Nyckelharpstämma i Österbybruk 1976. Hasse Gille leder det inledande allspelet, t h under gula flaggan i främsta ledet nestorn Erik Sahlström.
Den svenska musikjournalistiken måste göras om. Den duger inte. Den måste ryckas upp med rötterna. Att reformera den går inte, rutinerna sitter alldeles för djupt, okunnigheten är för stor, oviljan att förändra bergfast. Det menar riksspelmannen, Armstrongstipeniaten och journalisten Peo Österholm i ett öppet brev till en lång rad musikjournalister.
För ett par år sedan avled en rockbasist från Texas, Dusty Hill. För de allra flesta svenskar var han en helt okänd figur. Men hans bortgång noterades med artiklar i alla tongivande svenska medier.
Nästan samtidigt med Dusty Hills död avled två av den svenska folkmusikens förgrundsgestalter – Ole Hjort och Björn Ståbi. Tystnad. Inga dödsrunor. Ingenting.
Kan det tänkas mot bakgrund av detta att det är något fundamentalt fel på svensk musikjournalistik? Ovanstående jämförelse är inget undantag utan kan mångfaldigas med massor av liknande exempel. Avlidna amerikanska kändisar går som följetong i kulturnyheterna, vare sig de är kända av oss i Sverige eller ej.
Jag sysslar med kultur sju dagar i veckan, morgon, middag, kväll (jazz-och folkmusiker). Men mina kulturella intressen existerar knappt i svenska medier. När det är Kulturnytt kan jag därför stänga av i förvissningen att jag inte missar något av intresse. Jag är inte ensam. Fler kulturrörelser med bred folklig förankring saknas i medierna. Vad beror det på? Svaret: musikjournalisterna saknar kunskap. De består enbart av ”fackidioter”.
Får jag ta ett exempel: I slutet av 70-talet byggde jag min första nyckelharpa. Nästan ett halvsekel senare, har jag fortfarande aldrig sett eller hört någon konsert med nyckelharpa i svensk TV, trots att det räknas som det enda helsvenska instrumentet. Inte heller något program, ingen artikel om själva instrumentet, dess historia, dess utseende och funktion, dess utbredning inom det svenska musiklivet. Inte heller om instrumentets repertoar, härstammande från den uppländska järn-och gruvindustrin.
Var i medierna finns det enda svenska instrumentets alla virtuoser? Anders Mattsson, Kerstin Andersson, Torbjörn Näsbom, Emilia Amper, Petrus Dillner, Erik Rydvall, Olov Johansson, Ditte Andersson…? Listan på både unga och gamla storspelmän kan görs lång.
I sommar har jag hört halsbrytande uppvisningar på nyckelharpa. Men hur många av landets musikjournalister har ens hört namnen? Några av musikerna turnerar världen över och intresset för instrumentet ökar i världen. I Japan finns ett 70-tal nyckelharpsspelmän.
Man kan säga att nyckelharpan egentligen inte existerar. Det betraktas som något udda, något vid sidan av. Alla instrumentets virtuoser, och de är många, de kämpar för att försöka leva på sin musik. De utbildas kanske på våra musikhögskolor. De ger sig ut i det svenska musiklivet och finner att det är svårt att försörja sig. Varför håller de på när medierna vägrar ge dem uppmärksamhet? De allra främsta borde väl vara kända bland allmänheten. Det är tungt att se hur de kämpar men försummas av musikjournalistiken.
Men vänta nu! Nu ljuger jag. En gång fick spelkvinnan Åsa Jinder tillfälle att i TV förklara nyckelharpans konstruktion, hur instrumentet fungerar med knavrarna och alla de 16 strängarna. I vilket program då? Kulturstudion? Kulturnytt? Nej, i BINGOLOTTO. Programledaren Lotta Engberg hade funderat länge och ville så gärna veta så hon bjöd in instrumentet i sitt eget program för att få förklarat av en spelman hur det fungerar. Heder åt Lotta! Men hur känns det att vara svensk kulturjournalist och höra att det enda TV-program som intresserat sig för hur instrumentet fungerar är – BINGOLOTTO.
