Mitt vinterkrig med finlandssvenskarna (2)

Finlandssvenskar omfattar allt från malliga bankier till strävsamma lantbrukare.

n insändare av en fil. mag. Gudrun Steinbock i Hufvudstadbladet den 13 oktober 1979 provocerade mig att komma med ett motinlägg. Den kom att bära den provokativa rubriken “Finlandssvenskarnas sak är inte vår!”. Jag påminde först om varför jag tog till orda:

“Gudrun Steinbock menar att finlandssvenskar som utvandrar till Sverige bör betraktas som ‘återvandrare’ och inte ‘invandrare’, eftersom deras förfäder en gång kom från Sverige, ‘många under medeltiden eller redan tidigare’ “

Finländare brukar lätt kunna vifta bort rikssvenska pekpinnar med att de grundar sig på okunnighet. Men jag ville så tidigt som möjligt göra klart att här hade de framför sig en rikssvensk som var noga påläst och visste att många finlandssvenskar alls icke härstammade från Sverige:

“Så vitt jag kunnat inhämta i litteraturen utgör ni ‘finlandssvenskar’ i och kring Helsingfors ättlingar till svenskar, finnar, tyskar, ryssar och balter. Ja, det lär nog finnas ‘finlandssvenska’ som knappast har några svenska anor alls! De skulle möjligen kunna räkna med att godkännas som ‘återvandrare’ i Bremen eller St Petersb… f’låt Leningrad, men inte i Sverige.”

Bortsett från att jag visade mig ha genomskådat myten om de renrasiga finlandssvenskarna avslöjade texten att jag, genom orden “i och kring Helsingfors”, uteslöt finlandssvenskarna i Österbotten, Åbolands skärgård och Åland där det icke-svenska stamträden hade färre förgreningar.

Kanhända en härkomst från eller kärlek till Sverige spelar roll för en del finlandssvenskars identitet. I myndigheternas ögon avgörs dock andelen av hur många som anmäler sig, eller sina barn, som “svensktalande” och därför kommer att få samhällelig information på svenska. Jag hade träffat “finnar” med svenska anor och kärlek till Sverige, men deras  knaggliga svenska språkkunskaper har lett dem att sätta kryss i “finska rutan”. Omvänt hade jag träffat finländare som var super-patrioter men lite knaggliga i finska och därför satt sitt kryss i “svenska rutan”.

Runeberg “finne”
Fram till slutet av 1800-talet existerade inte begreppet “finlandssvensk”. Johan Ludvig Runeberg, Zacharias Topelius och andra med svenska som modersmål, kallades och kallade sig själva, för “finnar”. Det tyckte jag borde återupplivas.

“Att ni har svenska som modersmål förändrar inte saken ett dyft… Uppfattningen att ni ‘finlandssvenskar’ egentligen är ett slags kvarlämnade svenskar visar sig då och då när representanter för er vädjar till den allmänna opinionen i Sverige för att få stöd. Vi rikssvenskar förväntas då engagera oss i skolfrågor i Österbotten eller den ökande andelen finsktalande i västra Nyland. Det förväntas att vi ska ryta till så att det hörs över Bottenhavet: som en storebror när han ser att grannens ungar drar lillasyster i flätorna.”

Men finlandssvenskarnas problem är inte våra! Språkliga minoriteters rättigheter är en del av de allmänna demokratiska rättigheterna.

“Behandlas finlandssvenskarna odemokratiskt i Finland är det ett tecken på bristande demokrati i Finland och en sak för dess folk att rätta till. Det ligger alltså också i de finsktalandes intresse att de svensktalande får sina rättigheter tillgodosedda.”

Med detta tyckte jag att jag också besvarat frågan vad de “riktiga” svenskarna borde göra:

“Ty om minoriteternas rättigheter är en del av de allmänna demokratiska rättigheterna och en sak för folket, så bör vi rikssvenskar ta itu med våra egna minoriteter, istället för att känna oss tvungna att agera påtryckningsgrupp för de svensktalande i Finland”.

