Mitt politiska liv (del 8) – Kampen om kulturen (I)

15
1309

Folket i Bild/Kulturfronts mest missförstådda och mest svårförklarade paroll är ”För en folkets kultur”. För mig var den emellertid helt självklar då när jag första gången läste om den i det första uppropet ”Tala är silver…”. Det var en tid då kolorerad veckopress var mycket dominerande. FIB/Aktuellt och Lektyr var de stora halvpornografiska fördumningsblaskorna, medan dam- och modetidningar delade upp världen mellan killar och tjejer på ett infantilt vis. Jämlikhet mellan könen, ”Unisex” och Mahjongstil blev då motkrafter och betydligt mer lockande på den politiske valpen.

Men det skulle visa sig mycket mer komplicerat. Jan Myrdal angav tonen redan under FiB/K:s första år i den långa essän ”Ta tjuren vid hornen” i tidskrifter Förr och Nu nr 1/74 (återpublicerad på fib.se i september 2020). Den gav viss vägledning för hur man bör se på begreppet. Jag minns att jag inte förstod allt, men en del klarnade dock. Jag begrep att det fanns en djup tradition som dolde sig bakom parollen och att en strid omkring detta präglat ”kulturdebatterna” ända sedan Strindbergs dagar, ja säkert ännu mycket längre tillbaka.

Enormt förenklat kanske man kan säga att det gäller ”kampen om tänkandet” till skillnad från ”kampen om brödfödan”. Tror också det var Jan Myrdal som formulerade den sekvensen. Säkert skulle man kunna se att denna idékamp i olika tider förts med olika intensitet. För att göra det tydligt och för att lite förstå vad det handlar om kan man tänka på att kampen förs allra intensivast i krig. I Ukraina talar man idag om att ryssarna ägnar sig åt ”lingvicid”, alltså språkmord på ukrainska. De rysktalande ukrainarna beskyller Kievregeringen för samma sak, fast tvärt om.

Själva begreppet kulturpolitik borde fungera som varningssignal till alla om att vad just en sådan politik vill främja alltid döljer eller begränsar andra oönskade kulturströmingar. Det pågår således en ständig dragkamp på kulturområdet.

Problemen med ”en folkets kultur” i kontakten med de många vänsterantagonisterna på 1970-talet var flerfaldiga. I pressen fick vi en gång smeknamnet ”Folket i Bild/Kamratposten”, vilket var ganska vitsigt. Men det kändes lätt nedsättande med denna antydan om att vi var politiskt korrekta moralkommunister, ungefär som den ibland överpräktiga barntidningen Kamratposten.

Men för mig var de övriga vänsterkrafterna i min omgivning i Umeå; socialdemokraterna, VPK, trotskisterna och KFML(r) mitt största problem. De var alla motståndare till parollen ”för en folkets kultur”. Alla fyra hävdade att man på kulturområdet måste kämpa för en ”arbetarkultur”, en ”proletär kultur” eller en ”revolutionär kultur”. För de som ständigt tävlade om vem som var mest rätt vänster var ”folket” ett urvattnat begrepp. Märk väl att även ”arbetarpartiet” socialdemokraterna inte heller accepterade folket som begrepp. Folket, vilka var det? Ingick tjänstemän och andra småborgare? Nej, något så mjäkigt oprecist kunde ju inte rakryggade socialister gå med på. Deras gemensamma slutsats blev att vi i FiB/K var smygmaoister och att vi importerat ”folket” och ”enhetsfronten” från Kina.

I nr 16/73 sågade Jan Myrdal den då marxistiska litteraturvetenskapen genom att peka ut Kerstin Norén (litteraturforskare i Lund) som en typisk representant för institutionaliserad litteraturmarxism. Han citerar KN från VPK:s tidning Ny Dag 50/73 där hon skrev: ”Det är inte utan förtvivlan man konstaterar att Greta Hofsten* sätter en ära i att Folket i Bild/Kulturfront inte enbart står till vänster om socialdemokratin.”

