Myten om de “sanningssökande” journalisterna

Charles-Philipon-

Charles Philipon; Han själv som La Caricature i Triboulets narrdräkt skjuter sina pilar in i den livshotande statshydrans många motbjudande huvuden. Bilden från Sarirarkivet

Den 30 januari hade UNTs Håkan Holmberg ett intressant ledarstick.

Vad man omedelbart kan vända sig emot är slutklämmen där “propaganda” likställs med “desinformation”. Holmberg förbiser att den mest effektiva propagandan är Sanningen, något som både BBC och Goebbels var eniga om under 2:a världskriget. Om något kallas för “rysk propaganda” innebär inte det inte nödvändigtvis att det är “desinformation”, bara att det kan vara en sanning som vissa i Ryssland anser tjänar deras intressen.

anders-persson

Anders Persson

Ingen skyldighet vara objektiv
Det andra man kan invända är att varken UNT eller något annat medium i privat ägo har någon som helst skyldighet att vara “objektiv”. Tryckfrihetsförordningen tillåter dem att skriva i stort vad som helst. Annat är det för statliga medier, och det är här problemen i Polen och Ungern kommer i fokus.

Men privatägda UNT, DN, SvD eller AB får vara hur vinklade som helst. Vad som möjligen avhåller dem från det är deras egna bedömningar av vad som är taktiskt för att inte förlora läsarnas förtroende.

Journalisterna hävdar ofta att de är ute för att “avslöja makthavarna” m m. Detta är hyckleri. De skriver i princip vad ägarna vill att de ska skriva, och så ska det vara. I ett privat företag bestämmer ägarna. Om dessa sedan inte gillar ett visst reportage kan de dock välja att hålla tyst om ett ingripande skulle få negativa konsekvenser.

Det är helt förståeligt att liberala tidningar blåser upp en historia med ett klantigt kommunalråd S än en dito L, M eller C.

Detta är ingen kritik. När jag har varit ute och rest och läst privata, garanterat stock-konservativa tidningar har det lagt till en extra dimension att veta att det är så här som denna politiska riktning tycker. En av mina brittiska favorittidningar är Daily Telegraph, följt av Daily Express.

I praktiken likriktad press
“Problemet” i Sverige är att cirka 80% av tidningarna är mer eller mindre “liberala”. Det är ett “problem” i så måtto att de ger liberala idéer och vinklingar en oproportionerligt stort räckvidd och genomslagskraft. Detta är dock inte de liberala tidningarnas fel, felet ligger i första hand hos de andra politiska riktningarna, i synnerhet de vänsterut, som inte kunnat bibehålla en fungerande publicistisk verksamhet.

Nu kan dessa – och andra – politiska riktningar som inte klarar av att driva en dagstidning istället använda “Nätet”.

Nätet som demokratiskt forum
Men när dessa avvikande uppfattningarna går ut på Nätet, visar sig plötsligt de totalitära tendenserna hos vissa “liberaler”. De icke-liberala sajterna får på f-n och beskylls för osaklighet, propaganda, att gå främmande makts intressen o s v. Att skriva nedlåtande om kulturer stämplas som “förkastlig rasism”, om andra som “saklig kritik”. Ty “Rikslikaren” för vad som är sant och omdömesgillt är ju vad de 80% liberala tidningarna skriver.*) Ty de är ju “objektiva”.

Och här ser vi faran med att omhulda myten om de sanningssökande och sanningsälskande journalisterna: ty om det förhöll sig så, så skulle ju faktiskt UNT, DN, SvD osv vara allt vi behövde för att hålla oss underrättade om vad som sker i riket och i världen.


*) Om de icke-liberala sajterna skriver rent rasistiska eller andra texter som skulle varit klart olagliga i vanliga medier, förtjänar de självfallet all den kritik de får. Men om de publicerar fakta som är eller anses vara “inkorrekta” men inte strider emot lagstiftningen så bör de bemötas sakligt.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  1 kommentar for “Myten om de “sanningssökande” journalisterna

  1. Bengt Svensson
    2016-02-07 kl. 20:34

    Jag slog upp Dagens Nyheter på nätet för att få veta hur de översatte Iowa “caucus” till svenska (“nomineringsval”). Snubblade då på en “analys” av kriget i Syrien med anledning av att “två anonyma västliga underrättelsekällor” hade sagt (=spritt rykten som förhoppningsvis skulle gagna den egna sidan) något om Putin och chefen för den militära underrättelsetjänsten.

    Sedan följde analysen, som utgick från att ryktena var verifierad sanning. Inte en antydan till kritiskt tänkande!

    The “Iowa caucus” är i sig en hysteriskt upphausad icke-händelse. Delstaten har 3,1 miljoner invånare och en lagstadgad (fackföreningar finns knappast) minimilön på 7,25 dollar i timmen.

    Caucusarna är alltså partimöten, där folk som är registrerade som demokrater, resp republikaner kan delta och bestämma t ex hur många delegater som ska stödja de olika potentiella presidentkandidaterna. Måste du jobba skift den kvällen eller vara hemma och passa barnen, kan du inte delta. Är du journalist, lärare, präst eller tillhör annat yrke med offentlig exponering, vill du antagligen inte delta, eftersom man röstar med handuppräckning och rent fysiskt samlas i Bernie-hörnet eller Hillary-hörnet för att räknas. Republikanerna har till skillnad från demokraterna hemliga val i slutändan.

    Man utser alltså delegater som ska utse delegater som ska utse presidentkandidat.
    Av Iowas 3,1 miljoner invånare röstade ca 50000 republikaner för Ted Cruz och ca 75000 demokrater vardera för Clinton och Sanders. 

    Är detta en viktig händelse, som motiverar valvaka på Sveriges Radio?

    Bush d ä vann presidentvalet 1988. I Iowa blev han trea, slagen av Bob Doyle och teleevangelisten Pat Robertson.

    2008 blev John McCain presidentkanditer för (R). I Iowa fick han (liksom Fred Thompson) 13%. Mike – världen skapades för 6000 år sedan på sex dagar – Huckaby vann med 34%.

    1992 blev Bill Clinton president. I Iowa vann Tom Harkin med 74%. “Vet ej” (“Uncommitted”) fick 10%, Paul Tsongas 4% och Bill Clinton 3%.

    2012 blev Mitt Romney p-kandidat (R). I Iowa dött lopp med Rick – bögar är som djur – Santorum, vilken sedan sjönk som en sten … o s v.

    Valdeltagandet har ibland varit under 10% men på sista tiden över.

    Liberalismen har blivit alltmer totalitär. För 500 år sedan skickade kyrkan missionärer att omvända hedningarna och rädda dem från “avgudar”, eftersom påven visste vad som var bäst för dem. Numera skickar liberalerna ut stridsflygplan och drönare på “missions” för att rädda libyer, syrier, irakier etc från en “diktator”.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.