Någon jävla ordning måste det väl ändå vara

Fick tillstånd av Birger Schlaug att publicera detta klockrena utfall av indignerad klarsyn. Publicerat på Schlaugs blogg den 9 februari.

Bild som illustrerade texten på Birger Schlaugs blogg (Är det en Lars Lerin?)

GOMORRON, DET FINNS skäl att bli förbannad. Ägarna av ett av Sveriges största elnät tänker minska sina basinvesteringar med 40 procent eftersom de inte anser sig få tillräckligt stor vinst. ”Nödvändiga investeringar i elnätet uteblir”, meddelar Johan Lindhag, som är VD på Ellevio som äger elnät där 950.000 människor är uppbundna. Ellevio ägs till 50 procent av det kanadensiska jättebolaget Omers Infrastructure (f d Borealis Infrastructure Management) – bolaget äger och kontrollerar infrastruktur på flera kontinenter. Säkra pengar, det är ju monopolsituation.

Ska det inte vara nog snart? Vad i helvete har jättebolag på andra sidan Atlanten att göra med svenska elnät som de facto är monopol? Vad är det för politiker vi har i det här landet som låter grundläggande infrastruktur ägas av kommersiella vinstgivande internationella bolag vars syfte är att dra ut så stor vinst som möjligt ur verksamheten? Det ÄR sjukt. Det är marknadsfundamentalism som är grotesk.

Den globaliserade sentida marknadsliberalismen borde hållas från grundläggande infrastruktur som människor är totalt beroende av. Vi vet att det kommer att bli fler stormar när klimatförändringarna ökar, vi vet att elnäten är utsatta, vi vet att el är nödvändigt för människor, varför finns det inte en enda ledande politiker som står upp och säger att nu får det vara nog med detta fundamentalistiska marknadsgyckel? Bolagisering med vinstuttag som mål har inte i vissa verksamheter att göra – vissa verksamheter skall bara ha ett enda mål: bäst för medborgarna.

Vi får höra hur den ena politikerna efter den andra lovar ut ytterligare miljarder till militären – målet är att åtta procent av statens utgifter skall gå till militären! – för att förhindra ryssar att komma och ta oss… Av vilken anledning de skulle göra det framgår inte – och förresten är det ju fullständigt larvigt att ge sken av att två bataljoner, vilket nu är målet, eller fyra bataljoner, kulle kunna stoppa ett militärt angrepp från Ryssland. Vi har problem här och nu. Elnäten behöver säkras – medan JAS-planen flyger omkring kan vi inte ens se till att el fungerar i Roslagen på kanske ytterligare två veckor!

Vi har krackelerande avloppssystem i landet vars upprustning skulle påbörjats för länge sedan och som kostar många miljarder – men istället har man beställt fler JAS-plan. Vi har en sårbarhet när det gäller penningförsörjning som är extrem – men det ska vi inte låtsas om. Vi har sjukvård som går på knäna på många ställen, skolor som behöver rustas upp, tågbanor som är erbarmliga, saknar flyg för bekämpning av bränder, vi har myndigheter som snart sagt vem som helst med lite lust kan hacka sig in i på grund av eftersläpande datasäkerhet, vi har en sårbarhet vad gäller livsmedelsförsörjning som är grotesk – men vad är det man pratar om? Hot från Ryssland! Hotet mot vår säkerhet och vår demokrati finns här inne i vårt eget land, de ekonomiska och sociala klyftorna ökar, landsbygdsbefolkning blir allt mer frustrerad över löften som aldrig infrias (just nu dras till och med in på pengar till viltstängsel trots att det pratas om att ge landsbygden växtkraft och förståelsen för varg skall öka).

