Mötet

Kollage Redax (Likhet mellan personerna och verkligheten är en ren tillfällighet)

Elisabeth klev av bussen från Östby bruk. Det var en tidig fredagskväll i slutet av mars. Den rinnande solvarma dagen höll på att övergå i isig violett stillhet. Nere på E4-an dundrade långtradarna förbi, virvlade upp moln av salt, sand och vatten som blandades med dieselavgaserna. Hon hade den mörkgröna manchesterjackan och de gulgrå byxorna, de som var tvungna att ha en säkerhetsnål, så att inte blixtlåset åkte ner.

Med de långa flätorna pendlande gick hon med energiska steg uppför Nygatan. Hon svängde sedan in genom gymnasiets pseudogotiska entrévalv, för att på andra sidan huskroppen komma ut på skolgården. Utanför stod hennes två äldre bröder Åke och Staffan och deras kompis Hans stod bredvid och rökte. Där var också hennes vän Berit.

– Va sen du är, viskade Berit.
– Jag bakade bullar och missade bussen, så jag var tvungen att cykla ut till Bruksvägen och ta sexan istället.
– Kom, mötet börjar nu, manade Hasse samtidigt som han fimpade.

Det var en stor dag, det skulle bildas en FNL-grupp. Elisabeth hade under vintern gått DFFG:s – De Förenade FNLgruppernas – studiecirkel om Indokinakriget. På söndagarna hade hon, bröderna, Berit, Hans och tretton andra ungdomar träffats på Folkets hus, där de uppdelade i två grupper diskuterat materialet. Elisabeth hade varit tveksam till att delta. Det hade varit många livliga diskussioner hemma. För det mesta var det bröderna emot pappa Evert, han kom ofta i underläge mot brödernas livliga och faktarika argumenterande. Evert som var aktiv sosse, och fackföreningsman ansåg att USA inte hade i Vietnam att göra men tycke samtidigt att det var väl magstarkt att kalla Erlander och Geijer för Lyndons lakejer. Han var också lite rädd för att det var sant vad en del av hans partikamrater sa: ”Pojka dine håll på bli kommunista”.

Elisabeth hade ibland försökt hjälpa Evert mot bröderna. Sådana gånger slutade oftast med att hon känt sig hjälplöst okunnig. Därför hade hon ändå sagt ja, när Hans frågat om hon ville vara med i studiecirkeln. Hennes plan hade varit att studera cirkelmaterialet och samtidigt läsa andra källor, för att sedan kunna avslöja FNL-arnas kommunistpropaganda.

Nu hade det inte gått så. För ju mer hon läst och diskuterat desto mer hade hon närmat sig FNL-arnas ståndpunkter. Först motvilligt, sen började hon försvara dem i diskussioner på skolgården. Avgörande för att vända perspektivet hade böcker som Göran Palms En orättvis betraktelse och Indoktrineringen i Sverige varit, liksom Sven Lindqvists Slagskuggan. Men också Sara Lidman var viktig och Jan Myrdal. På söndagarna blev det ibland nästan slagsmål om vilken som skulle få läsa honom först i Aftonbladet, hon eller bröderna.

Det doftade såpa och gammal fernissa i skolans mindre samlingssal. Den var fylld med ett sextiotal ungdomar. Få var äldre än 19, äldst var Åke, han var 23. Nästan alla killar hade långt hår. Elisabeth och Berit slog sig ner vid ett bord intill väggen. Framme vid podiet stod Bengt Åke Larsson – stor och blond – han gick sista året på gymnasiet.

Inklivande genom dörren kom nu Kalevi Uusitalo som en dekorerad general med sina tre märken på duffeljackan: FNLmärket, Lenin och ett blaffigt Maomärke. Han hade varit cirkelledare i hennes grupp. Bakom honom kom Lennart Klingström, som lett den andra cirkeln, hon hade aldrig pratat med honom, men bröderna hade talat med aktning om honom och hans kunskaper. Tillsammans med Lennart kom en ljus smal flicka. Har han en tjej.., tänkte hon. I ett hörn satt Ulf Rösstler, överläkarens son, med några andra medlemmar i skolans Konservativa studentförening. Hans viskade över bordet:
– Vad fan gör dom här?

Bengt-Åke öppnade mötet med säga: ”att det var djävligt kul att så många hade kommit”. Efter diverse mötesformalia gick han igenom och förklarade DFFG:s paroller, stagar och villkoren för medlemskap.

Kalevi som hade fått uppgiften att inledda diskussionen, höll ett långt dundrande tal mot imperialismen.
– Vi proletärer…

Hon hörde Hans skratta till bredvid henne, och hon visste varför. Hennes brorsa Åke, som arbetade på bruket och Lennart som var svetsare, var de enda arbetarna här på mötet. De allra flesta var som hon själv elever på gymnasiet, några gick på den tvååriga fackskolan, och ett fåtal på grundskolan.

