Mitt politiska liv (del 9) – Kampen om kulturen (II)

7
1050

Vad som definitivt skiljt FiB/K från de flesta andra på vänsterkanten har varit att man underkände uppdelningen i finkultur och folkkultur, eftersom en sådan syn ofelbart leder till olika varianter av folkförakt. En nyckelmening formulerad i det första uppropet ”Att tala är silver…” var att ”folket egentligen föredrar Ivar Lo framför utvikningsbrudar”.

I slutet på 70-talet vaknade diskussionen om begreppet kulturarv i FiB/K. Det fanns en klart uttalad idé om att generationer skulle mötas i det politiska arbetet. I något sammanhang formulerades devisen att ”två drar en tredje”, som formel för hur vi fibbare skulle tänka och arbeta; ett slags kulturellt lärlingssystem. Unga skulle lära av äldre, och unga författarnoviser skulle inspireras och lära av etablerade författare och konstnärer inom rörelsen.

Ännu en formel som den gode Myrdal formulerade var idén om det ”kritiska övertagandet”. Alltså man skulle lära av historien genom att anta somt och förkasta annat. Misstag görs ju ständigt och på så sätt sker en ständig utveckling. Den vänster, ofta de mest revolutionära, ville förkasta allt gammalt, så de blev automatiskt våra ovänner.

Det ledde till att vi i FiB/K inte sällan uppfattades som värdekonservativa. Det skulle återkomma i många sammanhang i den fortsatta kulturkampen, vilket också gav oss vänner, kanske tillfälligt, inom kulturkonservativa traditionellt borgerliga grupper. Pensionerade militärer, äldre jurister och akademiker hade vi inte sällan på vår sida. Många inom den stora vänstern, som helst ville se oss som vilsegångna maoister, hade svårt att förstå vår inställning i dessa kulturarvsfrågor. Återkommer till detta i senare avsnitt.

Den här inriktningen gav oss också goda kontakter med äldre kulturmedvetna socialdemokrater som Bengt Göransson, Arne Helldén, Yngve Persson, Thage G Peterson m fl. Och med författare som P O Enqvist, Anders Ehnmark, PC Jersild, Kerstin Ekman, Folke Isaksson m fl. Vi verkade i en tradition som var nästan bortglömd inom den framrusande 70-talets storm av universitetsreformer, medbestämmandelagar, skolreformer och annat. Vi försökte hålla fast i en demokratisk folkrörelsetradition som var på väg att slukas av det statsfinansierade ombudsmannaväldet. Själva var vi strikt demokratiska med minutiöst genomarbetade stadgar, noggrann revision, alltså strikta rutiner för vårt demokratiska beslutsfattande. För mig och för många andra ungdomar blev detta en handfast skola i praktisk demokrati. För de äldre i FiB/K var allt detta självklarheter.

Motion nr 4

Till stämman 1981 inkom en motion (nummer 4) från Jan Malmsten i Lundaavdelningen. Den handlade om hur man skulle komma till rätta med de som besatt den verkliga makten i föreningen. Han var övertygad om att det var SKP och att de styrde bakom kulisserna med intriger och därmed gjorde den stora demokratiska processen till en kuliss. Han ville därför förbjuda alla intriger. Hur det skulle gå till var inte lika klart.

Jag hade å min sidan erfarenheter av hur vänstern i Umeå ansåg att traditionell folkrörelsedemokrati med val av ombud till representativa församlingar, strikt efter stadgarna, var förlegade byråkratiska metoder som reformisterna i SAP kunde hålla på med. Nej, revolutionärer skulle samlas i stormöten där alla närvarande alltid hade var sin röst. Jag hade sett att denna metod ledde till att de osäkra och tysta bara kom på ett möte, och hur de mest talföra och mest övertygade körde över alla med invändningar och alltså trängde ut minoriteter. Det här var inget bekymmer för dem som såg sig som ”arbetarklassens avantgarde”. Att de utnämnt sig själva förstod de inte, och att denna form av kollektivt beslutsfattande var odemokratiskt förstod de inte heller.

