnmark. Lösningen? Att ”försvara den oenighet som gör livet värt att leva och framtiden mindre förfärlig.”

    En mycket läsvärd text!

  5. Tack Leif Str!
    Du är en klippa på att hålla reda på exakta citat och var man kan finna dem. Jag hade inte ens en aning om var jag skulle leta efter Ehnmarks motionssvar, men du visste! Så lurade mig minnet, jag inbillade mig att det Ehnmarks text var svar på en motion om mer ultrademokrati i FiB/K. Men det gör kanske detsamma. Förbud mot intriger är lika tokigt, men säkert ett uttryck för den tidens illusioner. Ehnmark plockade ner oss på jorden. 1981 var året.

  6. Det verkar inte ha varit mycket med stålhård disciplin inom SKP-fraktionen i FiB/K. Liknar mest en hönsgård. Annat var det i De Förenade FNL-grupperna (DFFG). Från ledningen i KFML/SKP utgick ett direktiv som slog fast att alla beslut som fattades av DFFG:s Förbundsstyrelse (FS) och/eller dess Arbetsutskott (AU) var den politiska linje som medlemmarna i KFML/SKP skulle följa. Till bilden hör naturligtvis att så gott som samtliga medlemmar i FS och AU också var medlemmar i KFML/SKP och dessa ställde givetvis in sig i ledet då påbud kom från högre ort.

  7. Bra källhänvisning, Leif S!
    Texten fanns även att läsa i FiB/K Nr 20/81. Slutorden fick ens tänkande att flyga in i den definitiva verklighetsförståelsen:

    ”Beslutsordningen var följande: Det fanns en yttre massorganisation, där jag ingick. Sedan fanns det en inre, hemlig apparat av Kominterntyp som hade den egentliga makten. Så länge jag befann mig i rummet var det möte i massorganisationen. När jag lämnade rummet blev det automatiskt möte i den hemliga apparaten, som bestod av hyggliga, grova karlar med hög röst – man hörde dem alltid lätt genom väggen. Skillnaden var, såvitt jag minns, bara jag.

    Det fungerade bra och apparaten var allid mycket lyhörd för stämningen ute i massorganisationen.”

  8. Tack Dennis Z!
    Texten du citerar handlar faktiskt inte om FIB utan om Norrskensflamman. I tidigare nämnda bok av Ehnmark (Arvskifte) berättar författaren om hans och hustrun Annikas tid på Flamman (1973). Det är en fantastisk berättelse. Kapitlet heter ”Solrosornas återkomst”. Och citatet hittar du på sidan 87.

    Rolig och som vanligt då det gäller Ehnmark förenas det humoristiska med ett filosofiskt resonemang om frihet och rättvisa – och solrosor.

  9. Av debatten att döma är definitionen av ”att vara kommunist” synnerligen flytande, och därmed för mig värdelös. Precis som begreppen vänster och höger nu blivit. ”Jag var också kommunist” skulle jag idag inte få för mig att skriva bara för att jag några år var medlem i KFML(r). Vi som aldrig på allvar, eller under längre tid, varit med om arbete ”djupt bland massorna” kan nog svårligen kallas kommunister. Men jag får erkänna att denna uppfattning har jag kommit fram till först på gamla dar.

    Vi mer intellektuellt präglade personer tänker ju ofta mindre på praktiken och mer på det formella. Det syns också när vi diskuterar vad demokrati ”egentligen” är. Att skriva ”Det finns inga socialistiska stater. Kina kännetecknas av kapitalism och statskapitalism och där saknas demokratiska fri- och rättigheter” är ett mycket bra exempel på detta formella tänkande. Radhika Desai visar upp ett klart mer analyserande sätt att tänka i detta samtal med en journalist på CGTN.

  10. Tack för kommentaren, Leif Str!
    Det är roligt med detaljgranskningar. Jag har citerat ordagrant ur ”Svar på Motion Nr 4”, de sista två styckena. Dock inte ur ”Arvskifte” utan ur artikeln i tidningen! Vid närmare kontroll ser jag att tidningsartikeln på flera ställen avviker ordentligt, både med tillägg och strykningar, från bokversionen. Och det jag citerade förut stämmer inte heller alldeles med sid 87 i bokens ”solros”-kapitel.

