Mitt vinterkrig med finlandssvenskarna (3)

Under åren kring 1980, då Finland flörtade med Sovjetunionen (“finlandiseringen”), framhöll finnar opportunistiskt ibland sitt släktskap med de finsk-ugriska folken i norra Ryssland och Sibirien. Detta underblåste i sin tur rasistiska fördomar bland finlandssvenskarna.

et finns en spridd missuppfattning att det här med “näthat” är något som dykt upp med Internet. För fyrtio år sedan, 1979 fanns det inga “sociala medier” i dess moderna form, men väl postal service. Den utnyttjades nu av en massa irriterade och förbannade finländska medborgare att bombardera mig och Hufudstadsbladet (Hbl) med en strid ström av arga brev efter min insändare i Hbl den 26 oktober om finlandssvenskarna.

Redan 30 oktober kunde Hbl publicera två insändare, från Vasa i Österbotten och Helsingfors i Nyland.

Från Vasa: “Begriper inte en svensk fil. kand. att finnar tillhör en ras, svenskarna en annan? För det behöver de inte vara fiender… Att en rätt utbredd rasblandning förekommit och förekommer verkar inte, att vi svenskar i Finland blivit finnar… På fädernet kan jag påvisa svenskt ursprung i rätt nedstigande led från 1500-talets första årtionde i svenska Österbotten.”

Insändaren från Helsingfors var mer hövlig och nöjde sig med att kritisera mig för att inte följa Svenska Akademins ordlista och dess definition av “finlandssvenskar – svensktalande finländare”. Det skulle komma ett och annat liknande brev, det vill säga som diskuterade frågan i sakliga ordalag. Jag hade dock redan, dessa brev förutan, insett att jag haft delvis fel, och skulle komma att ändra mig, men inte i första hand på grund av frågan om modersmålet.

Men de flesta brev, alla från södra Finland var mer eller mindre ohövliga. Det är ju främst där (Åbo och i synnerhet Helsingfors) som man har finlandssvenskar med anor från många andra länder än Sverige.

Brev från Helsingfors: “Jag har läst din skrivelse i Hbl och kommit till det resultatet att du inte är en sk. fil. kand. utan använder dig av lånta fjädrar när du betecknar dig så. Något så dumt och naivt har jag knappast läst. När du gått genom folkskolan eller heter det numera lågstadieskolan, tagit studenten och verkligen studerat, då först kan du fatta pennan, tänka efter och sedan skriva.”

“En så kallad fil. kand. svamlar i Hbl. om nationaliteter som han inte har någon bildning att tala om. Man kan vara säker på att han är en svensk-neger till sitt rasursprung. Finnarna äro en rysk minoritet från norra Ryssland och i tidigt stadium uppblandade med ostjaker, votjaker, volguler och tjermisser… Finsk mentalitet är identisk med rysk på alla nivåer och man kan ingenting göra åt detta faktum.”

En helsingforsare bifogade en karta ur en tysk bok från tidigt 1920-tal om europeiska raser ur en bok av Fritz Lenz och Erwin Baur som var en av Adolf Hitlers inspirationskällor.

Kopia av raskartan jag erhöll. Finnarna beskrivs bo i Finlands inland och vara av “östlig ras” tillsammans med ryssar och polacker, medan den “nordiska rasen” befolkar Finlands kustland. Lägg märke till att samerna räknades som “mongolisk ras”.

Jag vill inte fortsätta och citera ur de rasistiska breven, med ett undantag. Jag hade i min insändare i förbigående nämnt att jag var av “skånsk härkomst”. Detta reagerade nästan alla skribenter på, både i brev och i insändare till Hbl.

“Hur är det med dig själv: skåning, således dansk. Sopa rent för egen dörr!”

“Egentligen är du själv en Sverigedansk, så res hem till danskbygden där de lär tro att skidfrämjandet är ett afföringsmedel”.

“Angående vår härkomst så skulle det vara på sin plats om ni granskade er härkomst. Ni påstår att ni är genuint svensk härstammande från Skåne, men enligt var jag lärt mig så tillföll Skåne Sverige genom freden i Roskilde 1658.”

“Nej du skånepåg, nu har du visst tagit din mun full beträffande Finlands svenskar. Det bästa du nu kan göra är att resa hem till ditt eget hemland Skåne och missionera bland dina egna systrar och bröder […] Alltså: skåningarna bo i Sverige fast de är danskar och finlandssvenskarna bo i Finland fast de är svenskar. Så enkelt är det.”

Inte visste jag att danskhatet fortfarande var så virulent bland “svenskarna” i Finland.

