När det gäller musik är jag allätare. Fast inte på det sättet att jag uppskattar all slags musik lika mycket. (Vem gör det?)  Musik är också – som vi alla vet – starkt kulturellt bunden. Det dröjer ett bra tag innan man som svensk förmår uppskatta en kinesisk opera lika mycket som en opera av till exempel Mozart eller Verdi. De senare talar i stort sett direkt till oss här och nu utan föregående förklaringar. En kinesisk opera kräver i allmänhet att vi förberedelser oss mera. 

Att kulturella barriärer existerar är inte konstigare än att det finns språkliga barriärer. (Något vi påminns om varje gång vi beger oss utomlands.) Enligt min åsikt bör man varken förneka eller överdriva sådana kulturellt betingade skillnader.
På senare tid har jag lyssnat en hel del på vad som kan kallas ”populär musik för folket”; musik som ligger ganska nära sådana populära musikformer som schlager- och popmusik utan att riktigt vara det. ”Dansbandsmusik” brukar vi kalla det i Sverige. Ibland når sådan musik hög konstnivå. Vem kan lyssna till Christer Sjögrens ”I mitt eget blue Hawaii” (musik & text av Rose-Marie Stråhle) utan att känna att det spritter i benen?

Efter denna svenska öppning vänder jag mig nu mot Centraleuropa. Närmare bestämt Schweiz, Österrike och Slovenien.

Schweiz är ett land som alla svenskar gillar. Visserligen är den tyska som talas där allt annat än lätt för en som gått ut i världen med svensk gymnasietyska i bagaget. (En god vän från Tyskland, vilken arbetade som professor i Basel, berättade att han efter flera års arbete på universitetets kemiinstitution fortfarande hade svårt att förstå sina schweiziska kollegor. Jag antar att de helst kommunicerade på engelska.) Men i Schweiz är det som sagt lätt att trivas. Håller man en föreläsning där, vilket jag gjorde en gång, visar studenterna sin uppskattning inte genom att artigt applådera på slutet utan genom att dunka eftertryckligt i bänkarna. Bom-bom-bom. Sånt är kul!

Nåväl, schweizisk populärmusik med folklig ton – vad kan det vara? Här ett exempel. Den lilla familjeorkestern Oesch’s die Dritten, där dritten torde syfta på att de representerar den tredje generationen av musiker i familjen. I USA kan man kanske jämföra med den berömda Carter-familjen från Virginia, som under flera decennier på 1900-talet sjöng och spelade bluegrassmusik. (Den sista sjungande medlemmen av denna familj var kanske June Carter  (1929–2003), som var gift med Johnny Cash.) 

Oesch’s die Dritten består av pappa (som spelar en mindre dragharmonika), mamma (vokalist), två söner av vilka den ena kompar på gitarr och den andra är basist. Ytterligare en man spelar på ett större dragspel, men han tillhör så att säga inte kärnfamiljen. Man behöver dock inte lyssna särskilt länge för att inse att huvudpersonen i denna familjeensemble är dottern. Hon heter Melanie Oesch och är den som både genom sin utmärkta röst och personliga utstrålning lyfter sextetten från ett kompetent band att lyssna till en lördagskväll på den lokala bykrogen till nationell underhållningsnivå: 

Än mer, när hon kommer in på sin specialitet – joddlandet – inser man att vi har att göra med en världsartist:

Det är något rörande med den sammanhållning denna musicerande familj visar upp, trots att det väl måste ha gått ett antal år sedan man levde tillsammans. Oesch’s die Dritten engageras numera även utanför hemlandet. 

Tysk schlager- och underhållningsmusik har inte alltid varit njutbar. Den har ofta varit ansträngt hurtfrisk och samtidigt ”perfektionistisk” på ett störande okänsligt sätt. Om detta är inte mycket att orda. På något sätt hänger det samman med att tyskarna aldrig riktigt vetat vilka de är och därför tvingas att kamouflera den inre tomheten – avsaknaden av en verklig nationell identitet – med grälla färger och höga krigstjut. (Detta ska inte tolkas så att jag tycker illa om tyskar i allmänhet. Tvärtom, de är på många sätt beundransvärda! Tysklands tragedi är dess historia, som de alltjämt brottas med. 1848, när de flesta europeiska folk erövrade en nationell identitet, misslyckades tyskarna med detta.)

Men om i Tyskland allt på något sätt är extremt gäller detta inte för Österrike, som är ett mer normalt land. (I likhet med Schweiz påminner det på många sätt om vårt eget.) Där finns de två sjungande systrarna Sigrid och Marina Hutterer från Gmunden i Saltzkammergut. Deras sångkonst ligger ofta nära det banalt schlagerbetonade, men å andra sidan sjunger de mycket bra och konstnärligt disciplinerat. Själv finner jag deras ”Schwarze Madonna” (Svart madonna) både vacker och gripande.

Om jag hade varit kristen i verklig mening – inte endast i kulturell mening genom att tillhöra den kristna kulturkretsen – skulle jag nog ha valt katolicismen framför protestantismen. Just katolikernas betonande av Madonna-kulten tilltalar mig starkt. Den ”svarta madonnan” hänger samman med att Jesu moder och jesusbarnet ibland har avbildats som svarta.

En berömd sådan avbildning finns i Gnadenkapelle (ung. Barmhärtighetskapellet) i staden Altötting i Bayern.

