Jan Myrdal har nu – på begäran – skrivit en artikel som vi (hans läsare sedan många år) känner väl igen. Den handlar om den vacklande ”vänsterns” svek mot folken i de stora Europeiska omvälvningarna från 1789 till 1970-talet, särskilt tydligt manifesterat i de tyska Socialdemokraternas stöd för krigskrediterna, som gjorde första världskriget möjligt.
Frågan för mig är främst om publiceringen i Nya Tider – tidningen med nynazistiska kopplingar – når nya läsare. Om så är fallet kan det knappast vara av ondo. Det är ju det fria meningsutbytet som kan få människor på nya tankar.
Naturligtvis provocerar Myrdal med denna publicering. Men som han påpekar (och som många redan påpekat i samband med Bok&biblioteksbråket) rör sig Nya Tider ”inom nuvarande Tryckfrihetsförordnings ram” och tillägger att den är ”mer balanserad än vad Dagens Nyheters ledning är nu eller var 1952”.
Men kära läsare, detta är ju faktiskt en ganska balanserad formulering om man tänker efter lite. Dagens Nyheter ger oss ju inte en balanserad bild av krigen i Mellanöstern och risken för ett storkrig mellan imperialistmakterna (med lydstater) idag, lika lite som under kalla kriget.
Alltså, det är knappast sakinnehållet som är provocerande. Det är majestätsbrottet, som består i att ens antyda att fina DN kan vara mindre sanningsenlig än den allmänt avskydda uppstickaren Nya Tider.
Alltså, det faktum att Jan Myrdal vänder sig till Nya Tiders läsare med ett förnuftigt resonemang om tillståndet i dagens värld, kan knappast vara till skada för yttrandefriheten. Däremot kommer det väntade skällandet mot oss som inte förfasar oss över och fördömer Myrdal för att han ”legitimerar nynazisterna” att bli en prövning. Men det enda jag kan säga till mitt försvar är att ”guilt by association” är lika oanständigt nu som det var på 50-talet.
…
Nya Tider har valt att lägga artikeln bakom en betalvägg, naturligtvis för att locka nya läsare och få in nya namn i sin databas. Därför har Jan Myrdalsällskapet lagt ut artikeln för anonym och gratis läsning.
Här reses många frågor. Jag nöjer mig med fyra:
1) Det lilla antal som läser JM:s artikel i Nya Tider, är dessa fler än de som genom denna publicering stärks i sin nazi-influerade politiska uppfattning? Hur effektiv är således denna publicistiska insats?
2) Vilket är nästa steg? Att ansluta sig till någon av de rörelser som ligger bakom denna publikation?
3) Jag betraktar denna publicering som en provocerande attack mot den vänster som gått ned sig i identitetspolitik och rasdiskussioner – och i den av JM framlyfta traditionen från 1914. För vanligt folk är manövrer som dessa fullständigt obegripliga.
4) Den hundraåriga traditionen från 1914 handlar om arbetarledarnas och den intellektuella vänsterns svek. Den som tänker som Marx bör dock fråga sig om ställningstagandet från en så begränsad grupp kan avgöra hela historien. Avgörs inte historien snarare av hur det stora folkflertalet ställer dig? Har vi inte åtminstone på sikt den typ av ledare vi förtjänar?
Trotskisten Svensson spydde upp några gånger på sin blogg, men det är väl enligt manuskriptet. Han kör alltid det gamla vanliga om trams och okunnigt och nazism för att man inte kan se skillnad på Långedrag och Kortedala (är det någon då?). Ibland undrar man om det är en människa eller ett datorprogram som spottar ur sig hans inlägg. (Lustigt ? nog samma känsla som man får när man läser vissa artiklar på Avpixlat.)
Eftersom Svensson inte vill bli kallad trotskist, men är väldigt frikostig med att etikettera andra som maoister, stalinister, nazister etc vet jag inte på hur mycket allvar man bör ta honom. Han försökte smyga genom att sätta ett ?-tecken efter påståendet att Jan Myrdal är nazist, men det knepet bör man nog heller inte ta på allvar.
På samma hemsida som JM:s artikel i Nya Tider kan läsas finns också lite reklam för tre seminarier på Myrdalbiblioteket. Samtliga med inledningar av JM och alla tre nu i höst. Rubriken är: Jan Myrdalbiblioteket bjuder in till tre seminarier.
