Monsternäs slott och Prins Valiant

Till Jonas julen 1991

onas var besviken på sina kompisar i fantasiklubben. De trodde inte på honom.

– Äsch, det där är bara fantasier, sa de när han berättade om vad som fanns på Monsternäs slott.
– Du måste hålla dig till verkligheten, sa de. Inte hitta på en massa saker som går utanför reglerna.

Det hade inte hjälpt att Jonas tagit med dem på en av de ordinarie visningarna av slottet. Det hade inte hjälpt att han pekat ut lönndörren för dem när de passerade genom korridoren på väg till 1700-talsrummet.

– Skynda på pojkar, här skall ni få se något otroligt intressant, hade onkel Monstradamus ropat just som Jonas skulle visa var mekanismen till lönndörren var dold. Sen hade de fått stå i en kvart och fånstirra på en töntig typ i löjlig mössa, som stod och spelade luta för några tanter och en fårskock, medan onkel Monstradamus malde på om Watteau’s penselföring.

Men nu var det i alla fall så att bakom alla byggnadsställningarna vid västra flygeln gömde sig en helt autentisk medeltidsavdelning som Jonas hade fått hjälpa onkel Monstradamus att fräscha upp inför den väntade invasionen av EU-turister. Den byggde givetvis på de medeltida delar av slottet som kommit fram när Jonas och Linus stått och övat tennis mot väggen för några år sedan och rappningen bara rasat ner i stora sjok.

Men nu var avdelningen snart helt datoriserad och up-to-date. För bara några dagar sedan hade de provkört de fotocellstyrda gasolbrännarna under beck- och oljetunnorna i portvalvet vid vindbryggan över vallgraven. Datorprogrammet för sträckbänken i tortyrkammaren hade Jonas skrivit helt själv och det var han mäkta stolt över. Här hade hans gedigna erfarenhet från arbetet i fantasiklubben kommit väl till pass.

Men kompisarna trodde alltså inte på honom. De avfärdade allt han berättade som rena fantasier och bad honom för guds skull hålla tyst medan de gick igenom reglerna för tre nya monster med helt nya superegenskaper.

Det var därför Jonas bestämt sig för att ta med de två bästa kompisarna till Monsternäs slott kommande fredagsnatt. Fredagen den trettonde! Trots onkel Monstradamus uttryckliga direktiv att ingenting fick avslöjas om den nya avdelningen. De hade tagit sista kvällsbussen så det var redan mörkt när de smög uppför allén mot slottet. Men det var fullmåne så slottets fasad med byggnadsställningarna avtecknade sig skarpt mot himlen när de tog av mot den västra flygeln.

– Det här ser ju ut som vilket hyreshusbygge som helst, sa Pelle nonchalant medan de kröp genom hålet i planket som Jonas förberett redan helgen innan. Men Jonas hörde hur Pelle darrade på rösten och tänkte att: Jojo, här skall du allt få för fantasier.

Vallgraven var fortfarande full av gjutformar så det såg mer ut som om man höll på att installera fjärrvärme än som ett försvar mot horder av angripare beväpnade med slagsvärd och armborst.

– Det är ingen fara att gå in i portvalvet, sa Jonas. Jag har slagit ifrån automatiken till beck- och oljetunnorna.

Men han hade knappt hunnit säga det förrän en störtflod av kallt vatten vräktes ner över Kalle som gick först.

– Det måste ha blivit något fel på automatiken, mumlade Jonas förvirrat. Tur att vi bara har provkört den med kallvatten än så länge.

Sen ville egentligen ingenting gå riktigt efter ritningarna. När Kalle skulle prova en av rustningarna i riddarsalen gick den i baklås så han inte kunde komma ur den. Den var alldeles för tung för att det skulle gå att röra sig i den, så de fick lämna honom kvar tills vidare, huttrande i sina nedblötta kläder inne i plåtskalet.

– Det är ingen risk att det blir rostfläckar, sa Jonas tröstande. Rustningen är nytillverkad på Taiwan i rostfritt stål. Försök att ta en åkerbrasa då och då så håller du dig varm.

