
Precis vid tusenårsskiftet flydde makarna Sadiq och Sara Juma, bägge cirka 25, från krigets Somalia till Sandvika utanför Oslo i Norge. Med i handbagaget följde deras tre barn, två döttrar och en son. Snart nog utökades kullen med ytterligare två söner.
Familjen anpassade sig tämligen väl i det nya hemlandet, även om mor Sara avskyr kölden och vägrat lära sig norska. Men hon är en praktisk och handlingskraftig natur. Hennes man, poeten Sadiq, är i sin tur något av ett födgeni, socialt kompetent, ovanligt talför och med gedigna erfarenheter från kriget i sitt gepäck. Dessvärre är han inte längre densamme som då hans morgondagar ständigt sjöng.
Systrarna klarade sig relativt bra i skolan med Ayan som den äldsta, smartaste, självsäkraste och mest initiativrika. Lärarna såg henne som en obestridlig tillgång. Hon var orädd och debatterade lidelsefullt i klassrummet, i regel med tillspetsade argument som vittnade om hennes målmedvetenhet. Den tre år yngre Leila framstod som mer tillbakadragen och hade färre kamrater än Ayan, också sämre betyg.
Om storasystern höll till i den första kvartilen, så kinesade Leila snarast i den tredje. Ismael, näst äldst i syskonkretsen och en ganska avspänd pys, spelade fotboll och drömde om en framtid som ingenjör.
Man kan nog säga att det mesta flöt på och gick sin gilla gång för dessa somaliska ny-norrmän.
Makarna Juma var muslimer och deras barn med dem. Men någon bokstavstro hade aldrig påbjudits i hemmet, tvärtom, och fundamentalistiska mått och steg var lysta i bann. Al-Shabaab och den sortens påfund uppfattades som djävulens bländverk.
Torsdagen den 17 oktober 2013 slogs allt i spillror, och familjen Juma föll sönder och samman.
Den dagen begav sig Ayan och Leila till Gardermoen utanför Oslo och satte sig på ett flyg till Antakya i Turkiet i fast förvissning om att de skulle passera gränsen till Syrien några få dygn senare. Resan hade de finansierat på illegala vägar genom att köpa och sälja mobiltelefoner. I ett e-mejl, skickat till pappa Sadiq klockan 17:49, bad de sin far och mor oförbehållsamt om ursäkt för att ha gett sig ut på okända vatten utan att ha andats en stavelse om sina planer. Längre fram i mejlet hette det:
”… Men eftersom muslimer attackers överallt i världen måste vi göra något. Därför har vi bestämt oss för att resa till Syrien och hjälpa till därnere med allt som vi kan. Vi fruktar vad ALLAH annars kommer att säga oss på domens dag.”
Systrarna hade radikaliserats i rasande fart, visade det sig, med den högskolebaserade rörelsen Islam Net – 2000 norska medlemmar – och en ny energisk koranlärare i den närbelägna moskén som de två viktigaste förmedlingslänkarna. Med ens sågs heltäckande dräkter som de enda ärbara klädesplaggen och döden, martyrdöden, som långt förmer än livet självt. Varken föräldrarna eller de andra syskonen hade anat oråd.

I den svindlande dokumentärskildringen Två systrar (Bonniers, nov. 2016) undersöker Åsne Seierstad på 476 sidor, varför muslimska ungdomar i väst så ofta blir våldsbejakande salafister och varför Ayan och Leila vid 19 resp. 16 års ålder valde Islamiska Staten och Raqqa framför Norge och Oslo. Seierstad besvarar aldrig sina frågor men är generös med ledtrådar. Hennes studie kan från början till slut läsas som en thrillerartad forskningsrapport. Researcharbetet är imponerande men tangerar i vissa stycken det överambitiösa. Ett hundratal actionspäckade sidor med blodig tortyr, grymma IS-avrättningar och raska språngmarscher i strilande handgranatsregn kunde med fördel ha skurits bort. Det hindrar inte att boken är oavbrutet gastkramande. Den råkar också ha en lätt excentrisk släkting i Gymnasielärare Pedersens redogörelse för den stora politiska väckelsen som har hemsökt vårt land (Norstedts, 1985) i regi av Dag Solstad. Maoism och islamism är ju inte kontradiktoriska fenomen eller företeelser…
Redan systrarna Jumas e-brev till föräldrarna den 17 oktober (2013) innehåller viktiga uppslagsändar.
Deras överrumplande flykt och tillsynes så gåtfulla vägval beror åtminstone delvis på:
att de uppfattar islam som hotat av väst, att det heliga Kalifatet håller på (eller höll på) att inrättas av IS i delar av Irak och Syrien och att varje sann muslim bör skrida till handling i såväl andras som i eget intresse. Man har ingen rätt att dra sig undan sitt ansvar. Noteras kan att den första av dessa punkter är en ren spegelbild av den lika verklighetsfrånvända idén att muslimerna sakta men säkert är på god väg att erövra Europa (Eurabia).
Någon egentlig analys av det nu femåriga ombudskriget i Syrien gör Seierstad inte, men i gengäld står hon till tjänst med viktiga pusselbitar. De passar inte alltid in i det mönster som andra Syrien-kännare tycker sig se.