 Gnadenkapelle Altötting – Wikimedia Commons

Schwarze Madonna von Altötting 
(Text:  Oswald Sattler) 

Einen Ort weiß ich auf Erden 
Dorthin pilgert jeder gern 
Da erwartet, reich an Güte, 
Uns die Mutter unseres Herrn 
Ist dein Antlitz auch bewundert 
Deine Augen blicken mild 
Sieh, wir schauen voll vertrauen 
Auf Dein Bild 

[Refräng 1] 
Madonna, schwarze Madonna 
Nimm liebreich uns an der Hand 
Madonna, schwarze Madonna 
Schütz Kirche und Vaterland 
Bei der Mutter findet Ruhe 
Unser sorgenschweres Herz 
Du bewahrst uns vor dem Bösen 
Du machst leichter jeden Schmerz 
Ist dein Antlitz auch bewundert 
Deine Augen blicken mild 
Sieh, wir schauen voll vertrauen 
Auf Dein Bild
[Refräng 2] 
Oft hat sich Dir in Bedrängnis 
Unser Volk und Land geweiht 
Hilf, oh Mutter, schenk uns Frieden 
In den Nöten dieser Zeit 

Till sist ett exempel från Slovenien. När jag tänker efter slår det mig att man sällan hör talas om det landet, trots att det sedan 2004 är medlem i både EU och Nato och har euron som valuta. Slovenien är dock rätt litet, bara 2 miljoner invånare  (Wikipedia). 

Kanske är Slovenien ett exempel på talesättet att ”hälsan tiger still”? Låt oss hoppas det. Själv skulle jag gärna resa dit någon gång för att bekanta mig med det – av allt att döma – vackra landet och dess kultur, som tycks präglas av en slags sedernas renhet.

Den vackra blonda sångerskan-dragspelerskan på dessa klipp heter Vlasta Mudríková:

Föregående artikelFör en folkets kultur
Nästa artikelVolvo PV 444, osthyllor och folkets kultur

5 KOMMENTARER

  1. Fantastiskt att det kan finnas annan musik än den vi får i Sverige. En folklig musik med gamla rötter. Dessutom ÄLDRE människor i publiken som roar sig. Nästan overkligt! En musik som inte är kommersiell!

  2. Tack Per-Olof Käll för dessa hörvärda exempel på folklig musik. Intressant analys av den tyska musiken, som endast med få undantag fångat mig.

    Jag vill bidra med tre exempel från Ryssland och Ukraina.

    Den ryska folkmelodin ”Om jag hade ett berg av guld” håller i den absolut enklaste och mest avancerade version (en av Leonid Brezjnevs favoriter):

    https://www.youtube.com/watch?v=MGumhVYfcas

    https://www.youtube.com/watch?v=qR4OuLNvidQ

    Beethoven fastnade för den mest kända folkmelodin från Ukraina (Opus 107:7):

    https://www.youtube.com/watch?v=O5-pMQ6kxF4

    Det är alltid en höjdpunkt vid besök i Ukraina när någon plockar fram en
    gitarr och alla sjunger denna gamla kosacksång.

  3. Timmar har jag nu lagt ner på att retuschera gamla släktfoton och skicka till systrar och kusiner. Och det har dragit igång en ganska stor trafik oss alla emellan. Mycket trevligt är det, och kommer väl att fortgå ett tag. Ovanpå detta har så Lindelövpojken satt igång en mycket njutbar cirkus med folkmusik som kraftigt vidgat horisonten. Jag blir glad!

    I morse brast jag dessutom ut i skratt. Chefredaktören på SmP, Fredrik Haage, hade gått på pumpen i Navalny-frågan. Och ensam om det lär han inte vara. Ståndaktig, och därmed i detta fall också korkad, som han är, så skriver han ”Vad har hänt med Amnesty?” Den ”hatvideo” som Navalny lade ut för ett antal år sedan och som många av oss sett, har tydligtvis slagit ner som en bomb. Själv fick jag upplysningen om Amnestys påpumpengående häromdan då jag tittade på Alex Christoforou på the Duran.

    Sen trasslar Fredrik H. in sig än mer när han försöker få det till att inte vara en ”hatvideo”.

    Jag kan inte annat än först gratulera mig själv till tre mycket sympatiska upplevelser, och sedan gratulera chefredaktören på SmP för att han avslöjat sig med att vara ett lögnens och slingerbultarnas verktyg.

  4. Ja, verkligen; ett dragspel och en parkbänk räcker – är i sig en öppen scen. Några ackord på harmonikan och folket runt parkbänken kan fylla i resten. Det är helt sanslöst hur bra de kan sjunga, hur många verser de kan och vilken sammanhållning som skapas runt bänken (och hur många känslor det finns).

    Jag har i olika jobb varit nära de där parkbänkarna i länder som Ryssland, Vitryssland, Serbien, Kroatien, Lettland och Litauen. Fantastiska upplevelser.

    Och skulle det nu inte vara en parkbänk utan en konsertsal, händer samma sak: Alla sjunger med. Allsången är stor.

  5. Hade Björn Ståbi passerat den där bänken med sin fiol, så hade han lagt på en fin, enkel, följsam och lågmäld andrastämma, som han sedan antagligen hade varierat lite grann från vers till vers. Att ta över och briljera var inte Björns melodi.

    Jag är också förundrad över hur de kan komma ihåg så många verser. Men det är en tradition. Jag har en gammal vän i Vitryssland, han kan inte sånger så bra, men hans syster verkar kunna sjunga hur många sånger som helst utan texthäfte. Jag har upplevt det flera gånger på en datja i Vitryssland.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.