Modernt nonsens och Humanitär imperialism

Boken Fashionable Nonsens – Postmodern intellectuals’ abuse of science, Picador New York 1998.

ALAN SOKAL ÄR professor i fysik vid New York University och forskar inom området teoretisk fysik. År 1996 reagerade han på de postmoderna filosofernas missbruk av naturvetenskapliga begrepp. Han valde att skriva en förment vetenskaplig artikel där han parodierade deras sätt att skriva. Stora delar av artikeln var direkta citat ur vad postmodernisterna skrivit som han sammanknöt med egna textavsnitt för att ge hela texten ett intryck av att vara en orIginaluppsats.

Texten, försedd med ett stort antal fotnoter för att öka intrycket av att vara ett vederhäftigt arbete, skickades in som en artikel till tidskriften Social Text, en viktig spridare av det ovetenskapliga tänkande som Sokal vände sig emot, och tidskriften publicerade artikeln.

Sokal valde att genast i tidskriften Lingua Franca avslöja att hela artikeln var en provokation från hans sida och inte innehöll ett uns av sanning. Han ville helt enkelt testa om hans nonsens gick att skilja från vad han menade var det nonsens som övriga skribenter i tidskriften Social Text, fyllda av allvar, producerade.

Tillsammans med den belgiske professorn i teoretisk fysik vid Katolska universitetet i Louvain, Jean Bricmont, har Sokal senare gjort en fyllig uppföljning med en bok på trehundra sidor som år 1997 kom ut på franska med titeln Impostures Intellectuelles och år 1998 på engelska med titeln Fashionable Nonsense – Postmodern Intellectuals’ Abuse of Science. På svenska kan titeln läsas som Modernt nonsens – Postmoderna intellektuellas missbruk av vetenskap. I förordet till den engelska utgåvan skriver författarna:

– Självklart skrev vi inte denna bok för att peka ut några enstaka missförhållanden. Vi har större mål i sikte men inte nödvändigtvis dem som tillskrivs oss. Boken handlar om mystifikationer, medvetet dunkelt språk, förvillat tänkande, och missbruk av tekniska begrepp. Texterna vi hänvisar till kan vara toppen av ett isberg, men isberget skall ses som en uppsättning av intellektuella tillämpningar, inte en social grupp.

Som exempel presenterar författarna, med angivna exempel, hur åtta olika postmoderna filosofer använt vetenskapliga begrepp på ett felaktigt sätt. Ett antal avskräckande exempel som inte går att förklara som tillfälliga tankefel.

Den USA-födda skribenten Diana Johnstone, sedan många år arbetande i Europa och bosatt i Paris, har i sin memoarbok Circle in the darkness tagit upp sambandet mellan de postmoderna filosoferna och begreppet ”humanitär intervention”. Rörelsen Nouveaux Philosophes i Frankrike grundades av bland annat Bernard Henry Lévy som var en av de första som krävde ett ingripande i Bosnien på 1990-talet.

Från 8 februari år 1990 arbetade hon som pressekreterare för Die Grüne i Tyskland och såg partiets utveckling mot stöd för ”humanitära interventioner” för att åstadkomma ”regimförändringar”. Oktober år 1995 skulle partiets kommitté för utrikes affärer välja en ny ledare för sin verksamhet. Valet stod mellan Elisabeth Schroedter, som menade att Europas säkerhetspolitik skulle vara diplomatisk och inte militär, och Daniel Cohn Bendit som Diana Johnstone karakteriserar på följande sätt: 

”Watching Dany’s behavior as Green MEP convinced me that he was fundamentally a lifelong spoiled brat. He would lounge back during meetings, as if in a vacation hammock. He would speak German without using the microphone, so that the interpreters could not hear him and those in the room who did not understand German had no idea what he was saying. That was characteristic of his cheerful indifference to everybody but himself. The media loved him. While generally ignoring the more serious business of the parliament, camera crews would follow Dany down corridors in hopes of an impertinent remark.”

Valet gav Elisabeth Schroedter 13 röster mot Danys 14. Den kvällen förlorade den Gröna Gruppen sin själ med en enda röst och Diana Johnstone lämnade tvärt sin anställning hos Die Grüne. Hon återvände till Frankrike där ”humanitära interventioner” med glöd marknadsfördes av mediapersonligheter som Bernard Kouchner och Bernard Henri Lévy vars anspråk på att ”stå till vänster” bidrog till urartningen av begreppet.