    Allt knyts dock ihop i stycket en bit ovanför slutstyckena i tidningsartikeln:

    ”Hur mycket enklare var det inte på Norrskensflamman i Luleå, där jag arbetade ett år på 70-talet. Diskussioner av denna typ förekom aldrig, i stället fanns ett rätlinjigt, absolut hederligt dubbelspel, som alla var insatta i.”

    Om knuten är fast eller lös har vi alla själva att bedöma utifrån egen erfarenhet.

  11. Dennis Z!
    Ja, så var det, men det gör ju inte så mycket, temat är ju ändå detsamma: ”Avantgardets” styrning genom hysch hysch (d v s fraktionsarbete och intriger).

    Och Anders Ehnmark föredrar de norrbottniska gubbarnas norrbottniska variant av leninismen, d v s prata högt bakom lyhörd dörr, så att alla hör.

    Som före detta norrbottning (Pajala och Piteå) ler jag igenkännande när jag läser om gubbarna där på Flamman. Ja, hela kapitlet om ”Solrosornas återkomst” är alldeles underbart.

  12. Knut, gamle örn,
    Din lika välskrivna som intressanta politiska och personliga självbiografi är i sanning tankeväckande. Stort tack för att Du vågar Dig på den självdeklarationen! Dina texter väcker en hel del minnen och funderingar hos moi-même. Har skrivit om liknande (ej identiskt) i ”Långt brev till Jan Myrdal” 1919.

    Vi har ungefär liknande klassbakgrund, uppvuxna under kristallkronorna, mer eller mindre uppfostrade av snälla hembiträden och släktingar i en ofta förekommande föräldrafrånvaro. I motsats till Dig och såvitt jag fattar, var min yrkesmässiga bana annorlunda jämfört med Dig och Dina vänliga interlokutörer här ovan. Efter flytten till Gotland 1972 lämnade jag de akademiska studierna bakom mig. Det varade med vissa avbrott i nästan fyra decennier. (Mejeriarbetare på Arla, verkygsmekaniker på LM Ericsson, många år på Posten Gotland). Plus fem år som egenföretagare i dressing- och senapsbranchen. Därefter fyra år i 60-årsåldern av akademiska studier fram till en internationell Masterexamen i ekonomi. Lärde mig att fungera socialt i väldigt olika sammanhang. Och ha kul!

    Vad vill jag säga med detta? Jo, att även folk med min klassbakgrund – blev aldrig därför medlem i KFML/SKP – kan under lång tid ha arbetarklassyrken, arbeta fackligt i nästan 20 år parallellt med arbete i FiB/Kulturfront under många år. (5 år i styrelsen) Allt detta lärde mig mycket, formade mig till det åldrande politiska djur jag är. En ”hemlös kommunist” som Jan Myrdal uttryckte saken när vi sågs sista gången 2019 i Varberg.

    En några decennier lång vistelse i arbetarklassen påverkar även oss medel- och överklsssares tänkande rätt starkt. Vi ser saker som många i detta skamhälle inte ser. Dels ”den stora bilden”, såväl den skamlösa överklassen som bara flyter vidare dels ”den lilla” som att allt fler hushåll (ensamstående, dito fattigpensionärer med flera får det allt värre. Ryck upp er, skärp er, etc). En form av social/ekonomisk tvesyn. Obehaglig men nyttig.

    Ovanpå det klassföraktet. Inte kul att bevittna i vardagliga situationer, som i affären eller på krogen där somliga lindrigt nyktra damer (övre medelklass?) beter sig helt oacceptabelt mot personalen (”Jävla slyna! Min GT är för varm! Vill du ha stryk, eller!” Ja, klassklyvnaden är verkligen tillbaka. Vänlig artighet är nu en bristvara. Hårt arbetande människor från andra håll behandlas som växelmynt om ens det. Något jag aldrig gör…

    Detta käre Knut, är sannerligen inte vad sådana som oss hoppades på för sådär 50 år sedan. I likhet med Dig ångrar jag ej mycket. Det var – och är – en trots allt intressant resa. Intellektuellt såväl som emotionellt. Dock, än en gång tack för Dina texter.

