Mörkläggning – Statsmakten och Palmemordet

Gunnar Wall (Foto: Wikipedia)
Gunnar Walls bok Mörkläggning… kom ut första gången 1997 (även då på Bokförlaget Kärret), i den nya upplagan (2020) har författaren skrivit ett långt och läsvärt förord. Författaren sätter in Mörkläggning i vad som hänt mellan 1997 och 2020. Läsaren får därmed en överblick över alla utredningar som varit och hamnar till slut på den famösa presskonferensen 10 juni 2020 då åklagare Peterson pekade ut den så kallade Skandiamannen som tänkbar mördare och därefter lade ner Palmeutredningen.

I förordet beskriver författare också hur hans övriga böcker i ämnet förhåller sig till Mörkläggning.

Geväret hänger över öppna spisen redan i dramats första akt. Åskådaren förstår att någon kommer att skjutas innan det hela är över. I Gunnar Walls nyutgivna bok – som är ett stort dramatiskt verk – låtar han Ingvar Carlsson, den mördade statsministerns efterträdare inleda och berätta att han är kränkt. Han är kränkt för att någon har mage att insinuera att ”regeringen eller mitt parti” skulle ha något att dölja [i utredningen av mordet på företrädaren Palme]. Här har vi geväret i första akten, här har vi författarens utgångspunkt och hypotes: finns det något som döljs, och har ”regeringen eller mitt parti” anledning att dölja något?

Med den frågan som ledstjärna tar författaren läsaren i handen på en odyssé på nästan 1.000 sidor. När vi har nått vägs ände kan vi svara: Ja! Riktigt vad som ska döljas är inte helt klart, men att utredandet av mordet på Palme innehållit stora och otvetydiga inslag av cover-up står för den flitige läsaren helt klart. Författaren har verifierat sin hypotes: ”Something is rotten in the state of Denmark” som vakterna säger i Shakespeares Hamlet när den mördade kungens vålnad dragit förbi över slottsmuren.

Walls metod
Walls metod är den undersökande journalistens, att gräva bland källorna. Han hämtar hem protokoll efter protokoll från förhör och kommissionsrapporter från de nästan oändliga rättsprocesserna som ägde rum under de första åren efter mordet. Merparten av dessa dokument handlar om granskningar av själva rättsapparaten. I ett fall handlar det om förhandlingar mot en misstänkt mördare (Christer Pettersson). Bara den obalansen kanske säger något?

Där protokoll saknas söker författaren upp personer som har med saken att göra, och förbluffande ofta, inte alltid, får han dessa att tala. Han kompletterar även med citat och uttalanden som gjorts i media. Den empiriska grunden i boken är med andra ord tung. Det finns inga egna spekulationer som saknar hänvisning till empiri (vad som faktiskt sagts eller gjorts). Därför andas varje sida i den tjocka boken trovärdighet. Och den sker inte på bekostnad av spänning och dramatisk nerv. Med subtila kommentarer från författaren hålls spänningen och det tragikomiska vid liv, som när den avsatte spaningsledaren Hans Holmér skickas på FN-uppdrag i Wien, ”för all del en bit från Stockholm och mordutredningen. Men åklagarna kommer i sinom tid att inse att det inte är långt nog”.

Holmér i fablernas värld
Eller när författaren, lugnt men mycket elakt, låter Holmér själv berätta hur han genom att tillåta buggningar hos PKK:are i Sollentuna räddade många svenska ministrars liv: ”Det var att jämföra med att leda stridsinsatser mot anfallande flygplan och fatta beslut just när planen dyker upp på radarskärmen /…/ Risken var över 7 på en tiogradig skala.”

Att Holmér, denne rabblande floskelmaskin, fått denna metafor från dataspelsvärlden torde stå klart. Det mesta som han sade verkar emanera ur sagor och hitte-på. Och det må så vara. Men hur kom det sig att han lyckades lura med sig vuxet, erfaret och utbildat folk i ett spel utanför regelverket in i fablernas värld?