Jan Myrdal skriver vidare att Per Runesson (journalist och fibbare i Umeå) rapporterat på radion om ett föredrag av KN på Nordiska sommaruniversitetet 1973. Han sa:

”Kerstin Norén tyckte begreppet folket var vagt – den front som bildas på olika kulturella fält, film, teater, tidningen Folket i Bild/Kulturfront med mera den blir alltför bred, den arbeter inte utifrån klassbegreppet och får inom sig motstridiga intressen och de nya grupperna har överhuvudtaget inte helt mäktat se konstens självständiga funktion med egna speciella formkrav. Kerstin Norén kräver av oss att vi ska genomföra en: ´långt mera stringent och medveten politik´ (Ny Dag nr 50/73) Denna ´stringenta politik´ består i att: ´stärka den socialistiska sidan i detta arbete … och fortsätta strävandet efter en meningsfull kommunikation med de kulturellt förtryckta klasserna´ (Ny Dag 43/73).”

Det blev stor upprördhet i de akademiska litteraturmarxistiska kretsarna och i FiB/K 19/73 svarade Kerstin Norén på kritiken.

”Teoretiskt baserar sig FiB/K:s folkbegrepp på SKP:s analys, att huvudmotsättningen i Sverige, går mellan monopolkapitalet och folket. ´Folket´ innefattar arbetarklassen, mellanskikten och småborgerligheten. Min uppfattning är att arbetarklassen och småborgerligheten under kapitalismen har direkt motstridiga klassintressen och att mellanskiktens hållning i allt väsentligt bestäms av kampen mellan de dominerande klasserna, bourgeoisin och proletariatet. […]

Men arbetet för en ´folkets kultur´ har också en tradition i arbetarklassen, något som jag påpekade i Ny Dag 70/73, och ska vi fortsätta och använda oss av detta begrepp som en kampparoll är det denna tradition vi ska knyta an till och en gång för alla skjuta åt sidan alla de populistiska moderniteter och vulgärmaoismer som nu är i svang. […]

Inom arbetarklassen föds också revolten mot den borgerliga kulturen, såväl i tanke som i handling. Det är denna revolt vi socialistiska intellektuella ska knyta an till, föra vidare och skapa förståelse för långt utanför arbetarklassen själv. Därmed har jag också svarat på frågan om jag överhuvudtaget kan tänka mig att samarbeta med icke-socialister. Naturligtvis kan jag det. Skillnaden mellan mig och JM är bara att jag motsätter mig den ´organiserade´ enhet som i praktiken är ett effektivt medel att förkväva den konsekventa socialistiska argumentationen till förmån för en tandlös populism som innehåller allt och ingenting.”

När man läser detta idag slås man av med vilken självsäkerhet den sekteristiska marxistiska literaturforskaren uttalade sig i offentligheten mot Jan Myrdal, som pläderar för en lätt nedtoning av kampen för socialismen, för att lyssna på vanligt folk och ta den så kallade ”politiska (socialistiska) medvetenheten” med en nypa salt. Denna akademiska vänsteristiska litteraturskola dominerade länge institutionerna och förståelsen för en folkets kultur blockerades ganska effektivt. Hur det är idag vet jag inte.

Våra författare

Trots detta motstånd gjorde FiB/K sin kanske största insats med den långa serien av presentationer av de svenska arbetarförfattarna från 1920-talet och framåt. Dels en rejäl presentation av författaren och sedan ett utdrag ur någon bok. I nr 17/73 startade man med Maria Sandel. Så följde Dan Andersson, Olof Högberg, Vilhelm Moberg, Gustav Hedenvind-Eriksson o s v. Serien gavs senare ut i bokform i två band Våra författare I och II på Kulturfronts förlag.

Ivar Lo Johansson fanns där på Stockholms söder som en mentor och inspiratör för en ung ny författargeneration. Ordfront var väl det mest framgångsrika bokförlaget som växte fram ur FNL-rörelsens tryckeri. FiB/K var viktig för att arbetarlitteraturen återupptäcktes och till att tidningen blev en plats för unga författare i denna tradition där man kunde bli publicerad. FiB/K medverkade till att väcka liv i den insomnade svenska proletärlitteraturen. Författarserien följdes åtta år senare av serien ”svenska konstnärer”.

I nr 20/81 inleddes serien ”Förnuftets triumfer” över tre uppslag om den stora franska Encyklopedin, Denis Diderot och en lång artikel med rubriken ”Historiens största strid om tanken” av Arne Helldén. Serien fortsatte med namn som Macciavelli, Carl Maria von Clausevitz, John Milton, Galileo Galiei, Ludvig Holberg, Descartes och Grundvig. Det här var tvättäkta folkbildning för oss som inte reflekterat så mycket över dessa namn, om vi över huvud taget hört talas om dem tidigare.

