Mitt vinterkrig med finlandssvenskarna (5)

et var i början av november 1979 jag begav mig till Helsingfors. Jag hade förvarnat om min resa och när jag kom till Hufvudstadsbladet vid Mannerheimvägen fördes jag genast till chefredaktören Jan-Magnus Jansson (1922–2003).

Denne var en högt aktad publicist, vetenskapsman och politiker och skulle i presidentvalet 1982 ställa upp emot Mauno Koivisto. Det finns mycket gott att berätta om honom men det får räcka med att han var ordförande i Paasikivisällskapet, d v s verkade för goda relationer österut, dock utan överdrifter. Senare skulle han motsätta sig Finlands anslutning till EU eftersom det skulle skada neutralitetspolitiken.

Jan Magnus Jansson bakom sitt skrivbord på Hufvudstadsbladet

Vi fick en snabb och bra kontakt. Han var överens med mig om allt utom att den svensktalande minoriteten nog skulle kallas “finlandssvenskar” ändå. Det hade jag också kommit fram till, inte så mycket på grund av alla insändare, utan för att jag insett att det stred mot den lilla marxistiska utbildning jag ändå skaffat. Min ledstjärna, Jan Sandegrens Arbetarklassen och de förtryckta folken från 1974 med alla dess kloka analyser, hade fallit mig ur minnet när jag skrev insändaren.

Irländare är inte “engelsmän”
Hade jag inte i min första bok Österrike mellan Hitler och Mussolini rett ut att österrikarna inte var tyskar även om de talade och skrev lika bra tyska som de “riktiga” tyskarna? Det som avgör den nationella identiteten är inte bara språket, då skulle också alla irländare, skottar, amerikanare, australiensare o s v anse sig vara eller anses var “engelsmän”.

Om det bara hängde på språket skulle norrmännen vara “svenskar”. Språkexperter på visst avstånd från Skandinavien lär anse att danska, norska och svenska egentligen är tre nordiska dialekter. Men det som gör folket i väster till “norrmän” är att de bland annat har en annan “historisk tradition”, alltså upplevelser som folk, som gör dem unika. Fast norska vänner har berättat för mig att befolkningen i norr och på Vestlandet hade 1814 inte haft något emot att bli “svenskar”. Det var de danskinfluerade norrmännen i Östlandet som vägrade.

Om det bara hängde på språket så skulle våra egna älvdalingar norr om Siljan utgöra en egen nationell minoritet, vilket de, mig veterligt inte gör. Ändå är deras språk lika svårt att förstå som finskan.

“Svenskar äro vi inte…”
Finlandssvenskarna har med de finsktalande delat 100–150 år av dramatisk historia. Detta formar också en nationell samhörighet och identitet. “Svenskar äro vi inte, ryssar vilja vi icke bliva, så låtom oss vara finnar”, hette det redan i mitten av 1800-talet.

Vidare är det den nationella minoriteten själv som avgör saken. Tyska chauvinister må ha producerat kilovis med litteratur för att bevisa att österrikarna egentligen var “tyskar”, liksom ryska chauvinister producerade en mängd argument för att ukrainarna egentligen var “ryssar”. Det lönade föga.

Jan Magnus Jansson lovade mig att jag skulle få svara mina kritiker i en stort uppslagen debattartikel. På båten hem började jag skissa på en sådan.

Tal till nationen
Det var en mycket sällsam upplevelse att sitta och skriva ett inlägg riktat till ett helt folk, en hel nation. Tankarna gick till både Winston Chuchill, Gustaf Mannerheim och Per-Albin Hansson. Titeln var klar från början “Kära finlandssvenskar!”

Några nyckelmeningar:

Mitt svar i Hufvudstadsbladet  23 november 1979. (Klicka för stor bild)

“Det är inte hos oss rikssvenskar ni i första hand ska söka stöd, utan hos era finska landsmän […] All historisk erfarenhet visar att finlandssvenskarnas bästa och säkraste vänner trots allt är finnarna, inte rikssvenskarna. Det är med finnarna ni delar vardagens bekymmer och glädjeämnen, framgångar och nederlag […]

Det var inte så mycket Finlands nordiskt orienterade utrikespolitik i slutet av 30-talet, som den gemensamma försvarskampen under Vinterkriget, som ryckte undan grunden för de fanatiska fennomanerna.”