Hur kunde han tillåtas att sitta på alla stolar samtidigt? Hur blev han både förundersökningsledare och spaningsledare, samtidigt som han var chef för myndigheten som utredde mordet och dessutom ansvarig för tillsynen av polisverksamheten i länet? Det är sådant som Wall drar fram i ljuset.

Den mördades hustru
Han tar också upp det mycket märkliga faktum att Holmér redan första dagen lade beslag på alla samtal/förhör med Lisbet Palme, den person som naturligtvis hade sett det mesta den där sena februarikvällen på Sveavägen. Men hur kom det sig att inget enda riktigt förhörsprotokoll är upprättat från dessa samtal? Det finns endast summariska noteringar, sammanfattningar, knappt ett enda autentiskt citat från Lisbet Palme själv. Hur kom det sig att Holmér lyckades avstyra en sådan självklarhet som att se till att Lisbet Palme deltog i en rekonstruktion på mordplatsen? (I bokens slutkapitel knyter Wall ihop dessa funderingar och lanserar den sedermera kända teorin om ett avtalat möte i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan.)

Hur kom det sig att regeringen hade tjänstemän på plats i det så kallade Palmerummet? Eller att en bokförläggare på Bonniers också tog plats i nämnda rum, vars beteckning bara den var en märklighet. För att inte tala om hur anmärkningsvärt det var när Holmér lät vapenhandlaren ”Ö” pansra in Palmerummet för dyra pengar?

”Jag tar befälet!”
Författaren beskriver hur rättsordningen sattes ur spel i samma stund som Holmér (efter sitt nattläger i Borlänge?) klev in på polishuset på Kungsholmen i Stockholm: ”Jag tar befälet.” De detroniserade åklagarna lät detta ske. De sakkunniga i regeringen lät detta ske. Varför?

I samband med alla turerna kring ”33-åringen” blir det tydligt att rollfördelningen var minst sagt oklar. Och även om åklagarna delvis återtog sina formella roller, upphörde inte Holmér att styra och ställa med sin järnhand och teatraliska retorik.

Han mötte befogad kritik för metaforer, floskler och storvulna citat. När han hade gjort bort sig kring ”33-åringen” tittade han rakt fram i TV-kameran och sade med Churchill: ”Det här är inte slutet, det är inte ens början på slutet. Men det är slutet på början”.

Hur visste han det?
Han hade redan i mars 1986 sagt att ”Jakten på Olof Palmes mördare har fler dimensioner än något annat som pågått i vårt land”.

Hur visste han det redan efter några veckor?

”Därför måste den bedömas efter särskilda grunder.”

Här utverkade han sitt diktatoriska mandat.

Wall kommer inte att släppa Holmér vare sig i det rättsvidriga Palmerummet (avsaknaden av den nödvändiga balansen mellan åklagare och utredare/spanare) eller när han som avsatt polis fortsatte att dra i trådarna. Trådar där det sommaren 1988  kom att sprattla en justitieminister, en rikspolischef samt den högste chefen på Säpo.

Wall låter läsaren följa med och kanske också förstå hur ett brödraskap växte fram mellan polismannen Holmér, Parisambassadören Carl Lidbom och bokförläggaren Ebbe Carlsson. Dessa tre socialdemokrater utvecklade en osund gemenskap där var och en för sig, och naturligtvis tillsammans hade omedelbar tillgång till både statsministern och justitieministern. När bröderna kallade – kom Carlsson. (Ja, han kom till och med på Ebbes begravning.)

Detta utomrättsliga brödraskap var förödande för svensk rättsskipning men samtidigt framgångsrikt för ett icke-utredande av mordet på en svensk statsminister. Det kanske var det som var meningen? Det är ju det som är Walls hypotes.

Bröllop och andra tokigheter
Författaren är en fena på att dra fram i ljuset hur saker och ting egentligen började: Hur började exempelvis PKK-spåret?

Till det dysfunktionella Palmerummet sipprade det in att kåkfararen Seppo som satt på Täbyanstalten tillsammans med mördaren, kroaten Miro Baresic, hade pratat med narkotikabrottslingen, kurden Naif om revolvrar av typ Smith & Wesson.  Denna fjäder blev snart en hel höna.

