Jag ombads av FiB-redaktören att skriva ett porträtt av Carl-Göran Ekerwald – författaren och folkbildaren som i år tilldelats Jan Myrdals stora pris – Leninpriset*. Hur ska jag klara det? blev min första tanke. Men så påminde jag mig att jag faktiskt följt honom på olika vis ända sedan tidigt 70-tal, vilket kom sig av att min fru Barbros familj – och vänner omkring dem – väl kände till läraren och författaren Carl-Göran Ekerwald, som då bodde i Hoverberg inte långt från dem i Lockne. Sedan dess har jag både läst böcker, läst mycket om honom, hört honom tala och hört andra tala om honom och hans minst sagt omfattande och ovanliga författargärning. Var också på det stora seminariet på ABF i Stockholm i samband med att han fyllde 90, vilket alltså redan är nio år sedan. Så jag åtog mig uppgiften.
Jag körde på slingervägarna till den lilla byn Lagga söder om Uppsala där han tog emot mig utanför sin röda stuga, där han nu bott sedan 2007. Han flikar in att han sköter sig själv med matlagning, städning och allt. Men varje kväll klockan nio tittar grannen in och ser att han lever, som han uttrycker det.
– Man ska ju klara sig själv, säger han med glimten i ögat.
Vi sitter först ner en stund och jag försöker följa mina noter, men märker att han är laddad och vill berätta efter sin egen plan. Han är förberedd om sin syn på Lenin och den ”upprorsande” som grep Lenin när denne var 16 år efter att tsaren låtit hänga hans bror Alexander. Men anden kom inte från Marx, som man kanske kan tro, utan från Tolstoy, som skrev utförligt i sina dagböcker om det orättfärdiga och grymma tsarväldet och det rättfärdiga i att revoltera mot det. Men, detta kan du läsa mer om i FiB/K:s julnummer, där jag koncentrerar mig mer på det.
Carl-Göran är alltså en förbluffande vital 99-åring full av liv, nyfikenhet och aptit på livet. Jag får denna stund med honom i Lagga mig till dels brottstycken ur ett förbluffande rikt och långt liv. Han har till exempel förlorat två kvinnor efter att han förlorade sin Anna.
– Men Sigrid Kahle ville inte gifta sig, berättar han. Hennes telefonbok innehöll flera hundra namn. Det hade blivit för stort, så det hade vi inte orkat med.
Han skrev 2013 – vid 90 års ålder – Sigridiana, en samling kärleksdikter om Sigrid Kahle.
Det radikala 60-talet
Carl-Göran Ekerwald föddes 1923 i en skogvaktarfamilj i byn Offerdal i västra Jämtland. Där har han sina rötter och där började formandet av skogvaktarpojken till lärdomsgiganten Carl-Göran Ekerwald.
1951 bodde han med sin egen familj i Bergs socken, närmare bestämt i Hoverberg nära Svenstavik – också i Jämtland. Han arbetade den tiden framför allt som lärare och upplevde som alla andra det radikala 60-talet. Jag hade tänkt fråga honom om detta, men av någon anledning glömde jag det, det blev så mycket annat. Så jag sökte rätt på vad han skrev om saken i sina memoarer Tabula rasa från 2008:
Man skulle kunna tro att vår svenska regering bävade inför den ideologiska anstormningen från vänster. Men ingalunda. Det märkliga skedde att statsmakten slöt ungdomsrörelsen till sitt bröst. Regeringen uttryckte solidaritet med Vietnams folk. Palme gick i fackeltåg med Nordvietnams representant. Man förberedde reformer även pådriven av arbetarstrejker – medbestämmanderätt, förbättrad arbetsrätt, ekonomiskt stöd åt studenterna. Och man uppmanade kommunerna att ge de unga gratis tillgång till lokaler för sina möten, möten som inte sällan uppmanade till den borgerliga, kapitalismvänliga statens förintelse. Extremt radikala tidningar som Arbetarfront, Internationalen och Proletären fick på 70-talet hundratusentals kronor i presstöd. Medicinalstyrelsens chef från 1967 Bror Rexed, kastade titlarna med hela svenska folket. Alla skulle dua varandra och använda förnamnet. // Men, man spelade ett dubbelspel. För bakom ryggen på demonstranterna inrättades en särskild ’informationsbyrå’ som i hemlighet övervakade mötena, infiltrerade FNL-föreningarna och direkt till Olof Palme rapporterade sina iakttagelser och lämnade listor med både för- och efternamn på personer som alltför högljutt attackerat den rådande politiska ordningen. Även den amerikanska ambassaden hölls underrättad. […]