Jonas tog Pelle i handen och smög vidare mot tortyrkammaren som han absolut ville visa. Jonas kände ju alla vinklar och vrår i den gamla borgen som sin egen ficka och blev därför förvånad när klagoskriken från tortyrkammaren kom från vänster i stället för höger, som han väntat sig. Men han smög vidare mot ljuden som blev allt mer skärande och olyckliga. Han kände hur Pelle började bli kallsvettig i handen och hörde hans tänder skallra bakom sig och var glad när han äntligen kunde stöta upp porten till rummet varifrån de avgrundslika ljuden kom.

Där satt en kvinna klädd som drottning vid en vagga med en gallskrikande liten unge.

– Å herregud, sa Jonas. Något måste ha gått i baklås. Det här är drottning Margaretas rum och ungen tystnar bara om den vaggas. Du får sätta dig här och hålla vaggan igång, så skall jag försöka hitta huvudströmbrytaren till kontrolldatorn.

Just när Jonas smugit genom lönndörren in till den nyare avdelningen stötte han ihop med onkel Monstradamus.

– Men det är ju alldeles förträffligt Jonas, att jag får tag på dig, utropade denne entusiastiskt.

– Jag måste genast iväg och det står redan en besöksgrupp och väntar i stora hallen. De är särskilt intresserade av franskt 1700-tal. Du får ägna lite extra tid åt Watteau, så kommer de att bli förtjusta.

I stora hallen stod mycket riktigt en stor grupp piggögda pensionärer. Vetgiriga och frågvisa som få. Men som väl var något lomhörda. De hörde inte det dova skramlet bakom lönndörren, som från en hög ölburkar som sparkades omkring. De hörde inte heller barnskriket, som ibland trängde genom väggen bakom Watteautavlan, omväxlande med gnisslet från en vagga.

– Är det sant att denna fantastiska tavla en gång övermålats och använts som vagnsdörr av Axel von Fersen när han försökte rädda Marie Antoinette? frågade en gammal vithårig herre.

– Ja visst är det sant, sade Jonas resignerat. Allt jag berättar är sant, bara alldeles för sant. Det finns absolut ingen anledning att ägna sig åt fantasier.

Harold R Foster och serien Prins Valiant

Min barndoms intresse för riddartiden väcktes av serien Prins Valiant som fanns i de nummer av tidningen Vårt Hem som jag fick av en grannfru när jag låg sjuk hemma från skolan mot slutet av 1940-talet. Jag tror att det var detaljrikedomen i teckningarna som fascinerade mig och givetvis spänningen i berättelsen.

Prins Valiant gick som serie i tidningen Vårt Hem åren 1940 till 1945 och skulle sedan återkomma i serietidningen Karl-Alfred som utgavs mellan 1946 och 1953. Då passade jag på att köpa tidningen på hemväg från läroverket för att åter uppleva Valiants äventyr. Men de tog för mig ett abrupt slut medan Valiant flydde med drottningen Aleta genom dem libyska öknen. Jag tror det var så att serien Prins Valiant bara försvann ur Karl-Alfred innan tidningen lades ned.

Serien tecknades av amerikanen Harold R Foster (1892-1982) och dess första avsnitt publiceras lördagen den 13 februari år 1937. Fram till avsnitt ettusensjuhundraåttioåtta, som kom år 1970, tecknade han själv serien och utsåg sedan en efterträdare som skulle följas av flera. Serien har nu gått i mer än fyratusen avsnitt och publiceras varje vecka i mer än 300 amerikanska tidningar.

Huvudpersonen Prins Valiant träffade riddaren sir Gawain som introducerar honom hos Kung Arthur i slottet Camelot. Efter att ha föreslagit en lyckad taktik för att slå tillbaka saxarnas attack mot Britannien dubbas han till en av riddarna kring det Runda Bordet. Serien fortsätter sedan med en kamp mot hunnerna och på resa genom Italien till den grekiska arkipelagen träffar han på drottningen Aleta på de Dimmiga öarna. Hon skulle så småningom bli hans hustru, de reste till Amerika och fick både barn och barnbarn.

Då hade jag sedan länge tappat kontakten med serien men köpte ett par album ur Carlsen Comics utgivning på svenska i 40 album (1991-2007). Den omfattar samtliga sidor av serien som Harold Foster själv tecknade. På nätet finns här en utmärkt genomgång av hela seriens utveckling med ett fint urval av sidor ur serien.

Läs mer om Prins Valiant.