Nä, Lavrov är ingen Molotov

Alla försök att jämställa dagens Ryssland med gamla Sovjetunionen haltar betänkligt. Så t ex verkar utrikespolitiken skötas betydligt mera professionellt idag. Anders Persson jagar myterna och försöker problematisera bilden av Stalin.

Ryssland utrikesminister idag, Sergey Lavrov är inte som Vjatjeslav Molotov (Sovjetunionens utrikesminister 1939-49 och 1953-56).

Ett av mina intellektuella vattenhål här i Uppsala är antikvariatet “Röda Rummet”. I dess ständiga “reor” i bananlådor utanför affären kan man göra fynd för en tia. För några veckor sedan hittade jag för detta fördelaktiga pris Arvid Fredborgs bok från 1948 Tredje gången – Öst mot väst efter det andra världskriget.

Arvid Fredborg (1915-96) har blivit mest känd för sin antinazistiska bok Bakom stålvallen från 1943. Den bidrog stort till att påskynda det svenska avståndstagandet från Nazityskland. Den skapade stor polemik när den återutgavs 1995 med förord av Jan Myrdal. Polemiken verkar ha uppstått genom en oförmåga hos en del debattörer att skilja på huvudsak och bisak.

“Konstruktiv kritik”
Fredborg var när han skrev Tredje gången… en aktad medarbetare på Svenska Dagbladet och boken är skriven av en gediget borgerlig icke-kommunist – men inte “militant anti-kommunist”. Ty det som är så befriande i boken av avsaknaden av demonisering av fienden. Tvärtom försöker Fredborg hela tiden förstå kommunisterna, Sovjetunionen och dess ledning*. Det leder till att han inte så sällan kritiserar Sovjetunionen konstruktivt från “vänster”, d v s han för resonemang av typen “om nu Sovjetunionen ville X varför gjorde de då Y och inte Z?”

Fredborg återkommer ofta till hur det sovjetiska diplomatiska agerandet är inkonsistent, motsägelsefullt och ensidigt. Fredborg fick en känsla av att politiken bestämdes av “13 män i Kreml” som inte bara var offer för önsketänkande, utan också avskurna från information utifrån. Han misstänkte – kanske med rätta – att Sovjetledarna helt enkelt inte trodde på den information de fick av sina spioner, såvida denna information inte stämde med deras förutfattade meningar.

Den samarbetsvillige Stalin
Ett stort mysterium var Josef Stalin själv, inte bara för Fredborg, utan för alla – fiende som vän – som sökte skaffa sig en bild av vad Sovjetunionen ville. Under 1946-47 gav Stalin en lång rad intervjuer till framstående brittiska och amerikanska tidningsmän och politiker. Den 22 mars 1946 till Eddie Gilmore från Associated Press, 24 september 1946 till Alexander Werth från Sunday Times, 28 oktober med United Press Hugh Baillie vid årsskiftet 1946-47 med Elliot Roosevelt (son till de förre presidenten) och den 3 maj 1947 med förre guvernören i Minnesota Harold Stassen. En kort tid därefter hade Stalin en kort brevväxling med den framträdande demokraten och presidentkandidaten Henry Wallace.

Alla intervjuerna mottogs väl i den västerländska opinionen, såväl bland politiker som kommentatorer. Stalin uttryckte hopp om fredliga relationer, gott samarbete osv osv.

“Vem är det som styr i Sovjet?”
Men vad politikerna i väst inte blev kloka över, och här måste man ge dem rätt, var att Stalins uttalanden ofta gick stick i stäv med vad som sades från andra håll i Kreml, och framför allt, vad som gjordes av ledande Sovjetpolitiker och Öststatskommunister. Följande bedömningen av SvD:s Amerikakorrespondent kunde t ex läsas måndagen 5 maj 1947 efter intervjun med Stassen:

Några senatorer och kongressmän [i Washington] såg visserligen ett hoppfullt tecken i Stalins ord om möjligheterna för världens två största makter att samarbeta på olika områden, men det överväldigande flertalets reaktion kan sammanfattas i den sarkastiska fråga, som en senator framställde på söndagen: “Varför ger inte Stalin sin representant vid Förenta Nationerna Andrei Gromyko order att handla som han själv predikar?” […] New York Times påpekar, att Stassens intervju avslöjar samma klyfta mellan Stalins ord och Rysslands handlingar, som varit skönjbar i tidigare intervjuer, och tidningen undrar, om Stalin menar vad han säger och i så fall vem det är som styr Sovjet utan att ta hänsyn till premiärministerns ord.

