Myrdal och Knausgård talar om samma sak

Myrdal talar

Jan Myrdal talar vid protestmöte mot Condoleezza Rice i Upplands Väsby 28 maj 2008

Fördelen med Jan Myrdal är att han har lång politisk erfarenhet, bred och djup beläsenhet och intresse för många riktigt svåra frågor, sådana som många föredrar att sopa under mattan. Därtill skriver (talar) han så man förstår.

Nu har ett föredrag, som han höll vid Université de Caen Basse-Normandie i Frankrike 13 november 2014, publicerats (något förkortat) i den tryckta versionen av den svenskspråkiga finska (ursäkta, finländska – se kommentar nedan) tidskriften Nya Argus 4/2015 (i Sverige ville ingen publicera den). Där går han igenom Den intellektuelle och makten, Sverige och den offentliga lögnen, ett ämne som just nu är högaktuellt i och med Karl-Ove Knausgårds beskyllning mot det svenska kulturetablissemanget (cykloperna) för enögdhet och flockmentalitet. Knausgårds utfall kan ganska enkelt bemötas som osakligt och känslosamt självömkande. Hans exempel med åsikter som framförts till honom på en middagsbjudning är förstås lättflyktigt, vilket enkelt  kan utnyttjats av sådana som vill komma åt honom av en eller annan anledning, Jan Guillou till exempel.

Det hindrar dock inte mig från att hävda att det ligger mycket i Knausgårds kritik, vilket jag skrivit om tidigare. Det Knausgård berör på ytan i samtiden behandlar Myrdal historiskt och på djupet. Det finns en stark tradition bland svenska intellektuella att dansa efter den ekonomiska maktens lockpipor.

Myrdals exposé över det här fenomenet är originell, även om vi som följt honom i snart ett halvsekel känner igen det mesta. Men det är alltså en mycket nyttig sammanställning för alla som föredragit att inte läsa honom och för alla som i framtiden enkelt vill kunna ta del av hans skarpa analyser av de intellektuella och den offentliga lögnen. Jan Myrdal är ju själv ett belysande exempel på hur marginaliseringen av udda och självständiga röster fungerar i Sverige, vilket tydligt framgår att han är väl medveten om.

Läs och sprid Myrdals tal, tryckt i Nya Argus 4/2015.

  8 kommentarer for “Myrdal och Knausgård talar om samma sak

  1. Anders Persson
    2015-06-03 kl. 15:03

    Knut menar nog “den finländska, svenskspråkiga tidskriften Argus”.

    Finländsk = de som räknar sig som finnar + de som räknar sig som finlandssvenskar. Detta sker i folkbokföringen i landet ifråga. Den som räknar sig som finne kan mycket väl tala bättre svenska än finska och den som räknar sig som finlandssvensk bättre finska än svenska.

    Det är dessutom viss skillnad på accenten hos finlandssvenskar och de finnar som talar grammatikalisk god svenska. Man kan till och med, men det är lite överkurs, lära sig höra skillnad på en finsktalande som talar bra svenska, om han eller hon lärt sig svenskan i Finland eller Sverige.

    Det visade sig riktigt. Hon kom till Sverige för 12 år sedan.

    PS: Om ni vill driva finlandssvenskar till vansinne så antingen fråga hur de har kunnat lära sig så bra svenska och-/eller säg, som Göran Hägg om Mumintrollen, att de bryter så charmigt på finska.

  2. Knut Lindelöf
    2015-06-03 kl. 22:38

    Så här går snacket i tråden på facebook:
    FB-vän A: Ja sannerligen, att dansa efter andras pipor var Jan Myrdals verkliga varumärke. Först hette lockflöjten Stalin, sedan Mao. Allt som är och var oförsvarbart, de absolut värsta brotten mot arbetarrörelsen, hittade alltid ett försvar i Myrdals spalter.

    FB-vän B: Ja fy fan. För att tala ren svenska. Idag är det väl rasister som är Myrdals melodi? Front National i Frankrike sist tror jag.

    FB-vän C: Det är ganska ensidiga erfarenheter JM har av politiken. Om nåt positivt skulle minnas så tänker jag på hans reflektioner över franska KP under ww2.