Jag har blivit lite skeptisk till allt tal om ”sveket 1914”. Det var inte så hemskt enkelt att gå från 2:a Internationalens generella, en del kanske skulle säga abstrakta, paroller till konkreta handlingar. Lenin, Rosa Luxenburg, Ture Nerman och andra kunde, men det var inte så lätt.
Lenin gick ju senare i ”oheliga allians” med Kejsartyskland 1917, av den enkla anledningen att de båda ville se tsardömet störtat.
På tal om ”svek”. En modern upprepning av 1914 var 2011, då den en gång anti-imperialistiska vänstern lät sig enrolleras i kriget mot Libyen. Det visar hur svårt det är att gå från allmänna paroller till konkret handling.
Tom Sahlén!
Här fyra korta svar:
1) Hur effektiv denna publicistiska insats är kan man inte veta. Men, uppfattningen att argumentation kan påverka (även ”nazi-influerade”) människor är grundläggande i demokratin.
2) Att publicera sig i en tidning med avvikande ”politiska ståndpunkt” kan knappast ses som ett steg i riktning mot denna ståndpunkt. Det kan helt enkelt vara ett diskussionsinlägg.
3) Men för vanligt folk – som mig – är det underligt nog inte obegripligt 😉
4) I kritiska situationer kan visst små nyckelgrupper ha avgörande betydelse om det ska bli t ex krig eller fred. Därmed inte sagt att ”smågrupper” är den drivande kraften i historien, om det är det du syftar på.
Anders P!
En som – utöver t ex Jan Myrdal i FiB/K:s Degerforskonferenser 2014, 2015 – på ett uttömmande sätt rett ut frågan om Andra Internationalens sammanbrott, är Olle Svenning i boken Hövdingen, Hjalmar Branting – en biografi (Bonniers, 2014).
Det som ibland kallats ”marxismens gyllene år” (1889-1914) bryts med den kollapsande Andra Internationalen. I praktiken i Tyskland den 4 augusti, när Tyska socialdemokratiska riksdagsgruppen enhälligt röstar för krigskrediter (i riksdagen, min anm.) skriver Svenning.
Alltså, direkt mot resolutionerna som antagits på Andra Internationalens upprepade kongresser.
För i Andra Internationalens kongresser Stuttgart (1907) med bl a Rosa Luxemburg och Lenin (Se t ex nu aktuella Nina Björks bok Drömmen om det röda) och Köpenhamn (1910) och Basel (1912) hade man varit överens. Knut Bäckström (Arbetarrörelsen i Sverige del 2, sid 87) citerar centrala rader i slutresolutionerna från alla tre mötena:
”Kongressen förklarar att om ett krig hotar att utbryta är det en skyldighet för arbetarklassen i de intresserade länderna och för deras representanter i parlamenten att med Internationella byråns hjälp genom enhetlig aktion göra allt som står i deras makt för att förhindra krigets utbrott med alla medel som synes dem verksammast och som nödvändigtvis växlar allt efter klasskampens skärpa och den allmänna politiska situationens tillspetsning. I fall kriget ej dess mindre skulle bryta ut, så är det deras skyldighet att ingripa för att få det att snart upphöra och av alla sina krafter utnyttja den ekonomiska och politiska kris, som kriget framskapat, för att rycka upp folket och därigenom påskynda det kapitalistiska väldets fall.”
Splittringen i den internationella arbetarrörelsen manifesterades kanske tydligast under pågående första världskrig i den s k Zimmerwaldkonferensen 1917.
Men när röken skingrats och en nederlagskongress samlats i Bern (1919) blir svensken Hjalmar Branting ordförande för ”endast 97 representanter”. Mot t ex 896 dito i Köpenhamn nio år tidigare.
Man valde dessutom tydligen att använda namnet Socialistinternationalen. Olle Svenning drar slutsatsen: ”För Branting var uppbyggnaden av Nationernas förbund mer betydelsefull än en restaurering av Socialistinternationalen.”
Socialismen fick vänta.
Rosa Luxemburg lär – strax innan hon mördades – ha antecknat ”Framtiden har två alternativ: Socialism eller barbari.”