Mot porr och prostitution

1978 drev FiB/K en stor kampanj mot porr och prostitution som fick stöd bland annat av en rad religiösa organisationer. Carl-Gustaf Boèthius till exempel, dåvarande ordförande i RFSU, höll inledningsanförandet på stämman i april och han tackade fibbarna för deras hängivna arbete i denna fråga. På samma stämma valdes en föreningsstyrelse med kända kulturpersoner som Anders Ehnmark, P O Enquist, Margareta Garpe, Jan Myrdal, Jan Stolpe och Leif Zern.

I vår lilla grupp i Östhammar gjorde vi ett kraftfullt ryck med denna kampanj. Vi beställde extra tidningar, mobiliserade några gitarrspelare och körsångare som framträdde på den lilla smala Drottninggatan. Minns inte vad vi valde för sånger, men det spelade inte så stor roll. Inte tror jag vi sålde särskilt många fler tidningar än vanligt heller. Det är ju så lite folk i Östhammar. Men kul hade vi.

Musiken

Musiken var ett självklart kulturfält som ju är övervägande intuitivt. Musiken går rakt in vid sidan av allt snusförnuft. Musiken fick också sin egen vänsterrörelse – proggen – med sin egen tidning Musikens makt. Runt landet växte musikföreningar, Musikforum och musikställen. Och proggband växte som svampar ur jorden överallt. Ungdomar började uttrycka sig med text och musik. Progressiva skivbolag uppstod. Inflytelserna kom främst från England och USA. Men även den svenska folkmusiken fick ett kraftigt uppsving. När det var som allra bäst blandades influenserna från folkmusik, jazz, blues, rock och soul.

Många inom FiB/K dansade visserligen folkdans och spelade folkmusik. Intresset för klassisk musik var också utbrett. Men vi sjöng och spelade mycket lite på våra möten. Möjligen förekom lite fiolgnissel som kulturellt inslag på stämmor och före våra konferenser. Själv var jag för osäker som musikant för att göra något åt det. FiB/K var rörelse utan musikglädje. I FiB/K pratade vi möjligen om, eller diskuterade musik, men med själva utövandet var det skralt.

Så låt oss tala lite om musiken på 70-talet. Till exempel, vad med den klassiska musiken? Den var närmast helt undanträngd av proggen. Den fångade få ungdomar. Men! i FiB/K försvarades den klassiska musiken. Vi hävdade att man inte kunde dra någon gränslinje mellan ”folklig kultur/populär kultur” och ”finkultur/borgerlig kultur”, vilket man idag kan vara lite stolt över, även om det idag ter sig helt korkat att göra så. Men det var precis vad man gjorde. Vänstergrupperna i Göteborg till exempel bekämpade intensivt operabygget på 70-talet. Wikipedia skriver:

”När Göteborgs kommunpolitiker i slutet av 1970-talet ville bygga Göteborgsoperan för 100 miljoner startades en kampanj mot planerna. Många kända artister, exempelvis Kent Andersson och Sven Wollter, engagerade sig i frågan och kampanjen samlade in 109.000 namnunderskrifter mot det planerade operabygget. Ett protestmöte på Scandinavium samlade 7.200 personer, vilket torde vara det största inomhusmötet som hållits i Sverige sedan metallstrejken 1945.”

I Uppsala drev KP (Kommunistiska partiet) framgångsrikt kampanj mot bygget av ett Musikens hus i Uppsala i början av 2000-talet. Man ansåg att det var onödigt att lägga pengar på ett palats för borgerlig kultur när skola vård och omsorg gick på knäna ekonomiskt.

I Italien vallfärdade folket till operahusen. Att glömma arbetargrabben Jussi Björling som gick rakt in i folkets hjärtan med sin fantastiska tenorstämma. Eller Mozart, Beethoven och alla de andra? Nej, vänsterns musikrörelse var mest ungdomlig, inskränkt, ofolklig, sekteristisk och i sina farligaste stunder – som i kampen mot Göteborgsoperan – rent antiintellektuell.