Till exempel skriver professor Anders Romelsjö på sidan 8 i den senaste utgåvan av Folket i Bild/Kulturfront (nr 11/2016) att Syriens och Rysslands flygbombningar i kriget har stor och till och med ”avgörande betydelse i kampen mot terrorismen i världen”. Den bild som antyds i Två systrar är en annan: ryskt flyg bombar såväl sjukhus som bostadshus och skolor i upprorskontrollerade områden – inget mål är för mjukt – i avsikt att omvärlden till sist ska stå inför ett enda val: Bashar al-Assad eller Islamiska Staten.
”Enligt opinionsundersökningar / … / är al-Assads sekulära och alltmer demokratiska styre populärt”, konstaterar Romelsjö avslutningsvis. Verkligen? Det är en sak att försvara och slå vakt om regeringen al-Assads folkrättsliga legitimitet, en annan att beteckna denna regim som (alltmer) demokratisk. Det förra är helt okej, medan det senare ter sig fullkomligt befängt, ja närmast surrealistiskt. FiB/K är inte betjänt av den sortens hemsnickrade luftslottsbyggen.
Den 18 juni 2015 framfödde 17-åriga Leila en dotter. Obetydligt senare blev också Ayan mor. Så sent som i september i år hade den yngre av de båda systrarna telefonkontakt med hemmet utanför Oslo.
Sedan dess har Raqqa med omnejd utsatts för intensiva bombangrepp.
Tack Mats…
för att du uppmärksammar att Seierstads nya bok nu finns på svenska. Den verkar väldigt bra, av vad jag läst i norska och svenska recensioner.
Är det du eller Seierstad som gör associationen till Gymnasielärare Pedersen? Som gammal ”maoist” vill jag vända mig mot dina dragningar att IS och maoismen har något gemensamt. Jodå, det fanns våren 1968 några som ville upprätta ett maoistiskt ”Kailfat” i Uppsala och på söder i Stockholm. Men dessa rebellers saga varade ju inte ens över sommaren. Sen tog de stadiga maoisterna (Bylin, Holmberg, Gustafsson, Myrdal, Matthis, Hallström, Karlström, Baude m fl) tillbaka rodret och vände blicken mot det svenska folkets högst reella öden och äventyr. Klasståndpunkten var vår kompass. Och när vänstern gör så blir det bra.
Nu vimsar blicken åt alla möjliga håll och ganska ofta pekas det svenska, och inte minst svenska män ut som något som ska föraktas. När vänstern vänder blicken åt sådana håll får islamisterna vatten på sin kvarn och luft under vingarna, för de tycker ju precis så! Och har jag förstått Seierstad rätt är detta en av hennes slutsatser. Den som inte kan välja rätt mellan rådhuset i Oslo och de svarta flaggorna i Syrien (på bilden) är verkligen korkad och desorienterad samt, värst av allt, gynnar de sistnämnda.
Tack för artikeln! Det var intressant läsning.
Dock, saker och ting äger inte rum av sig själv.
”Vem/vilka/varför” det är som finansierar ”…en energisk koranlärare i den närbelägna moskén…” kan man få inblick i i den utmärkta och ca 2 timmar långa PBS-dokumentären från 2005, ”House of Saud”.
Tittning i två timmar på denna dokumentär är klart värd sin tid.
”Sedan dess har Raqqa med omnejd utsatts för intensiva bombangrepp.”
Av vem? Det är inte ryska utan flyg från Frankrike och USA. Mosul och Raqqa befrias medan Aleppo ”faller snart” enligt svenska medier. Språkbruket tar ställning.
Vi får aldrig bilder från USAs bombningar – på sin höjd får vi flygfoton som visar bombträffar på byggnader. Från Aleppo visas både äkta och falska bilder med White Helmets i aktion.
50 000 har flytt i västra Aleppo enligt SOHR, som nu äntligen i svenska medier kallas vid sitt rätta namn – Assadmotståndare (tidigare var det bara oberoende och Londonbaserat).
Nu börjar rapporter sippra igenom i svenska medier om att det i huvudsak bara är Al-Qaida-anknutna rebeller kvar och att de håller människor kvar som sköldar. I Aftonbladet framhärdar Nivette Dawod i att ge en propagandistisk bild där allt vrids till nackdel för Assad. Vad ska hon göra – hennes karriär är byggd på att utmåla oppositionen som hjältar och det blir svårt när det visar sig att de är terrorister.
Likheten mellan olika -ismer finns i det uppenbara, vilket också Parners titel på recensionen avspeglar, nämligen
STRÄVAN EFTER LYCKORIKET
I alla fundamentalistiska åskådningar ligger detta i botten. Man söker sig dit oavsett om det ligger hinsides, för där blir belöningen desto större.
När en politisk uppfattning övergår i ett fast trossystem lämnas också den konkret materialistiska grunden och mekaniska förklaringar upplöses och blir oanvändbara. Eller är det bara en önskan om att skaffa egna slavar i tillvaron som slår tillbaka?