Den 21 juli visades en timslång K Special-dokumentär från 2006 i SVT 2 om Jan Myrdal med anledning av att denne fyllt aktningsvärda 90 år i samma vecka. I programmet framträdde både meningsfränder och meningsmotståndare till den JM som än i dag, vilket på många sätt är imponerande, deltar i samhällsdebatten. Rätt så mycket blev följaktligen sagt om Pol Pot, Josef Stalin, Mao Zedong och rader av andra koryféer, som Myrdal under åren har stött (om än inte alltid oreserverat).
Jag är själv en av JM:s kritiker och ska i det följande pröva några angreppspunkter, som inte tillhör de allra vanligaste i hopp om att eventuella läsare ska bli medvetna om ett tydligt mönster:
Under den så kallade Vietnam-veckan 1971 hade Myrdal engagerats av FNL-gruppen i Göteborg. I sitt tal till demonstrationsdeltagarna (17 april) angrep han utan misskund den nya politiska grupperingen KFML(r), vars aktivister i JM-anförandet skälldes för provokatörer och splittrare. Ja mer än så: Myrdal antydde att (r):arna fått i uppdrag av ”Förenta Staternas imperialister”(!) att spränga hela solidaritetsrörelsen – De Förenade FNL-grupperna (DFFG) – för att därigenom försvåra eller förhindra arbetet för Vietnams folk här i Sverige.
Det var naturligtvis en utomordentligt allvarlig beskyllning. Den leddes aldrig i bevis, och mig veterligt har JM inte återvänt till ämnet.
Precis två år efter sitt framträdande i Göteborg gick Myrdal på nytt till svidande attack mot KFML(r). I en krönika publicerad i Folket i Bild/Kulturfront (nr 14/1973) dömde han ut språkbruket i Proletären – (r):arnas tidning – som svulstigt, insinuant, snaskigt och i praktiken som rent nazistiskt.
I klartext lät JM meddela följande om en av de allra värsta Proletären-artiklarna: ”Så skrev man i Den Svenske Folksocialisten … och så skrev man i det franska nazistparti som låtsades vara kommunistiskt och kallade sig Parti Ouvrier et Payson Francais.”
År 1977 ansåg sig KFML(r) ha mognat till Parti och antog namnet till KPML(r). Sedan 2005 benämner man sig rätt och slätt Kommunistiska Partiet (KP), men är i realiteten samma slags marxist-leninistiska organisation som vid grundandet 1970. En av Kommunistiska Partiets mer kända anhängare är i dag – Jan Myrdal! Som vi nyss såg, avfärdade JM på 70-talet KFML(r) som en pronazistisk femtekolonn men sluter numera upp under fanorna. Det är enligt min uppfattning en lika omöjlig som orimlig positions-förändring. Hur kan den förklaras? Delvis med hjälp av Folkrepubliken Kina och Sovjetunionen, vill jag tro. Låt oss se:
I Myrdals bok Kina efter Mao Zedong – Anteckningar kring uppgörelsen med ’de fyra’ (Ordfront 1977) inhämtar man på sidan 13: ”Om folket släppte efter skulle Kina kunna omvandlas på bara ett fåtal år och bli en förtryckarstat, en stat av Hitler-typ som Sovjetunionen.”
På sidan 18 är formuleringarna ännu skarpare: ”Om de sociala motsättningarna i Kina förnekades och undertrycktes, skulle det styrande kommunist-partiet i landet på kort tid förvandlas till ett reservat för en ny överklass, som härskade över folket. De revolutionära slagorden skulle nog vara kvar, men partiet skulle slå om till ett nazistiskt parti och Kina gå samma väg som Sovjetunionen redan gjort.”
Vid massakern på (eller i nära anslutning till) Himmelska Fridens Torg i Beijing 1989 förklarade Myrdal att ”en militärregim av fascistiskt slag” gripit all makt i Kina (Expressen, 24 maj), samt att det kinesiska kommunistpartiet urartat till en ”fascistisk maktapparat” snarlik den i Hitlers Tredje rike (AB, 9 juni).
Att JM framemot tusenårsskiftet hade bytt fot och gav massakern sitt förbehållslösa stöd är måhända signifikativt men ingenting som helt och fullt upptar mitt intresse just nu.
Desto mer frapperas jag i stället av det närmast försumbara avstånd som i hans idévärld verkar finnas mellan socialism och fascism eller mellan kommunism och nazism – samtidigt som alla andra politiska alternativ saknas i hans framställningar. Kommunistiska partier i Kina och Sovjetunionen kan med ens ”slå om” och bli fascistiska eller till och med partier ”av Hitler-typ”. Ja, det ilsket klarröda kan plötsligt visa sig vara smuts-brunt eller blåsvart – och tidigare dödsfiender och CIA-agenturer av KFML(r):s typ kan uppenbarligen vitmenas eller rödmålas, trots att inga färgförändringar över huvud taget har varit aktuella, åtminstone inga som alla vi andra observerat.