Två gånger under 50 år av fibarbete kan jag påminna mig att vi använt musiken som ett medel för att förhöja stämningen runt en extern aktivitet. Det första skedde i samband med ett FiB-läger i det inre av Halland (minns inte var), då vi samlade ihop oss till en liten sånggrupp med några gitarrer och några extra sångare, övade in en enkel repertoar och tog oss ner till närmaste stad vid kusten, kanske var det Halmstad, och spelade och sjöng bland sommargästerna då ett annat gäng sålde tidningar.

Det andra var när vi i den lilla Östhammarsgruppen sjöng och spelade på gatan i samband med kampanjen mot porr och prostitution, som jag nämnde ovan.


* FiB/K:s första ordförande

Hela serien här

Föregående artikelAntikrigsåsikter kriminaliseras i Tyskland
Nästa artikelMAN KAN OCKSÅ KÖPA JUDISKA MÄNNISKOÄGG
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

15 KOMMENTARER

  1. Ett liten sakfel i artikeln: FIB/Aktuellt:s förseglade men uppsprättbara ”Hemliga sidor” var helpornografiska, inte halvpornografiska. FIB/Aktuellt:s Hemliga sidor lanserades vid ungefär samma tid som FiB/Kulturfront.

  2. Tack Knut L!
    Parollen, För en folkets kultur, var naturligtvis smakligare än parollen För proletariatets diktatur. Men det fanns likafullt en isrand av sekterism av År noll-karaktär (Tabula rasa) även i denna vår fina paroll. Det agerades som om att det var vi som skulle upptäcka Folkets Kultur. Men den fanns ju redan! I hembygdsföreningar, på bygdegårdar, i Folkets Hus, i tidningen Land, i körverksamheterna, i danskulturen, inom idrotten, i konstföreningar, i kyrkor, i bokklubbarna, i läsecirklarna…

    Men vi tjatade hellre med Träd, gräs och stenar och bokstavsvänstern än slog följe med det stora – Das grosse Erbe. Steg för steg rättade vi till detta misstag. Men då var det för sent. Men jag fortsätter att gilla För en folkets kultur.

    Och som ett kuriosum (och apropå tidigare tältdiskussion här på bloggen): Oj, så gammalmodiga tält det står på ängen.

  3. Knut L!
    När du skriver att en del sysslade med folkdans slår det mig att på den tiden jag spelade folkmusik som mest, brukade man göra en distinktion mellan folkdans och folklig dans. Folkdans var konstruerade danser från 1800-talet, medan de folkliga danserna var genuina. Så gick argumenten, som jag minns det.

    Jag och några spelkamrater spelade ibland till folkdans, som motprestation för att vi fick låna folkdanslagets lokal, som låg nära där vi bodde. Musiken var extremt lättspelad och i vårt tycke tämligen ointressant, men dansarna var entusiastiska, vilket naturligtvis uppvägde vår brist på entusiasm för musiken. Ett bra exempel på folkdans är kadrilj från Landskrona, en kadrilj jag vet att jag spelat flera gånger till dans, men som musikaliskt är helt utplånad ur mitt minne.

    Den bästa dokumentation av folklig dans som jag känner till är Matts Arnbergs besök i Boda i TV:s barndom (ca 1963). Här dansas riktig Boda-polska, och flera av dansparen är födda på 1800-talet. Naturligtvis är det Boda spelmanslag som spelar till dansen. Tyvärr har jag inte hittat inspelningen på Öppet arkiv eller Youtube, men jag har den på DVD. Videobandade Matts Arnbergs program när de sändes i repris i SVT på 1980-talet, och förde sedan över till DVD.

    Man kan ju skicka önskemål till Öppet arkiv, och jag tror mig varit framgångsrik en gång: Gösta Ekmans geniala tolkning av den indiske vishetsläraren Mahatma Ekman. Om det inte är ”folkets kultur” så har jag missat något.

  4. Läsningen av artikelserien ”Förnuftets triumfer” var i sanning en upplevelse! Tog åt mig den som en torr tvättsvamp i vatten. Arne Helldén var en folkbildare av rang, hans böcker om Upplysningen fann plats i mina hyllor. Inte minst biografin över Denis Diderot och hans gärning. Samt de andra namnen Knut L nämner här ovan. Något år senare försökte jag i Paris komma över en upplaga av Diderot/D’Alamberts Encyklopedi. Men 50.000 francs var långt bortom min dåvarande ekonomi. Ett knappt decennium senare blev jag via slumpen och ett arv lycklig ägare till ett italienskt nytryck i strålande skick. Många timmar med näsan i de folianterna har det blivit. Här gjorde FiB/K en folkbildningsinsats som jag tror blev bestående för många.