Ursäkta mig, men politiken är sjuk. Hur gröna ledande politiker kan sitta tysta när militären skriker efter mer pengar medan sårbarheten och civilsamhällets basstrukturer krackelerar fattar jag inte. Fundera på skälen varför vi bildade det gröna partiet! Var det för att bli lealösa skuggor som teg av rädsla för att tappa statsrådsposter? Var det för att under tystnad se på när den militära upprustningen gröper ur statens budget i samma takt som civilsamhället grundläggande funktioner krackelerar under pinsam tystnad? Sanningen är den att det räcker med en tredagars utbildning för att skaffa sig tillräcklig kompetens för att slå ut elnät, datakommunikation, penningförmedling, mobilnät och förgifta dricksvatten för miljoner människor. Det är där hoten finns, det är där sårbarheten är så enorm när komplexiteten ständigt ökar. Ta tag i det, skit i ryssen, satsa pengarna där de säkrar vår demokrati.

Och ta tillbaka makten över infrastrukturen, sluta leka marknad med vår överlevnad. Och be hövligt ägarna av Omers Infrastructure att dra åt fanders.

Vänligen, Birger (Schlaug)

... är läst 787 gånger!

  8 kommentarer for “Någon jävla ordning måste det väl ändå vara

  1. Bertil Carlman skriver:

    Som gammal lärare känns det ibland konstigt. Man är ju så van vid att känna sig tvungen att förklara. Birger Schlaugs artikel visar tydligt att den råa verkligheten allt oftare förklarar sig själv. Kommer jag att tvingas dö med känslan av att vara obsolet (föråldrad, ur bruk, urmodig, omodern, obruklig, förlegad, antik, mossig, gammalmodig, mossbelupen, ute, utdaterad)?

  2. Leif Stålhammer skriver:

    En Ygeman skulle säkert göra den bedömningen. Ryck upp dig! Schlaugen har ju rätt! Man blir inspirerad när man läser honom. Walt Disney, vår tids stora uttolkare av livet har givit den korrekta bilden av vårt läge. Kalle sittande på fel sida av sågen i trädet.

  3. Jan Arvid Götesson skriver:

    Jag kan inte begripa många vänstermänniskors fixering vid militärutgifter. Eftersom militärutgifterna är små jämfört med andra utgifter har de ingen avgörande betydelse för hur samhället i stort sköts. Vare sig militärutgifterna vore en halv procent eller tre procent av bruttonationalprodukten så avgörs samhällets tillstånd inom energi, sjukvård, infrastruktur med mera av vad vi gör med alla resurser som inte läggs på försvaret.

    Detta eviga enfaldiga snack om att JAS eller kustkorvetter eller något annat är viktigt i diskussion om samhällets utveckling i stora drag är lika enfaldigt som att bistånd eller godiskonsumtion skulle ha stor betydelse som hinder för bättre skolor eller andra önskvärda saker.

    Jag skrev fel ovan när jag skrev ”Jag kan inte begripa…”. Jag vet ju svaret. Birger Schlaug med flera räknar inte. Såna där siffror, ni vet.

  4. Bengt Svensson skriver:

    Jag kände mig manad att titta lite på USA:s militärbudget. År 2021 hade staten, ”the federal government”, inkomster på 4,05 biljoner dollar och utgifter på 6,82 biljoner. Av de 4,05 biljonerna var 1,485 biljoner s k ”discretionary spending”, d v s förhandlingsbar. Resten, 63%, går till pensioner m m, som sedan länge lagstiftats. Av de 1,485 biljonerna gick 636 miljarder eller 43% till försvarsdepartementet. Men räknar man in krigen i Mellanöstern (”war on terror”), medicinska och sociala utgifter för krigsveteraner (Department of Veterans Affairs), Homeland Security m m, så är militärutgifterna 989 miljarder dollar eller 67% av den årsbudget som regeringen lade fram.

    USA:s BNP var i september 2021 5,9 biljoner dollar på kvartalsbasis, d v s 23,5 biljoner per år. Militärbudgeten skulle då ligga mellan 2,7% och 4,2%, beroende på hur man räknar.

