Mycket hör ihop, men mycket faller också isär

Bildmontage K Lindelöf

Den snabbast växande invandrarbefolkningen i USA kommer från Afrika. Ungefär 2,4 miljoner afrikaner har bosatt sig här, varav nästan 400.000 kommer från Nigeria. Nigerianerna har klart högre utbildning och tjänar något mer än medelamerikanen. Betydligt färre människor flyttar åt andra hållet. Men 2019 utlyste Ghana “the Year of Return” med anledning av att det var 400 år sedan det första slavskeppet anses ha anlänt till vad som nu är USA. Alla från Karibien eller USA som kan uppvisa afrikansk härstamning kan få medborgarskap i Ghana. Några hundra tusen for dit på besök, och några hundra stannade och blev medborgare. Men “återvändande” för slavar och deras ättlingar har gamla anor.

Liberia är ett land på Afrikas västkust med en befolkning på runt 5 miljoner och en yta ungefär en fjärdedel av Sveriges. År 1847 var det det första landet söder om Sahara som förklarade sig självständigt. I Sverige är det nog mest känt för Gränges järnmalmsbrytning i Nimbabergen på gränsen till Guinea och Elfenbenskusten. Hundratals svenskar arbetade där under 60- och 70-talen. Företaget hette LAMCO, Liberian-American Mining Company.

När kravet på slaveriets avskaffande i USA började växa på 1800-talet, uppstod också frågan om vad man i så fall skulle göra med miljoner före detta slavar. Sådana fanns redan i ökande antal, ibland friköpta, ibland frigivna enligt ägarens testamente. Några presidenter hade vid sin död frigivit slavar. Typiskt tvingades “freemen” lämna sin delstat och söka sin utkomst på annat håll. Slavägarna ville ha en skarp gräns mellan sig och sina slavar, vita och svarta.

År 1816 grundades American Colonisation Society (ACS) av juristen och politikern Charles Fenton Mercer (1778 – 1858). Han var en av de första att lansera idén om en stat för frigivna slavar med namnet Liberia. USA:s största problem ansåg han vara just frigivna slavar.  Dessa var, hävdade han:

“a dirty, dissolute, impoverished population, a burden to taxpayers, and a source of crime and disease. Their existence undermined the livelihood and dignity of Northern workingmen. Easily radicalized, they were a threat to the security of Southern communities. Free blacks inspired black slaves to think that they, too, could become free. Inferior racial aliens, they could never be assimilated.” (en smutsig, tygellös, utfattig befolkning, en börda för skattebetalarna och en källa till brottslighet och sjukdomar. Deras existens underminerade utkomst och värdighet för kroppsarbetare i nordstaterna. Lätta att radikalisera var de ett hot mot säkerheten i Sydstaterna. Fria svarta inspirerade svarta slavar till att tro att de också kunde bli fria. Eftersom de var främlingar från en underlägsen ras, kunde de aldrig bli assimilerade).

Från början av 1820-talet fram till inbördeskriget 1860 skickade ACS cirka 15.000 mer eller mindre entusiastiska fria afroamerikaner till Liberia, kolonin som sällskapet grundat i Västafrika. 15.000 av en befolkning på flera miljoner svarta amerikaner var förstås en droppe i havet. Få svarta i USA var intresserade av att flytta “hem”. Deras förslavade förfäder hade antagligen inte kommit från Liberia. Det var ungefär som att skicka tredje generationens svenskättlingar i Minnesota “hem” till Grekland. Liberia befolkades av ett dussintal stammar med olika språk och kultur. Nu etablerades ännu en folkgrupp som kom att kallas Americo-liberianer med engelska som språk och US-amerikansk kultur.

En viktig skillnad mot den europeiska kolonisationen i Kenya, Syd- och Nordrhodesia, Guldkusten, Elfenbenskusten etc var att de svarta kolonisatörerna i Liberia saknade skydd och uppbackning från hemlandets krigsmakt. Dödligheten var stor i malaria och andra sjukdomar. Nykomlingarna attackerades av ursprungsbefolkningen. Tjugo år efter ankomsten kunde över hälften av en skeppslast kolonisatörer vara döda. Men de fick materiell hjälp från ACS, som hade inflytelserika medlemmar såsom före detta och blivande presidenter, Thomas Jefferson, James Monroe (han med doktrinen), Abraham Lincoln m fl. År 1847 utropades så Liberia till en självständig stat.