Han var alltså lärare i 20 år fram till mitten av 70-talet och upplevde vänstervågen i skolan precis som jag, fast hans sista år var mina allra första. I memoarerna skriver han också om skolan i denna tid om hur SÖ:s konsulenter ibland uppträdde som Maos röda garden:
Lärares auktoritet ifrågasattes. Elevråd inrättades. Kraven på kunskaper sänktes. Lärarna uppmanades istället att diskutera dagsaktuella frågor. Att hålla sig till ämnet var onödigt. Katedern, som förut stått på ett podium, flyttades ner på golvet och minskade lärarnas överblick av de bayerska raderna. Ute i skolorna kom konsulenter som till en del motsvarade Maos röda garden. De hånade äldre lärares metoder och yrkade på mer av kaos, lek, stoj och upptåg. // En dag i Svenstavik hade jag ett ärende till folkskolan. När jag kom i korridoren mötte jag en lärare som snabbt ville komma förbi, gråtande. Men jag hann fråga vad som hade hänt. Jag kände henne ju sedan många år. Hon berättade att en konsulent kommit in och hört på hennes lektion – men efter halva tiden hade han övertagit katedern och med klassen försökt inleda en diskussion om hennes sätt att bedriva undervisning. Hon hade inte orkat stanna kvar, utan flydde fältet. // Jag frågade henne vad konsulenten hette. Han hade presenterat sig med förnamn.
Det här speglar på ett dråpligt men plågsamt sätt den kulturella nedbrytningsprocess som generationer av lärare (och många andra yrkesgrupper) utsattes för dessa år. Han såg klart – mycket tidigt – vänstervågens kluvenhet mellan berättigat uppror och kunskapsnihilism.
Jämtlandskonstnärerna
Så talar vi om stora konstnärer och författare i Jämtland, som han träffat, känt och skrivit om. Per Nilsson Tanér i Tandsbyn till exempel var hans första förläggare någon gång på 50-talet. Han träffade förstås vildmarksskildraren på Frösön, Axel Lindström, med alla sina hundar. Och han skrev böcker ihop med konstnären med de fina barnskildringarna, Berta Hansson.
Jag frågar om han kan visa mig sin konst på väggarna, och jag ser att han blir glad för frågan. Han berättar att konstnären Rune Sigvard kanske var den mest begåvade av dem alla då i Jämtland. En praktfull, färgsprakande målning av ett höstfärgat fjällandskap hänger i dunklet invid pianot. Rune Sigvard dog emellertid tragiskt i Stockholm endast 35 år gammal. Kanske var det självmord. Man vet inte, men gaskranen stod på i köket när han hittades död i sin lägenhet tillsammans med en vän. Kanske var det en olyckshändelse.
Den mest dominerande tavlan i rummet med en tjock guldram, och den mest värdefulla enligt Carl-Göran, är av Anton Genberg. Den visar infarten och järnvägen till Åre 1888 om vintern. Genberg var Jämtalndsmålaren framför alla andra. Tavlan inköptes av Folkbanksdirektören i Östersund, Gustav Andersson, som var Annas morfar. Denne bankdirektör satt för övrigt sju år på Långholmen flikar han in i en bisats. Så, jag förstår att det alltså var genom Anna som denna tavla av Anton Genberg hamnade i Carl-Göran Ekerwalds ägo.
Svindalen
Så kommer vi in på tiden med fäbodsvallslivet i Svindalen. 1977 lämnade Anna och Carl-Göran tiorumsvillan i Hoverberg nära Svenstavik, sina jobb i skolan och flyttade in i fäbodstugan med ett rum och kök utan el och telefon. De var båda 54 år och ville förverkliga, en ungdomsdröm om en rousseauansk tillvaro med det undanskymda livet. Så här skriver han i memoarerna:
Vi skulle försörja oss på våra händer – jag skulle knacka skrivmaskin som förut och på så sätt få in några kronor. Anna skulle väva. Vi skulle ha får och getter. Vi skulle odla i trädgården.
Anna blev också intresserad av att spinna ull med slända och av linberedning. På en resa i Grekland studerade hon senare hur gamla kvinnor fortfarande spann ull med slända, filmade dem och skrev en bok om denna urgamla metod att göra garn för vävning och stickning.
Jag kunde då inte låta bli att berätta om min stora nya lycka här i livet. Nämligen, efter att ha varit änkling i fyra år – genom en lycklig slump – träffat en kvinna från Gotland som väver, spinner och bereder lin. Detta gjorde honom uppriktigt uppspelt.