Ett bevingat ord så gott som något?
Jo, men min (ännu lite ofullgångna invändning) är att problemen uppstår när politiken sedan blir konkret. Ty Tsarryssland mobiliserar inte bara emot Österrike-Ungern, för att komma Serbien till hjälp, utan också emot Tyskland. Och i detta Tyskland finns det en Socialdemokrati som, helt riktigt, blivit lärd att Tsarryssland är ett ”folkens fängelse” och att dess besegrande vore ett framsteg för alla folk.
De som sagt detta har inte bara varit Socialdemokrater som vi idag betraktar som revisionister, utan också Karl Marx och Friedrich Engels. Som Jan Myrdal ofta påpekat kom den sovjetryska kommunistiska rörelsen att censurera M&E på denna punkt.
Men inte nog med att Tsarryssland mobiliserar emot Tyskland, det går till anfall och tränger ett stycke in i Ostpreussen. Idag vet vi att de tsarryska trupperna var dåligt utbildade och motiverade. Men det visste man inte då.
Att i detta konkreta läge säga nej till att försvara Tyskland, är inte trivialt. På den ryska sidan var det heller inte trivialt att säga nej till den tsarryska ”undsättningen” till lilla Serbien som blivit så illa behandlat av Österrike-Ungern.
När 2:a internationalen gjorde sin principdeklaration 1912 hade de något slags skolboksaktigt scenario i tankarna med en långsamt växande imperialistisk kris där motsättningarna gällde kolonier och storlek på den ene eller andres flottstyrkor. Jo, detta låg i botten på krigsutbrottet, men det var inte vad saken ”verkade handla om” de där hetsiga dagarna i slutet på juli och början på augusti 1914.
Jag återkommer till ”vårt eget 1914”, nämligen anfallet på Libyen 2011, som ju handlade om olja, men på ytan i propagandan, gällde att förhindra ett folkmord, att rädda Benghazis befolkning från att mördas av Gaddafis trupper. Nästan alla föll undan för denna propaganda, till och med Ryssland och Kina, som inte lade in sina veton i FN:s säkerhetsråd (vilket de senare lär ha kritiserat sig själva för).
Jag anser kort sagt att JM:s framträdande i Nya Tider är kontraproduktivt.
Det är också farligt att bortse från avsikten och enbart ta fasta på åsikten. Det faktum att nassar och halvnassar ibland säger och gör saker som inte är förgripliga åstadkommer mycket förvirring och det är i hög grad också avsikten.
Vänsterns förhållningssätt till detta kan inte vara att spela med i spelet; vi borde avslöja spelet. Sossarna har på senare tid påpekat att SD lierar sig med storkapitalet. Det är en bättre hållning än denna förvirrande fraternisering med vad jag menar vara samhällets politiska slödder.
Tom S!
Som du tänker har varit vänsterns hållning under många år helt utan framgångar. Att ta fasta på åsikten och strunta i att diskutera avsikten är mycket viktigt. Det är vad man kallar att hålla sig till sak. Spekulationer om andras eventuella avsikter är fruktlöst. Politiskt slödder kan man finna på många håll.
Tack för det viktiga inlägg Knut. På jinge.se återpublicerade jag Jan Myrdals artikel på dennes förslag. Detta uppskattades verkligen inte av alla. Den kände bloggaren Anders Svensson från Socialistpartiet publicerade ett inlägg om detta 20/10 med titeln ”Bloggaren Anders Romelsjö gör gemensam sak med nazister”. Han skrev bl a:
”Nya Tider är rasisttidning, en nazisttidning, en antisemitisk tidning. Jan Myrdal samarbetar med sagda nazisttidning genom att skriva en artikel i den. Anders Romelsjö gör gemensam sak med nazisterna. Han publicerar också Jan Myrdals artikel på sin blogg. Assad-anhängare. Putinförsvarare och nazikollaboratörer. Romelsjö och Myrdal. Sånt svineri.”
Jag råkade se detta inlägg igår eftermiddag. Jag skrev snabbt ett svar – som inte publicerades. Jag får svaret att jag är blockerad från Svensson-bloggen.