    Är uppvuxen med klassisk musik. Då fader Olle var mycket operaintresserad (Verdi, Puccini, Mozart) blev det en bestående prägling från föräldrahemmet. Och sedan: Beethoven! Symfonierna, pianokonserterna, pianosonaterna osv. Söte Jesus! Värt att minnas är att Beethoven följdes av 50.000 till graven. Han var folkets tonsättare. Inte underligt att Strindberg var en stor beundrare.

    Jag såg aldrig någon motsättning mellan det klassiska och proggen (t ex Hoola Bandoola Band) eller soul (Motown/Phil Spectors ”Wall of Sound”). För att inte tala om det svenska jazzundret på 50-och 60-talen med Radiojazzgruppen med bl a Arne Domnerus, Bernt Rosengren, Jan Johansson och många fler. Plus alla dessa amerikaner som John Coltrane, Miles Davis och Dizzy Gillespie…

    Nej, jag hade ingen förståelse för de där ”vänster”-protesterna mot operascener i Göteborg och Uppsala. En konstruerad konflikt understödd av de märkligt strakbenta skribenterna i och kring ”Musikens Makt”. Mycket orerande om ”kommersiell musik” var det. Som om aktiva musiker skulle behöva leva på luft eller möjligen socialbidrag?

    Alla dessa musikformer har ju – olika över århundradena – en folklig klangbotten. Blues och country ej att förglömma. Liksom även det sådana som Dylan, Guthrie, Seeger och Biermann fått i från sig.

    Att en liten, fattig organisation kunde få ifrån sig de två volymerna ”Våra författare” och novellantologin var i sin art ett storverk. Vilket påverkade min litteratursyn för resten av livet. FiB/K tog på olika områden faktiskt ”kampen om tänkandet” – det låter storvulet, men så var det.

    När jag vandrar i minnespalatset blir det en varm känsla i bröstet. Vi var inte så himla dåliga, trots en hel del dumma konflikter emellanåt. Nu är det dags för ”barnbarnsgenerationen” att ta över, vi i 70/80 års ålder är på väg att lämna scenen.

  5. Hans M G!
    Tack för intressanta musikaliska betraktelser. Jag noterar att vi har samma operapreferenser; jag har flera gånger försökt med Wagner, men det fungerar inte. Beethovens ”Fidelio” innehåller en del fantastisk musik (”Mir ist so wunderbar” är magisk), men fungerar inte som opera i sin helhet. Den melankoliska ambivalensen i Mozarts underbara ”Cosi fan tutte” går helt förbi Ebba Witt-Brattström i SR:s operapodd.

    Till din uppräkning av Beethoven skulle jag lägga till hans sena stråkkvartetter. De långsamma satserna har en mystisk upphöjelse som inte ens Mozart nådde.

    Jan Johansson blev en vattendelare. Fram till hans ”Jazz på svenska” (1964) fanns ingen harmoni mellan svensk folkmusik och jazz. Lars Gullin gjorde ett försök på 1950-talet, ett försök som avfärdades som ”fesljummen fäbodjazz” av jazzkritikerna. Det var inte bättre på andra sidan: ”negermusiken” hade man inget för och den skulle absolut inte blandas ihop med den rena svenska folkmusiken (det fanns t o m rasistiska tongångar). Efter 1964 har jag aldrig uppfattat några motsättningar mellan jazzen och den svenska folkmusiken.

    Jag avslutar med att uppmärksamma läsekretsen på den enormt populära ryska folksången ”Valenki” (en rysk fotbeklädnad för vinter). I dramaserien ”Zhukov” kan man höra Zjukov (svensk transkribering) spela dragspel när han ackomanjerar den enormt populära Lidia Roslanova, och hör och häpna, man bjuds t o m på Stalin sjungades ”Valenki” inför en helt villrådig Abakumov (chef för MGB, ministeriet för statssäkerhet). Men orginalet är naturligtvis bäst med Lidia Roslanova.