Mitt svar fick övervägande positivt, ja hjärtligt mottagande. “Käre Anders Persson” hade Hbl satt som rubrik på den första omgången insändare som publicerades. Men en och annan var dock fortfarande lite skeptisk, som Hbl:s egen poet:

Poetisk kommentar i Hbl 24 november av signaturen “Morr” diplomingenjören Olof Moring (1924-2017), som regelbundet medverkade med dagsverser 1949-2002.

“Morr” alluderade på en ironisk dikt av Carl Johan Love Almqvist från 1838 “Om svenska rim”

“Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? Vad allt Europa?
Jag trotsar öppet alltihopa.
Men Skandinavien – det är alladar!
Blott Sverige svenska krusbär har.”

Följande år skulle jag några månader arbeta på Meteorologiska Institutet (FMI) som utbytestjänsteman. Jag behövde någonstans att bo och satte i början av 1980 in en annons i Hbl, utan större förhoppningar. Men jag fick genast svar från finländare som var ivrig att hjälpa mig som tack för mina fina insändare. Han var farbror till de då populära sångerskan Marion Rung. Släkten var judisk och kom ursprungligen från Tsarryssland. Huruvida min gynnare räknade sig som “finne” eller “finlandssvensk” sökte jag aldrig finna ut.

Under min tid i Helsingfors var jag en dag nödd att uppsöka svenska ambassaden i något ärende. När ambassadtjänstemannen fick se mitt namn utbrast han:

– Jasså, det är du som är Anders Persson.

Det blev då klart för mig att den ihärdiga insändarfloden i Hufvudstadsbladet hösten 1979 hade väckt också de utländska ambassadernas uppmärksamt. Insändarstormen fick dem att inse att de underskattat överlevnadsviljan och militansen hos den finlandssvenska minoriteten.

  4 kommentarer for “Mitt vinterkrig med finlandssvenskarna (5)

  1. Bertil Carlman
    2019-11-30 kl. 17:30

    Tänk vad roligt det är när det finns något roligt, och man kan sitta och småle för sig själv! Tack Anders.

  2. Martin Gustavsson
    2019-12-01 kl. 15:12

    Jag antar att man inte bör kalla “finlandssvenskar” för “finlandssvenskar” enligt marxismen, p g a att det kan skapa splittring arbetare emellan, så att de inte kan ena sig mot finanskapitalet?

    Jag antar att Marx talade för nationell enhet, även om arbetarna inte är nationella i samma mening som det imperialistiska finanskapitalets kycklinghökar, vilka använder nationell/kulturell stolthet för att lura in arbetarna i sina imperialistiska krig, medan de själva befinner sig i välinredda bunkrar.

  3. Leif Strandberg
    2019-12-01 kl. 15:20

    Ja, de finlandsvenska kämpar på för de tillhör ju ”det bättre talande svenska folket” som jag skrev om i tidigare kommentar. Men visst märker jag att det svajar en del. Senaste gången (för 3 år sedan) när jag skulle föreläsa i Åbo krävde min uppdragsgivare Schauman (jodå, med rötter till den legendariske attentatsmannen Eugen Schauman, Bobrikovs baneman) att jag föreläste på engelska. Tidigare har jag alltid föreläst på svenska i dessa bygder. Men eftersom jag kan en gnutta finska kunde jag inleda på det språket. Och sedan var det egalt vilket språk jag använde. Nej, det är inte alltid själva språket som är problemet! Jag säger som min mentor Lev S Vygotskij ”meaning-making is often more important than language-making”.
    Tack. Anders, för intressant läsning, som slutade väl, med boende och allt.

  4. Anders Persson
    2019-12-02 kl. 11:37

    Leif: Bra! Kan man lite finska fungerar det förvånansvärt effektivt för att slå sig fram bland finnar och finlandssvenskar. Man blir då automatiskt lyft ur gruppen “rikssvenskar” och placerad i en grupp båda språkgrupperna behandlar med respekt.

    I sällskapslivet öppnar jag ofta med min lilla finska. Visar det sig då att min finske/a motpart anser sig kunna bättre svenska (vilket han/hon ofta kan) så övergår vi till det språket – på jämlik basis. Jag slipper känna mig som någon kolonialist, det främsta skälet att jag började lära mig finska.

    Jag har fått finnar att tala svenska till den finska omgivningens stora förvåning:
    – Vi har aldrig hört Pekka tala svenska – och så mycket, och så bra!

    Ang. bemötandet i Åbo: De tysktalande schweizarna har sitt eget sätt att psyka sina tyska storebröder. En tysk kollega till mig ombads i Zürich att hålla sitt föredrag på engelska! Han var dubbelt förolämpad eftersom han kom från Hannover där de lär tala den bästa tyskan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.