Därpå listade jag hur samerna och de finsktalande i Tornedalen skulle få samma rättigheter som de svensktalande i Finland. Att finsktalande invandrare skulle få möjlighet till finska skolor av samma typ som de finlandssvenska i Finland samt att alla finsktalande i Sverige skulle få samhällelig information på sitt språk.

“När vi i Sverige så småningom har lyckats skapa en minoritetspolitik som är lika hänsynsfull som den i Finland (avseende de svensktalande) tror jag att vi indirekt också har givit ett hjälpande handtag åt våra svensktalande kusiner och sysslingar i Finland.”

Väntad insändarstorm
Min insändare publicerades i Hufvudstadbladet 26 oktober 1979. Den hade jag undertecknat med “Anders Persson, fil. kand”, men i tidningen hade insändarredaktionen lagt till, mot vanlig kutym, min hemadress i Norrköping, gata, husnummer och postadress.

Jag förstod inte då, men kom ganska snart till klarhet om, att detta motiverats av att undvika att tidningens egen brevlåda blev igenkorkad med brev. Delar av den förväntade insändarfloden skulle således avlänkas till Sverige.

Detta bekräftades dagen efter att min insändare publicerats. Då skrev nämligen tidningens ledande kåsör, Margareta “Marcella” Norrmén under rubriken “Låt oss svalla lite“:

“Hoppsan vad han tar i, herr fil. kand. A. Persson! Hans präktiga brev från Norrköping kommer säkert att sätta insändarspalterna i svallning ett bra tag framåt. Och minsann om inte också en fridsam kåsör erfar ett behov att svalla något litet, med anledning av.”

Och sedan blev jag kölhalad för att med “formidabel träffsäkerhet” anlagt “just den förmynderliga ton som vi oregerliga minoriteter blir topp tunnor rasande över”.

Mellan Sverige och Sovjetunionen
Vidare, menade “Marcella”, var alla inte lika angelägna om samhörigheten med Sverige som Gudrun Steinbock:

“Somliga känner mera för ena Storebror och somliga mera för andra. Somliga fnyser åt ena hållet och somliga åt andra…”

Detta var alltså under en tid då Sovjetunionen hade stort inflytande i Finland.

“Vår sak behöver inte vara hr Perssons, förallandel, vi reder oss nog utan honom, men han kan hålla sina citationstecken och terminologiska teorier för sig själv… Och vi vet ju redan tidigare att allt som kommer från Sverige inte nödvändigt behöver vara något att hänga i julgran.”

Den 30 oktober publicerades de första genmälena i Hufvudstadsbladet. Då hade redan breven börjat strömma in till mig i Norrköping.


Nästa avsnitt: En brev – och insändarstorm som inte bedarrar.

  7 kommentarer for “Mitt vinterkrig med finlandssvenskarna (2)

  1. Leif Strandberg
    2019-11-15 kl. 9:06

    Ja, i dessa intrikata frågor fnyser man åt alla håll (för att delvis citera Gudrun Steinbock). Okvädingsord och gliringar haglar som i den värsta löpgrav/skyttegrav. Språkfrågor är heta i Finland och från båda språken har man nedvärderande uttryck om varandra. Själv älskar jag finlandssvenskarnas uttryck “Vi tillhör det bättre talande svenska folket”. Känn på den.

  2. Anders Persson
    2019-11-15 kl. 11:25

    Leif S!
    Håller med. Det förtjänar påpekas att under Finlands svenska tid, bedrevs (ännu) inte någon försvenskningspolitik – tvärtom. Det stora hindret för en fattig finne att komma sig upp var inte språket utan klasstillhörigheten, något han delade med sina klassbröder och -systrar bland de svensktalande. Att lära sig svenska var en enkel match jämfört med att bli en “herreman” eller näst intill.

    En vanlig vanföreställning är att den rika finska kulturen, i synnerhet inom litteraturen, hade varit mindre rik om svenskan kommit att bli det dominerande språket. Det finns inget som talar för detta.