Bokomslag

Hon förlorade en del gamla vänner men fick i stället nya. Bland annat Jean Bricmont som hade läst hennes artiklar och ville tala med någon som delade hans perspektiv. De blev vänner, utbytte åsikter och skrev artiklar tillsammans. När han år 2005 skrivit boken Impérialism humanitaire översatte hon den till engelska och boken gavs i svensk översättning ut två år senare på Karneval förlag.

Bricmont menar att den etiska politiken av idag domineras helt av vad man skulle kunna kalla ett moraliskt imperativ att ingripa i andra länder. Vi uppmanas ständigt att försvara förtryckta minoriteters rättigheter i avlägsna delar av världen. Det här sättet att tänka rättfärdigar västerländska ingripanden i tredje världen i namn av försvar för demokratin och för mänskliga rättigheter.

Läsning av ”intellektuella” tidskrifter liksom de debatter och diskussioner han haft med medlemmar i progressiva eller pacifistiska organisationer har övertygat Bricmont om att ideologin om rätten till militär intervention i namn av mänskliga rättigheter är den ideologiska trojanska häst som smugglar in den västerländska angriparfilosofin ända in i hjärtat av rörelser som i princip är emot den.

När eftervärlden om några sekler reflekterar över vår tid, kommer knappast den nuvarande hållningen hos majoriteten av västvärldens medborgare och intellektuella att framstå i särskilt god dager.

Dagens supportrar av rätten till humanitära interventioner har helt enkelt blivit vår tids ”nyttiga idioter” trots alla anspråk på klarsyn vad gäller maktmissbruk. Anhängarna av humanitära ingripanden har alltså inga tillfredsställande svar på några enkla frågor: Hur ser den representant ut som skall ingripa? Vilken anledning har man att tro på hans uppriktighet? Med vad skall man ersätta internationella rätten och hur skall man förena inblandning och demokrati?

... är läst 842 gånger!

  6 kommentarer for “Modernt nonsens och Humanitär imperialism

  1. Tommy Sjöberg skriver:

    Äntligen!
    En av mina favoritböcker Humanitär Imperialism. Hette han inte Hermele som ville att boken inte skulle nå svenska läsare. Många svenska kändisar som stödde Sarajevolistan blir ju avklädda av Jean Bricmont.

  2. Bengt Svensson skriver:

    De postmoderna filosoferna har haft inflytande på modern arkitektur också:
    ”We must begin from the central nucleus of an object as it strives for realisation, in order to discover the new laws, that is, the new forms, that relate it invisibly but mathematically to the plastic infinity within, and visible infinity without.”

    Begriper ni det inte, så har ni nog inte missat något.

    Eller: ”The drawing discussed above is, of course, a more or less programmatic demonstration of the field theory of aesthetic space which exists as a field of force or influence radiating from the geometric centre of the objects which give rise to it, and is a remarkable poetic achievement borne, presumably, of Bergson and Einstein.”

    (Ritningen, som diskuteras ovan, är förstås en mer eller mindre programmatisk demonstration av det estetiska rummets fältteori, som existerar som ett kraftfält eller påverkansfält utstrålande från de föremålens geometriska centrum som ger upphov till det, och är en anmärkningsvärd poetisk bedrift, antagligen skapad av, Bergson och Einstein).

    Fältteori, kraftfält, strålning och annat ”vetenskapligt” påhängt som glitter och stackars Einstein som avslutning.

    (Från Exploding the myths of modern architexture av Malcolm Millais, 2009.)

  3. Gösta Lilja skriver:

    Vissa händelser äger rum men är inte sanna; andra är det – även om de aldrig inträffade – förkunnade Eli Wiesel som belönades med Nobels fredspris 1986. ”En budbärare för mänskligheten” enligt Nobelstiftelsen.

  4. Bertil Carlman skriver:

    När jag läser detta kommer jag att tänka på hur clartéisten, filmrecensenten, FiB-medarbetaren, läkaren m m Hans Isaksson, en gång för länge sedan lyckades lura Amelia Adamo (featurechef 1984–1991 på Aftonbladet). Som jag minns det så hade Aftonbladet artiklar om olika metoder att undersöka en människas hälsa. Tolka ögats iris var en sådan metod. Hans berättade då om metoden omphaloskopi för Amelia, det vill säga navelskåderi!