Sveriges Radio stoltserar med FOLKMUSIKEN I P2 med flera program. Men det är ju falsk reklam. Programmen innehåller nästan bara världsmusik. Svensk folkmusik KAN förekomma men mycket sporadiskt. Det KAN förekomma, till exempel i Allsång på Skansen. Men mycket sällan.
En annan företeelse som ”inte existerar” är den svenska dansen, polskans alla varianter, vår månghundraåriga polska som vi har i generna från julgransplundringar, logdanser och konsertsalar. Varför är man på SVT så angelägen om att inte göra program om dessa. Bara vissa slag av danser får visas i svensk TV – villkoret är att de kommer från USA (Twist, rock´n roll, hip hop, breakdance eller liknande) eller från latinska länder (tango, samba, salsa, rumba). Andra danser utestängs, i synnerhet de svenska. Varför? Därför att svenska kulturjournalister inte bryr sig om att de finns, intresserar sig inte, än mindre hur man dansar dem, eftersom svenska polskor är koreograferade, och att lära sig en dans ordentligt bryter mot den härskande ”demokratiska” regeln att man ska få ”dansa som man vill”. Om någon till äventyrs skulle höra talas om Bodapolska eller sörmländsk slängpolska så har kulturjournalister inte en susning om hur dessa danser tar sig ut eller ska dansas. Men polskan finns i allra högsta grad. Det är en kraftfull, målmedveten och engagerad folkrörelse som bara växer och växer. Men till Bingsjö eller till Ransäter, ja över hela landet, där man dansar natten lång, så långt kan man inte tänja reportageuppdraget. Polska dansas flitigt även Stockholm.
Tänk om man fick se Carola och Tobias Karlsson dansa en sirlig vacker slängpolska eller en vildsint Bingsjöpolska i svensk television! Hur länge ska vi vänta?
Det finns ännu fler musikgenrer som ”inte finns”. En högtstående dragspelskultur i Sverige t ex med många eminenta musiker. Men dragspelskulturen är illa ansedd.
Det finns något som heter Klassisk Jazz, ”tradjazz”. 1999 spelades sådan jazz för sista gången i radio, då Leif Anderssons folkkära program Smoke Rings sändes för sista gången. Radions musikjournalister tror numera att det bara finns modern jazz. Annan jazz hörs aldrig, inte värd att uppmärksammas, ty den är alldeles för folklig och populär ute bland människor. Ingen idé att titta i radions programtablåer, för där finns bara modernare jazzformer. Den klassiska jazzen är praktiskt taget utraderad i alla stora medier, trots att det finns svenska musiker i världsklass (Ulf Johansson-Werre, Kenneth Arnström, Jonte Högman, Klas Lindkvist…).
En annan unik musikkultur som helt lämnas därhän för att den liksom nyckelharpan är svensk är vallmusiken. Kurser i kulning lockar många kvinnor, unga som gamla. Det svenska kohornet har idag en växande mängd utövare med ett 20-tal riksspelmän. Det har klingat på många ställen den gångna sommaren. Men ett radio-eller TV-program som belyser denna musikform? Glöm det!
Kom inte och dra något jäkla SD-kort nu! ”Svensk kultur” enligt SD är – stångstötning och oxdansen. Be Jimmy Åkesson dansa en Bodapolska! Han skulle ramla omkull. Vet han ens vad det är?
I DN påstods förra hösten att den svenska folkmusiken inte är folklig. Spelmännen är mest akademiker. Folkmusiken saknar också föryngring. Skribenten har fel på samtliga punkter. Om man vänder på hans resonemang 180 grader hamnar man rätt. En stabil föryngring med unga spelmän är ju hur klar som helst. Se på dansgolven i Ransäter eller Bingsjö! Bara unga människor. Men gliringar gentemot folkmusiken ingår ju i musikjournalistikens DNA.