Inte bara amerikanska politiker var brydda, utan också europeiska – oberoende av deras inställning till Sovjetunionen och världskommunismen. Det har också präglat historieskrivningen in i våra dagar. Ingen av dessa intervjuer finns omnämnda ens i förbigående i t ex Simon Sebag Montefiores mer än 700-sidiga bok om Stalin.

Andra amerikanska historiker har tagit det paradoxala greppet att – emot allt “sunt förnuft och beprövad erfarenhet” – anta att Stalin i stort sett var borta från alla viktiga beslut.

Stalins gammal och trött?
Enligt somliga källor hade kriget tagit hårt på Stalins hälsa och det gick till och med rykten 1946 om att han fått slaganfall. Hursomhelst, det var bara en tidsfråga innan han skulle vara borta. Därför var det naturligt att yngre krafter, Zdanov, Tito, Mao, Molotov m fl såg sig representera en mer “modern” syn än “den gamle”.

Europeiska kommunister vördade efter 1945 Stalin, men beundrade den “unge” och mer “revolutionäre” Tito.

Intervjuerna med Stalin i västerländsk press tolkades av samtidens kommunister – också i Sverige – som att han antingen bedrev ett skickligt dubbelspel eller helt enkelt blivit “ålderstigen” och förlorat sin revolutionära glöd.

En av de amerikanska historiker som ingick i den så kallade “revisionistiska skolan”, som ville ställa Stalin lite åt sidan, var William O. McCagg. Hans Stalin Embattled 1943-1948** från 1980 har givit upphov till en hel del debatt, se t ex detta korta utdrag. Jag läste boken för 30 år sedan och har glömt bort detaljerna. Men den efterlämnade färre frågetecken är den gängse historieskrivningen (både till höger och vänster) att Stalin bestämde allt.

Stalin – pensionär 1946?
Så låt oss leka med tanken att 1946, när Stalin är 67, låter han sig pensioneras för att tillbringa resten av sitt liv på en datja utanför Moskva läsande böcker, låta sig intervjuas av västerländska journalister medan han förbereder sitt “chef-d’œuvre” (huvudverk), Marximen och linguistiken.

Är detta ett foto av pensionären Josef Stalin i sin datja någon gång i slutet av 1940-talet, medan hans yngre partikamrater stred om olika linjer för Sovjetunionens utrikespolitik och den världskommunistiska rörelsens kurs?

Fredborg gick inte så långt att han eliminerade Stalin ur ekvationerna. Men hans slutsats var ändå ganska kontroversiell. Han menade att sovjetledningen agerade “opsykologiskt” och “otaktiskt” och därmed skapade helt onödiga problem för sig själv. Detta exemplifierar han på olika sått, bland annat med hur han ansåg att Sovjetunionen borde ha reagerat på “Marshallplanen”.

“Opsykologiskt”
Det var i början av juni 1947 som den amerikanske utrikesministern George Marshall utlovade kraftig ekonomisk hjälp till Europa, från Storbritannien i väster till Sovjetunionen i öster.

Sovjetledningen reagerade misstänksamt och lät efterhand kungöra att de inte ville delta. Samtidigt kommenderade de sina underordnade Östblocksstater (inklusive Finland) att göra detsamma. Hjälpen kom sedan alla icke-kommunistiska länder tillgodo, minus Finland och Franco-Spanien.

Samtida amerikansk karikatyr (i okänd tidning) av USA:s utrikesminister George Marshall som med en godispåse som lockar västerländska fåglar, Storbritanniens utrikesminister Bevin och Frankrikes Bidault, medan den sovjetiske Molotov säger “Njet”.