P O Ultvedts illustration till Ehnmarks text i FiB/K 20/1981

Till denna motion, som alltså ifrågasatte våra demokratiska beslutsformer skrev författaren Anders Ehnmark ett skarpt inlägg i interntidningen Fibbaren. Texten kom även i tidningen (nr 20/1981) och i boken Arvskifte 1982. Ehnmark gjorde här en lång resonerande genomgång av problemen med intriger, fraktioner, kotterier och allt det där man kan börja skylla på när man inte får som man vill genom den ordinarie beslutsordningen, i verkligheten. Det där osynliga kan man ju aldrig komma åt med formella regleringar, de ska man lämna därhän och hålla sig strikt till det stadgeenliga beslutsfattandet, alltså ytan, det synliga. Det gör man bäst genom att ta vad personer faktiskt säger precis som det framförs. Det är det enda som demokratin har att hålla sig till.

Här fick vi en påminnelse – redan 1981 alltså – om hur illa det kan gå när man försöker spåra dolda makthavare och dolda agendor under ytan, istället för att diskutera vad personer faktiskt säger rakt upp och ner. Men tyvärr var det inga av dagens politiker som var med i dessa diskussioner i FiB/K 1981, därför gjorde de alla det kollektiva misstaget att beskylla sverigedemokraterna för att vara förklädda nazister och fascister, istället för att ta diskussionen om invandringen precis som den kom redan i valrörelsen 2012.

Jan Malmstens motion antogs inte av stämman, den var ju en omöjlighet. Han tog det förstås som ett bevis för att SKP hade full kontroll över organisationen och tog det som förevändning för att lämna föreningen. Jag fick genom denna diskussion ännu bättre argument för att stormötesdemokrati var ett annat sätt att ifrågasätta hederlig folkrörelsedemokrati, som leder till sin motsats.

Folket och dess kultur

2010 blev läget än mer komplicerat. Allt tal om ”folket” i politiska sammanhang hade blivit i det närmaste omöjligt. Redan 2002 hade Mona Sahlin uttalat sig om midsommar på följande vis: ”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.” Med ledande politiker som uttalar sig på detta nedsättande sätt om vanliga människors nöjen och glädjeämnen öppnar sig ett stort hål i politiken, som SD var snara att utnyttja.

2015 bytte ”Folkpartiet Liberalerna” namn till ”Liberalerna”. ”Folk” hade då blivit ett politiskt omöjligt epitet. I takt med SD:s frammarsch kopplades folkbegreppet allt mer till begreppet ”völkisch”. Det var en rörelse i Tyskland från sent 1800-tal till och med nazitiden som kopplade folk till människors biologiska arv och till jorden man lever av (i bokstavlig mening) – ”Blut und Boden”. Men det här är ett folkbegreepp som i grunden skiljer sig från det progressiva, demokratiska folkbegreppet som steg fram under nationsbyggande under samma tid och som hållits högt i demokratiska rörelser.

Dessa begrepp var omöjligt att skilja åt under 2000-talets inledande decennier. Inte ens i FiB/K lyckades vi med det. Vår paroll ”för en folkets kultur” kom i bakgrunden. Vi visste inte längre hur vi skulle se på det här.

När KD-ledaren Göran Hägglund 2009 återlanserade begreppet ”verklighetens folk” resulterade detta i en våldsam debatt (ursprungligen lanserades begreppet av partiet Ny demokrati i början av 1990-talet). Hägglund skälldes för att stryka nynazisterna i SD medhårs och för att försöka värva röster i det bruna träsket.

Själv blev jag dock måttligt upprörd av Hägglunds då visserligen uppenbart opportunistiska men ganska politiskt pricksäkra utspel. Jag hade en tid funderat på att det nog bara var en tidsfråga förrän någon etablerad politiker skulle börja närma sig sverigedemokraternas flirt med det ”svenskt folkliga”, som alla visste fanns där någonstans, fast ingen längre kunde eller ville formulera.