    De svensktalande utvecklade en stark kultur (Runeberg, Sibelius o s v) utan att luta sig mot Sverige. Väinö Linna hade som Weine Borg skrivit samma gripande romaner på svenska, Akseli Gallen-Kallela hade som Axel Waldemar Gallén målat samma starka tavlor och Eino Leino samma fina dikter som en svensktalande Einar Lönnbohm.

    Hade den irländska litteraturen varit bättre om den skrivits på gäliska?

  3. Jan Arvid Götesson
    2019-11-15 kl. 11:34

    En avämnes detalj: ordet ”finländare” är språkligt fel; det skall vara ”finlänning”! Regeln är att alla inbyggarnamn INOM den nordiska kulturkretsen skall sluta på -länning: grönlänning, jyllänning, vidare hall-, ö-, got-, sörm-, västman- upp- värm-, ångerman-, sör- norr-, tavast-, ny- å-, ända till ingermanlänning. Blott UTOM den nordiska sfären lever ”-ländare”: irländare, hög-, hol-, neder-, saar- och thailändare, som Björn Collinder påpekade. Jag talade om detta med Pentti Soutkari; han har finska som modersmål, men han frågade Lars Huldén, som sade att, jo det borde vara ”finlänning”, men nu för sent att ändra.

    Men i den finlandssvenska debatten 1912 ville många ha finlänning! Varför blev det fel? Mina hypoteser: 1) det påhittade ordet ”finländare” påverkades av ryska, tyska och franska; 2) ”finlänning” lät bondskt men ”finländare” lät lite finare.

    Min källa (Olof Mustelin, ”Finländsk” och ”Finländare”) tiger om varför det gick så galet så att vi nu måste dras med ”finländare”.

  4. Jan Arvid Götesson
    2019-11-15 kl. 12:05

    I flygande fläng bedriver jag ålinjes forskning i länning/ländare-frågan som jag beskrev i min tidigare kommentar.

    Möjligen var det Adolf Noreen, inte Björn Collinder, som var först med den språkliga förklaringen till varför det måste heta ”finlänning”.

    Har det någon betydelse att ”finlänning” försvann och ”finländare” vann? Ja! Även de som inte känner till Noreens historisk-kulturella förklaring varför nordbor måste vara -länningar, känner intuitivt att en ”-ländare” är en främling. Hade man drivit kampanj för ”finlänning” skulle ordet etablerat sig mycket lättare än den främmande fågeln ”finländare”. Intuitivt känner nog många att ”finländare” är en konstlad artighet.

    Låt oss därför med Adolf Noreens ord ”ivra för att finlänning blir enrådande” och sluta säga finländare.

  5. Erik Göthe
    2019-11-15 kl. 12:19

    Min vän Börje Söderholm, numera salig i åminnelse, var 17 år när fortsättningskriget började och tvingade honom att – som han sa – skala potatis i fyra år i svenska bataljonen. Han rättade mig i början av vår vänskap när jag talade om honom som “finländare”. Han sa att vi är alla finnar och inget annat. Så, visst har du nog rätt, Anders.

  6. Bertil Carlman
    2019-11-15 kl. 15:16

    Erik G:s kommentar påminner mig om Eri O. född på Kökar (Åland) och städare i Larsbodaskolan, Farsta. En dag på 1970-talet kom hon i på mitt rum (jag var tillsynslärare några år och hade eget rum) och sade ”Har du hört Bertil, nu är jag inte städare längre, jag är lokaaalvårdare. Vårdare va! Jag är inget annat än städkärring, och det är jag stolt över!” Eri var på många olika sätt en stimulerande bekantskap.

  7. Anders Persson
    2019-11-15 kl. 15:26

    Jan Arvid G!
    Jo, nu är det försent att ändra. Men än sen? Ingen regel utan undantag. Sedan undrar jag om det inte borde hetat “finnlänning”. Ordet “finlänning” är inte bara “osvenskt”, vi talar ju om folket som “finnar” med två “n”. Ordet leder också tankarna till något “fint”.

    I vilket fall som helst, SvD har under de senaste 150 åren, i praktiken efter 1912, använt ordet “finlänning” 12 gånger och “finnlänning” 2 gånger. Motsvarande siffror för DN är 4 och 2.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.