Något om den sköna tiden och det stora kriget

La Belle Epoque – krig

Som århundrade betraktat var 1800-talet påfallande långvarigt. Det började redan 1789 med franska revolutionen och slutade med skotten i Sarajevo på tröskeln till första världskriget hela 125 år senare. Sociala omvälvningar, kolonialism och tekniska innovationer kom att prägla detta förlängda 1800-tal.

Det århundrade som gick i graven för nästan trettio år sedan – i regel benämnt 1900-talet i vår del av världen – var i gengäld ovanligt kortvarigt. Som dess inledningsfas kan vi uppfatta 1914–1918 års krig, medan slutpunkten markerades av kommunismens eller, mer exakt, leninismens kollaps och Murens fall. Demokratiska genombrott, mänskliga katastrofer och massdöd var tre av 1900-talets särmärken.

Åren före krigsutbrottet 1914 kallas ibland La belle epoque, som uttyds den ”sköna tiden” alternativt den ”vackra epoken”. Hela detta skede har vaga konturer och obestämd permanens. Den som önskar kan tolka eld-upphörsignalen efter Fransk-tyska kriget 1870–71 som periodens upptakt: med just det krigsslutet inleddes en tid av sämja och endräkt i Europa.

Men La belle epoque förknippades inte bara med evig fred. Den österrikisk-judiske författaren Stefan Zweig betecknade sina ungdomsår före 1914 som en ”trygghetens gyllene tidsålder”. Ekonomen John M Keynes mindes förkrigstiden som en era helt utan vare sig skyddstullar eller valutakontroller. En de globala sammanhangens förlovade tidsålder hade till sist inträtt. Pass och passersedlar behövdes inte längre. En fransk geograf vid namn André Siegfried färdades jorden runt på 80 dygn utan några andra identitetshandlingar än sitt privata visitkort.

Freden, tryggheten och internationaliseringen under La belle epoque kompletterades dessutom med rader av demokratiska landvinningar över större delen av Europa. Rösträttsreformer genomfördes på många håll, och det gemena folkets manliga representanter fick göra sina stämmor hörda. Emellertid var framstegen tveeggade. Demokratin i Europas metropoler förenades med ett allt djupare kolonialt förtryck i de blottställda satellitstaterna nere i söder. Man kan säga att rösträtt och imperialism på så vis kom att bekräfta och betinga varandra.

Till detta kommer att demokratins (endast tillfälliga!) segertåg banade sig väg mot en fond av kritiska nederlag för just demokratin. Under revolutionerna 1848 och 1871 hade nästan allt folkligt motstånd slagits ner med en brutalitet utan tidigare kända paralleller. Ja, behaget och skönheten under La belle epoque hade en motbjudande frånsida: rösträttsreformerna vilade på ett demokratiskt underskott av väldiga dimensioner.

Inte heller var framåtskridandet universellt och tron på framtiden allmänt omfattad under den vackra tidsåldern. Både kreti och pleti måste som alltid gräva dubbelt djupa diken, och mot stabila prisnivåer svarade ett lika gediget armod. Nöd och elände var bistra realiteter, kanske inte för folkflertalen men definitivt för betydande minoriteter. Den europeiska arbetarrörelsens främsta hjärnor misstrodde för övrigt det myckna talet om evig fred. Redan på 1890-talet varnade en åldrad Friedrich Engels för ”det kommande storkriget”, och han var långtifrån ensam.

Tyvärr fick 1905 års vise män i småstadsidyllen Karlstads frimurarloge inte spela paradrollen som den europeiska fredens vägröjare och arkitekter.

Som bekant vimlar det 75 år långa 1900-talet av näst intill ofattbara tragedier: de bägge världskrigen, massförintelsen i NSDAP:s tredje rike, Stalin-epokens terror, bomberna över Hiroshima och Nagasaki, fördrivandet av palestinierna o s v. Notabelt är att samtliga dessa katastrofer och tragedier ägde rum före 1950 under loppet av föga mer än trettio år.

Vi har goda skäl att fråga oss, om inte all denna nöd och allt detta exempellösa lidande i själva verket hade ett gemensamt ursprung … och om inte den gemensamma grunden till de nämnda händelserna i så fall var just den världsbrand som tändes i juli-augusti 1914.

Ty var det egentligen två diametralt åtskilda krig som utkämpades på 1900-talet, ett första världskrig och ett andra? Är det inte mycket rimligare att i stället tala om 1914–18 års ”stora krig” och 1939–45 års fortsättningskrig eller, ännu bättre, om det 31 år långa världskriget från 1914 till 1945? I praktiken var det nästan samma länder och stridskrafter som återfanns på respektive sida både i den inledande fasen och i slutskedet av dessa tre decennier.

Ja, nytt liv ingöts i trippelententen på 1940-talet, till två tredjedelar även i trippelalliansen.