För, från polismannen Barrling på Säpo kom en annan fjäder. Han och andra som avlyssnade PKK:are började förstå att kurderna var på väg att fira ”bröllop”. Ja, så mycket mer behövdes inte. Ett plus ett var redan tre. En kroatisk terrorist som hatade Palme, en kurd som pratade Smith & Wesson och ett ”bröllop” i vardande. Det hörs ju lång väg att detta var en plan för att mörda Palme.  Eller hur? Eller låter det kanske lika tosigt som att en barnflicka i Knutby fick sms från Gud som uppmanade henne att skjuta älskaren Helge Fossmos hustru?

På den nivån var det och läsaren får steg för steg följa hur det tosiga frodades i en utredningsmiljö som saknade ett reglerande och kritiskt överjag. Man var likt Astrid Lindgrens ”Karlsson på taket” sitt eget överjag och gjorde som man ville, till vilket pris som helst, både pekuniärt och på andra sätt. Man skydde inga medel. Kosta vad det kosta ville.

Och författaren Wall är som alltid tålmodig och lugn när han bit för bit avtäcker den ena tokigheten efter den andra. Han lånar Alfred Hitchcocks regiteknik när denne instruerade sina skådespelare: ”Det är inte du som ska vara livrädd, det är publiken.” Precis så fungerar Walls bok på mig. Själv blir han sällan, om ens någonsin, förbannad genom de 1.000 sidorna. Jag som läsare är ständigt i affekt. Det är skickligt gjort. Det är gestaltning på hög nivå. Och spännande är det.

Den första halvan av boken bygger upp en dramatik kring Holmérs PKK-spår. Sedan låter han detta spår explodera i bokens andra del i den så kallade Ebbe Carlsson-affären. De 230 sidorna är bokens allra mest laddade del och är i sig värda vad hela boken kostar.

Innan han låter själva affären brisera låter författaren aktörerna komma in i spelet. Här möter vi en Barrling, en Kegö, en Näss, en Åhmansson, en Sandström, en Lidbom, en vapenhandlare ”Ö” – och ständigt denne Ebbe. Här tittar en Ingvar Carlsson fram, och förstås en Anna-Greta Leijon. Dessa två gav ju hela spektaklet ett skimmer av legitimitet och legalitet.

Författaren behöver nästan inte ens skriva ut att det som sker, från allra första början med crescendo i Ebbe Carlsson-affären, var miltals från just legitimitet och legalitet. Det som skedde var utomlagligt och i många fall rent olagligt.

Läsaren följer ivrigt Walls sammanställda protokoll och citat och drar sedan slutsatsen: ”Men Gud, detta är ju vansinne!”

Och vansinnet fortsatte och trappades upp. För nu fick man kontakt med ”källor, centralt placerade i PKK” – det var så de hette, ”källor, centralt placerade”. Dessa så kallade källor liknar, för mig, vansinnigheterna i Knutby som lät Gud skicka sms till en barnflicka. (Referenserna till Knutby är mina inte Walls).

Den allra bästa avsändaren skulle förstås vara om den kurdiske hövdingen själv, Abdullah Öcalan, PKK:s ledare, hörde av sig. Och indirekt gjorde han faktiskt det. Han sades, enligt ”källorna” ha skrivit ett dokument i Damaskus som i detalj redogjorde för hur planen och motiven att mörda Palme såg ut, samt hur det hela rent konkret skulle verkställas på Sveavägen. Oj, ett sådant dokument ville man ju förstås lägga vantarna på, vare sig man hette Barrling, eller Ebbe eller Holmér eller något annat. Men smakar det så kostar det. Mellanhänderna mellan Öcalan och Palmerummet ville nämligen ha betalt – mycket betalt. Och dessutom ville de få komma till Malmö och bo i (av svenska skattebetalare) betald lägenhet, och där (kanske) berätta mer. Nu började det slanta iväg rejält. 