– Ja, visst händer det fantastiska saker i livet, säger han.
Anna fick senare alzheimer.
– Men det gick bra, musiken och alkoholen hjälpte oss. Jag gav henne Vermouth, men jag tog starkare saker. Inte så att vi blev redlösa, utan bara lagom. Alkoholen var faktiskt till stor hjälp.
Jag avrundar så småningom mitt besök, uttrycker min tacksamhet för att han tagit sig tid för detta stimulerande samtal.
– Nej, ingen orsak, replikerade han. Dagen hade varit grå och trist om du inte kommit hit och lyst upp den. Och särskilt roligt var det att höra om din kvinna på Gotland. Lycka till! Hoppas våra vägar korsas fler gånger, om jag nu får leva vill säga.
* Prisets finansiär Lasse Diding har i år beslutat kalla återta namnet ”Jan Myrdals stora pris – Leninpriset” efter att det under flera år hetat ”Leninpriset”.
Tack Knut, för ett välskrivet porträtt av Ekerwald. Det var mycket roligt när jag hörde tillkännagivandet av att han fått Jan Myrdals stora pris – Leninpriset. Liksom dig, Knut, läste jag Ekerwald tidigt och har följt honom. Hans femte bok är essäsamlingen Lotusätarna (1965). Som student, med ganska lite pengar på ficken, köpte jag ändå boken. Den innehåller 4 texter, och de tre första är om Emerson, Stifter och Arno Schmidt. Den fjärde uppsatsen var nog anledningen att jag köpte boken. Essän handlar om litteraturen och politiken, mot bakgrund av Nazityskland. Den inleds med besök på en liten plats i Nordtyskland och en krigskyrkogård. På en av korsen står Walter Gustafsson, svensk krigsfrivillig. Han och några unga soldater stupade i april 1945 i totalt fåfängt försök att stoppa brittiskt pansar. På galen sida? skriver Ekerwald.
Annars inleds essän med Thomas Manns svar på en fråga om att komma tillbaka till Tyskland efter kriget. Mann anklagar intellektuella som var tysta och stannade kvar under Barbariets s k kultur. Trots sitt engagemang, med radioprogram om Nazismen arbetade även Mann med skönlitteratur. Ekerwald formulerar det som sitt credo att politiken får inte vara så total att det inte finns plats för ”privat tillvaro (i värsta fall: Sinnessjukhuset). Gå andras ärenden? Nej, bara sina egna”.
Det var en text skriven under 1960-talets viktiga, politiska uppvaknande, vilket jag omfattade med hull och hår. Därför ville jag också läsa en prövande, kritisk text mot ”hull och hårtänkandet”. Och för det syftet var Ekerwalds text mycket värdefull.
Jag har 3 trevliga minnen av FOLKBILDAREN Ekerwald. Den första var i Borås på Stadsbiblioteket där 1986, första måndagen efter mordet på Olof Palme.
En föreläsning om Klassikernas betydelse för dagens samhälle. Men p.g.a. Palmemordet berättade han när Palme besökte Jämtland och C-G Ekerwald var guide i bl a Berg.
Det jag bär med mig från föreläsningen var om när Odysseus återkom till Ithaka efter en massa år av irrfärder så var han osäker på hur frugan levde. Då kom han på att fråga den som var längst ner på den sociala stegen, fåraherden. Han upplyste O. att 20 friare hade intaget hans hem och han var i stor fara. ”Den som har minst att förlora genom att vara uppriktig vågar säga sanningen”, tänkvärt.
Den andra föreläsningen var i Göteborg på bokmässan år (?) där C-G E berättade om Eric Hermelin. Två minnen är kvar. E C bodde en period i ett träd i Slottsskogen, Göteborg och det andra att han hade smörgåsar i nattduksbordet, under lång tid, för att bjuda ev. gäster på.
Den tredje föreläsningen var i Göteborg år? om CELINE om den bok som utkom 2003 ”CÉLINE-Liv och tänkesätt”. Den föreläsningen är nog bland dom tre bästa jag lyssnat på. Har nog varit på ett par 100 föreläsningar, var aktiv medlem i Borås Föreläsarförening mellan 1982–88. Fibbaren Jan Svenningsson var ordförande.
Knut L!
Jag gillar dina intervjuer och personporträtt. En gång träffade du (numera framlidne) ordförande Roland Pettersson, och nu har du träffat Carl-Göran Ekerwald. Kul. Visst har du fler bekanta i trakterna av Östhammar och Uppsala.
Ser fram emot fler porträtt.