Rörelsen “tillbaks till Afrika” stöddes alltså både av slavägare och vita som bekämpade slaveriet. Men den hade också stöd bland svarta, varierande med rasförtryckets intensitet i USA. Dess sista blomstring tycks ha varit under depressionen på 1920- och 30-talen. En av dess främsta förespråkare då var Marcus Mosiah Garvey Jr. (1887–1940), uppväxt i Jamaica och död i London. Från 1916 var han aktiv i USA varifrån han blev utvisad 1927 efter några år i fängelse. Han talade för svart kapitalism och separatism och samarbetade tidvis med Ku Klux Klan (KKK), som ju också propagerade för rasåtskillnad. Liksom KKK var han antisemit, en vanlig åkomma i den tidens USA. Han begravdes i London 1940, men återbördades till Jamaica 1964 och är nu begravd i National Heroes Park i Kingston. Han har inspirerat rörelser som Nation of Islam, Rastafari och Black Power på 1960-talet.

Förutom Ceylon var Liberia under andra världskriget de allierades enda naturgummiproducent, och 1943 ingicks ett försvarsavtal med USA. Dessutom blev US-dollar landets valuta. 1944 förklarade Liberia krig mot Tyskland och Japan. Under 1950-talet påbörjades ett industrialiseringsprogram under USA:s överinseende. Redan 1953 for Enskilda Bankens Marcus Wallenberg till USA och hörde sig för hos sin bekant, CIA-chefen Allen Dulles, för att så småningom få klartecken för svenska investeringar i Liberias järnmalmsfyndigheter. Enskilda Banken måste ju stå på god fot med USA. Senare gratulerade dess Export-Import Bank LAMCO till att inte bara bidra till Liberias utveckling utan också “provide the Free World with another major source of high grade iron ore”, och att “a great Swedish concern with an enviable reputation [i.e., Gränges] has been obtained to act as manager of this venture.”

I slutet av 1980-talet var den utvinningsvärda malmen i Nimba slut och LAMCO eller vad som fanns kvar togs över av Liberia. William Tubman hade dött i London 1971 strax efter att ha blivit omvald till sin sjunde presidentperiod och efterträddes av sin vicepresident William Tolbert. Men 1980 ledde en “Master Sergeant” Samuel K. Doe i spetsen för lägre officerare ett uppror. De anföll presidentpalatset och dödade president Tolbert. De fortsatte med att döda ett dussintal höga regeringsmedlemmar. Det var slutet för americo-liberianernas 120-åriga maktmonopol.

Efter ett inbördeskrig avrättades Samuel Doe, och den USA-utbildade Charles Taylor tog över år 1990. Efter några sällsynt brutala inbördeskrig i Liberia och grannlandet Sierra Leone förklarades Taylor av en FN-tribunal skyldig till krigsförbrytelser. Han flydde till Nigeria men hamnade till sist inför Internationella domstolen i Haag (ICJ på engelska, inte att förväxla med ICC), där han år 2012 dömdes för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten till 50 års fängelse. Då hade redan Ellen Johnson Sirleaf blivit vald till president för andra gången samt fått Nobels fredspris 2011.

Denna före detta världsbanksekonom m m kan vara värd några ord. Hon föddes i Monrovia, Liberias huvudstad, 1938 “to a Gola father and Kru-German mother”. Hennes morfar var tysk men tvangs fly från Liberia efter att landet förklarat krig mot Tyskland år 1917. Sjutton år gammal gifte hon sig med herr Sirleaf och fick fyra söner varav den yngste driver en framgångsrik läkarpraktik i Georgia, USA sedan decennier. Fru Sirleaf lyckades vända utvecklingen i sitt land, och efter 12 år som president avgick hon i ett fredligt maktskifte 2018.