Fredborg skriver (s. 274) att “i och för sig hade ryssarna icke orätt i att Marshallplanen måste innebära en ‘inblandning’ i de europeiska staternas angelägenheter.” Men han kan inte förstå varför de drog sig ur så snabbt. Sedan skissar han hur Sovjetunionen, med lite smidigare diplomati, hade kunnat torpedera hela projektet!

Amerikanskt motstånd
Det var ingen hemlighet för den insatte tidningsläsaren, och ännu mindre för den sovjetiska ambassaden i Washington, att hela idén om amerikanska ekonomiska “gåvor” till Europa var impopulärt bland senatorer och kongressmän på Capitol Hill. Att ge pengar till en massa västeuropéer var illa nog, men att ge det till tyskar – och östeuropéer, och värst av allt: ryssar!

Ryssar var kommunister, och östeuropéerna höll på att bli det. Tyskarna skulle överhuvudtaget hållas kort och behandlas som ett lägre stående kolonialfolk (“Morgentauplanen”). Det var förresten denna nästan rasistiska anti-tyska politik från USA:s sida som 1947 höll på att driva också borgerliga västtyskar in i Sovjetunionens armar.

Hade sovjetledningen nu tackat ja till George Marshalls erbjudande och uppmuntrat alla andra europeiska stater att gå med, hade de satt den amerikanska administrationen i en mycket farlig knipa. Inte bara att motståndet hade varit enormt bland de konservativa parlamentsledamöterna – dessutom var det inte säkert att det fanns pengar!

Men nåddes “de 13 i Kreml” av denna information? Att den amerikanska eliten var splittrad? Eller var “de 13” fallna för dogmatism och önsketänkande och ville helst se fienden “som ett solitt, reaktionärt block”? Detta är ju som bekant (?) en vanlig kommunistisk vänsteravvikelse.

Mycket talar för att Marshallplanen hade kunnat gå om intet, inte på grund av stämningar i Moskva, utan av stämningar i Washington! Det hade i så fall blivit den amerikanska administrationen som då fått bära det politiska hundhuvudet.

Ombytta roller idag?
När jag läser Fredborgs “konstruktiva kritik” av den politik ledarna i Kreml drev, slår det mig hur annorlunda det är idag. Sovjetunionen hade 1947, vad gällde Marshallplanen, kunnat plockat poäng på USA:s bekostnad. Just som Ryssland gång på gång gör nu!

Ty Sergey Lavrov är inte som Vjatjeslav Molotov. Ja, rollerna verkar ombytta. Ty de som idag verkar vara styrda av “ensidighet”, “bristande psykologi” och vilseledda av “önsketänkande” är USA:s och EU:s utrikesministrar.

Detta gäller i synnerhet Sverige. Kanske kommer någon framtida Fredborg att skriva en bok där han gör klart vad t ex Margot Wallström borde ha gjort om hon verkligen ville göra Sverige till en “moralisk stormakt”.


* Detta till skillnad från SvD medarbetaren Mats Johansson som fördömer varje försök att “förstå” ryssarna. Det är, enligt honom, detsamma som att “hålla med ryssarna”. Och ändå var det MJ:s goda förmåga att “förstå” SKP-are och andra “maoister” som på 80-talet gjorde honom till en sådan skicklig rekryterare till Moderaterna.

** Det saknas en bra svensk översättning av “embattled”. Det bör nog inte översättas med “omstridd” utan något i stil med “på alla kanter omgiven av stridande parter”.

  1 kommentar for “Nä, Lavrov är ingen Molotov

  1. Sven-Eric Holmström
    2017-01-13 kl. 22:41

    Stalin var aldrig någon diktator i så måtto att han var allsmäktig och en vars ord var lag. Han var lyhörd inför andras åsikter och hade inga problem att ändra uppfattning om någon kunde övertyga honom.

    Molotov var känd för att vara otroligt jobbig att förhandla med. Hitlers tolk Schmidt sa att Molotov påminde honom om hans gamle mattelärare som med sina fientliga glasögon strängt blickade ner på sin elev Hitler. Det sägs att Hitler efter det här mötet med Molotov tog det slutliga beslutet om Barbarossa-planen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.