    Knut Lindelöf: Öppna era sinnen och lätta på skygglapparna. Då ska ni upptäcka att allt inte är som ni tror.

    FB-vän A: Vi ska alltså följa ditt exempel som slutar i total blindhet för de brott mot mänskligheten som Myrdal skyler över.

    Knut Lindelöf: Hmmm … Nu är vi där igen. Låt oss slippa en ny diskussion om Jan Myrdal. Det här handlar om den svenska offentliga lögnen.

    FB-vän A: Nu var det ju faktiskt du som lovprisade alla hans “kvaliteter” och fann det passande att skriva en hel blogg till hans ära.

    FB-vän D: Men låt det då inte vara en ensidig blindhet, var god stig in vänd dig åt andra hållet och få ett annat perspektiv.

    FB-vän E: Jan Myrdal är alltid intressant och kul att läsa, vilket man förlov sagt inte kan hävda om de ja-sägande epigoner som kringgärdar honom. Intressant inte för att man behöver hålla med honom utan för att han tvingar läsaren att tänka och ta ställning. I mitt fall allt oftare emot, hans putinfäbless är en vattendelare, och hans försvar för Pol Pots folkmord är vedervärdigt. I sak i den påtalade artikeln i denna tråd har han massor med fel, i nästan varje sak jag själv har direkt kännedom om. Palmemordet, till exempel. Orsakerna till Holmérs skandalösa utredning är helt andra än de Myrdal anför. Utan undersökning, ingen talan, kan man få påminna om det?

    FB-vän F: JM har naturligtvis aldrig försvarat “folkmordet” (jo, jag vet flera misstag begicks, det gör det alltid när “man” förlorar…) i Kambodja. Det vet du ju FB-vän E. Varför dessa infama lögner? Han har dock flera gånger jämfört med flera andra bonderesningar i Indien (Se-poyupproret 1850-talet) och den anti-imperialistiska kampen mot Storbritanien i Quit-India-rörelsen på 1940-talet.) När angrep du dessa liberaler som ofta får något mjukt i rösten när John Stuart Mill kommer på tal? Jag menar ju – och ni andra också – att historien är blodig, tyvärr, och långt ifrån rätlinjig … Inte ens Västeråsgurkorna är raka, för helvete! Och visst smakade Västs oljekaka gott i Libyen – eller hur?

    Fortsättning kanske följer …

  3. Anders Persson
    2015-06-04 kl. 7:47

    Knut!
    Jag visade Jans föredrag för en bekant med finlandssvenska rötter som bott större delen av sitt liv utomlands och inte anfäktats av “maoistiska” böjelser. Hans reaktioner tycker jag är mera sunda än dina Facebookvänners vilka verkar lida av syndromet “Guden som svek”:

    “Hej! Vilket lysande föredrag! Fast det var nog en plåga att höra på franska, för hans uttal är rätt skralt. Men innehållet! Han har mycket att berätta och visst är han snett ute i många frågor, men rolig och spännande att läsa och vad gäller kritiken mot svenska intellektuella har han helt rätt.”

  4. Lars Jansson
    2015-06-06 kl. 10:28

    Ovanför ingången till universitetsaulan i Uppsala står det “Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större”.

    Sverige är de rättänkandes land som JM så elegant påtalar i sitt tal. Det märks också på många av de kommentarerna här ovan. Jan Myrdal har alltid försvarat folkmord och förtryck enligt de rättänkande. Jag har upptäckt att de sanningar jag lärde mig som barn, att Amerika stod för frihet och välstånd och att Sovjet stod för förtryck och ofrihet och att till och med vädret i Ryssland var grått och trist liksom alla hus.

    Sedan har jag upptäckt att bakom bilden av USA som man alltid fick se i Technicolor fanns än annan verklighet. Bombningar av fattiga bönder både i Guatemala och Vietnam. Stöd till statskupper i många länder där befolkningen kämpar för demokratiska rättigheter har varit legio. USA har fler personer i fängelse än något annat land. Bara i år har amerikansk polis dödat över 300 personer. Vilket de kan göra i stort sett ostraffat.