I min värld är avståndet mellan socialism och fascism milsvitt. Så har det alltid varit. Som hyresgäst på den vänstra strandremsan skulle jag aldrig komma på tanken att medarbeta i högerextremistiska blad av typen Nya Tider och Fria Tider. Allt sådant är – och borde för oss alla vara – självklarheter. En av de obehagligare företeelserna i dagens Sverige är den aningslöst okritiska hållningen till skilda former av högerradikalism inom vissa skikt av den politiska vänstern.
Föreställningen att det i allahanda tvistefrågor existerar två linjer – en riktig och en felaktig – är djupt destruktiv. Så får man aldrig tillåta sig att förenkla verkligheten. Men genom åren har Myrdal ideligen beskrivit händelseutvecklingen i olika länder som en knivskarp ’tvålinjekamp’ på liv och död, en kamp där ett fascistiskt maktövertagande konstant hotar och är det ena av två möjliga framtidsperspektiv. I mina ögon är det synsättet snarast gammaltestamentligt. Ett slags primitiv statsnyttomoral blir gärna följden av sådana tankefigurer.
I TV-programmet den 21 juli framhöll Arne Ruth att JM:s författarskap inte bara är politiskt utan även skönlitterärt och att den skönlitterära delen kommer att stå sig bättre än den politiska. Det tror också jag. Myrdal-böckerna Hemkomst (1954), Att bli och vara (1955), Karriär (1975), Strindberg och Balzac (1981), En illojal europés bekännelser (1983) och Maj. En kärlek (1998) är ju samtliga bra eller mycket bra. Till helhetsbilden hör vidare att Kulturers korsväg (1960) – senare kallad Resa i Afghanistan – har betytt mycket för vår syn på tredje världen och för kampen mot ett liknöjt och enögt europerspektiv. På sikt lär korsvägsstudien bli högre värderad än genombrotts-verket Rapport från kinesisk by (1963), eftersom den skrevs innan JM slöt upp på den store rorsmannens sida och innan allsköns kommunistpartier lärt sig bemästra den ädla konsten att plötsligt ”slå om”…
Att jag personligen haft stort utbyte av Myrdals otaliga skriftställningar, dock långtifrån alla, råder det intet tvivel om. Utmärkt var det också att JM för (dryga) 45 år sedan tog initiativet till FiB/Kulturfront. Till detta kommer att biblioteket i Varberg är en skattkammare av det mer unika slaget.
Men tänk ändå så mycket bättre och så mycket annorlunda allt hade varit, om Jan Myrdal vägrat bära vapen och därmed lyckats undvika att marschera runt på Lenins, Stalins, Mao Zedongs, Enver Hoxhas och Pol Pots ödsliga kaserngårdar.
Är dagens KP samma som KPML(r) anno 1970? Jaha? Om man lägger upp ett nummer av Proletären av i år jämfört med ett av de tidigaste bladen från 1970 kommer man inte att märka någon skillnad?
Minns att i två av Jans (Guillou) Hamiltonböcker så får någon säga att SÄPO hade ett finger med i bildandet av (r).
Myrdals ställningstagande i de verkligt svåra frågorna gör att han inte blev allmänvänster eller skönvänster. Salt i sår svider. Detta har varit och är alltjämt hans styrka. Han har inte gjort avbön och ”tagit sitt förnuft tillfånga”. Därför upprör han fortfarande vilket är utmärkt. Det har hjälpt oss att inte hamna i ”Dagens Nyhetereländet”.
Jag tror till skillnad från Arne Ruth som tillhör skönvänstern, att det verkligt intressanta i hans verk är hans politiska skriftställarskap. Utan att därmed förringa hans övriga litterära insats. Och just kombinationen dem emellan är unik. Poängen med hans bibliotek är att det inte är ett vänsterbibliotek och sällskapet är inte heller ett vänstersällskap. Alla är välkomna, även anhängare av ovan uppräknade personer. Och tanken är fri – än så länge. Myrdal marscherar vidare ytterligare en tid, verkar det som. Han var i toppform i onsdags den 19:e. Härligt!
Mats P!
Om du höll isär statsfrågorna/kampen mot imperialismen å ena sidan och de ideologiska frågorna/klasskampen å den andra, så är jag övertygad om att JM inte skulle bli så motsägelsefull, som du finner honom.