    PS Jag har lite egenhändigt transkriberat Lidias efternamn efter uttal, inte efter formell transkribering (Ruslanova). Min transkribering ligger närmare uttalet, precis som vi uttalar ”Putin” på svenska mer som ”Potin”. DS

  6. Jag kom på den tiden så småningom att tillhöra trotskiisterna, svärmade för amerikanska underground serier (typ Robert Crumb), science fiction (Heinlein, Vonnegut). The Fugs, Iggy Pop, Bob Dylan förstås. Ahmado Jarr bodde i vårt kollektiva studenthus på Odengatan 58 (nu rivet) och deltog i våra rätt vilda partyn där Hillersberg, Urban Yman, Kjell Westling, Lena Svedberg mfl dök upp.

    Proggen var viktig genom de stora folkfesterna på Gärdet, Nytorget. Träd, Gräs och Stenar, Blå Tåget, Arbete och Fritid.

    Minns den här tiden som några år när mångkultur, feminism och gayrörelsen blommade upp som kraftigast. Representanter fanns i vårt kollektiv, Sten Notsjö och Kjell Rindar skapade Gay radion. Monica Sjöö målade ”Gud som kvinna”, den kosmiska modern. Folk från olika länder kom och gick. Indier, britter, fransmän, greker, spanjorer bodde i våra lägenheter. Visst var det en folkets kultur. Väldigt mycket av det har levt vidare, förvandlats, blivit mainstream och till och med spetsborgerligt – förnämt – vilket förargar mig!

  7. Gunnar T!
    Allt det där var viktig frigörelse från gamla dammiga borgerliga normer som bara fanns utan någon förklaring. Jag var också på Gärdet med kamera och fascinerades, men kände mig som en främling bland allt detta. Det var som en gigantisk happening, som man lämnade på måndag morgon.

    Gärdesfestivalen

  8. Gunnar T!
    Det var precis detta jag skrev om i tidigare inlägg här ovan. Beatgenerationen (Beatniks) är en intressant gren i kulturträdgården och jag har hyllmeter av denna konstart i mina bokhyllor. Men den är INTE folkets kultur! FiB/K borde tidigt ha stått som en rakryggad frälsis-soldat och låtit flummarna dansa bort i dimman. Till slut gjorde vi det – och det var bra. Men lusten till Gärdesfesterna fanns där i början. Vad hände med dessa? Ja, dem jag känner igen från bilderna (läser just nu en 1000 sidors fotobok om Gamla Bro) flummar vidare: No nations, No borders, Welcome refugees, osv. Och än idag finns tydligen dragningskraft i Gärdesflummet hos gamla fibbare. Jag ser dem på olika märkliga upprop: BLM, Vi står inte ut etc etc.

    FiB/K var en besk medicin, men näringsrik!

    Kom ihåg att i valet ”mellan den bibelläsande torparen och den voltairianskt fritänkande greven så är det torparen som har rätt även om han talar med Jesu liknelser och profeterna” (Jan Myrdal).

  9. Leif Strandberg skrev att ”Folkets Kultur … den fanns ju redan! I hembygdsföreningar, på bygdegårdar, i Folkets Hus, i tidningen Land, i körverksamheterna, i danskulturen, inom idrotten, i konstföreningar, i kyrkor, i bokklubbarna, i läsecirklarna…”

    Ja, alla spillror måste tagas tillvara; vi måste samarbeta med alla, som strävar i rätt riktning. Men det, som folk i dag tror är Sveriges folkliga kultur, är spillror. Vi behöver gå till arkiven och det museala materialet, och återskapa.

    Det, som Mats Larsson ofta skriver om, att föra fram den icke lättspelade folkliga musiken, är ett exempel på arbete som behövs.

    Vad är ett svenskt hem? Så här skall ett svenskt hem se ut: man öppnar en låg trädörr i en knuttimrad vägg (eller kalkstensvägg eller korsvirke i skogsfattig bygd) och kommer in i en farstu. Till väster en brant trätrappa (med byggsnormsvidrig lutning); rakt fram en kammare, möjligen ett kök; till höger stiger vi igenom en dörr till ”stuan”. Lyfter vi blicken inne i stuan ser vi att huset är en ryggåsstuga. Till vänster en murad spisel med öppen eldstad, kanske bakugnar och sättugn. I bortre hörnet snett till vänster ett stort träbord, väggfasta bänkar och stolar med tre ben (fyrbenta stolar stode ostadigt på det ej helt jämna tildet av fotsbreda, mot ena änden avsmalnande (rot-topp) brädor. Över bänkarna och borden handmålade bonader från 1790 som visar bröllopet i Kana, den förlorade sonen med mera.

