Mitt vinterkrig med finlandssvenskarna (1)

Den svensktalande minoriteten i Finland har en egen flagga som av en tillfällighet råkar vara identisk med Skånes.

et är nu snart 80 år sedan Vinterkriget mellan Finland och Sovjetunionen bröt ut i slutet av november 1939. Halvvägs till det har vi ett mindre känt “vinterkrig” nämligen det mellan mig och den finlandssvenska minoriteten i Finland som bröt ut i slutet av oktober 1979.

Det var 1978 som jag började intressera mig  för Finland. En finlandssvensk kvinnlig kollega, som jag var lite förtjust i, hade vid mottagandet av min bok om Münchenkrisen Vi är förrådda undrat om jag inte kunde skriva en bok om Vinterkriget.

På den tiden, under “finlandiseringens” djupaste år, framskymtade det då och då i medierna, till och med i Dagens Nyheter (och kanske mest där) idéer om att kriget 1939 egentligen var Finlands fel. Eftersom jag var, och är, pigg på omvärderingar, började jag läsa in mig på kriget.

Men hur jag än letade och tolkade kunde jag inte finna några som helst belägg för att Finland startat eller varit ansvarig för kriget. Styret i landet var tyskvänligt och anti-sovjetiskt och hade under 20-talet företagit en del räder in på östkarelskt område. I början på 30-talet var den fascistiska strömningen stark. Men i slutet av 30-talet hade man lugnat ner sig.

Dock, mina studier av Finland och dess historia hade fört mig också utanför det ursprungliga ämnet; Vinterkriget. Jag hade upptäckt att Finlands historia före självständigheten 1917 var spännande och hade oväntade element. Jag hade upptäckt att finska språket inte var svårare än franska och lyckades, efter lite pluggande, med begränsade kunskaper skapa en för rikssvenskar lite annorlunda relation till finländarna, både de finsk- och svensktalande. De tog mig på allvar. Jag kunde till exempel inte räknas in bland de belackade  svenskar som tror att de tvåspråkiga väg- och gatuskyltarna är tillkomna för att hjälpa svenska turister till exempel.

“Reservsvenskar”
En av mina tvåspråkiga finländska kollegor nämnde vid ett tillfälle att en del finlandssvenskar hade en irriterande attityd att betrakta sig som något slags “reservsvenskar”. Vid den tiden prenumererade jag på Hufvudstadsbladet och den 13 oktober dök det upp en insändare som exakt bekräftade min kollegas irritation. Det var en “fil. mag Gudrun Steinbock i Helsingfors som ondgjorde sig över att finlandssvenskar i Sverige betraktades som “invandrare”.

“Våra förfäder har kommit från Sverige, många under 1600- och 1700-talet, andra under medeltiden eller redan tidigare. Genom alla de år som gått har finlandssvenskarna bevarat sitt modersmål och sin kultur samt upprätthållit intima förbindelser med Sverige. Det är orätt att de finlandssvenskar som under detta århundrade flyttar till Sverige skall stämplas som invandrare. En sådan term borde inte alls användas. På sin höjd kunde dessa svenskar kallas ‘återvandrare’.”

Inte bara att jag inte höll med magister Steinbock, jag tyckte hon hade sakligt fel.

Inte bara från Sverige
Mina studier av Finlands historia hade lärt mig att många finlandssvenska släkter härrörde från finska, polska, tyska, baltiska och ryska familjer. Jörn Donners släkt kommer från Lübeck, Eugene Schauman (som mördade tsarryske generalguverören Bobrikov 1904) från Lettland, Fredrika Bremer från Bremen, Henrik Tikkanens släkt är från från Karelen och familjen Zilliacus från Ingermanland o s v. Den finlandssvenska sångerskan Marion Rungs familj är judisk från Polen. Just det senare visste jag inte hösten 1979 men det skulle få betydelse året efter.

Mina studier i nationalitetsfrågor hade lärt mig att tillhörigheten inte bara bestämdes av språket, då skulle de många schweizare och alla österrikare räkna sig som tyskar och de flesta irländare räkna sig som engelsmän. Från mina besök hade jag också märkt att finlandssvenskarna var lika patriotiska som de finsktalande.