I FiB/K:s Uppsalaavdelning hade vi under 2009 diskuterat saken och blivit djupt oeniga om hur problemen skulle formuleras. Vad vi till slut ändå kunde enas om var att det var naturligt och till och med bra att vår oenighet hade vädrats. Kanske var det även är så att orsaken till vilsenheten hade rottrådar i en vänstertradition om att ”slå fast rätta linjen” i form av resolutioner eller normerande att-satser. Någon uttryckte det så här:

”Med denna paroll är det som med våren eller som med ett musikstycke. I samma ögonblick som man börjar analysera och dissekera alltför mycket tappar man det väsentliga. Den skimrande droppen förångas.”

Alltså, det finns något svårförklarat närmast andligt över folkkulturbegreppet som vi måste respektera mer än att analysera det. Det räcker kanske med att vi erkänner dess existens. Med detta har FiB/K haft problem.

Herr Guillou och herr Gustavsson

Denna fråga har Jan Guillou berört på sitt sätt i sin bok Ordets makt och vanmakt där han menar att FiB/K har mycket sällan förmått gestalta något av riktigt bestående värde för en folkets kultur på grund av fixeringen vid majoritetsbeslut i stadgemässig ordning. Det här kan förefalla odemokratiskt, men är också ett uttryck för respekt för den enskilde konstnärens och medborgarens rätt att uttrycka sig på sitt eget sätt. Det är också ett erkännande av att det finns snillen. Men å andra sidan, utan folk inga snillen. Ämnet är förstås både svårt och känsligt, precis som kulturbegreppet i sin egen storhet.

I radions ”Obs-kulturkvarten” 1976 formulerade författaren och liberalen (dock ej Folkpartist) Lars Gustavsson sitt ideologiska sidbyte till att bli ”Kulturfrontsvän” (han gick då med i FiB/K). Han nämnde kampen mot porr och prostitution, svenska kyrkans betydelse för vår nationella identitet och att franska revolutionens frihetsideal innehöll individualitet. ”Det enskilda ansiktet blev tydligt.” Individualiteten måste tänkas in i dagens villkor, sa han. Han sa också att ”Arbetarklassen kommer aldrig låta sig talas till”, Ulf Lindes ”konstiga” konst på Moderna museet är en hårsmån från fascismen och att en svensk litteratur måste kunna få växa fram. Vidare vädrade han motvilja mot modernismen, att poesi skulle tala klartext och att ”sanning, frihet och lögn” skulle komma på rätt plats igen. Allt det här var vi många som kunde instämma i 1976.

Kanske skulle man kunna uttrycka det som att parollen för en folkets kultur innebär – förutom att folket har rätt till kunskap och de sköna konsterna – insikten om att kunskapen och de sköna konsterna (kulturarvet) i en djupare mening springer ur det arbetande folket och historien.

Det oförnekbara

Parollen för en folkets kultur är både oerhört viktig och minst lika svårförklarlig – som den är viktig. Ord saknas många gånger. Inte minst för att den rör vid det allra mest subtila i det mänskliga livet. Hade jag varit religiös, hade jag kunnat luta mig mot det. Men eftersom jag bara är en helt vanlig agnostiker kan jag ändå inte helt avvisa tillvarons andliga sida. Det här var från början den stora bromsen för FiB/K:s kulturparoll, som ju dominerades av till SKP vänligt ställda människor. Det oförnekbara avvisades med stor bestämdhet. Och ännu var det vänstern (SKP) som hade tolkningsföreträde i Sverige – på kulturområdet.

Som vanligt var det Jan Myrdal som lossade på dessa materialistiska spärrar och t ex skrev om serendipitet. Tror hans exempel var boken som hoppar fram ur bokhyllan för att den ville bli läst. Detta har faktiskt hänt mig ganska nyligen. En bok jag saknat länge, men slutat leta efter, hoppade fram och lade sig framför näsan på mig. Myrdal kunde också tala med katter och hundar.