De kulturgenrer som ”har makten” i medierna, skulle de inte kunna tänkas maka på sig och dela med sig av utrymmet? Nej, det kan man inte tänka sig. Här gäller ”herre på täppan”. De som sitter däruppe måste i så fall dela med sig av det begränsade utrymmet, i spalterna och i programtablåerna. Men vem vill det? Därför låtsas man att dessa genrer inte existerar. Så allt förblir vid det gamla. Per Sinding-Larsen sitter i TV vid nyår och sammanfattar ”musikåret” och kan nog göra det även i fortsättningen trots att hans musikår är tämligen smalt och rymmer ett stort hål.
Som gammal journalist blir jag ju rent knasig när man tänker alla intressanta reportage från musiksverige som aldrig blir gjorda. I stället bjuds vi på Kulturnyheterna med detta ständiga skvaller från det amerikanska nöjeslivet med kändisar som tafsar på varandra, skiljer sig, dör, åtalas för sextrakasserier o s v.
Räkna med fortsatt uppmärksamhet för dylika nyheter. Svenska Riksspelmän, hallingdansare, tradjazzare, dragspelare, spelmanslag, hornblåsare, ni får ursäkta. Men ni finns inte. Utövarna har sedan länge resignerat. Att skriva till medierna med insändare och klagomål leder inte till någonting.
Är det nog klankat nu? Räcker det inte? Nej, vi har sparat det värsta till sist. Det fatala i kulturjournalistikens misslyckande består i följande: De ovan beskrivna mörklagda musikformerna är ju starka och livaktiga men bristen på uppmärksamhet får till följd – vi möter svenska medborgare som är renons på all kunskap om till exempel folkmusik, folklig dans, jazzmusik. Det finns personer som frågar, från vilket land kommer det där instrumentet och pekar på nyckelharpan. Vi möter svenskar som inte har en aning om vad en polska är, en musik- och dansform som präglat Sverige i århundraden tills den fullskaliga musikinvasionen från väst kom och (på gott och ont) vräkte omkull hela det svenska musiklivet – den anglosachsiska hjärntvätten. Man möter folk som tror att spelmän spelar låtar från Dalarna. Men det finns 24 landskap i Sverige, vart och ett har sin egen musik – Värmland, Medelpad, Uppland, Jämtland, Småland…
Vi möter folk vars kunskaper är noll. Och vems fel är det? Jo, kulturjournalistikens! Den har ett uppdrag att informera och lära svenska folket om kultur, dess mångfald, när det gäller radio/TV är det ett uppdrag man fått av riksdagen. Ett rejält omtag vid rekryteringar av musikjournalister är en nödvändighet. Visst måste det finnas frilansare. Men det är de fast anställda kulturjournalisterna, de som styr och ställer, som måste ha kunskap. Annars förblir allt vid det gamla. Så byt ut dem!
I början på året dog Lisa Marie Presley som visserligen var musiker men för mig och de flesta svenskar helt okänd. Men hon var ju barn till Elvis! Alltså stort pådrag i nyheterna. Den angloamerikanska kulturdominansen är bedövande och dödar inte bara svensk kultur utan mycket annan europeisk och icke angloamerikansk. Tack Peo!
Jag minns när Loffe, revymakaren i Sandviken (någon kanske minns/hört talas om honom), samlade ett gäng ungdomar som dansare i hans nästa (sista?) nyårsrevy, jag en av dem, och han som ”uppvärmning” lärde oss en massa danser från historien. Från pavane och menuett till street dance. Gammaldans var nog den roligaste delen. Sprättmazurka, bara namnet var kul! 🙂 Och hambo… j-r vad roligt det var, svettig man blev och trött i armarna.
Men jo, som på alla andra områden ska vi tycka om allt engelskt och amerikanskt sedan världskrigen, före vilka tysk kultur var den bästa/finaste, men den blev ju ondskefull och skämmig ett tag där. Det har väl pågått ganska länge, att hände det inte i USA så hände det inte alls. Eller är i vilket fall inte värt att rapportera. Inom alla områden (?).