    Visst behöver vi bostäder av nyare snitt, men de är flyktinglägerstält.

    ”Folket kultur” skall inte göras till en del av ”kampen om tänkandet” och inordnas i klasskampen. I stället skall återskapandet av kultur vara romantiskt. Att vara romantisk är det grövsta brottet i Sverige. Därför kan vi inte taga små steg; då skulle ingen fatta. Vi måste gå hela vägen till den motsatta polen i kultursynen.

    Att säga ”ja äter, vi ätom, dai äta”, med person- och numerusböjning på verbet, är människovärdigt, och man har rätt till den morfologin, om folkmålsarkivens sedeslappar visar, att ens förmödrar och förfäder sade så. Att tala och skriva som Olle Josephson rekommenderar, är icke människovärdigt. (Jag skriver på ollejosephsonska språket nu, eftersom de flesta av de ärade läsarna har dåliga kunskaper i svenska.)

    Det där sista var fräckt, men sådan tydlighet fordras, för att förklara vad saken gäller. De, som blir arga, kan nöja sig med med att betrakta världen genom dött floatglas. Det viktiga är att en minoritet bygger en glashytta för att blåsa levande glas.

  10. Folkets kultur av skilda slag är ett ganska omfattande begrepp som vi alla utvecklas med utifrån vår uppväxtmiljö och generationernas arvsmassa.

    Att göra det ena ”finare” framför annat förekommande anlag och intresse vill jag mena är en orättvis betraktelse.

    Det genetiska utgångsläget vi bär med oss formas i barn och ungdomsåren genom föräldrar, skola och fritid, tillsammans med kamrater som bekräftar vårt intresse utifrån att tillhöra en förhoppningsvis god mänsklig gemenskap.

    Mycket viktiga grundfundament att stå på vidare ut i vuxenlivet som inte alltid erbjuder de bästa förutsättningar.

    Skriva och berätta/samtala är i sammanhanget viktiga kontaktskapande grunder att stimulera i unga år och särskilt lyfta fram, samt våga visa detta individuellt öppet även om den grammatiska förmågan inte alltid är exakt i alla delar. Och då gäller det slitna uttrycket för framsteg och utveckling; nämligen, övning ger färdighet, som något bra att stimulera och förhålla sig till.

    Vi är ju som bekant sociala individer, så därför är utbyte medels tal och skrift oumbärliga kontaktytor för individens möjligheter att verka i bra fungerande lagarbete.

    Därtill att uppmärksamma vad rytm, musik och vårt kroppsspråk kan erbjuda som delar av våra kommunicerande kärl. Ett inte oväsentligt uttryck vi kanske inte alltid reflekterar över.

  11. Hustru Kerstin (1952–2018) drog i tidiga 20-åren samman med några vänner till spelmansstämmorna i Delsbo och Bingsjö. Då hon av sin far lärt sig bli dansant tog det inte lång tid innan hon lärt sig Polska, Mazurka såväl som Hambo och Schottis. En gladlynt, långbent och snabbfotad 20-plussare roade sig kungligt mitt i folkmusikens Mecka och Medina. Något hon aldrig glömde.

    Sommaren 1978 åkte hon med fyra kompisar i en skraltig folkabuss på en 8-veckors odyssé till Balkan med syfte att uppleva och lära regionens musik och danser. Det blev så klart hela dåvarande Jugoslavien, från Slovenien till Kosovo. De köpte många skivor med musik, besökte lokala danstillställningar, såg och lärde danserna. Sedan blev det en rejäl vända i Grekland.

    Dråpligheter förekom, som t ex att de blev stoppade av polisen i Kosovo som trodde att de fyra välväxta blonda damerna var prostituerade, alt hustrur till den ende manlige resenären. Det löste sig med att sällskapet via kassettband i bergsprängare rev av ett par balkandanser framför poliserna. Vilket enligt K:s berättelse slutade med att ett par av poliserna deltog i dansen. De andra klappade takten.