    Dessutom anser sig USA ha rätten att döda vem som helst, var som helst på hela jorden genom lönnmord med drönare. För våra rättänkande människor är det ändå Putin som förutom att han har ett “råttliknande ansikte” eller “kalla fiskögon” är den stora skurken i världen.

    Jan Myrdal är inte ofelbar, det är ingen, men han har ofta genom sin belästhet gett ett annat perspektiv på världens tillstånd än det gängse, rättänkande. Där ligger hans betydelse i den svenska intellektuella debatten, som tyvärr blir allt torftigare och ensidigare.

  5. 2015-06-09 kl. 8:09

    Tyvärr är Myrdals artikel lika anekdotisk som jag antar att Knausgårds bok är (jag har inte läst de senare). Ändå menar jag förstås att Myrdal har rätt i det han säger. Jag försökte till exempel sälja in Erik Reinerts totalskåpning av neoklassisk teori Global ökonomi, men alla förlag sa med en mun: det går inte att ge ut böcker om ekonomi. Vilket är bevisligen falskt – men här rörde det sig ju om kritisk ekonomi …

    Och Reinert är ändå mycket erkänd och seriös.

    Och eftersom man ändå är inne på ämnet ekonomi – var finns de akademiska svenska medlemmarna i World Economic Association, världens största ekonomsammanslutning? De tycks begränsa sig till Lars Syll och Peter Söderbaum, den senare pensionerad.

    Men jag skulle vilja se mer “statistiska” bevis för tesen.

    PS om Myrdal: Det är säreget att Myrdal alltid beskylls för sitt stöd till Pol Pot men aldrig någonsin har kritiserats för sin totalt verklighetsfrämmande syn på 80-talste att Sovjet var på väg att invadera Västeuropa. Den senare stämde som hand i handske med svensk traditionell rysskräck så den förlåter man Myrdal för. Men tänker man närmare på det, var den ännu mer absurd än stödet för Pol Pot. Vem som helst borde sett att Sovjet var fallfärdigt.

    Liksom vem som helst borde se idag att Ryssland är en makt på nivå med Italien och inte särskilt farlig för oss.

  6. Anders Persson
    2015-06-09 kl. 11:28

    Det kan hända att Sovjetunionen 1974-81 inte var en så mäktig stormakt som Clarté och andra opinionsorgan trodde. Men det intressanta var att den svenska borgerligheten till stora delar trodde detta och visade upp samma inställsamhet som 1940. Så t ex ogillade SvD att Sacharov fick fredspriset – det var en provokationen emot “avspänningen”.

  7. Tommy Sjöberg
    2015-06-10 kl. 12:25

    Jan W!
    Myrdal t o m välkomnade NATO till Europa, läs Erik Wijks Bunta ihop ….

  8. Bengt Svensson
    2015-06-15 kl. 4:48

    Sacharovs (“den sovjetiska vätebombens fader”) kvalifikationer för fredspriset kan väl diskuteras. Hans amerikanska motpart, Edvard Teller, fick öknamnet “Dr Death” på gamla dar.

    Att den svenska borgerligheten “till stora delar” trodde att Sovjet var “en så mäktig stormakt” är kanske “intressant” men föga förvånande. Inte minst alla unga män, som gjorde lumpen då, utsattes ju för en oupphörlig propaganda om det sovjetiska hotet. På 80-talet förevisades vi t ex en sovjetisk film med samma upplägg som gamla svenska beredskapsfilmer. Fi hade invaderat och kommit en bra bit in i Sovjetunionen, men anfallet slogs tillbaks och fosterlandet var räddat.

    Men enligt befälet avslöjade filmen sovjetiska expansionsplaner. Filmens avgörande scener visade en luftlandsättning av stridsvagnar bakom fiendens linjer. Enorma stridsvagnar med besättning och allt släpptes ner i fallskärm från stora transportplan och satte iväg genom terrängen inom sekunder efter nedslaget. Omedelbart före nedslaget skedde någon typ av explosion under stridsvagnen, för att dämpa stöten får man väl anta.

    Vore intressant att höra en kommentar från någon militärtekniskt kunnig om detta, som jag annars aldrig sett eller hört talas om.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.