Det ”stora kriget” ledde till Rysslands sönderfall redan i början av kraftmätningarna. Den politiska och ekonomiska upplösningen i tsarväldet utmynnade sedan i 1917 års februarirevolution, som följdes av en tids väpnad neutralitet och därefter av bolsjevikernas Oktoberrevolution. 1918 blev ett avgörande år. Då konsoliderade Lenin och hans elitstyrkor sin makt och påbörjade i realiteten uppförandet av en totalitär stat. Den systematiska terrorn kulminerade åren 1936–38 och hade sina djupaste rottrådar i just 1918 års oförsonliga politik.

Vidare är det ställt utom tvivel att Benito Mussolinis fascistiska kamp-grupper och, i ännu högre grad, Adolf Hitlers nationalsocialistiska ”arbetareparti” var produkter av det orättvisa fördraget i Versailles efter det ”stora kriget”. Ytterst var det i avtalen från Versailles, som 1939 års fortsättningskrig tog sin början.

Slående är att både Hitlers och Mussolinis beundrare till stor del var misslyckade existenser: utslagna företagare, vinddrivna intellektuella, förbittrade krigsveteraner, arbetslösa tjänstemän och massor av trasproletärer i allsköns burleska klädedräkter. När de ekonomiska kriserna bröt in med full kraft mot slutet av 1920-talet, fick alla dessa förlorare plötsligt en andra chans.

Med lika delar vedervilja, harm och tärande smärta byggdes det Hitlertyska tusenårsriket upp. Nazist-partiets ideologiskt inspirerade förakt för svaghet blev samtidigt både social norm och en samhällelig drivkraft.

Sina väsensskillnader till trots skulle de totalitära systemen i Nazityskland och Sovjetunionen ha varit helt otänkbara utan den stora människoslakten i det förra seklets inledningsskede.

I den tongivande historieforskningen är det numera en ganska så vanlig uppfattning att krigsutbrottet i Svarta veckan 1914 blev en startsignal till de kommande årtiondenas ödesmättade händelseförlopp. Kanske är det till och med så att 1900-talets genetiska koder ligger inbäddade i krigsscenarierna åren 1914–18.

Intressant är att den Rena Ondskan – för att nu använda ett belastat uttryck – är ett resultat av första världskriget, inte en orsak till detta krig. Nazism och stalinism var uteslutande onda följdfenomen och saknade ideologiska motsvarigheter av verklig betydelse under perioden 1870–1914. Snarare var för-krigstiden på många sätt idyllisk. Den präglades av utbredda illusioner och en oförställd tro på krigets terapeutiska verkan. Att vägen till framtiden och den eviga freden gick via slagfälten blev slutligen en dominerande tankefigur, inte bara hos notoriska krigshetsare eller propagandister. Det meniga folket trodde allt som oftast likadant.

Man skulle kunna säga att det unga Europas manliga befolkning drog ut i fält och grävde skyttegravar med en sång på läpparna i väntan på Äventyret med stort Ä. Kvinnor ekiperade i vitt hivade blommor över sina hjältar i de taktfast marscherande kolonnerna i den sjunkande kvällssolens glans.

Bestickande är att de antidemokratiska ideologierna under 1930- och 40-talen trodde sig vara lierade och besläktade med Vetenskapen.

Biologiskt motiverade rasuppfattningar och cyniska generaliseringar av Darwins idévärldar hade som bekant fritt spelrum hos nazist-koryféerna. På liknande sätt gjorde en perverterad marxism, torgförd som vetenskaplig socialism, anspråk på oinskränkt tolkningsföreträde i Stalins frostiga midvinter-stat. Markant teknikfixering och stålblanka drömmar om rätlinjighet och rationalitet ingår också i bilden av tidens båda totalitära huvudländer.

En av 1900-talets många förbannelser är ”de osmälta vetenskapligheternas förvandling till ideologisk rökelse”, skriver Peter Englund med en träffsäker formulering i Brev från nollpunkten (Atlantis, 1996). Med några bitar vulgärdarwinism och föregiven vetenskaplig socialism uppritades grundmönstret och angavs färdriktningen.

Krigshandlingarna 1914 orsakades definitivt inte av att en förvirrad terrorist vid namn Gavrilo Princip på högst oklara grunder sköt den österrikisk/ungerske tronföljaren och ärkehertigen Franz Ferdinand och dennes gemål till döds söndagen den 28 juni i Sarajevo. Så enkla är orsakssambanden sällan eller aldrig. För det omedelbara krigsutbrottet häftade många parter i skuld, bland dem statsledningarna i Tyskland, Österrike-Ungern, Frankrike, England och Serbien.

Våren och sommaren 1914 kännetecknades av ett osedvanligt lugn i nästan hela Europa. Så med ens sprängde jättevågen alla fördämningar.

Kriget var ett faktum.

  1 kommentar for “Något om den sköna tiden och det stora kriget

  1. Anders Persson
    2018-03-06 kl. 7:42

    Jo, i de övriga nordiska länderna, Danmark, Finland och Norge kom det demokratiska genombrottet, i meningen allmän rösträtt, under La Belle Epoque. Men i Sverige kom det först efter att den, alltid så förkättrade och förtalade, ryska revolutionen skrämt upp det svenska borgerskapet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.