Det kliade i mina fingrar att skriva ett bemötande. En liten ruta längst ner på sidan med ett “arabiskt ordspråk” fick mig att haja till:

Den som intet vet och ej vet att han inte vet, han är en dåre. Undvik honom!
Den som intet vet och vet att han inte vet, han är olärd. Lär honom!
Den som vet och ej vet att han vet, han sover. Väck honom!
Den som vet och vet att han vet, han är vis! Följ honom!

Sedan jag beslutat mig för att den sista meningen passade in på mig satte jag mig ner vid skrivmaskinen.


Nästa avsnitt: “Finlandssvenskarnas sak är inte vår!”

  10 kommentarer for “Mitt vinterkrig med finlandssvenskarna (1)

  1. 2019-11-13 kl. 15:53

    Den som vet att denne vet, lider antingen av schizofreni, psykopati eller är psykopatföljande sekterist. Undvik denne, eller spärra in, om tillståndet är kroniskt, eller upplys denne om vetenskaplig metod om tillståndet kan behandlas!

    Den som är osäker om sin egen och andras visdom och p g a det alltid är öppen och skeptisk, är vetenskaplig. Lär av dennes vetenskaplighet! Mer sann än så kan man nog inte bli.

    Endast inom matematiken finns bevis som gör att man vet att man vet. Denna vetskap existerar inte utanför matematisk teori. Då talar man om evidens som är svagare än bevis.

  2. Bertil Carlman
    2019-11-13 kl. 16:55

    Eftersom du har en humor jag gillar Anders, vill jag komma med en eller två oviktiga kommentarer. Skånes flagga skulle vara en korsning mellan svensk och dansk. Men med vilka proportioner? Den svenska är mer utdragen än den danska. Proportioner 5:8 Sverige, antagen den 22:a juni 1906, och 28:37 Danmark antagen den 1:a maj 1893. Om Skånes flagga skriver Wikipedia, ”Skånska flaggan med proportioner använda av Region Skåne, 14:17, kan ibland förekomma som symbol för hela Skåneland, det vill säga Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm.”

    När min far fyllde 60 hade min mor beställt en Skåneflagga. Men den var gul med ett bekrönt griphuvud på. När paketet öppnades utbrast mor ”Den är felvänd”! Raskt klippte hon loss flaggan från repet och vände gripen med näbben ut. När far hissat flaggan första gången, kom en granne förbi och undrade ”E Manne pau krigsstien?” Mor fick vända gripen igen för näbben mot stången är den fredliga varianten. Far fick en extra rolig 60-årsdag, och vi andra med.

  3. Bengt Svensson
    2019-11-13 kl. 19:34

    “Finlandssvenskar” låter ju som svenskar bosatta i Finland. Och “sverigefinnar” låter som finnar som bor i Sverige. Vad är de finska termerna?

    Det heter också “svenskamerikan” och “franskkanadensare”, alltså en sorts amerikaner och kanadensare. Å andra sidan går det inga dagliga färjor mellan Paris och Montreal.

  4. Anders Persson
    2019-11-13 kl. 20:19

    Bengt S!
    De finska termerna är “suomenruotsalaiset” respektive “ruotsinsuomalaiset”, i singular “suomenruotsalainen” respektive “ruotsinsuomalainen”. Sverige heter ju Ruotsi och Finland Suomi.

    Märk att också här delar sig ett i två: finlandssvenskarna kan uppdelas i ålänningar och fastlandsfinlandssvenskar. De senare sönderfaller i österbottningar och Åboland- och Nylandssvenskar. Till de förra, åbolänningarna, räknas också de som är från Skärgårdshavet, som t ex Anna Lena Laurén. Skärgårdshavet är tvåspråkigt medan Åland är 100% enspråkigt.

    De finsktalande i Sverige, sedan värmlandsfinnarna dött bort, uppdelas i tornedalningar, som talar “meankieli” (vårt språk) och finsktalande som har sina rötter i Finland.

  5. Jan Arvid Götesson
    2019-11-14 kl. 4:35

    Jag vill berömma Anders Persson för hans finskstudier. Att kunna ta sig fram i skriven standardfinska med lite ordbokshjälp är (eller skulle vara) en självklar del av svenskars allmänbildning.

    Att svenska utbildade personer har den befängda idén att det går an att sakna grundläggande kunskaper i finska har nog delvis sin grund i den rasbiologiska ideologi som Jan Myrdal beskrev i skriftställning 4, sidorna 120–134. Se sidan 123, nedre hälften.

