Myrdal, Wijk och homofobin

Homosexualitet

“7 historiska fakta om homosexualitet som du – kanske – inte kände till”; artikel i tidskriften Världens Historia 11 augusti 2015 av Emrah Sütcü

Jag är ingen expert och alltså inte inläst på litteratur och forskning omkring homosexualitet eller modern så kallad queerteori. Så när jag yttrar mig i detta numera brännheta ämne riskerar jag att trampa i klaveret. Jag tar risken.

Jag har trots allt, som de flesta andra, en socialt, kulturellt och erfarenhetsmässigt betingad uppfattning om till exempel homosexualitet och dess orsaker. Inriktning eller läggning är nyckelord i det här sammanhanget. Läggning ses då som mer biologistyrning och inriktning som en mer socialt och kulturellt betingad styrning. Det synes mig som en utlöpare från den klassiska diskursen om arv och/eller miljö och laddningen och oklarheterna verkar vara av liknande slag som de om vissa så kallade bokstavsdiagnoser.

Forskningsläget
En titt på Wikipedia ger åtminstone en vink om det så kallade forskningsläget, alltså om hur många som är (anser sig vara) homosexuella samt om vad som kan vara orsaken till homosexualitet. 1996 gjorde Folkhälsoinstitutet tillsammans med RFSU undersökningen Sex i Sverige, där individer mellan 18 och 74 fick svara på enkätfrågor om sin sexualitet. 2,5% hade haft sexuella kontakter med personer av samma kön (samma för kvinnor och män). Ca 0,5% av männen, och knappt 0,5% av kvinnorna hade enbart haft sexuella kontakter med personer av samma kön. I Wikipedia framhålls också de stora definitionsproblemen, svårigheterna att få relevanta svar i undersökningar och tolkningsproblem beroende på vilken utgångspunkt frågeställaren har. Så det blir lätt mycket “tyckande”.

Nå, det framgår trots allt att forskningsläget om dessa ting är oklart. Teorier om dominans för genetiska ärftlighetsfaktorer och dominans för sociala (kulturella) påverkansfaktorer och kombinationer av genetiska och sociala (kulturella) förekommer. Men någon samstämmighet om vad som är dominant verkar inte finnas.

Att människors sexuella läggning/– inriktning är starkt präglande för livet är självklart. Att det går att leva ett fullgott liv som homosexuell är också klart. Att det därför är viktigt att radera ut samhälleliga sjukdomsstämplar, anomalistämplar, avvikandestämplar, skamstämplar etc är förstås också nödvändigt i ett jämlikt samhälle.

Stora olikheter
Människor är mycket olika i sin sexuella lust och aktivitetsgrad. En del verkar helt styrda av sexdrift i allt de gör, vilket till och med kan leda in i så kallat sexmissbruk. De flesta har sitt sexliv som en lagom kontrollerad nisch av livet att plockas fram vid lämpliga tillfällen. Några är faktiskt a-sexuella och bryr sig inte om sex över huvud taget. Jan Myrdal till exempel brukar säga att hans två stora inspirationskällor och drivkrafter är könet och arbetet. På mig låter det minst sagt förenklat. Men kort sagt, människors sexliv är mycket olika och borde liksom religionen ses som en privatsak. Men jag vet, den tiden är förbi, och det är förmodligen bra det med, med tanke på alla övergrepp som förr kunde försiggå i de mörka hörnen, där de svaga förstås alltid blev offren.

Och! sexualiteten har i vår tid blivit en lysande affärsidé, som exploateras hejdlöst, med en medial pornografiexplosion, ungdomskult, kroppsfixering med anorexi- och sexövergrepp i sitt släptåg. Så ser jag det.

Det blev en lång inledning.

Sapmi sisters och Erik Wijk
Anledningen till att jag tar upp frågan är förstås uppståndelsen runt Jan Myrdals påstådda homofobi. Men jag skriver inte för att stå upp som en Jan Myrdals lydiga tennsoldat, utan främst för att i någon mån reda ut mina egna – möjligen hopplöst otidsenliga – tankar på det här området.

Sapmi sisters tackade nej till Robespierrepriset för att de inte ville ha ett pris från homofoben Jan Myrdal. Erik Wijk skrev en artikel i Aftonbladet 2016-04-21 som försvarar deras ståndpunkt, att Jan Myrdal är homofob.

