”Det vore väl trevligt om ungarna plötsligt öppnar truten när man träffar dem. Vi håller på att utveckla en extrem individualism. Man har ju i alla tider varnat för saker som kommer att leda till ungdomens undergång och de varningarna har alltid varit fel. Men det jag har svårt för med uppmärksamheten på de uppkopplade skärmarna är att det leder till en extrem jävla självupptagenhet. […] All den dialog du för är med cyberrymden – och det är egentligen bara med dig själv.”
Så uttryckte sig Leif GW Persson i en intervju i HD-Sydsvenskan häromdagen där han berättade om att han börjat engagera sig i produktionen av gamla hederliga sällskapsspel (som Tjuv och polis).
Mobilerna hindrar gemenskap
Och precis så är det. Människors uppmärksamhet är numera i på tok för hög grad riktade mot mobiltelefoner. Där finns allt det där man ständigt och genast måste kolla upp. Facebook ger länkar till YouTube-klipp man inte sett, som delats av en kompis, som genast måste kollas upp. Instagram flödar fram nya bilder från familj, kompisar och nätverk, som man kan fördjupa sig i nästan hur länge som helst. SMS, Messenger och Whataupp plingar in med ojämna mellanrum, om du inte stänger av notisfunktionen. Wordfeude med pågående bataljer med utvalda vänner eller andra favoritspel kan också fånga dig när som helst och hur länge som helst.
Ovan nämnda mobilapplikationer är bara ett mycket litet axplock av allt som de små glasglänsande underverken kan fånga din uppmärksamhet med, dygnet runt och överallt.
Men i sällskap, tillsammans med andra! Där håller de små navelskådarmonstren på att ta kol på mycket av det mänskliga umgänget. Jag har själv uppfört mig illa, men aktivt börjat behålla mobilen i fickan för att inte sitta och fingra på den. Jag försöker på så sätt lite tafatt att bryta mönstret och inväntar någons eventuella initiativ att säga något med direkt ögonkontakt, något som inte har med mobilen att göra. Inte ett ”kolla här…” eller ”så här gör man för att…” eller liknande. Det har blivit svårare att få ögonkontakt med människor i samma rum, men de svarar sekundsnabbt på SMS.
Ibland kommer trots allt ett litet samtal igång. Då säger kanske någon något som råkar vara aningen felaktigt, t ex att att folkskolan startades 1824. Då rycker alltid någon upp mobilen och googlar fram det rätta årtalet, varpå samtalet hänger upp sig på denna i sammanhanget oväsentlig detalj – och dör. Eller när man talar om den där filmen med den där skådespelaren, vad hon nu hette… Samma sak händer, inte tid för lite resonemang och eftertanke, utan fram med mobilen… och så dog också det samtalet.
Fakta mot sammanhang
Det har blivit som att fakta är viktigare än sammanhang. Men fakta är ju meningslösa utanför sitt sammanhang, eller i fel sammanhang. Se bara på SD:s beramade dokumentär om ”Socialdemokratins nazistiska historia”. En massa små sanningar (och några felaktigheter) kan tillsammans bli till en gigantisk bluff. Kanske håller vi på att bli resistenta mot stora sammanhang, de klassas gärna som konspirationsteorier – alltså, inte faktaresistenta som alla pratar om.
Vid frukosten på semestern tittar föräldrarna i sina mobiler medan barnen tittar på Sommarlovs-TV eller spelar Mindcraft. Det är lugnt och tyst, så när som på TV-ljudet. Ingen talar med någon annan… tills någon inte längre står ut med bristen på kontakt. Då bryts tystnaden av denna någon, varpå det blir det bråk om mobiler och paddor. Så uppstår åter kontakt mellan familjens medlemmar, fast kanske inte den kontakt man mest av allt skulle önska sig.
När det gäller barnen kan man förstå att de blir uppslukade av det narcissistiska flimret. Men när jag befinner mig i ett sällskap med andra vuxna människor – fingrande och stirrande i sina mobiler – vill jag helst lämna rummet. Det är i mina ögon asocialt att ignorera människor i samma rum på detta vis.
Mobilrestriktioner för vuxna vore säkert mycket besvärligare att genomföra än för barn. En svårbegriplig otrygghet på gränsen till desperation uppstår när mobilen dör, är borta, laddaren försvunnen eller surfmängden tar slut.
Eftersom barnen ofta har svårt att få kontakt med sina mobiluppslukade föräldrar, kan man lätt förstå att det blir bråk när föräldrarna vill begränsa barnens skärmtid. Det är ju de vuxna som är mest beroende.
Nästa gång vi samlas med barn och barnbarn tror jag att jag ska införa mobilförbud i sällskap. Ska man använda sin mobil måste man gå undan. Kanske man skulle ha en ”mobillåda” där alla måste lägga sina mobiler när man samlas – satta på ljudlöst.