  6. Jan Arvid Götesson
    2019-11-14 kl. 6:38

    Anders P!
    Jag tycker fil. mag. Steinbock har sakligt rätt. Dina resonemang förstår jag inte. För det första, om en släkt agnatiskt kommer från ett visst ställe, betyder det ju mycket lite för en sentida släktmedlems härstamning, eftersom hans andra anor till nästan 100% kan komma från andra orter.

    För det andra, en släkt som på den agnatiska manslinjen inkommer till dåvarande östra Sverige (Finland) sekler tillbaka i tiden, och genom giften och språk blir svensk, blir väl lika svensk som en släkt som agnatiskt kom till nuvarande Sverige för länge sedan! T ex Wachtmeister, som huvudsakligen blivit svenska i nuvarande Sverige.

    För det tredje, släkter som till del, åtminstone agnatiskt, kommer från finsktalande bygder (t ex Topelius) och sedan blir svenska i Finland, är väl lika svenska som finskättade släkter i Sveriges finnskogar som blivit svenskar (Björn Skifs, Sven-Göran Eriksson).

    För det fjärde, i ditt urval släkter bortser du från allmogen. En österbottnisk bondsläkt kan mycket väl till stor del härstamma från nuvarande Sverige.

    Allt detta sagt med reservation för att nu levande personer har rätt att bestämma själva. Fil. mag. Steinbock med flera kan mycket väl definiera sig som ”reservsvenskar”, likaväl som ”svensktalande finne”, som Jörn Donner, kallar sig, eller något annat.

    Nej, finlandssvenskar är inte invandrare i nuvarande Sverige (om de inte vill). Inte heller finsktalande personer som i modern tid flyttar från dagens Finland till dagens Sverige är invandrare (utom i medborgarskapsteknisk mening) om de inte vill kallas så. Det håller jag med Jan Myrdal om.

  7. Sven-Eric Holmström
    2019-11-14 kl. 7:32

    Anders P!
    Lite off-topic, jag vet men jag är nyfiken på hur du tror finländarna skulle reagera på en åländsk självständighetsförklaring?

  8. Anders Persson
    2019-11-14 kl. 10:31

    Jan Arvid G!
    Att nästan alla människor skyggar att ens försöka lära sig elementär finska beror på att finsktalande i årtionden har gått omkring i världen och glatt berättat hur svårt finska språket är. Detta är något de är helt ur stånd att avgöra.

    När jag började lära finska och praktisera i Finland, möttes jag inte sällan av misstänksamhet. Ungefär som om jag hackat mig in i någon hemligt kodspråk. Någon antydde t o m att jag hade för avsikt att spionera för Sverige!

    Finlandssvenskarna kanske instämmer att finska är svårt, men det beror på att de måste lära sig finska perfekt – och då är alla språk svåra, också engelska.

    Men säger någon: finnarna är välutbildade människor och behärskar de inte svenska så är de bra i engelska. Jo, men min uzbekiske busschaufför från Vanda flygplats kunde bara finska – ryska och uzbekiska.

    Vidare: många finsktalande börjar tala svenska med mig först sedan jag öppnat konversationen på finska. “Nog kan jag svenska bättre än den där hurrin kan finska!”

  9. Anders Persson
    2019-11-14 kl. 10:35

    Ett par korta svar:

    Jan Arvid G!
    Det du just har läst är kapitel 1. Det kommer en fortsättning.

    Sven Erik H!
    Under konflikten om Åland 1920-21 kom det starkaste motståndet från den svensktalande minoriteten i Finland. De delade inte bara de finsktalandes patriotiska motstånd mot att göra sig av med delar av fosterlandet, de oroades också av att svenska språkets andel i det finländska samhällslivet skulle försvagas.

  10. Leif Strandberg (före detta Pajala-bo)
    2019-11-14 kl. 10:47

    Anders P!
    Inte “meankieli”, utan “meänkieli”, ska det vara; ett av våra fem nationella minoritetsspråk. Och Bengt Pohjanen (han satt i FiB:styrelse ett tag på 70-talet) har ju även skapat benämningen Meänmaa (vårt land), för några (fem?) kommuner i norra Sverige, där meänkieli talas; egen flagga finnes, och egen dag (15 juli).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.