Jag menar att Erik Wijk går för långt och stämplar. Många har redan påpekat att Sapmi sisters går på mycket känsla och inte verkar särskilt insatta i frågans mer teoretiska aspekter. Men Erik Wijk försöker däremot på Myrdalvis att gå till läggen (några källor från 1920-talet som JM bland annat hänvisat till) och finner dem hopplöst föråldrade. Det kan man förstås tycka. Alla utgick på den tiden från att homosexualitet var en mer eller mindre sjuklig eller i alla fall en pervers avvikelse.

Men frågan är om det finns så mycket nytt idag att luta sig mot i kärnfrågorna. Enligt Wikipedia verkar det inte så. Det borde därför gå att resonera om saken åtminstone med ett stänk av tolerans mot oliktolkande. Men här går idag i stället en järnridå.

Erik Wijk skriver att Jan Myrdals homofobi har “två huvudsakliga orsaker. Dels är det väl en generations- och machofråga.” Det håller jag med honom om. Yngre människor orienterar sig på det här fältet efter det rådande klimatet och lär sig snabbt hur dessa ting bör uttryckas och framför allt hur man inte bör säga, medan äldre ofta har en fastare rotad ståndpunkt. Och machogubbsnack är lika dumt idag som någonsin tidigare och fortfarande plågsamt vanligt.

Vad jag särskilt vänder mig mot i Erik Wijks artikel är passagen där Jan Myrdal ses som “hopplöst otidsenlig”. Sakinnehållet bakom orden verkar inte riktigt intressera Erik Wijk här. Erik Wijk påstår att Jan Myrdal “med sitt förakt delar en folklig uppfattning. Han tror att han befäster sin folklighet. Samma tänk som grundar hans förståelse för svensk eller fransk nyfascism. Folket kan inte ha fel (om det så bara utgör 10–25 procent, resten ofolkliga!)”.

Vadå förakt? frågar jag då. Jag ser inte detta förakt. Jag hör visserligen hans gammaldags och ibland mästrande predikantton, visst gör jag det. Men föraktet för homosexuella uppfattar jag inte. Och dragningen mot, eller kopplingen till “hans förståelse för svensk eller fransk nyfascism” är riktigt osmaklig.

Erik Wijks artikel lärde mig också en sak om hur teoretiskt krånglig den här debatten är. Begreppet “heteronormativ” är (enligt Wikipedia) en beteckning på ett samhälle med en så kallad “tvåkönsnorm”, alltså ett samhälle där varianter (homosexualitet t ex) ses som icke existerande (i alla fall starkt oönskade). Med en sådan tolkning blir man förstås “homofob” om man säger att man själv är “heteronormativ”. Det blir då rent teoretiskt som Erik Wijk skriver, att när Myrdal “i Svenska Dagbladet (23 okt 2007) avvisade homofobin men medgav att han var ‘heteronormativ'” så trampade han i klaveret. Alltså, han “bekände sig” själv som försvarare av ett intolerant samhälle med en “tvåkönsnorm”. Men det hade jag nog också kunnat göra innan jag läste på om det här idag.

Är det här då ett bevis för att Jan Myrdal är homofob? Jag tycker inte det. Han har väl uttryckt sig väl tillspetsat ibland och ibland snubblat på någon formulering. Men att stämpla honom som homofob sammanhängande med en vurm för svensk och fransk nyfascism är ett grovt påhopp.

PS. Detta skrevs innan Jan Myrdal svarat Erik Wijk i Aftonbladet 2016-04-25.

... är läst 415 gånger!

  12 kommentarer for “Myrdal, Wijk och homofobin

  1. Tom Sahlén skriver:

    Anmärkningsvärt är också Wijks påstående att Jan Myrdal skulle hysa sympati för svensk och fransk nyfascism. Det finns inget stöd för detta i Jans skriverier. Det finns däremot i hans skriverier en underliggande och ofta demonstrerad övertygelse om att det är intresset som styr: arbete och välfärd för dem som lever av sitt arbete, profiten för dem som lever av sitt kapital. Och eftersom nyfascisterna tydligare än andra uppträder till försvar för dessa intressen medan vänstern går i arrangerade prideparader går det som det går. Om detta kunde man diskutera.