Jag svarade följande:
”Jag är antinazist. Det är bara dumt att kalla något som återger en intressant artikel av Jan Myrdal i Nya Tider för nazist. Lika dumt som att kalla någon som citerar ur DN (som jag gjort många gånger) för vän av kapitalism, imperialism och krig. Jag är ingen Assad-anhängare, Putinförsvarare eller nazikollaboratör.”
Mot bakgrund av den här pågående diskussionen borde ett av de seminarier på Myrdalbiblioteket, som jag flaggade för ovan, kunna bli särskilt intressant.
Jag tänker på det som ställer frågan hur man skall förstå och förklara att folket ”röstar fel” och som JM inleder med en historisk exposé över populismen från Napoleon III över 1900-talets fascism till SD, Front National och Trump idag.
Samma dag som det offentliggjordes att JM publicerar en text i Nya Tider publicerade de följande:
”i samma veva som Obama fick Nobels Fredspris i Oslo 2009 skrev han på om ytterligare om ett angrepp på ett litet land, Jemen. Det lilla landet får därmed idag utstå bombardemang från sin granne Saudiarabien, som förra året köpte vapen för 57 miljarder mestadels från USA. Inga övergrepp mot civilbefolkning är tydligen för stora för USA när det gäller allierade i den nya konflikt som utkristalliseras i världen idag…
Det dröjde ända till Rysslands stridsflyg gav sig in i leken, som terroristerna började bekämpas på allvar. Det var också då islamisternas karavaner med stulen syrisk olja – islamisternas stora inkomstkälla – stoppades av ryska bomber”.
Vad har en krönika som denna med nazism att göra? Ingenting! Vanlig hederligt journalistik och i det mesta korrekt återgivet med kända verifierbara fakta. Hederligare än de flesta medier, inte bara DN, snarare merparten av de stora drakarna. Inget demagogiskt krångel utan bara rakt på.
Att Myrdal publicerar i Nya Tider är helt okej och inte minst när han är stoppad att publicera på AB av Åsa Lindeborg, som även hon måste upprepa mantrat ”Putin did it” innan hon publicerar sina synnerligen bra och viktiga artiklar.
Tom S!
Du menar att Myrdals framträdande i Nya Tider är kontraproduktivt. Du skriver ”sossarna har på senare tid påpekat att SD lierar sig med storkapitalet… Detta är värre än denna förvirrande fraternisering med vad jag menar vara samhällets politiska slödder”.
Vad gäller att fraternisera med storkapitalet ligger SD hästlängder efter sossarna och sittande regering. Stefan Löfvén önskade en global handshake i New York. Mellan det globala kapitalet och världens arbetstagare, blev stenhårt nobben – tack för det.
Löfvén är nu på besök i Saudiarabien för att sälja svenska vapen till den regim som nästan dagligen bombar civila, vuxna som barn till döds, antalet idag uppe i 10 000 personer. Dessutom har han med sig den svenska kapitalismens överguru Markus Wallenberg. Den svenska före detta metallbasen hand i hand med familjen Wallenberg för att göda svensk vapenindustri till priset av tusentals oskyldiga civila. Fy fan!
Anders R!
När det gäller bloggaren Anders Svensson, så fyller han rollen som nyttig idiot, hans slutsatser går inte att ta in i verkligheten. En virrpanna med andra ord som skriver irrationellt och förvirrande utan någon substans överhuvudtaget. Jag läser honom aldrig det tillför ju inget alls.
Knut L!
Återigen, tack för din bevakning av tryck och yttrandefrihetsrättigheterna. De står under hårt angrepp för närvarande och bevakningen av detta måste vara i fokus hos alla oss som anser att angrepp mot dessa rättigheter och för den delen skyldigheter är allvarliga angrepp mot vår demokrati.
Jag förstår inte vad det är som har hänt med den svenska anti-imperialistiska opinionen. I Rapport hör jag Stefan Åsberg 5 minuter och 20 sekunder in programmet säga att Turkiet inte har rätt att kränka Iraks territorium därför att den irakiska regeringen är ”demokratiskt vald”. Hade det varit rätt att kränka om regeringen inte varit demokratiskt vald? Och vem avgör vilka regeringar som är demokratiskt valda?