Grundlurade av buset
Detta hände alltså för över 30 år sedan och i ljuset av det som sker idag kan jag se något annat än ”källor”. I dagens Sverige där ministrar och andra höjdare i Irak och Afghanistan kan uppbära ersättning från svensk försäkringskassa eller efterlevandeskydd om du berättar (mer behövs inte) att mamma och pappa är döda i Syrien, Irak, eller Afghanistan, så ser jag hur bedrägerierna idag liknar bedrägerierna från igår. De ”centrala källorna” var knappast några ärrade hjältar från befrielsekampen i de kurdiska bergen, utan helt vanliga småtjuvar på jakt efter svenskt försörjningsstöd. Där det luktar pengar dyker det ju alltid upp rövare, på samma sätt som flugor flockas kring koskit.

Det visade sig ju också att alla dessa centrala källor (med ett skimmer av frihetskamp) var en ren och skär bluff, liksom bröllopssamtalen, liksom Seppos mytomana skrönor om magnumrevolvrar på Täbyanstalten, liksom…

Inget av detta hade någon som helst bäring för att förstå vad som hände på Sveavägen den 28 februari 1986. Förutom att egga upp Holmér så att han kunde snickra ihop löjliga metaforer som den om stridspiloten och radarskärmen.

Och likväl är det just dessa skrönor som dök upp inte bara en (1) gång, utan två (2). Först som Holmérs PKK-spår, och sedan som Ebbes PKK-spår. Det som gått till historien som Ebbe Carlsson-affären.

Ebbe Carlsson-affären
Bokens beskrivning av den affären är, som sagt, en riktig rysare. Den är ett under av dramatik, tragedi och komedi, den är en sociologisk beskrivning av hur nätverk och kluster drabbades av grupp-tänk och hjärntvätt, den berättar hur människor började fabulera ihop helt sanslösa sagor, den berättar hur det blev när regelverken svajade, vad som hände i syrefattiga och auktoritära miljöer där människor blev mottagliga för kryptiska meddelande som sades emanera från centralt ”placerade källor”.

Det hela är mycket tänkvärt.

Knutby
När jag i annat sammanhang studerat Knutbyhändelserna har jag ofta ställt mig frågan hur den 29-åriga barnflickan kunde vara så himla (!) korkad att hon trodde att det var Gud som skickade sms till henne. Nu efter att ha läst Walls bok om Ebbe Carlsson-affären funderar jag inte längre. Under speciella omständigheter kan människor verkligen bli så korkade att de tror att en rövarhövding sitter i Damaskus och planerar att mörda en statsminister i Sverige, att han skriver ned själva dessängen och att denna nu är ute till försäljning just i Sverige.

Gunnar Wall skriver (mellan raderna) att precis så där korkat kan det vara. Men han stannar inte vid detta konstaterande, han håller fast vid sin huvudhypotes: delar av regeringen och delar av det socialdemokratiska partiet ville inte ha en riktig mordutredning. Gärna korkade spår, men inte en utredning som skulle kunna kasta en skugga över folkhemsbyggarna i SAP. Men skuggan har redan fallit. Det är redan mörkt. Och Gunnar Wall berättar om hur denna mörkläggning gick till.

  13 kommentarer for “Mörkläggning – Statsmakten och Palmemordet

  1. Jan Arvid Götesson skriver:

    Förspilld möda. För bokens författare, för bokens läsare och för bokens recensenter.

    Leif Strandbergs recension illustrerar kardinalfelet i vänsterns tankevärld: vänstern tar inte till sig det viktigaste vetenskapliga framsteget under de senaste mansåldrarna, som är att vi börjat få något hum om evolutionär psykologi. Vi har visserligen ingen aning om hur hjärnan fungerar, men vi börjar förstå de ”evolutionsresultat” som styr vår tillvaro.