    Militärbudgeten klubbas rutinmässigt igenom med råge av båda partierna, medan Bidens ”Build Back Better” civila infrastrukturkrav (att betala ut över minst fyra år), på 1,7 biljoner och fallande nu verkar helt död. Så i valet mellan en modern järnväg mellan San Francisco och Los Angeles eller nya hangarfartyg, så väljer USA det senare.

    Hur ser de svenska siffrorna ut?

  5. Jan Arvid Götesson skriver:

    Bengt S!
    Helt riktigt! Några suveräna stater lägger verkligen strategiskt stora belopp på militära utgifter, både absolut och relativt.

    Men i Sverige är de viktiga frågorna vilka lagar vi har, vilken ekonomi vi har, vilket samhälle vi har, kort sagt vad vi vill göra med och för varandra, naturen och kulturen.

    Militär verksamhet är alltid marginell i Sverige. Nu, 2022, har vi en dubbelt större så kallad ekonomi i Sverige än vi hade 1980. Då skulle vi kunna göra dubbelt så många bra saker (om vi inte hade brister i samhället som gör att människor, natur och kultur far illa trots ekonomifördubblingen). De små militärutgifterna är skum på ytan av denna fördubblingskurva.

    Därför förlorar vänstermänniskor trovärdigheten när de börjar tala om ”inga kanoner, högre pensioner”. De må ha rätt om vanskötsel och konstiga privatiseringar, som Birger Schlaug har. Men när de drar in Sveriges förkrympta försvarsbudget i resonemanget, visar de att de är irrationellt och känslomässigt försvarsfientliga. Större delen av fredsvännerna vill ha både Nej till Nato och ett för litet svenskt försvar. Den ansvarsfulla positionen är denna: antingen måste Sverige vara med i en militärallians, eller måste Sverige i sitt eget område vara lika stark som de styrkor som stormakterna kan tänkas avdela mot Sverige. Sverige behöver en militärbudget på 2,5 procent av BNP, som Sveriges bästa fredsparti, Sverigedemokraterna, vill.

  6. Jan Arvid Götesson skriver:

    Jag tar tillbaka dumt ordval. Jag skrev om ”trovärdighet”. Trovärdiga kan personer vara även om de har annan åsikt än jag. Att göra ett misstag i sitt tänkande (enligt min mening) har inget med trovärdighet att göra.

  7. Bengt Svensson skriver:

    Jag är rädd att med en frikostig, okritisk budget bleve svensk militär snart en stat i staten med egna informella allianser med främmande makt. Jag tror att delar av militären är nationellt opålitlig och behöver hållas i strama tyglar.

  8. Jan Arvid Götesson skriver:

    Bengt S avråder från en ”frikostig, okritisk budget” åt försvaret.

    Folklig politisk kamp för att hindra att landet spårar ur – genom korruption, politiskt aktivistisk militärism, extrem ägandekoncentration, eller andra felutvecklingar – är alltid nödvändig, varje dag. Det är självklart att pengar icke må överlämnas okritiskt.

    ”Frikostig”, skrev BS. Historien tyder inte på att försvarsbudgetens frikostighet eller njugghet inverkar på tendenserna hos militära och civila ledare till demokratisk opålitlighet och bedrivande av egen hemlig utrikespolitik. Sverige nedrustade 1925, men det påverkade inte militärens benägenhet att planera egen politik. Norge var inte militariserat, men militärer, nationellt lika opålitliga som majoren Quisling, fanns ändå. I Sverige har vi sett mycket konstigheter under de senaste decennierna när Sverige har haft ett litet förvar. Kanske att aktivism à la Hultquist och krigsanstiftan à la Björklund blir värre med en liten budget?

    ”Hållas i strama tyglar” – en annan självklarhet.

    Felet i BS:s resonemang är enligt min mening detta: Eftersom riskerna BS påtalar med att ha en militärmakt är oundvikliga, med enligt BS skäl för njugga försvarsanslag, så skulle alla små och medelstora stater, även de alliansfria, alltid göra bäst i att ha små försvarsmakter.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.