Anders Rommelsjö försäkrar att han inte är ”Assadanhängare” eller ”Putinförsvarare”, försyndelser vilka han jämför med att vara ”nazikollaboratör”. Jag tror att väldigt få av oss som försvarar Syriens integritet har några personligt varma känslor för Assad. Om vi då och då ”försvarar Putin” är det utifrån vad han sagt eller gjort och Anders R är i sin fulla rätt att kritisera detta sakligt. Jag tror att Anders R deltog i Vietnamdemonstrationerna på 60- och 70-talet. Var det därför att han omfattade Nordvietnams kommunistiska partis politik?
För att göra saken än tydligare: de hundratusen som protesterade emot Irakkriget 2003, och jag tror (eller hoppas) att Anders var en av dem, gjorde inte detta för att de gillade Saddam Hussein eller hans regim.
Knut L!
Idén att avsikten bakom åsikten skulle vara oväsentlig är horribel. Om din och JM:s vänster är en sådan som går arm i arm med nassarna i alla frågor där de intar ”en korrekt ståndpunkt” då skiljs våra vägar här. Jag är bestämt ett ”hönster”, eller vad tror du?
Hans A!
Jag har samma inställning till Löfvéns vapenhandel och flirt med storkapitalet som dig, men det här handlar om varför arbetare går till SD och hur man bekämpar detta. Genom att skriva om den förfallna vänstern i Nya Tider? Eller genom att påvisa SD:s i grunden arbetarfientliga politik?
Tom S!
Avsikten bakom åsikten är förstås ofrånkomlig, men den är ofta omöjlig att diskutera. Ex:
– Du vill ju avskaffa yttrandefriheten om du finge makten. Det gjorde ju både Hitler, Stalin och Mussolini.
– Det vill jag inte alls det! Jag vill bara att man också ska få yttra oss fritt om landets invandringspolitik, muslimer, skolavslutningar i kyrkan, kristen värdegrund i skolan, förintelsen, judars makt inom pressen, om andra partiers ruttenhet o s v.
– Äh, du bara bluffar!
– Nähä, det gör jag inte alls det.
– Då ska jag verka för förbud mot dina dolda avsikter.
Det vore tråkigt om våra vägar skiljdes. Vi verkar ju helt överens om att fascister och nazister ska hållas borta från makten. Det är bara medlen för att lyckas med detta som skiljer. Om du fortsätter följa med strömmen och beskylla mig och andra för att gå ”arm i arm med nassarna” bara för att vi försöker att föra diskussioner i sak
med alla, så undergrävs respekten för yttrandefriheten ännu mer. Detta om något kommer att kratta manegen för nya antidemokratiska och fascistiska strömningar. Yttrandefriheten är ju vårt främsta medel (vapen) för att hindra en sådan utveckling!
Jag kom att tänka på Martin Niemöllers berömda dikt (i direktöversättning från tyskan, vilken ger en rakare version än Wikipedias svenska:
När de tog fast kommunisterna, protesterade jag inte, för jag var inte kommunist;
När de spärrade in socialdemokraterna, protesterade jag inte, för jag var inte socialdemokrat;
När de kom och forslade bort judarna, protesterade jag inte, för jag var inte jude;
När de kom och hämtade mig, då fanns ingen kvar som kunde protestera.
Alltså:
När myndigheterna staffbelade kritik av religiösa uppfattningar, protesterade jag inte, för jag var inte ateist…
Knut L!
Om avsikten är ofrånkomlig är den desto nödvändigare att tydliggöra och framhålla (inte för dem som upprätthåller den) för dem som lockas in på grund av sina materiella och klassmässiga intressen.
Detta är inte primärt en yttrandefrihetsfråga. Jag ifrågasätter inte Nya Tiders rätt att existera. Jag ifrågasätter däremot värdet av att i deras tidning skriva artiklar om vänsterpolitik.
Jan Myrdal (JM) skriver i sina artikel att man i demonstrationer kring 1967 ”ropade helt korrekt: ’Lyndon Johnson är en galen hund’.”
Detta är en felaktig paroll. Lyndon Johnson var inte galen. Han var en intelligent och kunnig företrädare för USA-imperialismen. Att tro att motståndaren är ”galen” är att underskatta honom. En mer korrekt paroll hade varit: ”Lyndon Johnson är en krigsförbrytare”.