    Leif Strandberg funderar i rätt riktning när han skriver att människor ”[u]nder speciella omständigheter … verkligen [kan] bli så korkade”. Men det behövs inga ”speciella omständigheter” för korkat beteende. Människohjärnans normaltillstånd är evolutionsresultatet ”självbedrägeri”. Och som vi gjorde för 50.000 år sedan förhåller vi oss till andra personer så som många andra djurarter förhåller sig till andra individer inom en grupp: vi rycks med av vissa personer som tycks ha ledaregenskaper. Det ”tekniska innehållet” i våra inbördes relationer – maktkamp i ett börsnoterat företag, intriger i ett kommunistparti, Palmeutredning, strider i en kristen församling – är moderna utanpåverk som inte har någon större betydelse för vårt förhistoriska, biologiska agerande.

    Där finns troligen ingen ”mörkläggning” och inget avtalat gatukorsningsmöte. Det är bra att osannolika hypoteser undersöks; några gånger kommer det osannolika att vara sant. Men fram till att det finns något konkret – vilket det inte gör i detta fall – är osannolika hypoteser ointressanta. Allt som skett efter Palmemordet är vanligt mänskligt djurbeteende, inte indikationer på att någon haft någon avsikt med något.

  2. Gösta Lilja skriver:

    Bernt Carlsson, biträdande generalsekreterare i FN, hade till vänner sagt att han kände till sanningen om Palmemordet. Dog i Lockerbieattentatet.

  3. Jan Arvid Götesson skriver:

    Efter att ha läst texten igen vill jag avge ett erkännsamt omdöme: det är bra om någon reder ut detaljerna i en ”sociologisk beskrivning av hur nätverk och kluster drabbades av grupp-tänk och hjärntvätt”. Men det saknar betydelse för frågorna om mörkläggning och avtalat möte.

    Det har ingen större betydelse huruvida alla detaljer i ”skrönorna” är skapade av personerna inom statsapparaten, eller om bedragare har matat in vissa saker för vinnings skull. Ett visst intresse har det – fast utan betydelse för ämnet som uttalas i bokens namn.

    Tydligt uttryckt är min invändning denna: LS och boken säger att ”delar av regeringen och delar av det socialdemokratiska partiet ville inte ha en riktig mordutredning”, men det är osannolikt att de har ”velat” något. I stort sett drev de runt i de oförstådda biologiska impulsernas hav.

  4. […] första recension av nyutgåvan har redan publicerats. Den finns på bloggen Lindelof.nu och recensent är Leif Strandberg.  Där […]

  5. Gunnar Eriksson skriver:

    Claes Hedberg har också med sin bok En oväntad vändning varit inne på ämnet mörkläggning och orsaken till denna mörkande läggning.

  6. Crister Olsson skriver:

    Jan Arvid Götesson!
    Du skriver att nya vetenskapliga framstegen förklarar att ”Människohjärnans normaltillstånd är evolutionsresultatet ‘självbedrägeri’. Och som vi gjorde för 50.000 år sedan förhåller vi oss till andra personer så som många andra djurarter förhåller sig till andra individer inom en grupp: vi rycks med av vissa personer som tycks ha ledaregenskaper.”

    Detta är på sin höjd en teori eller hypotes och jag vet inte vad den skulle kunna förklara. En bra teori ska kunna göra förutsägelser. Jag tror på evolutionsteorin men menar att den har svagheter; den har svårt att göra förutsägelser. Ingen som plockar upp ett gammalt fossil kan säga hur väl denna organism ska komma att anpassa sig och överleva i den vidare evolutionen. Likadant tror jag inte det finns någon som i ett tänkt experiment besökte en jägar- och samlargrupp för 50.000 år sedan skulle kunna förklara att genom självbedrägeri och vissa personers ledaregenskaper kommer så småningom denna homo sapiensart att övergå till jordbruk och senare stadsbyggnadskultur. Allt detta är efterhandskonstruktioner och kan näppeligen ge någon förklaring varken till Palmemord eller annat. Jag tror Lars Borgnäs i sin bok Nationens intresse kommer närmare sanningen när han skriver att det räcker med rädslan för sanningen gör att man mörklägger. Rädslan kan naturligtvis vara både befogad eller obefogad. Man behöver inga evolutionsteoretiska resonemang.