Att osannolika händelser kan förklaras med slumpen är materialistens svar på det oförklarliga. Men med åren börjar man tvivla på slumpens allmakt trots allt. Erfarenheten antyder något annat. När min svärmor dog mitt i natten på ett sjukhus 6,5 mil bort ringde telefonen. Jag svarade, men det fanns ingen i andra ändan. På morgonen efteråt konstaterade vi att väggklockan hade stannat på exakt det klockslag då hon dog.

Jag vinner aldrig på lotteri, jag vet ju att sannolikheten är nästan obefintlig. Men det slumpartade biljettsystemet placerade mig bredvid en person på Gotlandsbåten, som jag börjar samtala med. Det var för snart ett år sedan, nu är vi ett särbopar. Klart det var slumpen, men…

Jag säger nu som Carl-Göran Ekerwald (på sitt 100:e) sa när jag intervjuade honom för FiB/K i samband med att han fick Leninpriset 2022: ”Ja, visst händer det fantastiska saker i livet.”


Hela serien här

Föregående artikelBildaktivisterna, aktioner i bild, svenskt 1960- och 1970-tal
Nästa artikelValamo kloster i Ladoga Karelen
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

7 KOMMENTARER

  1. Om Sveriges kulturarv och svenska folkets kultur: Till 99 procent är kulturarvet och folkets kultur, inklusive svenska språken (ej stavfel) och svenska litteraturerna, icke-existerande, därför att de inte upptecknades, bevarades, vidmakthölls, spelades, eller ens skapades, när detta hade varit möjligt. Denna nationella katastrof är huvudsaken i alla diskussioner och kulturarv och folkets kultur. Enda vägen framåt är att trots allt försöka återskapa något av fragmenten.

  2. Till Uppsala!
    Folkets kultur, ”den skimrade droppen förångas”, jovisst, det är vackra ord. Men tokiga (nästan lika tokiga som den helkorkade Mona Sahlins ord om midsommar). Folkets kultur är inte skör. Den är handfast, lätt att se, ta på och lyssna till.

    Jag bjuder härmed in, den som önskar, till en liten promenad runt vårt lilla torp vid Ljusnan, Hälsingland. Då ska jag peka ut Folkets kultur: konkreta minnen från flottningen, från ingenjör Ekmans innovationer kring pappersmassan, skrönorna om Elektriska pojken, gravarna från järnåldern, hagarna för mulbeten, hedarna för exercisen, böckerna om Engelbrektsupproret i Hälsingland, sagorna om Stigman Sote, gården där Erik-Jansarna slog sig ner innan de stack till Amerika och grundade Bishop Hill, Marmaverken där sillénarna gick till motattack (som slutade i Ådalshändelserna), Tore Skogmans sommarstuga, Karl Tiréns konstnärliga utforskande av samekulturen…

    Och allt detta på gångavstånd från vårt torp! Vad månde inte finnas lite längre bort?

  3. I en artikel på steigan.no inleder jag på detta vis: ”På sin 80-årsdag 1952 (jag var då 10 år) blev Bertrand Russell intervjuad. Han sade bland annat ”De 80 årene av livet mitt så langt har vært veldig spennende. Det blir interessant å se hvordan de neste 80 årene vil bli.” Det året (1952) var det 24 år sedan dåvarande socialdemokratiske statsministern, Per Albin Hansson i riksdagen införde begreppet ”Folkhemmet”. Han uttryckte det så här: ”Det måste en gång bli så, att klassamhällets Sverige avlöses av folkhemmet Sverige”.