När Kalevi var klar tog Lasse med det burriga håret och de intensiva ögonen till orda.

– Jag anser det vara fel att stödja FNL som använder våld och vapen, jag var utbytesstudent ett år i USA, därför känner jag många amerikanska grabbar, fina killar och jag vill inte medverka till att FNL dödar mina kompisar.

Kalevi svarade utan att begära ordet:
– Dom är ju FÖR FAN imperialisternas redskap och förtjänar att dö. Det imperialistiska våldet måste mötas med ett revolutionärt våld.
– Den radikala pacifismen är den enda lösningen. För om alla vägrar att bära vapen, använda våld och medverka i det militära då blir det inga krig, replikerade Lasse med darr på rösten.
– Det där är ju lika smart som att säga, att är alla snälla är det ingen som är elak, kom det sarkastiskt från Kalevi.

Bengt-Åke uppmanade de båda att som alla andra begära ordet. Karin Orkén – som även på grund av sitt livliga gestikulerande kallades ”Orkanen” – begärde överraskande ordet:
– Jag tycker våld är fel, våld föder våld, därför anser jag att Lasse har rätt. Kan vi verkligen ta ansvar för att någon blir dödad, varken civila eller militärer? De är ju människor av kött och blod som blir dödade.

Efter det följde en rad inlägg. En av Lasses vänner Leif Fredell, en kille i amerikansk militärrock reste sig inte när han fick ordet utan halvlåg i stolen när han med släpig röst sa:
– Jag har jobbat ihop med Lasse i Vägra värnpliktsrörelsen men jag har en annan syn på saken. Tredje värdens folk måste få slå sig fria även med vapen i hand, det är vi i de imperialistiska länderna som ska vägra värnplikt. Jag tycker vi ska bilda en FNL-grupp men vi behöver inte vara så byråkratiska med att välja styrelse, på sin höjd en sammankallande. Vi kan träffas här varje fredagskväll och besluta vad vi ska göra.

Så klev Ulf Rösstler upp:
– Bli inte ett offer för propagandan från dom här kommunisterna. Ni ska veta att Nordvietnam är en av de värsta kommunistdiktaturerna och att USA bara för en självuppoffrande kamp för demokratin i Sydvietnam liksom de alltid har skyddat demokratin i hela världen.
– Buuuu, skrek några, men stämningen blev ändå något tryckt.

Nu glömde Elisabeth sig själv och begärde ordet. Medan hon väntade att få det, tänkte hon: lugn, prata inte för fort då förstår ingen.
– Om Saigonjuntan är demokratisk är jag Heliga Birgitta. (Skratt) Och om USA stöder demokratin världen över, varför stöder dom då den Grekiska juntan, Francodiktaturen, diktaturerna i Sydamerika, jag kan räkna upp fler om ni vill… Så till Lasse och Karin, det är väl USA som har angripit Vietnam? Det är USA som bombar Vietnam, inte tvärtom. Det vietnamesiska folket måste väl ha rätt att försvara sig. Om dom inte gör det, vilken annan gör det? Ska dom stå på knä, be om fred och frihet, så får dom det aldrig.

Applåder!

Till slut blev det Lennarts tur att tala. Elisabeth tänkte, hur kunde han vara så lugn och säker. Vad fin han är, men han skulle ha varit ännu finare om han inte varit kortklippt. Men vilka töntiga gubbyxor! Elisabeth undrade hur det skulle kännas att kyssa honom eller hur han skulle vara att ligga med. Inte för att hon hade något att jämföra med, hon var snart sjutton år men hade aldrig legat med någon. Det hade varit nära några gånger, särskilt en gång i höstas då hon var på den där IOGT-kursen, då hon blev förtjust i en kille och sista kvällen var det dans. Sen hade de hamnat på hennes rum, där de hade kramats och kyssts. Då hade hon blivit sugande kåt, hon ville verkligen, och därför svarat ja till hans upphetsade inviter.

Men då han utan att fråga, tänkte ligga med henne utan skydd blev hon så förbannat att hon bokstavligen kastat ut honom ur rummet. Han hade sett ut som ett fån när han halvnaken stod där utanför dörren med famnen full med kläder.

Hon blev fortfarande arg då hon tänkte på det, den djävla dumma idioten. Nog hade hon en aning om hur det kändes, hon onanerade ju. Första orgasmen hade hon fått när hon var fjorton då hon sprang för att hinna med bussen en gång när hon hälsat på hos sin mormor. Hennes åtsittande jeans stramade åt kring underlivet, för varje steg tryckte och gned jeans och trosor mot clitoris. När det började ila av vällust i underlivet sprang hon fortare och fortare tills det gick för henne längst ner i backen. Orgasmen sköljde genom hela kroppen. Samtidigt kom bussen och chauffören skrattade åt hennes flåsande och blossande kinder.
– Höll du på att missa bussen, hade han frågat.
– Ja hade hon förläget svarat. Tänk om han vetat?