    Ett annat sådant tillfälle var när de en bit söder om Belgrad såg ett par lindrigt nyktra farbröder på vägen. Det visade sig vara en efterfest efter ett bröllop. De fem blev mer eller mindre indragna till trädgården intill där bröllopsgästerna satt kvar. Inte spik nyktra de heller. Då musikerna var kvar blev det en myckenhet dans, mat och diverse drycker.

    Den resan slutade med grundandet av ”Gotlands Hopp”, en förening som sedan sent 70-tal fortfarande ägnar sig åt Internationell folkdans. Om detta inte är en folkets musik- och danskultur vet jag ej vad begreppet innebär!

  12. Då kan man ju fundera lite på var gränsen går mellan hel och halvpornografi. Jämfört med råast tänkbara porr med våldsinslag så var väl fibban och Lektyr relativt modesta. En som visade tuttarna där var Kim Anderzon som berättade att hon fick 300kr för en bild som ett välkommet tillskott för en fattig skådespelare.

    Någonstans eskalerade allt till live-shower på obskyra klubbar men där satte man ner foten med en gräns och ett förbud.

    Men var går gränsen, samtidigt som herrtidningar skylldes för att vara porrblaskor (kanske med all rätt) så kunde en tidning som FOTO publicera naket som ”aktbilder” och god konst. Och Zorns dalkullor är ju målningar värda åtskilliga miljoner men visar… ja just det. En fotograf som Mapplethorp specialiserade sig på erigerade manslemmar, företrädesvis mörkhyade, och hyllas av kulturfolk med fin vernissage. Och minns när så många etablerade författare tävlade om att skriva porrnoveller och få dom publicerade i bokserien Kärlek I, II, III o s v. Kultur ansågs det vara. Det verkar vara ett område som kantrar lite hit och dit beroende på tidsålder.

  13. I likhet med Knut L besökte jag 1970 den första Gärdesfestivalen. Den stora publiken verkade ha kul, även om ljudanläggningen vid scenen var rätt skral. Mycket haschrök i luften. Blandad musik, t ex med Gunder Hägg (senare Blå Tåget), Samla Mammas Manna och en hel del annat mindre intressant. En blandad upplevelse alltså. Inte riktigt min ”cup of tea”, så jag lämnade Gärdet efter ett par-tre timmar. Lite väl mycket disigt flum, 20-åringen hörde inte riktigt hemma där. (En bidragande orsak kan ha varit att jag har svårt för stora, mer eller mindre extatiska folksamlingar.)

    Bäste Jan Arvid G, tillåt mig rekommendera ett besök på Bungemuséet strax söder om Fårösund. Besökte i somras, det är hållet i gott skick trots ganska snåla anslag från Region Gotland och Riksantikvarieämbetet. En hel del ideellt arbete behövs för att sköta muséet. Där finns byggnader från 15/16-tal fram till 18-hundratalet med inredningar från tiden. Så, allt är ej än förlorat.

    Det Du skriver om modernt bostadsbyggande som ”flyktinglägertält” är helt riktigt. Vid samtal med luttrade byggingenjörer har jag fått veta att förväntad livslängd i nyproduktion är 50-60 år. Få se hur det går för Hammarby Sjöstad till exempel. Ett i tysthet tillåtet byggfusk som började några år inpå Miljonprogrammet 1965–75. (Plastmaterial, dåliga rörgenomföringar i kök och badrum, otät fasadbeklädnad etc.) Under 1900-talet var enligt min mening var perioden från 20-till och med 50-talen en såväl estetisk som materialmässig storhetstid. Därtill goda planlösningar.

    För egen del har jag haft tur. Bor i ett hus från sent 1600-tal. 90 cm tjocka kalkstensmurar, på utsidan kalkputs. Alltså andas huset. Torrt invändigt oavsett väder, varmt på vintern och svalt i sommarhetta. Fram till för ca 60 år sedan byggde man för evigheten, såväl i sten som i trä. Med återkommande underhåll och reparationer förstås. Inte minst vad gäller taken. Denna folkligt förankrade byggnadskonst har nu gått förlorad. Sannolikt för alltid. Både sorgligt och farligt.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.