    Även i ett land med mycket väl utvecklade produktivkrafter, och där t ex bönderna är en mycket liten del av befolkningen, finner jag ordet ”folk” i många sammanhang vara bättre än ”arbetarklass”. Ordet folk antyder viktiga ämnen som nation, språk och kultur och går därmed mot den av USA, Nato, EU och WEF förespråkade formen av globalism. Varför inte ”Folkrepubliken Sverige” enligt östligt mönster? Varför inte framöver bilda ett nytt ”Folkparti” i Sverige, nu då de förra innehavarna tydligt visat att de egentligen hellre vill lyda under de fyras gäng (ovan)? Det som Per Albin en gång sade ”Det måste en gång bli så, att klassamhällets Sverige avlöses av folkhemmet Sverige” tror jag emellertid ligger långt fram i tiden, även om historien just nu verkar gå med expressfart.

  4. Jan Myrdals resonemang om begreppet ”kritiskt övertagande” av det borgerliga kulturarvet i vid mening var/är mycket klokt. Enligt min mening innebär det för det första att via studiecirklar, föreläsningar och diskussion sätta sig in i vad detta arv är för slag. (Efter var och ens tid och förmåga, förstås.)

    Vilket våra olika folkrörelser gjorde från tidigt 1900-tal och ett halvsekel framåt. Samman med föreningen Verdandis utgivning av billiga häften i olika ämnen från naturvetenskap till poesi var tidskriften ”Studiekamraten” här en banbrytare fram till fallissemanget 1959. Liksom även den mer landsbygdsorienterade ”Kvällsstunden” som ännu under 90-talet hade många prenumeranter runtom på Gotland. Lite olika inriktning vad gäller litteratur och konst men matnyttig läsning i båda fallen.

    För det andra till den ”kritiska” delen av övertagandet, d v s det andra ledet i JM:s resonemang. Det är den svåra delen; hur undvika ett motståndslöst anammande av det stora arvet för att i stället försöka ”vända och vrida på sakerna så de ligger bättre till” (Lars Ahlin i Tåbb med Manifestet)? Det kräver som jag ser det dels en hyfsad referensram, grundad i egna erfarenheter plus nötandet i de där vetgiriga studiecirklarna. Dels en vilja/intresse att försöka skärskåda, sålla fram det framtidsbådande hos t ex. Tolstoy (först publicerad på svenska 1896), Bremer (Det går an, Dagbok från den Nya Världen), Balzac (bördsadelns undergång),
    C J L Almkvist, Lagerlöf och Strindberg. Plus Bellamy, Sinclair som var lästa och diskuterade. Många fler onämnda så klart.

    Allt med strävan att ”från mörkret stiga vi mot ljuset”. Som klass, inte som individer. Landsbygdens hårt arbetande såväl som städernas dito – och en icke föraktlig del lägre tjänstemän deltog under någon del av livet i denna eller liknande folkbildningsrörelser.

    De tusentals arbetsplatsombuden, utgivningen av FiB-böckerna av våra bästa författare i massupplagor, senare även konst (grafik och litografi) påverkade litteratur- och bildsynen hos en stor del av landets befolkning. (Priserna var överkomliga för de flesta.) En ”kamp om tänkandet” som Myrdal formulerade det.

    Det var stort. Men. SAP, med sin helt borgerliga bildningsambition, samman med SKP/VPK:s snäva sekterism motarbetade under decennier denna folkliga rörelse. Även om Karl Kilbom och Ivar Öhman försökte hålla emot i gamla Folket i Bild (1933–1962) såldes tidningen till Bonniers. Med känt resultat.

    Bäste Knut, begreppet ”Serendipitet” – sannolikt sprungen ur den lankesiska legenden ”The Three Princes from Serendip” – är sannerligen värt en tanke eller två. Om jag förstår det någorlunda rätt går begreppet ut på att utan att vara klart medveten om det vara beredd på oväntade fynd. Hur många gånger har jag inte vimsat framför bokhyllor i likhet med Dig eller Myrdal bara för att upptäcka en volym som säger ”Här är jag. Läs mig!” Egenartat, men jag tror sådant händer oss oftare än vi tror, i olika situationer.