President Kekkonen dras in i stormen
Det hade nu blivit 6 november och den så kallade “Svenska dagen” som firats sedan 1908. Jag kunde dagen efter i Hbl läsa att Finlands president, Urho Kekkonen, dykt upp vid det lokala firandet i Lovisa (öster om Helsingfors) och hållit ett kort tal:

“Det svenska språket och finlandssvenskarna är en självklarhet i dagens Finland. Det är bra att så är fallet. Men det kan vara farligt att ta någonting för givet, att lita på att lagstiftning och nordiskt samarbete skapar tillräckliga förutsättningar för en livskraftig finlandssvenskhet. Det är ett gemensamt intresse att bevara svenskheten som en del av vår finländska vardag. Det kräver mer än en årlig festdag, det kräver både fantasi och praktiskt arbete. För finlandssvenskarna gäller det att kunna anpassa sig, utan att göra avkall på sin kulturella egenart och sitt språk – med dialekter och finlandismer. Det är ingen lätt uppgift, men samtidigt som jag ber att få tacka för den hedersbevisning som kommit mig till del vill jag uttala min övertygelse om att svenskheten kan bevaras och utvecklas i vårt land.”

Reportagefoto från firandet i Lovisa. President Kekkonen längst fram i bilden.

Talet fick, enligt Hbl:s referat “rungande applåder” – men breven och insändarna fortsatte att strömma in.


Nästa avsnitt: Kekkonen och jag…

  11 kommentarer for “Mitt vinterkrig med finlandssvenskarna (3)

  1. Lars Drake
    2019-11-22 kl. 16:31

    Tänk att dylika identitetsfrågor kan röra upp så mycket känslor som i insändarna mot ditt inlägg!

  2. Dan kotka
    2019-11-22 kl. 18:34

    Jag tycker inte det här är bra. Det beskriver finlandssvenska som “rasister”. Visst förekommer sådant här resonemang i Finland och hos finlandssvenskar ibland. Hur ofta vet jag inte, men jag har aldrig hört sådant resonemang eller sett på pränt. Och jag är finlandssvensk. I mitt hem förekom aldrig dylikt resonemang. Vi var assimilerade med finnarna där vi bodde i Österbottens mellersta delen.

  3. Bror Kajsajuntti
    2019-11-22 kl. 22:25

    Som tornedalsfinsk tackar jag för dessa artiklar, som jag skall läsa vidare i. Kanske borde jag även på nytt läsa Anders Perssons böcker. Min släkt är en gammal birkarlasläkt, vars första kända ana kom från Kemi 1420, en tid när Finland inte existerade. Vi bodde på båda sidor av Torneälven. Stamhemmanet låg på Varttosaari mellan Nuotioranta och Luppio, en ö och byar, som säkerligen inte ännu hade namn. Älven var då något som enade och inte skiljde åt. Vilket språk som talades då vet jag inte. Men i bokföringen av själar var det svenska. Finskan fanns ju ännu inte som skriftspråk. Under min uppväxt (på det som nu är svenska sidan) pratade mina föräldrar finska och även bakåt i tiden. Då fanns ännu ingen språkstrid. Vi lärde oss förstå finska, men pratade svenska när vi flyttade till Luleå. Många bytte efternamn, inte vi. Vi skämdes aldrig för vårt språk. Jag får förståelse för att många finlandssvenskar inte hade svenskt förflutet. De kom till en bygd som pratade svenska och blev svenska.

    De som kom till en svenskspråkig bygd från andra länder lärde sig svenska, utan svenskundervisning. Man lär sig det språk som finns runt omkring, det är det som är fascinerande i barns inlärning. Intressant blir det som i Tornedalen kallas “umikko-ruotsalaiset” – svenskar som inte förstod finska och som man kunde skämta med. Det måste ha varit svenskar som kom senare.

    När det sen kommer till mina anor, så har jag gjort ett DNA-prov, där jag till 96 procent är finne och dit räknas hela Tornedalen, några procent skandinav antagligen det fåtal som flyttade till Nordnorge under 1800-talet och söderut efter andra världskriget och någon procent Inuit – nordamerika och östra Sibirien, d v s sådant som bekräftar människans utvandring från Afrika. Jag antar att ursprunget skulle vidgas om de kollade mitokondrie-DNA, som enbart följer den kvinnliga sidan.

  4. Anders Persson
    2019-11-22 kl. 22:47

    Dan K!
    Jag beskriver inte finlandssvenskar som rasister, jag citerar ur de brev som sändes till mig och det finns ingen anledning att utgå från att de var statistiskt representativa, bland annat därför att södra Finland var kraftigt överrepresenterat.

  5. Leif Strandberg
    2019-11-23 kl. 10:14

    Bror K!
    Fint att du slår ett slag för det finska (meän kieli) inom våra svenska gränser. Det finns ju mycket finskt i Sverige.

    Anders och Dan!
    Jo, språkstrider går på djupet. Våra modersmål är ju inte bara kultur och språk, de är ju moders-mål, likt bröstmjölken, och en kantig kommentar kring det egna språk (ända ned till ljud-nivå) drabbar oss in på bara kroppen, är mycket sårande. Friheten att yttra sig på de sätt man föredrar är därför en del av yttrandefriheten.