  13. Spännande. Jag var nära att bli med en gång, på jobbet, ett postkontor, fanns många på yttersta vänsterkanten. KFML-SKP kanske dominerade men även andra bokstäver. Jag var intresserad och kollega Kenneth rekommenderade mig och så fick jag en inbjudan till en familj i Spånga för ett ”wanna-bee” möte för nya.

    Vi var en hel liten grupp och hon som ledde det hela började med att fråga vad vi tyckte om att man bytt namn till SKP och nu kallade sig för ett politiskt parti.

    Alla var positiva till det. Diskussionen fortsatte med att vi skulle resonera oss till en gemensam värdegrund och vi fick frågan: vi är väl alla överens om att vi vill ha ett socialistiskt samhälle? Och tillade hon: ”det kan inte åstadkommas på vanlig demokratisk väg”. Minns inte så mycket mer men vi skiljdes åt i god sämja.

    Men väl hemma började jag fundera på det där med demokrati. Alternativet är ju proletariatets diktatur och det är där det finns alla förutsättningar för att spåra ur. En självutnämnd elit tar makten och sedan kan vad som helst hända. Det finns inga möjligheter för folket att korrigera felsteg, t ex med att välja nya ledare. Det blir sedan en återvändsgränd eftersom denna elit inte släpper ifrån sig makten och det finns alla möjligheter till korruption.

    Så det blev inga fler träffar och inget medlemsskap.

    Med ett förflutet från posten kan jag väl säga att det förekom aldrig att SÄPO eller den vanliga polisen intresserade sig för folks brevväxling, än mindre undersöktes några kuvert. I specialfall kan åklagare begära sådant men det har jag aldrig varit med om. Men jag vet att i facket fanns trogna socialdemokrater som försökte kartlägga dem på vänsterkanten och påverka styrelseval. Riktigt hur deras efterforskningar användes vet jag inte, men jag lade märke till vilka som skötte det här med sina lite inlindade frågor.

    Samhället i övrigt, utom SAP verkade inte ta så allvarligt på detta. En som var SKP:are pluggade datateknik parallellt med jobbet och när han var klar med studierna sökte han jobb och fick jobb på topphemliga FRA, försvarets radioanstalt. Vi var ju förundrade och han fick ju frågan: vad tror du dom säger om dom får reda på dina politiska åsikter? Han skrattade och svarade att det visste dom redan för det hade han berättat redan i anställningsintervjun.

  14. Kommunism och kommunister är tvetydiga termer, som rymmer lite av varje. För Marx betydde kommunism det klasslösa samhället och detta är en målsättning så god som någon att ställa sig bakom. Idag finns det personer som arbetar i Marx anda och kallar sig kommunister och detta är hedervärt. Men termen kommunism används även av diktaturkramare som Lenin, Trotskij och Stalin och deras efterföljare för att dölja det verkliga innehållet i den förda politiken. Ett av de mest grundläggande problemen med dessa kommunister är deras inställning till demokrati. De anser att det är möjligt med socialism utan demokratiska fri- och rättigheter innehållande bland annat fri opinionsbildning, flerpartisystem med fria och hemliga val.

    Under resans gång har personer som kallat sig för kommunister blivit landsförrädare och gått i utländsk sold som exempelvis Kuusinen, Husak, Honeker m fl.

  15. Vadå kommunist, kommunard, franska revolutionen, ryska revolutionen, Indokina, sälja Gnistan, uppfostras av medelklassungdom, inte arbetarklass, som inom SSU på 30 talet i Ådalen för att ta ett exempel, istället en brytning 1980, nej! nu är vi alla sossar över en natt, Kinas tredje världenteori gör att vi inte behöver klasskamp längre, ett förräderi mot oss som blivit bondeoffer plötsligt, det här är aldrig utrett, bara sopat under mattan av medelklass som blivit husägare m m sorgligt, skriver i vrede.

  16. Bäste Lennart, i tidigt 70-tal gick jag KFML:s grundcirkel i Linköping (har kvar häftena än i denna dag). Men medlem blev jag aldrig, orsaken var ”fel klassbakgrund”. Kvarstod som sympatisör under några år men från mitten av decenniet tog arbetet i FiB/K över.