  2. Anders Persson skriver:

    Wijk skriver “att vi i varje stund och i varje ställningstagande måste påminna oss om att människor är lika mycket värda.”

    Men detta är inte sant. Var de miljoner människor i naziockuperade Europa bigotter som inte betraktade Wehrmachts, SS:s och Gestapos män som lika mycket värda som deras egna motståndsmän?

    Om Wijk gjort militärtjänst fick han lära sig att döda fiender, inte människor i största allmänhet. Eller var det fel av Sverige, eller något annat land, att överhuvudtaget ha ett militärt försvar?

    Han skriver vidare “att vi hela tiden måste bekämpa förtryck och orättvisor, diskriminering och hierarkier.” Tomt prat igen. De kriminella anser att vi förtrycker dem genom att bura in dem, affärsmännen anser att vi har orättvist höga skatter för kapitalvinster, bankirer anser att diskriminerar dem genom att inte ge dem samma friheter som i vissa andra länder och de som förordar ett anarkistiskt samfund anser att vi har hierarkier runt om i varenda demokratisk förening.

    Wijk tillskriver Myrdal uppfattningen att “folket kan inte ha fel (om det så bara utgör 10–25 procent, resten ofolkliga!). Men när Myrdal tror att han sällat sig till en folklig majoritet har han i själva verket gjort sig omöjlig för alla de människor som tar jämlikhet och jämställdhet på verkligt allvar.”

    Wijk borde, om han ville leva upp till förväntningarna på sig själv att “ta jämlikhet och jämställdhet på verkligt allvar” börja med att lära sig föra en anständig och saklig debatt med en meningsmotståndare! Det gör han inte när han, som Knut Lindelöf påpekade, rent demagogiskt drar in Myrdals kommentarer om “svensk eller fransk nyfascism”.

    Till sist vill jag peka på att enda gången i denna debatt som vi påmints om att (hetro)sexualiteten finns på grund av människans reproduktion var i Jan Myrdals svar i AB.

  3. Mikael Svensson skriver:

    Här är en intressant aspekt – du efterlyste ju forskning.

  4. Jan Wiklund skriver:

    Det tråkiga är bara att företrädare för en massa olika minoriteter mest ägnar sig åt att framhäva sig själva istället för att slå sig ihop. Vilket gör att dom tar ut varandra och får slåss om en ständigt minskande pott. När man istället kunde göra så här. Eller ännu hellre, uppfinna en gemensam identitet att slåss för.

  5. Anders Persson skriver:

    Jan W!
    I ditt exempel från gruvstrejkens Storbritannien 1984 fanns en sådan “gemensam identitet” nämligen klassolidariteten, vilken enligt min mening var överordnad många andra, om inte alla andra “identiteter”. De homosexuella som stödde arbetarna i deras gruvstrejk, borde givetvis göra detta, likaväl som de homosexuella som – i linje med de konservativa – ansåg att strejken konserverade föråldrade produktionssätt, borde givetvis motarbeta den.

    Att gruvarbetare och homosexuella 1984 båda var, eller kände sig, eftersatta var i och för sig ingen anledning till att de borde “finna en gemensam identitet”. Det är i slutändan en fråga om hur man definierar “huvudmotsättningen”.

  6. Torgny Forsberg skriver:

    Det finns en pseudo-vänster som representerar välbärgade delar av medelklassen som driver olika former av identitetspolitik. De driver frågor om sexuell läggning och kön mm i huvudsak för att främja befordringsgång och karriär i sina jobb. I detta privilegierade skikt finns även orättvisor och ojämnt fördelat välstånd och då höjs krav på kvotering m m.

    Men den kampen de människorna för har inget att göra med kampen för arbetarklassen. Tag till exempel gästarbetare som arbetar utan kollektivavtal som slår ut den inhemska arbetaren. Denna motsättning som då uppstår – exploateras av SD – måste sann vänster ta tag i och bygga allians mellan gästarbetarna och inhemska arbetare.

    Sådana frågor och annat intresserar ej pseudo-vänster.

  7. Jan Wiklund skriver:

    Anders P!
    Just det! Det var det jag ville framhäva. Insikten om att när var och en slåss för sin egen lilla grupp minskar utrymmet, medan det ökar om man kan alliera sig.