Efter det onanerade hon regelbundet.

Lennart började tala mycket tydligt och lugnt.
– Jag begärde ordet innan jag hörde Elisabeth, hon har helt rätt, därför kan det tyckas att det jag säger är helt onödigt, men jag vill ändå utveckla frågan lite. Det finns orättfärdiga krig och det finns rättfärdiga krig. Det vietnamesiska folket för ett rättfärdigt krig därför dom försvarar sig mot ett orättfärdigt imperialistiskt angreppskrig. Och Lasse, inte förtjänar dina amerikanska vänner att dö, men också de är offer för USA:s politik, så ju fortare USA besegras och tvingas ut ur Vietnam, desto färre nya amerikanska grabbar skickas ut i krig och dödas. Därför växer nu antikrigsrörelsen i USA.

Och han fortsatte:
– Jag är inte alls ense med Leifs förslag om att vi inte ska välja någon styrelse. Det är klart att vi ska ha beslutande medlemsmöten, men för att vi ska bli slagkraftiga måste vi organisera, strukturera och ha en ledning för vårt arbete. Alla medlemmar skall delta i basarbetet med att sälja tidningar, samla pengar och ordna möten, även styrelsen, ja särskilt den måste delta.

Han avslutade med att säga:
– Det kommer att bildas en FNL-grupp här ikväll även om Lasse, Karin och Rösstler inte vill, ja även om vi bara blir tio som kommer att vara med från början, kommer vi att starta den här ikväll. Därför föreslår jag att ni som av olika anledningar inte vill bilda någon FNL-grupp att ni lämnar mötet och låter oss andra i lugn och ro fortsätta vårt arbete.

Applåder!

– Vasst Klinga där fick dom så dom teg! ropade Åke.

Rösstler och de andra medlemmarna i Konservativa studenter reste sig och gick. Men Lasse och Karin stannade kvar. Mötet avslutades med att man sjöng ”Befria Södern”.

Hans, Berit, hennes bröder och tjejen som kom med Lennart försvann snabbt efter mötet, de skulle gå och fika. Själv blev Elisabeth kvar en stund. Hon hade blivit vald till försäljningsansvarig och interimsstyrelsen skulle diskutera lite om det fortsatta arbetet. Lennart var också kvar fast han avböjt att bli vald till något, men han hade lovat att leda en ny cirkel. Hela styrelsen stod runt honom och pratade.

Elisabeth kände sig lite överflödig och gick. När hon kommit en bit ner på skolgården hörde hon någon bakom sig…
– Elisabeth!
Det var Lennart, han såg blyg och generad ut.
– Va bra du var därinne, sa han.
Det ilade till av välbehag och hon fick bita sig i tungan för inte svara ”det var du också”.
– Tycker du? Det var väl ingenting.
– Du var väldigt bra, sa han igen och fortsatte. Lars-Åke, jag och några till ska hem till Kalevi och ta några öl och dricka lite vin. Följer du med? Jag ska bara fara hem till Storgatan och lämna bilen först.
– Jag är inte så förtjust i alkohol och jag ska ut tidigt med IOGT i morgon, jag tror inte att de andra nykteristerna gillar att jag skulle lukta öl, svarade hon leende. Lennart log också, men leendet kunde inte dölja hans besvikelse.
– Men du får gärna skjutsa hem mig till Östby, då kan du få fika med nybakta bullar.
– Javisst, det kan jag göra.
Hon tyckte sig märka att han blev glad.

Fastnande i varandras förlägenhet stod de tysta en stund. Hon med framskjutna axlar och händerna nedstoppade i fickorna fram på manchesterjackan, han lätt vägande från fot till fot, tills hon sa:
– Vad står vi här för då? Kom så går vi.

Vårkvällen hade blivit kylig då de småpratande gick över den mörka skolgården ner mot parkeringen.

... är läst 594 gånger!

  4 kommentarer for “Mötet

  1. Hans M Gabrielson skriver:

    Fin skildring! Har varit med om liknande, väcker ett och annat minne till liv…!

  2. Dan Kotka skriver:

    Jättebra fin stämningsbild. Känner liksom tidsandan i nacken.

  3. Dennis Zackrisson skriver:

    Bra skrivet, Kenneth L! Visst finns lite kantigheter i miljöskildringen men det förtar inte den genuina äktheten i berättelsen. FiB/K har tunt med skönlitterärt material så skicka gärna in något dit också!

  4. Jan Arvid Götesson skriver:

    Jag ansluter mig till dem som uppmuntrar Kenneth L. Vi behöver mer litteratur som skildrar livets alla detaljer, som att blixtlåset åker ner.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.