    Begrepp som ”proletariatets diktatur” och ”demokratisk centralism” skavde allt mer. Inte minst med tanke på utvecklingen(?) i Sovjetunionen från det sena 20-talet. Läste på ordentligt och fann en annan väg, som Pariskommunen 1871. Se ”Pariskommunen” av Prosper-Olivier Lissagaray, Aurora förlag 1972. En ögonöppnare. Andra sådana var ”Den ryska revolutionen”, Federativs förlag 1972, av Rosa Luxemburg med sin starka kritik mot de växande odemokratiska tendenserna. Samt även ”Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen” av Alexandra Kollontay, Gidlunds förlag 1971, där K betonar kvinnornas jämlika deltagande och maktdelning i bygget av ett nytt samhälle. Lärde mycket här, det präglar mycket, kanske det mesta av min hållning till vänster. Plus FiB/K och facket så klart. (Kollontays senare karriär som begåvad diplomat i Norge och Sverige i drygt två decennier är en annan och mycket intressant historia. Se hennes ”Dagböcker 1924-45”, Bonniers Förlag 2008.)

    Jo, det var märkligt mycket vänsterfolk som arbetade på Postverket under 70- till 90-tal. Vi arbetade på beting, d v s efter morgonsortering av ankommande post, utbärning och sortering av avgående post kunde man gå hem. Ibland rentav vid 12-tiden. 6-timmars arbetsdag i stället för 8 timmar, mer tid för familjeliv och politisk aktivitet alltså! (Vilket tyvärr ändrades i mitten av 90-talet.)

    Den generella brevkontrollen avskaffades under sent 40-tal då den var såväl tids- som personalkrävande. Därefter var det åklagarbeslut i enskilda fall som gällde, just som Du skriver. Dock trålade IB:s ca 20.000 angivare efter politiskt misshagliga individer i decennier vid sidan om Säpo och dåvarande Försvarsstabens underrättelsetjänst (FstUnd).

    I motsats till Dig, Lennart, blev jag samman med många andra fotograferad av Säpo redan under DFFG-demonstrationer i Linköping och tidningsförsäljning på Domustorget. Till slut vinkade vi glatt till fotograferna. Efter Säpokommissionens betänkande 2002 försökte jag få ut deras dossier om mig. Men icke! Det enda jag fick veta var att de har kvar mig i sina gamla register, inget mer.

    Med dagens nya lagstiftning kan den/de som rapporterar i olika medier om saker som menligt kan (eller antas kan) påverka Sveriges förhållande till främmande makt bli åtalad och dömd för olovlig underrättelseverksamhet och/eller spioneri. Alternativt för grov obehörig befattning med hemlig uppgift. S k visselblåsare göre sig ej besvär – om de inte har en säker reträttplats och folk som hjälper dem.

    Ja Lennart, Knut, Dennis och alla ni andra, vi lever av många orsaker i den kinesiska förbannelsens tid: ”Måtte Ni få leva i intressanta tider!”. Dock är historien ej slut. Trots den f n mörknande horisonten. Nya generationer lär ta över när vi geronter snart är borta. (Förmodligen med mycken kritik mot våra otillräckliga bemödanden, just som vi gjorde när det begav sig.)

  17. En bok som speglar tidsandan och samtidigt ett märkligt människoöde och en olöst gåta är Bosse Jansson var SKP:are, sålde Gnistan och vurmade också för Albanien, vilket inte många gjorde. Han gjorde flera resor till Albanien och lärde sig språket.

    En morgon kom han inte till jobbet, hade inte anmält förhinder och svarade inte i telefon. Han hade alltid skött jobbet med exemplarisk noggrannhet, så man anade oråd och polisen gick in i hans lägenhet. Där var det prydligt och allt verkade intakt, mat i kylen, plånbok, pass allt fanns. Han hade varit på Svensk-Albanska föreningen och på en SL-remsa fanns hemresans stämpel.

    En enda udda detalj som avviker är att hans tofflor låg slarvigt slängda och de som kände honom som superpedant antog att tofflorna inte slängts så frivilligt.

    Med ett stort arv var han förmögen med stora bankkonton men dessa var orörda och helt intakta.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.