  5. Tommy Sjöberg, Ramberget (med kort A) skriver:

    Ibland är mitt minne bra.

    Jag vet att jag reagerade på att det var så få som reagerade på detta ”tryckfrihetsbrott?”

    ”Det är inte alla som gillar Bricmonts skriverier. I P1:s ’OBS kultur och idédebatt’ gick Kenneth Hermele, ekonom med vänsterstämpel, till rasande angrepp på Humanitär imperialism. Inte nog med att Bricmont påstås ha åsikten att mänskliga rättigheter inte är något att bry sig om. Hans USA-kritik avfärdas som gammalkommunistisk, trots att det för var och en som läser boken är tydligt att Bricmont varken är kommunist eller en okritisk hyllare av Sovjetunionen.

    Medan Hermele ifrågasätter varför denna ”grumliga soppa” överhuvudtaget ges ut på svenska, menar undertecknad att Bricmonts bok är en viktig motröst i debatten. Visst är den bitvis spretig och sveper väl ytligt över vissa ämnen, men den ger användbara argument mot de allt mer krigshyllande åsikter vi dagligen matas med.” /PATRIK PAULOV (Proletären 20, 2007)

    P.S. (Har letat i P1:s arkiv men kan inte hitta K.Hermeles text)

  6. Tord Björk skriver:

    1995 deltog jag på första klimattoppmötet, COP1, som hölls i Berlin. Min erfarenhet av tyska folkrörelser och inte minst miljörörelsen var att den var radikal. När Ernst von Weizsäcker började tala om EU och dematerialisering av tillväxten som lösningen på klimatfrågan kunde jag inte hejda mig.

    Jag hade kontakter i miljö- och fredsrörelsen på bägge sidor i Jugoslavienkonflikten och läst en del, bl a hur tyska intressen delade upp Jugoslavien efter vilka delar som var lönsamma ur tysk ekonomisk synvinkel och vilka som inte var det. Sedan forcerade Tyskland med hjälp av sin starka roll i EU fram ett erkännande av Kroatien, för att sätta Bosnien i en omöjlig situation.

    Kommen från miljörörelsen i Sverige, som alltid i Hans Palmstiernas anda talat om plundring, svält och förgiftning, var det dags att protestera mot skönmålningen av EU och ”dematerialiserad” tillväxt.

    Det föll inte i god jord. Många såg Weizäcker som kommande minister och många av tyskarna slöt upp bakom honom. COP1 innebar slutet för att se kampen mot avskogning som lika viktigt som kamp mot utsläpp för att lösa klimatkrisen. Istället tog lobbyismen över. Stater och klimatrörelsen släppte frågan om militär upprustning och krigens roll för den ohållbara utvecklingsmodellen. Först nu finns tendenser – inte minst i Sverige – att bryta med splittringen av miljö- och fredsrörelsen som fick sitt tydliga uttryck 1995.

    Uppgiften om Hermele var ny, men talande för vänsterns förödande inbördes sönderslitning. I samband med tioårsminnet av Göteborgshändelserna utmärkte han sig också. Då menade han i Sydsvenskan att det inte var ”enbart gatstenarna och Attacs egen oförmåga att ta avstånd från våld som förvandlade rörelsen från en lovande samhällsomvandlare till en föredetting.” Han fortsatte kritisera Attacs ideologi – ”ett radikalt ifrågasättande av globaliseringen och krav på att ändra den faktiskt existerande kapitalismen – Attacs paroll lyder: En annan värld är möjlig! – vilket lockar till sig våldsverkare som vill avslöja kapitalismens ’verkliga’ ansikte, ungefär som Baader-Meinhoff med kidnappningar och mord ville locka fram fascismen bakom Västtysklands demokrati.” Attac kände sig så hotade av Hermeles kritik och ville varken försvara sig själva eller att andra gjorde det. Inte långt därefter lade slutligen Attac ner sin verksamhet men lever och verkar vitsalt i många andra länder. Det första ledet i Hermeles kritik hänger väl samman med det antipolitiska struntpratet i det andra ledet.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.