  7. Jan Arvid Götesson skriver:

    Crister Olsson!
    All teoribildning undergår fortlöpande granskning och omprövning. Ingen vet som sagt hur hjärnan fungerar, men psykologiska evolutionsresultat kan på olika sätt studeras experimentellt. Fast psykologiska experiment blir allt svårare att genomföra, antar jag, eftersom det håller på att bli allmän kunskap att psykologer oftast försöker lura försökspersonerna om vad det är som studeras.

    Du nämner förmågan att göra förutsägelser. Det är skillnad mellan att å ena sidan göra förutsägelser i stort (en kulturskapande arts utveckling under tiotusentals år) och att å andra sidan förutsäga hur en individ kommer att uppträda på kort sikt. Jag kan förutsäga att de enskilda individerna som läser lindelof.nu kommer att ha i stort sett samma uppfattning i olika frågor i vecka 51 som de har nu i vecka 43.

    Det är en underskattad fråga varför det är så här, att människohjärnan i stort sett är en maskin som på heltid spelar upp programmet JAG HAR RÄTT, oavsett om frågan är vetenskaplig eller social.

    Ett enkelt matematiskt resonemang visar att i stort sett varje människa saknar kontakt med verkligheten. Låt oss förenklat säga att jag uttalar mig i tre skilda frågor. Låt oss säga att jag är ovanligt klok och har rätt tre gånger av fyra. Sannolikheten att jag har rätt om alla tre sakerna är då 27/64=42procent; alltså är sannolikheten större att jag har fel om något än att jag har rätt om allt jag sagt. Men detta enkla matematiska faktum vägrar människohjärnan att erkänna! Vi är kapabla att uttala oss tre gånger och tycka att de andra är dumma som inte fattar. Vilket gäller mig också.

    Lars Borgnäs som du nämner är ett praktexempel på detta, att vår förhistoriska hjärna i ett modernt sammanhang hakar fast i olika idéer som finns just nu – att jorden är 6.000 år gammal, att mördaren sköt på Lisbeth först – och sedan förstör den individen sitt liv med monomani.

    Enda sättet att ha meningsfulla samtal är därför att tillämpa en obrottslig och verklig öppenhet för motargument, och att man själv hjälper till med motargumenten i stället för att förfäkta sin egen ståndpunkt.

  8. Crister Olsson skriver:

    Jan Arvid Götesson!
    Du skrev att Vänsterpartiet inte tar till sig vetenskapliga framsteg på humanismens områden. Det jag ville säga är att man ska vara försiktig med vetenskapliga sanningar. Du vill förklara misslyckandet med Palmeutredning med någon evolutionspsykologi och att vi människor inte särskilt rationella och därför blir det fel. Att vi inte är särskilt rationella är ju uppenbart. Man kan bara gå till sig själv. Jag har inte läst allt om fallet Palme men vad jag kan förstå så finns det all anledning att misstänka att mörkläggning förekommit. Det behöver naturligtvis inte vara så men när inte alla vittnesuppgifter tagits på allvar och alla trådar och mordmotiv inte har undersökts så undrar man varför. Ingen klarhet har i alla fall nåtts hittills. Att förklara misslyckandet med mänskliga tillkortakommande är att göra det för enkelt och för knappast saken framåt.

  9. Jan Arvid Götesson skriver:

    Crister Olsson!
    Den centrala frågan är denna: ”… så undrar man varför”. Ja, man undrar gärna ”Varför?” när saker som gjorts eller icke gjorts är obegripliga, eller ser misstänkt konspiratoriska ut.

    Men nästan allt mänskligt beteende är irrationellt. Man kan ”undra varför” om nästan allting. Du skriver att ”inte alla vittnesuppgifter tagits på allvar och alla trådar och mordmotiv inte har undersökts”. Om det är så kan förklaringen vara den enklaste: att det är normalt mänskligt beteende att missköta stort som smått.

    Palmemordet är många intresserade av. Mindre kända politiska och juridiska frågor skulle se lika irrationella ut, om man lyfte upp dem i ljuset.

    Som vanlig läsare gör man nog klokast i att vänta tills de grävande journalisterna finner något handfast. Det har inte Gunnar Wall gjort. Han har hittills bara funnit den vanliga självcentrerade, inkompetenta mänskliga dårskapen. Gunnar Walls framgrävningar av mänsklig dårskap är underhållande, men visar – hittills – inte på någon mörkläggning.