JM skriver vidare att 1914 var ett av ”revolutionsåren”. Tycker inte att detta stämmer. Borde var 1917.
Ok Tom S,
Man kan förstås avstå från att tala med folk (skriva i deras tidningar) om man ser det som meningslöst. Men jag tycker i princip inte man ska utesluta meningsutbyte med någon. Det politiska läget är minst sagt förvirrat idag. Ställningstaganden och positionsförflyttningar sker snabbt och kan pendla hit och dit mellan ytterligheter. Avsikterna kan vara goda, men ändå leda till konstiga ställningstaganden.
Därför är det säkert av stort värde att ge sig in i samtalet med förnuftiga inlägg. Viktigt att även vårt samtal fortsätter därför.
Det verkar finnas två linjer här. Den ena kan vi kalla ”den amerikanska”: Smäll igen dörren, hota, skrik, och meddela hela världen att ”den jäveln pratar jag inte med, gör som jag vill – annars …!”. Även vännerna blir oroliga inför ett sådant omoget uppträdande.
Och så vad vi kan kalla den ryska linjen: Prata, prata, prata. Var diplomatisk. Håll en anständig ton, var flexibel utifrån vem du pratar med, hota inte såvida du inte verkligen tänker göra något våldsamt. Med en sådan framtoning kan man ha rätt goda relationer även med sådana som formellt ingår i ’fiendelägret’. – För att ta frågan som diskuteras här: om vi antar att den stora gruppen av SD- och Nya Tider-anhängare är folk som på riktigt är oroade för vad som händer i Sverige, och skulle ha varit vänster under andra politiska konjunkturer, så bör det vara rimligt att sända signaler till dem i stället för att skrika skällsord och slå igen dörrar. En del är väl rabiata, men låt oss vara positiva och anta att de flesta bör vara tillgängliga för samtal utifrån sakfrågor.
Nu har Margareta Zetterström hoppat på Myrdal i detta ärende… som fått svara.
Arne N!
Jan Myrdal kan ha skivit fel, 1914 i st f 1917. Men vad som är mindre känt är att kriget 1914 i en del länder kom som en räddning från en inre revolt, i Storbritannien p g a Irlandsfrågan, i Ryssland av den gamla vanliga klassfrågan. När den franske presidenten Poincaré besökte St Petersburg i slutet av juli 1914 pågick arbetardemonstrationer på gatorna, inte emot honom utan emot tsarväldet.
Men med krigsutbrottet ”glömdes” dessa konflikter bort. I Ryssland hade mensjeviker och liberaler hoppats att denna eftergift emot tsarväldet, i ”fosterlandets namn” skulle beveka överheten och leda till liberaliseringar. Men det blev tvärtom, mensjeviker och liberaler fick inte ens delta i arbetat med att ”rädda fosterlandet”. Tsarväldet såg nämligen här en chans att öka sitt anseende genom att, efter en seger, ta åt sig hela äran. Men nu blev det aldrig någon seger…
Anders Persson/Tom Sahlén!
Kunde Vietnamrörelsen bli något annat än en engångsföreteelse. En engångsföreteelse i den antikoloniala frigörelsekampens tid. Nu är den klassiska kolonialismen ett avslutat kapitel och VI är tillbaka i stormaktskonflikternas tid. Och det i en global skala av aldrig tidigare skådat slag.
Hur skall vi överleva i den tiden? Ja, enligt etablissemanget är det bäst för oss att liera oss med en av dessa stormakter. Den småstatsrealistiska politik som vi hade från slutet på Napoleonkrigen fram till Kalla krigets slut förkastas helt. Och genom att samma etablissemang lyckats få den hopkopplad med SD har de också lyckats få den giftstämplad. Så vad gör vi, Tom Sahlen?
Anders P!
Ett lite väl klumpigt försöka att kasta skit på mensjevikerna. HELA den ryska dumagruppen, bolsjeviker och mensjeviker, röstade mot de ryska krigskrediterna 1914.
Arne N!
F’låt, jag tänkte på Georgij Plechanov som stödde kriget. Du har dock inte helt rätt: en minoritet av mensjevikerna stödde kriget, enligt engelska Wikipedia. Svenska Wikipedia undviker frågan.
Anders P!