Och ända sedan 2016, när en tv-pajas och kass affärsman blev president istället för kronprinsessan Hillary, har vi matats med hat mot allt ryskt… förlåt. Nu gick jag igång igen. 😉
Hambo! Shit pommes frites!
Journalister/journalistik är inte vad de/n borde vara sedan länge. Varför skulle kultur- eller musikjournalister klarat sig undan? (Retorisk)
Det ska vara internationellt, gärna USA förstås, och gärna lite märkvärdigt tycks det mig. Fint och krångligt och smalt är bra, folkligt och lättförstått eller lätt att plocka upp och ha kul med är fult, dåligt, simpelt.
En del kulturprogram på tv, när jag någon gång råkat se det, verkar mer som klubbar för inbördes beundran. En kompis kompis som pluggade något kulturkopplat förklarade på en fest i Stockholm länge sen, att hon aldrig tittade på film. Hon läste bara böcker nämligen, för film var inte fint nog. Hon blev säkert kulturjournalist sen.
Det finns fortfarande bra journalister, både unga och gamla, men man får leta lite. Och de flesta orkar inte leta, eller ser inte det dåliga.
För ett tiotal år sedan såg jag Joe Bonamassa, amerikansk bluesrockare, på waterfront i Stockholm. En bit in i den fantastiska konserten presentetade han en svensk vän. Kommer tyvärr inte ihåg hans namn men han spelade nyckelharpa. Joe och han talade utförligt om vilket märkligt och fantastiskt instrument det var. Sen körde de några låtar. Fantastiskt.
Har sett på youtube att Joe Bonamassa haft med nyckelharpa på konserter annars också. Nordman har ju också nyckelharpa som huvudinstrument om jag inte missminner mig. Bra artikel!
Kriminella rappare hyllas på TV-galorna.
Men!
– Anders Zorn och hans Midsommardans anses exkluderande
– Jussi Björlingmuseet i Borlänge stängs
– Statliga Nationalmuseet i Stockholm inte kan betala hyran till sin egen stat (!)
Hur kan man då kräva att få höra Polska från Tierp med Erik Sahlström och Gösta Sandström!?
Det är tur att jag har skivan som SKP-förlaget Oktober, 1977, gav ut med Viksta-Lasse och Sven Larsson.
Niclas H!
Först varför håller du på med och kryddar dina kommentarer med engelska modeuttryck?
När det gäller Hillary Clinton så rekommenderar jag Diana Johnstone och hennes bok Drottningen av kaos där man bl a kan läsa om den amerikanska demokratins viktigaste uppgift, att gå storföretagens ärenden.
Jag håller med Peo Österholm. Det var just tystnaden kring Björn Ståbis bortgång som inspirerade mig att skriva en artikel om Björn Ståbi, som sedan vår redaktör hade vänligenheten att publicera. På uppmaning av Leif Strandberg skickade jag en pappersversion till Vibeke Ståbi i Korskrogen i Hälsningland.
Ole Hjorth var förvisso en framstående spelman med repertoaren från Bingsjö som specialitet. Genom sin far Bror Hjorth kom Ole i kontakt med Hjort Anders Olsson (1865–1952) (ingen släktskap, trots namnlikheten). Hjort Anders var traditionsbäraren av musiken från Bingsjö, som han som ung pojke lärde sig på gehör av byns stora spelman på 1800-talet, Pekkos Per (1808-1877).
Jag träffade bara Ole Hjorth en eller två gånger, spelade aldrig med honom och tror heller aldrig jag hörde honom spela live. Däremot minns jag hur Ole berättade att han en gång träffat en som var med som pojke vid den allra första spelmanstävlingen, den i Gesunda, Dalarna, som Anders Zorn anordnade 1906. ”Det var grått”, var pojkens minnesbild, inga färgglada kläder bland deltagarna.
