Om Theodor Kallifatides kan skriva en hel bok om sin 92-åriga mamma kan väl jag skriva ett blogginlägg om min.
Hans mamma är kvar i sin gamla värld, där Theo ibland kommer på besök. De har varit åtskilda hela Theos vuxna liv då han varit i Sverige och blivit någon annan än den han var i barndomens Grekland. Därför kan han se, förstå och ta vara på sin mammas stora berättelse, den om en värld som föregått denna världen, den som vi måste förstå för att kunna leva oss ett värdigt liv nu.
Med min 91-åriga mamma är det faktiskt samma sak. Hon lever kvar i sin värld, men ändå är hennes och min samvaro lugnare och mer givande än någonsin efter puberteten. Våra gemensamma minnen får större utrymme och en annan betydelse nu då vi vet att vi inte är unga längre.
Jag emigrerade socialt till en annan samhällsklass, en värld som är henne helt främmande. Hela mitt vuxna liv har vi alltså levt i skilda världar. Det här har alltid oroat henne, men nu är det borta. Och jag kan släppa prestigen och slippa försvara mitt ungdomliga vägval. Vi kan nu enkelt mötas och utbyta erfarenheter av våra liv och lyssna på varandra.
Precis som Theos mamma så berättar plötsligt min mamma om sådant som mödrar inte berättar för sina söner. En avdramatiserad eftertänksamhet gör samtalen många gånger intressantare än någonsin. Jasså, farmors mor fick dom barnen med en annan man, som var och förblev vän i familjen. Jasså, morfar slarvade med flickor och misskötte skolan och blev skickad till England för att lära sig ordning och reda. Och maten, hela tiden maten. Den är ritual och representerar hela vårt förhållande. ”Ta lite till, du är så ung och slank.”
Det är för mig helt oväntat att denna tid när mamma är gammal och jag går mot pension skulle bli en så bra tid. Mödrar och söner har förmodligen en alldeles särskild relation. Vi återknyter förstås helt omedvetet till något mycket ursprungligt och tar upp tråden från tiden då vi faktiskt betydde nästan allt för varandra. Men det är förstås få förunnat att komma hit. Kallifatides bok fick mig att fundera. Det finns så mycket som på vägen kan göra det omöjligt, men jag hade turen. Eller var det bara tur?
Mammor, ja. När och där jag växte upp sa alla ”mor”. Mamma var för bäbisar och stockholmare. Nu vet jag inte om några barn säger ”mor” längre.
Min närmar sig 100. Vi ses om somrarna, och jag får lite djupare inblick i familjens öden för vart år, men lär väl aldrig begripa varför det gick som det gick. En överlevare med traumatisk barndom, javisst, men var äktenskapet än mer traumatiskt?
Förbannat komplicerat mor-son-förhållande. Jag bor på tusen mils avstånd och syskonen på en, men gissa vem som åtog sig för över 60 år sedan att ständigt vara duktig och ständigt filtrera sanningen och hålla morsan på gott humör och fortfarande gör så gott han kan?
Hur många söner finns det, som jagar världen runt på flykt från sina mödrar och kanske sig själva?
Fasader och speglar.
Men hon lever!
Och jag!