    En liten anekdot, apropå Skåne:
    Den norrbottniske landshövdingen (maaherra) Ragnar Lassinanti (1915-1985) född i byn Neistenkangas i Svenska Tornedalen fick en gång en fråga från en journalist från Skåne: ”Ligger den by du kommer från i Finland?”
    ”Nej”, sa Ragnar, ”den ligger i Sverige och det har den, till skillnad från Skåne, alltid gjort.”

  6. Anders Persson
    2019-11-23 kl. 10:21

    Bror K!
    Jo, läs gärna om mina två böcker om Finland.

    1. Redan på 11-och 12-hundratalet fanns “Finland” som geografiskt begrepp, men avsåg då området i sydvästra delen av nuvarande Finland. Detta är nu ett län och heter “Egentliga Finland” (Varsinais Suomi) och har i sitt vapen en svensk flagga! Först ett par hundra år senare började man kalla hela området öster om Bottenhavet för Finland och på 1500-talet fick det administrativt status som “hertigdöme”.

    2. Det finns hypoteser om att finska-ugriska var det dominerande språket i norra Europa innan “germanerna” invandrade. Det skulle förklara egendomliga sjönamn som Vänern, Vättern, Bolmen osv. Båt heter på finska “vene” och vatten (i partitiv) “vettä”. Men i staten Sverige förföljdes inte finskan, den första bibeln och ABC-boken gavs ut på 1540-talet.

    3. Den förföljelse av finska (i Tornedalen) som dyker upp kring förra sekelskiftet var motiverat av “hotet från Ryssland”. Finländarna var nämligen det mest “tsartrogna” av alla folk.

  7. Leif Strandberg
    2019-11-23 kl. 17:35

    Anders P!
    Nja, under punkt 3 är du nog så schablonmässig. Du upprepar endast den officiella, den då politiskt korrekta, ståndpunkten om varför det finska språket i Tornedalen skulle stävjas. Men bakom det officiella fanns flera (mer unkna) antaganden. Det är bara att bläddra bland bilderna i Lundborgs, Svensk raskunskap – folkupplaga, 1927, Uppsala, så ser man lite mer. Jämför hur den nordiska typen (ex Uppsalastudenter) ställs bredvid och ovan den östbaltiska typen (ex norrbottensfinnen) så ser var och en att statsnyttan (rågången mot Ryssland) var uppblandad (rasblandad skulle jag säga) med annat.

  8. Bror Kajsajuntti
    2019-11-23 kl. 19:05

    Intressant med nya tankar. Dock, Leif S, vill jag inte använda ordet meänkieli som betyder “vårt språk” och kommer ursprungligen från Bengt Pohjanen, även om det är det officiella namnet.

    Intressant med ursprunget till orden Vänern och Vättern. Sedan har jag inte tänkt på bakgrunden till förföljelsen av finskan. Jag trodde mest det berodde på revanschismen efter krigen. Men det du skriver verkar ju rimligt.

  9. Anders Persson
    2019-11-24 kl. 9:31

    Leif S!
    Jag håller med dig. De eventuella storpolitiska skälen att hålla ett öga på den finska minoriteten i Tornedalen bortföll 1917–18 med Finlands självständighet. Men även dessförinnan så överdrev man hotet från denna minoritet.

  10. Bror Kajsajuntti
    2019-11-24 kl. 11:18

    Dock tycker jag det verkar ligga mycket i det Leif S skriver om rasbiologin, som jag inte heller hade tänkt på. Det öppnar något djupare, som varför många i nutid började skämmas för sitt språk och ville att barnen skulle prata svenska, eftersom vi bor i Sverige. Det är först på senare år, kanske i och med STR-T – Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaksolaiset och bland annat Tornedalsteatern som det kommit en stolthet över språk och ursprung. Under 1950–70 var det vanligt, att många bytte sina tornedalska efternamn till svenska både för att de tyckte det var fula, men även för att bli betraktade som svenskar. En del skolade även bort dialekten. En del om detta har Gunnar Kieri skrivit i sina böcker.

  11. Anders Persson
    2019-11-24 kl. 12:08

    Bror K!
    Detta hände också i Finland. Den senaste tiden har jag (bland annat) intresserat mig för en av Finlands stora meteorologer, Vilho Väisälä (1889-1969), grundare av den högteknologiska firman Vaisala OY. Hans familj hette ursprungligen Väisänen, men när hans farfars far Josua Väisänen (1782-1833) började i Uleåborgs Trivialskola fick han byta namn till Weisell eftersom Väisänen ansågs vara ett ”usch så fult namn”. Detta måste ha varit under svenska tiden.

    På Snellmandagen 12 maj 1906, lät familjen Weisell, liksom tusentals andra medborgare, som räknade sig som finnar, byta ut sina mer eller mindre svenskklingande namn emot finskljudande, i deras fall blev det Väisälä.

    Det var då eller tidigare som t ex Hellstén blev Paaskivi, Lönnbom blev Leino och Gallén blev Gallen-Kalla. Många med svenskt familjenamn behöll det, men fortsatte att betrakta sig som “finnar” fastän de ofta behärskade svenska bättre, bl a för att det var deras modersmål. Så språket var inte utslagsgivande.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.