I din ursprungliga kommentar talade du om mensjeviker i allmänhet på följande sätt: ”Men med krigsutbrottet ’glömdes’ dessa konflikter bort. I Ryssland hade mensjeviker och liberaler hoppats att denna eftergift emot tsarväldet, i ’fosterlandets namn’ skulle beveka överheten och leda till liberaliseringar.”
Bra att vi är överens om att denna formulering inte var korrekt avseende 1914 års mensjeviker. Du har förmodligen rätt i att en del mensjeviker blev ”fosterlandsvänner” redan 1914 på samma sätt som en del bolsjeviker blev det.
Hittills har kommentarerna rört sig om man kan ta i SD med tång eller ej. Debatten är befängd. Om SD, eller något annat parti, hamnar rätt i någon fråga skall man bara vara tacksam.
Men innehållet i Jan Myrdals artikel har knappast berört. En av de viktigaste formuleringarna är följande: ”Det allmänna hojtet i våra media att framgångarna för SD eller Trump eller Front National styrts av homofobi och rasism är hojt blott. (Samt ett typiskt klassförakt för de undre.)”
I detta sammanhang går han inte in på varför ”SD eller Trump eller Front National” har framgång i opinionen. Det är väldigt enkelt. De partier som har drivit arbetarklassens krav gör det inte längre. Detta lämnar utrymme för ”SD eller Trump eller Front National”.
Bo P!
Det svenska positionstagandet i den eskalerande konflikten mellan stormakterna lär inte avgöra frågan om krig eller fred, men den nuvarande hårdflirten med USA och Nato och detta lojala traskande bakefter USA (så lysande beskrivet av Harold Pinter med avseende på Blairs England) försätter oss i en farligare position och bidrar till militär uppladdning i Östersjön. Det jovialiska radarparet Löfven-Hultqvist är en olycka.
Om Erlander fått som han velat 1949 hade Norge och Danmark tackat nej till Nato och ingått med Sverige i ett nordiskt försvarsförbund.
Knut L!
Mycket av den fascistisering och överströmning till krafter som SD, som vi diskuterar, beror inte på att vanligt folk ogillar flyktingar och homosexuella, utan på sociala och materiella förhållanden där man befinner sig. Klassamhället äger alltid rum på en plats, t ex i en nedgången förort i Malmö eller i någon engelsk stad.
I mitt hemlän pågår nu ett folkuppror därför att landstingets majoritet (S+Mp) vill inskränka akutvården för att spara pengar. Mycket påpassligt har SD bytt fot och säger nej till neddragningen. Ska vi som vill behålla akutsjukvården hylla SD för deras korrekta ställningstagande och dra in dem under våra fanor – eller ska vi försöka få den regionala ledningen för S+Mp att förändra sin politik?
Det politiska läget är både förvirrat och farligt och oavsett hur man agerar kan det gå åt helvete. I tider som dessa finner jag det dock skadligt att manövrera i politikens ytterkanter.
Alain Soral hävdar att de intellektuella har en blind fläck, nämligen våldet. Så uppfyllda är de av åsikter och verbal verklighet att de glömmer att de i regel står under beskydd av en våldsmakt av något slag. Tydligast eller pinsammast blir detta förstås när de själva hänger sig åt något slags våld mot andra.
Tobias Hübinette satt vackert arriverad på plats på en skrivbordsstol hos staten, facket och AFA när han hängde ut avlidna tysklandsfantaster som nazister i Expo på sin tid. Andreas Malm hade nätt och jämnt fått upp ena skinkan på en pall i DN när han hängde ut Lasse Wilhelmsson och FiB/K som antisemiter. Och nu Margareta Z i Aftonbladet, grindvakternas tidning, när hon hänger ut Myrdal som högerextremist.
Jan Myrdal söker sanningen, så gott han kan; och han har alltså funnit att den stora frontlinjen går mellan globalister och antiglobalister och att det har vänstern fattat betydligt sämre än delar av högern. Det här betyder att Myrdal ännu vid 90 är en viktig och fri svensk intellektuell. En av få.
Vem Alain Soral är? Det är en fransk ”nationalsocialist”… Och vet ni vad? Det ger jag för tillfället attan i: I det här fallet har Soral sakligt sett gjort en intressant och riktig iakttagelse ifråga om de intellektuella.