Åter till hennes föregångare Charles Taylor. Han studerade ekonomi i Boston, där han fick en son med sin amerikanska flickvän år 1978. Charles McArther Emmanuel, också känd som Chuckie Taylor, växte upp i Florida med sin moder, men vid 17 års ålder tycks han ha fått problem med polisen och flydde till Liberia där fadern/presidenten tog över hans uppfostran och satte honom på Accra Academy, en internatskola i Ghana. Efter att ha blivit relegerad fortsatte han studierna på College of West Africa i Monrovia, varifrån han också blev relegerad. En av pappans generaler, Bill Horace, tog honom då under sitt beskydd. Efter diverse krigande återvände Emmanuel år 2006 till hemlandet och Florida, där han blev arresterad. Sedan 1994 är det nämligen i lag förbjudet för amerikanska medborgare att hålla på med tortyr utomlands (såvida de inte är anställda av federala regeringen, får vi anta). År 2009 dömdes han av en domstol i Florida till 97 års fängelse för tortyr m m i Liberia och grannlandet Sierra Leone. Han sitter i fängelse i Virginia men har bytt namn till Roy Belfast Jr. General Bill Horace flydde till Kanada och sökte politisk asyl där. Det drog ut på tiden, och nu i somras, strax före gryningen 21 juni sköts Horace ihjäl i sitt hem i Ontario av fyra män i vad som liknar en kriminell uppgörelse. Han var anklagad i Liberia för massmord, våldtäkt och tortyr. Var Charles Taylor avtjänar sitt fängelsestraff vet jag ej.

Sensmoral: Mycket hör ihop men mycket faller också isär.

... är läst 72 gånger!

(Visited 5 times, 1 visits today)

  4 kommentarer for “Mycket hör ihop, men mycket faller också isär

  1. Dennis Zackrisson skriver:

    En helt underbar sammanfattning av några sammanhängande skeden i USA:s och Afrikas historia. Stort tack för den, Bengt S. Vill man få “ras”-motsättningarna ytterligare belysta rekommenderas The Birth of a Nation från 1915. Den amerikanske filmaren D W Griffiths mest berömda film.

  2. Bengt Svensson skriver:

    För den som är intresserad av livet i USA i mitten av 1800-talet rekommenderar jag Fredrika Bremers

    HEMMEN I DEN NYA VERLDEN – en dagbok i bref, skrifna under tvenne års resor i norra amerika och på cuba.
    af FREDRIKA BERMER (felstavad i utgåvan från 1853!)

    Titeln kan få en att tro att boken handlar om heminredning och kakrecept. Men det är en grundlig redogörelse för två års resor från atlantkusten till Appalacherna, från Stora Sjöarna till Florida samt någon månad på Kuba, företagna runt 1850 av en 50 år gammal dam! Hon talar med mängder av folk, från presidenten, Zachary Taylor (som avled en vecka senare) och vicepresident Fillmore till slavar och slavhandlare bara några stenkast från Vita Huset.

    Hon var berömd och måste tacka nej till många inbjudningar. Hon möter amerikanska författarkolleger och ger noggranna beskrivningar av människor, djur och natur.

    Boken är i tre delar på sammanlagt ca 1600 sidor. Varje kapitel, ett fyrtiotal, är skrivet som ett brev, nästan alla till hennes sjukliga syster hemma på Årsta.

    Zachary Taylor var en gammal militär och anses vara den siste presidenten som tog med sina slavar till Vita huset. Frun (“First Lady”) och barnen fick ärva hans 131 slavar. Fredrika B som var varmt kristen och motståndare till slaveriet, stödde på vissa villkor idén om att slavarna skulle skickas “hem” till Afrika.

    Av någon anledning redigerades boken aldrig ner till ett behändigare format eller lanserades som en unik reseskildring.

    Boken kan läsas på på nätet: runeberg.org

  3. Fredrika Bremers Hemmen i den nya världen finns i en fullständig nyutgåva med illustrationer, utgiven 1981 av K/B Sterno.Coordinato. (ISBN 91-85458-01-5) Sex band, fint utgjorda. Mycket läsvärda, som Elof Ehnmark noterar i förordet. Bör finnas antikvariskt.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.