Ole Hjorth gjorde ett alldeles utmärkt TV-program om Hjort Anders. Jag har inte hittat det på SVT/Öppet arkiv, men väl på YouTube.
Öppningen är helt suverän. Vi får se en av de få rörliga bilder som finns av Hjort Anders och vi höra honom spela en brudpolska efter Pekkos Per. Därefter får vi sedan en vy av Pekkos-gården i Bingsjö, den som Pekkos Per ägde men numera, när programmet spelades in, av Pekkos Gustaf (1916–2000). Pekkos Gustaf spelar första stämman i Norrbommens polska, medan Ole sköter andrastämman. Detta tillhör enligt min mening den absoluta höjdpunkten i den svenska folkmusiken. Den på fiol helt oskolade (och naturligtvis hel not-okunnige) Pekkos Per har ett enormt driv i sin första stämma, inget feglir där inte! Jag spelade ett par år i en låtcirkel som drevs av altviolinisten i Freskkvartetten, Lars Gunnar Bodin. Han var en stor beundrare av Pekkos Gustaf och
spelade ofta med honom. Han berättade att Pekkos Gustafs spel var helt oförutsägbart och därmed enormt inspirerande.
Sten Sandberg!
”Nyckeln” till framgång är ”harpa” som musikinstrument. Det är bara titta på Nordman och kanske finns det även någon ”Söderman”, som inspirerats för att ha läst på lindelof.nu – att ”nyckelharpa” har framtiden för sig! Även jag vill tacka Peo Österholm – för en mycket bra artikel, samt snyggt foto på Peo Österholm kornett – taget av K Lindelöf redaktör.
Som en tröst i den rådande musiköknen vill jag meddela att Hälsingehambon fortfarande existerar, med början på Hårgaberget och avslutning i Järvsö.
Och, Söderhamnsgillet spelar under sommarveckor på Söderala hembygdsgård.
Kan också meddela att när jag leder en s k tisdagspaddling på sjön Bergviken skymtar vi Hårgaberget. En av kajakpaddlarna tar alltid med sig sitt kohorn och spelar över sjön så att det ljuder ända till Segersta, Kilafors och Skog. Han med kohornet är från USA. Ganska typiskt faktiskt. Den världskände Izzy Young klagade alltid på att svenskarna ratade sin egen folkmusik. Jag skrev om Izzy och hans dotter här på lindelof.nu en gång.
Tommy S!
Öh, va? Men tack för boktipset! Jag gillar hennes artiklar.
Niclas H!
Vad är det för fel med svenska språket? Tror du engelsmän och amerikaner kryddar med svenska uttryck?
Tommy S!
Vad har jag gjort för fel nu då? Syftar du på street dance eller shit pommes frites? Jag kan köra street dance genom goggle översätt och DeepL översätt… ett öga… oops. ”Street dance” eller ”Streetdance”. Under dessa kommer alternativen streetdans och gatudans, vilket jag anser blir mer tvetydigt.
Eller shit pommes frites? Jag har aldrig hört något med engelska som modersmål säga det, bara svenskar.
Har du en grej mot mig?
Och, ja faktiskt. De säger t ex smorgasbord och ombudsman.
Roger S!
På 1990-talet så besökte jag regelbundet en musikaffär i Göteborg. Där berättade ägaren att människor som gillar Opera-musik föredrog vinyl p g a att överföringarna till CD-skivor tog bort dom höga tonerna som är vanliga i Operamusik. Jag äger ett par 100 vinylskivor och använder man
inte en ”tung” arm när man spelar så är ljudet lika bra som på CD-skivor. Hur situationen är idag har jag ingen aning om.
Att vi är stort påverkade av USA:s influenser, mer eller mindre, som berör musikunderhållning är nära nog en otvetydig ”sanning”. En påverkan som bidragit till att vi är – som sagt, mycket stora konsumenter av denna kulturyttring, vilken blivit en mycket betydande kommersiell företeelse, vars påverkan avsätter djupa spår på mycket annat i övrigt.