    Det Du skrev om hur Du träffade Din särbo på Gotlandsfärjan vill jag hänföra till ”överdeterminerad slump”. Du: ofrivilligt ensam. Hon: i liknande situation. Trivs inte som ensam. Sittsplatsnumrering bredvid varandra. Utseende, ansiktsuttryck, klädsel, doft, rörelsemönster och sätt att tala (språk, röstläge), samtalsämnen visar sig påverka Er båda. En i början vag affektion uppstår som sedan blir starkare. Något i samma härad hände mig på en libanesisk krog här i Visby när särbo E och jag sågs för första gången. Visst är det märkligt – och underbart!

  5. Hans M G!
    Bildningsrörelsen i Sverige var omfattande och var inte endast en angelägenhet för de välbärgade klasserna. Tack för att du fyller på där min beläsenhet och mitt minne inte räcker till. Bra att det här blir nedskrivet.

  6. Kultur eller odling och folkbildning är något viktigt att överföra till generationer att förvalta och utveckla med störta ansvar.

    Ett förhållande som håller på att gå överstyr när jag tänker på vilka hotbilder som kärnvapen och klimatfrågan nutidsmänniskan skapat på vår enda ännu livgivande planet.

    Också intressant det där med ”Ja, visst händer det fantastiska saker i livet”.

    Och nog kommer det över mig ibland om hur vissa händelserna verkar vara kopplade till ett flöde i livets gång. I ungdomen togs i min lilla värld en del ganska märkliga, för att inte säga våghalsiga beslut, som tillsammans gav en riktning mot vissa mål, ofta goda må jag tillstå. Tur eller smarta kan jag fundera över nu i efterhand?

    Inte vill jag betrakta mig som en person påverkad av övernaturliga krafter, men allt som sker omkring oss går inte att finna en rationell förklaring till, varför just det blev som det blev, ungefär att det vore ett förutbestämt förlopp. Kan verka knasigt, som att tro på oförklarliga krafter styrde på något märkligt sätt.

    Alla som har eller haft husdjur, en hund kanske, vet att det finns något hos dem i deras omvärldsbild som vi människor inte har en aning om. Vi vet mycket om deras beteende och kan styra över det, men där finns också en inre kärna vi inte når.fram till.

    Nu kom jag förmodligen utanför den givna rubrikens ram, men dock religon är ett ämne som ingår i allra högsta grad i människans kulturtradition.

  7. Knut L!
    Jag glömde nämna den fina utgåvan ”Folket i Bild. Tidningen som var en folkrörelse” i två band från Tidens Förlag (1984). Urval och inledning av Ivar Öhman. Bok 1: 1934-1949, Bok 2: 1950-1962. Med dedikationen ”Till FiB:s tusentals ombud med tack för en helhjärtad folkbildningsgärning”. Stor, intressant läsning från våra föregångare. Bidrag från våra bästa diktare, konstnärer, natur- och samhällsvetare. Samt en del skämt och satir. Plus inte minst, en hel del politiska utblickar över världen. Imponerade, trodde inte det om Tiden när verket kom. Många illustrationer, både foton och teckningar.

    Jag fick böckerna som gåva efter ett framträdande över ämnet ”Arbetarrörelsens möjliga framtider” samman med några andra deltagare på LO:s dåvarande kursgård Hasseludden. Min misstänksamma oro landade inte särskilt bra, tyvärr.

    Dock en fantastisk anläggning, invigd 1976. Tyvärr nedlagd och såld i början av 90-talet. Alla fackförbund ville ej bidra till kostnaderna, särskilt inte det stora Metallarbetarförbundet. En stor förlust – bland flera under åren som skulle komma följande år. Det tidiga 90-talet under Bildt/Wibble-regimen var inledningen av ”Stålbadet” för merparten av befolkningen. Som sedan fortsatt i tre decennier för en stor del av landets befolkning.

    Upplagan var stor, har Du ej böckerna bör de finnas antikvariskt eller på loppisar. En väldigt nyttig läsupplevelse, Bara så Du vet. En förebild för oss som kom efter 1971 och framåt I FiB/Kulturfront.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.