  10. Leif Strandberg skriver:

    Att människan både är rationell och irrationell (kanske mest irrationell) är verkligen ingen ny upptäckt. Redan hos de gamla evangelisterna kan vi läsa att ”det ena jag vill och det andra jag gör”. Freuds hela gärning bygger också på detta ställningstagande: människan styrs av dunkla, omedvetna, irrationella strömningar. Även Hegel och Marx…

    Som grund för all diskussion och alla samtal mellan människor finns detta självklara konstaterande: frukterna från kunskapens träd är på gott och ont, människan är både förnuft och oförnuft.

    Och med denna insikt i botten kan vi naturligtvis ändå försöka ta till oss empiriskt iakttagbara fenomen och processa dessa (med förbehållen om irrationalitet och rationalitet) i våra olika medvetandeformer. Om inte detta vore möjligt har ju allt förlorat mening. Och meningsskapandet (avsiktligheten) är en självklar ingrediens i det mänskliga projektet – i kamp mot entropin och termodynamikens andra lag (apropå ”förspilld möda”, Jan Arvid G).

    Därför skriver vi, läser vi och engagerar vi oss i Palmeutredningen – och annat!

    Och det är mycket gott.

  11. Dennis Zackrisson skriver:

    Just det, Jan Arvid!
    Ett ord i rättan tid. “Mörkläggning!” är just en sådan vanlig konspirationsteori en missnöjd kan hänga upp i sin världsbild. Vad som den polisiära handläggningen ända från start till det “bittra” slutet fullt tydligt visar är viljan i politiska kretsar att bestämma svenska folkets syn på detta morddrama. I det avseendet var ju Christer Pettersson den idealiska syndabocken. Omöjlig att dra politiskt inopportuna tankar från, men fullt möjligt att gråta en skvätt över som exempel på svensk kriminalvårds tillkortakommanden. Vilken otur att det ändå inte var han! Många är fortfarande, för sin helt privata samvetsfrids skull, övertygade att han var den som gjorde’t.

    Det går utmärkt att jämföra med 9/11-händelserna i New York. Den amerikanska statens konspirationsteori är nästan helt accepterad som någon sorts sanning, trots dess ihåligheter och många felaktigheter och outredda konstigheter. Samvetsfrid råder!

  12. Jan Arvid Götesson skriver:

    När jag läste i tidningsarkiv i ett annat ärende snubblade jag över detta från Svenska Dagbladet 11 januari 1985:

    ”MASSIVT POLISPÅDRAG EFTER GISSLANDDRAMA: AFFÄRSMÖTE SLUTADE I MORD

    En affärsuppgörelse med dragna skjutvapen som argument, tagande av gisslan och som slutade med ett rånmord utlöste på torsdagen det största polispådraget på lång tid i Stockholm.

    Polismästare Hans Holmér tog själv hand om kommandot i spaningen som leddes från polisens ledningscentral. Många stockholmare på väg hem blev berörda av spaningen genom de åtskilliga spärrar som upprättades i trafiken.”

    Polismästare Hans Holmér tog själv hand om kommandot i spaningen? I ett samhälleligt oviktigt polisärende – svarta affärer med videobandspelare där ena grupperingen visade sig vara våldsbenägen – tar Hans Holmér kommandot för att det kanske vankas spännande pang-pang med beväpnade desperados.

    Jag tror inte att där finns något konstigt i Palmeutredningen. Det är bara de existerande personlighetsdragen hos Hans Holmér, Anna-Greta Leijon med flera som fått spelrum.

    Palmeutredningen är nu ointressant. Mellan Claes Hedberg, Lars Borgnäs och Gunnar Wall finns bara gradskillnader, inte artskillnader.

  13. Jan Arvid Götesson skriver:

    Svenska Dagbladet skrev fel titel. Hans Holmer var sedan 1984 länspolismästare; han skulle alltså vara chef och inte operativ bovjägare.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.