Mobilfixeringen vi ser överallt idag påverkar (skadar) relationerna mellan människor, vilket påverkar samhället. För att lära sig direktkommunikation med andra människor behöver man öva. Det gör man i alla vardagliga situationer där man är tvungen att se andra människor i ögonen och kommunicera direkt med kropp och språk. Jag är rädd för att det framöver kommer att finnas människor som sköter alla sina mänskliga kommunikationer via mobilen. Snart har vi människor som är helt låsta vid sina mobiler och helt ointresserade av att kommunicera med andra människor IRL. Man kan ju redan ha sex via mobilen. Dessa stackare blir lydig lättstyrd arbetskraft.
Gemensamma drömmar
Läste en artikel av Andre Vltchek (filosof, författare, filmskapare och undersökande journalist) på sajten Information Clearing House, där han spekulerar om vad som håller på att hända när människorna som helt tappar alla gemensamma framtidsdrömmar. Vad händer när snabb behovstillfredsställelse och konsumtion av prylar och upplevelser helt dominerar medvetandet.
Resultatet kallar han ”global schizofreni”. Intuitivt önskar folk något, men de får hela tiden veta att vad de önskar sig är fel och indoktrineras till att gilla det som marknadsförs på alla områden (om de inte vill bli arbetslösa).
I detta samhälle är det till exempel rätt att försvinna in i sina mobiltelefoner, spela degenererade videospel och studera någon nonsenskurs på universitetet, för att kanske få ett diplom som certifierar dem till goda regimanhängare. För tänk efter. Vad sysslar folk med på sin fritid? Vuxna, fäder och mödrar – ”respekterade” medborgare – fingrar på sina mobiler, spelar infantila spel och tar selfies i varje gathörn.
Och detta accepteras som normalt! Men det är förstås patologisk. Nästan ingen är lycklig, men alla låtsas vara lyckliga. Och förbluffande många är dessutom självmordsbenägna. Denna galenskap, har Västvärlden alltså spridit för att den kära kapitalismen och neokolonialismen ska hålla kontroll över planeten.
Men det kommer snart att ta slut menar han. Snart kommer människor att inse att det inte finns något härligare än att bygga sitt land, förbättra förutsättningarna över hela jorden, att städa upp vår miljö, att älska och fullt ut bejaka kärleken. Men innan det händer måste lögnen avslöjas; svart är svart och vitt är vitt, krig är krig och fred är fred, förtryckare är förtryckare och offer är offer.
Han säger till sist:
”Snart är jag säker på att världen kommer att vakna och kräva sanningen! Med sanningen kommer den psykologiska balansen att återvända. Folk kommer att lära sig att drömma igen. Med drömmar kommer det vansinne som väst har spridit att konfronteras. Imperialismen kommer att försöka bita ifrån sig, men relativt snabbt kommer den att förlora all sin kraft. Jag tror på det. Miljoner människor är åter redo att slåss för detta.”
Vår epok är alltså en epok utan gemensamma drömmar. Allt känns hopplöst. Ingen vet riktigt hur man ska vända sig i denna schizofrena värld. Men jag tror alltså att Leif GW är på rätt spår när han irriteras på att alla stirrar i sina telefoner istället för att spela sällskapsspelet Tjuv och polis.
Jag vet att på de här vänstersajterna ska man alltid vara pessimistisk, befara det värsta. Men det finns alltid hopp.
För några år sedan slutade min mobil att fungera. Det var på Kastrups flygplats mellan två plan, så jag köpte en enkel NOKIA 150 för några hundra danska kronor för att ha som provisorium.
Men när jag kom hem fortsatte jag att använda den. Det var så skönt att inte alltid vara ”uppkopplad”. Ville jag veta när svenska folkskolan startade kunde jag ju öppna mig PC och googla där.
Länge har folk sett ner på mig som teknikfientlig, trots att jag jobbade med datorer redan 1970 och skickade min första e-post 1985. Jag har själv haft dåligt samvete för att jag är gammal, dum och konservativ.
Men för ett tag sedan läste jag att det uppstått en ny trend hos ungdomen: ”non-smart phones” där de använde attiraljer som inte mycket skiljer sig från min gamla NOKIA 150, d v s kunna skicka sms och handha samtal.
Så kanske är jag inte gammal, dum eller konservativ, utan före min tid?
Bäste Anders!
När du skriver att ”Jag har själv haft dåligt samvete för att jag är gammal, dum och konservativ” då går du med håven. Nog är du gammal (född 1944) och konservativ. Men den konservatismen är av det fundamentalt progressiva slaget. En konservatism som vill utveckla ”de arbetande massornas” förmåga att mer och mer ta makten från den lilla, lilla eliten, genom att bl a lära sig av historien. Men dum är du inte, kanske lite fåfäng eftersom du säger det.
Redan på 80-talets slut hade jag elever, dock inte många naturligtvis, som ägnade massor med tid åt att göra egna hemsidor. En pojke som hade för avsikt att gå ut nian med en fyra i fysik, gick ut med en svag trea. Han berättade för mig att han ägnade så mycket tid åt datorer i slutet av åttan och i nian så han hann inte med skolarbetet.
På 90-talet hade jag en pojke som förklarade för mig hur ”skönt det var” att umgås per mobiltelefon eller dator, ”då slipper man sitta ihop”. Hans mamma var mycket orolig för hans oförmåga att på ett naturligt vis umgås med andra ungdomar (fysisk kontakt, skratt och glam, titta varandra i ögonen m m)