  8. Knut Lindelöf skriver:

    Erik Wijks “sätter punkt” i AB idag (Gammelvänstern skyller på bögarna):
    Jag blir riktigt modfälld av detta. Erik Wijk är noggrann, tolerant och ärlig. Det framgår tydligt i hans välskrivna och viktiga böcker. Men detta inlägg präglas inte (i mina ögon) av dessa goda egenskaper. Han svänger till något som ska tillfredsställa hans egna vänstervänner (och stämpla ut “gammelvänstern”). Han psykologiserar och beskyller Myrdal (men då även mig och många andra) för paranoia (bögskräck). Det är djävligt illa.

    Den forskningsrapport han hänvisar till, som ska visa att gammelvänstern är rädda för smitta, finns inte tillgänglig. En artikel som länkats ovan av Mikael Svensson är däremot intressant. Där resoneras om ärftlighet för homosexualitet, sökandet efter The Gay Gene. Den erkänner det sökande förhållnningssättet, och kommer fram till att “mycket talar för att…”, men slår alltså inte fast som Erik Wijk gör.

    Att det skulle finnas en “amerikansk (västerländsk) propagandakomponent” i hbtq-rörelsens starka expansion de senaste åren må väl ändå kunna få diskuteras. Liknande fenomen har setts förr i historien. Detta borde kunna hållas isär från att respekt för olika sexuella minoriteter ska vara grundläggande i jämlika samhällen.

    Det är några reflektioner direkt efter första läsningen.

    Tillägg kl. 10:15
    Jag föredrar faktiskt att inte bry mig om vad som dominerar i komplexet av orsaken till homosexualitet. Det räcker att utgå ifrån att det är komplicerat och manifest och inget som kan eller bör påverkas på ett individuellt plan. Men om man – som hbtq-rörelsen tycks göra – tänker sig att det finns en “Gay Gene” uppstår genast nya problem. Inser man inte detta? Det öppnar ju för rasistisk diskriminering i intoleranta (fascistiska) samhällen?

  9. Björn Nilsson skriver:

    Är det en tillfällighet att det blev ett dj-a liv om homofobi i Ryssland strax innan senaste vinterolympiaden, medan motsvarande stämningar i Israel eller Saudiarabien glids förbi ganska lätt? Är det en slump, eller finns det krafter som styr åt vilket håll kritik riktas och vilka som skonas?

  10. Torgny Forsberg skriver:

    Erik Wijk skriver:
    ”Han förtydligar gammelvänsterns oförmåga att ta till sig feminismens, antirasismens och hbtq -rörelsens rön och landvinningar. I stället för att i alla lägen stå upp för jämlikhet och mot allt slags förtryck blir gammelvänstern osäker och fientlig mot allt det nya (nåja) och alla de nya (hm). Då måste det till antingen-eller-blockeringar och fantasier om att de nya och fördjupande synsätten i själva verket vill distrahera och förstöra”.

    Denna pseudo-vänster driver ofta sin feminism med att det saknas kvinnor i bolagsstyrelser, på Universiteten som föreläsare mm. Antirasism med att det skall vara mer Afroamerikaner i ledande positioner på företag och universitet och lika så med hbtq-rörelsens krav att personlig sexuell läggning skall ligga till grund för anställning och befordran. Dessa krav syftar till att säkra en mer tillfredsställande fördelning av rikedomar bland de mest förmögna skikten i samhället.

    Visst har Erik Wijk rätt att denna pseudo-vänster (som jag räknar Erik till) har inget gemensamt med ”gammelvänstern” som har sina rötter hos Marx, Engels, Lenin, Trotskij, Kautsky, Luxemburg, Liebknecht, Mehring. Jag vill också nu lägga till Jan Myrdal.

  11. Leif Strandberg skriver:

    Ja, om det här är den nya vänstern så är jag gärna gammelvänster. Synd på Wijk som skriver så bra böcker.

    (Jodå, jag vet vem intervjuaren på klippet är)

  12. Christer Lundgren skriver:

    Paradoxalt är att Erik Wijks generalangrepp mot Myrdal kommer efter att Sapmi Sisters med Myrdals instämmande hedrats med Robespierrepriset just för sin kamp för minoriteters rättigheter. Det hade kunnat vara en öppning till enighet och dialog. Uppenbarligen finns det krafter som föredrar splittring och strid – och kamp mot “gammelvänstern”. Mycket beklagligt att Erik Wijk hamnat där.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.