Min efterkrigsgeneration är möjligen dom sista entusiasterna där det enligt min erfarenhet, i skolan 50-60-70 tal vanligtvis kunde förekomma möjligheter för elever att sig lära sig dansa gammeldans utanför schemalagd tid.
Även musikkår/blåsorkester var på den tiden en ganska vanlig företeelse på små orter. En erfarenhet jag hämtar från Skåne där, som upplysning Höganäs Musikkår varit verksamma under 170 år. Och som länk till att skapa gemenskap, då det begav sig, inte att underskatta för arbetarnas betydelse vad avser att organisera sig på bruksorterna var helst det förekom i landet.
Osökt kommer jag också att tänka på Kattarpssonen Stellan Olsson, som stod för musikfilmen Sven Klangs Kvintett, vars inspelning i huvudsak gjordes i Höganäs. Förvisso belyser filmen inte direkt ämnet för dagen men dock visar den en intressant brytningstid 1950-60 tal i vårt land, då musikens inflytande inte var en oviktig del av människors inhämtade intryck under det allmänt pågående tidsflödet.
Nja, tonarmen ska kanske inte väga flera ton. Även om jag kan tänka mig att en väldigt stadig/stabil tonarm gör så att det bara är nålen som rör sig i skivspåret och därmed överför spårets gravering så bra som möjligt så behöver nog armen kunna röra sig lite, för ingen (i princip) skiva har perfekt centrerat hål. Skivtallriken däremot brukar vara ganska tung för att snurra med perfekt jämn hastighet.
Jag tror nog man behöver lägga en del pengar på en stereoanläggning innan vinylen låter bättre än en CD emellertid, om man inte har ”superhörsel”. För alla delar i kedjan behöver vara bra. Men om man trots krig, sanktioner, inflation och stigande priser har råd att skaffa en bra anläggning så kan man nog bli j-gt nöjd. Och ibland lite förvånad. Jag läste någonstans för länge sedan, i någon HiFi-tidning antar jag, en historia (sann tror jag faktiskt) om någon som lade på en välbevarad vinyl på en rätt bra/fin/dyr spelare med resten av prylarna i samma klass, och hörde ett svagt klickande eller tickande lågt i en låt. Efter en del efterforskningar visade det sig att det stått en metronom på pianot i studion som höll takten under inspelningen, och den svaga signalen tog vinylen upp. Men det krävdes en dyr anläggning för att plocka fram igen det så det hördes. Jag kanske minns fel i detaljer i berättelsen, men i stora drag…
Jag älskar vinyl. Min gamla Technics SL-1210 MK2 som jag köpte på åttiotalet för mina studiemedel visar inga tecken på att vara trött, jag kan tyvärr inte säga samma sak om förstärkaren, för att inte tala om högtalarna som är billigt skräp från något kompaktstereopaket, men vad gör man… ekonomin är lite tung just nu. Förstärkaren kanske bara är oxidation på potentiometrarna och väljarna, det brukar bli bättre om jag vrider fram och tillbaka som en galning ett tag. Jag vet inte om det nöter bort oxidationen så att det blir bra eller om jag är ute och cyklar.
Tack Peo Österholm, jag fick ståpäls av det du skriver, så sant allt du skriver. Visst såg jag en liten runa om Björn Ståbi i en tidning, men inte har det uppmärksammats något vidare sen.
Roger S!
Jag träffar för få människor för att ha någon uppfattning. Skall återuppta mitt vinyllyssnande när jag skaffat en ny Receiver, den gamla slocknade för ett par veckor sedan. I dagens samhälle får man hårdprioritera. Får nöja mig med och spela på min gitarr från 1967 och sjunga före klockan 22:00.
Idag har jag koncentrerat mig på ”The Star of the County Down” som finns med på en av mina favoritskivor ”Irish Heartbeat” med Van Morrison och The Chieftains.
Har en blogg om musik för dem som är intresserade