Skillnaden mellan socialism och fascism är inte bara ideologisk, utan i första hand handlar det om vilken klass som har makten. Då är det inte så svårt att förstå att en proletär diktatur kan ”slå om” i en borgerlig. Men en borgerlig diktatur behöver inte vara nazistisk – det kanske var där Myrdal tog fel? (Som han själv nog insåg när han började stödja Dengs nationella borgare, som inte tänkte bli någon lydstat åt USA).
Om det finns något ”problem” i detta sammanhang, så är det inte att Jan Myrdal finns (och finns kvar trots talrika försök att sopa honom under mattan), utan att det finns alltför få, om ens några liknande skiftställare, som utmanar opinionerna och inte bara stryker dem medhårs, d.v.s. vad man i England kallar ”den lojala oppositionen” (typ Göran Greider). En kulturpersonlighet sade mig en gång att problemet med Jan Myrdal var att han nästan alltid ”stod utanför Debatten”.
När så en ”illojal” skriftställare dyker upp utsätts denne därför för en spärreld av invektiv och förtal, vilket får de flesta av dem att välja retirera och ligga lågt. De som inte väljer att göra detta är ofta lite ”udda” personlighetstyper.
Denna kultur förklarar varför personer som i och för sig håller med om vad ”skriftställaren” skriver eller säger aldrig skulle öppet stödja denne ”ty så kan man inte säga”.
Efter Sovjetunionens fall har marxism-leninismen hamnat på historiens skräphög.
Marx vision, eller utopi, om det klasslösa samhället passar bättre ihop med anarkismen – som faktiskt var en betydande del av arbetarrörelsen fram till nederlaget i det spanska inbördeskriget 1939 – eller med den ursprungliga kristendomen:
”De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov.” (Apostlagärningarna 2:44.)
Anledningen till att ”högerextremistiska blad av typen Nya Tider” inte släpps in i det liberala finrummet beror knappast på de diskutabla rötterna. Det bagaget finns i alla partier. Här behöver bara nämnas det Rasbiologiska institutet i Uppsala. Snarare beror det på att kampen mot det mångkulturella samhället strider mot den svenska grundlagen: ”religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla en egen kultur och samfundsliv ska främjas.” (Lag 2010:1408)
Men det pratar man tyst om.
Björn N!
Här tror jag att du överskattar SÄPO. Men visst var det en sekteristisk splittringslinje som (r)-arna drev när de ville göra om den antiimperialistiska FNL-rörelsen till ett slags allmän anti-kapitalistisk organisation.
Jag har för mig att dagens KP har gjort självkritik för detta men de är – om jag förstått det rätt – fortfarande inte överens med JM om vad som idag är huvudfrågan. Är det kampen mot imperialismen eller är det kampen mot kapitalismen?
Men min huvudkritik mot Mats P är fortfarande att han inte håller isär ideologifrågor och statsfrågor. För honom är det ett slags contradictio in adjecto – en motsägelse i ord – att påstå att en fascist kan vara antiimperialist. Och är det inte en uppfattning som han delar med alla som idag jagar Jan Myrdal.
Ja, är det inte till och med detta som idag definierar det som Leif Stålhammer tidigare på den här tråden kallade för skönvänstern. Man har alla de vackra orden på sin sida. Samtidigt som man politiskt är helt impotenta.
Bo P! Det är Jan (Guillou) som överdriver, jag citerar bara ur mitt selektiva minne :).
Att fascister kan inta ståndpunkter som inte är bra för det imperialistiska systemet är väl inte så konstigt. Det krävs ”bara” att de tar ställning mot yttre aggressioner och lever upp till sin egen nationalism. Alliansen mellan kommunisterna och Kuomintang i Kina mot japanerna, kan kanske fungera som exempel. Det kan ha förekommit en del liknande saker under senare delen av Andra världskriget i Europa också, som när tyskarna trampade in i Ungern 1944 och kommunisterna försökte samverka med amiral Horthys regering. Fast det vet jag inte så mycket om.
”Skönvänstern” – skön etikett på skönandar som principfast kör upp på grunden i den politiska sjön!
Både fascister och nazister kan utan större problem framstå som anti-imperialister, dvs mot andras imperier. Som Jan Myrdal påpekat finns det alldeles utmärkta tyska böcker publicerade under slutet av 30-talet och under kriget om den brittiska imperialismen, i synnerhet med avseende på Indien. De är helt sakliga och hade kunnat ges ut på icke-fascistiska eller icke-nazistiska förlag. Min egen samling innefattar Arno Deutelmosers England och Skandinavien – en historia om engelska övergrepp mot de nordiska staterna (Svea Rikes Förlag, 1940). Den lyckas med konststycket att helt sakligt och ”icke-nazistiskt” avslöja den brittiska imperialismen också i våra farvatten, inklusive de fransk-brittiska kränkningarna av norskt territorialvatten 8 april 1940.
Mats Parner skriver: ”Rätt så mycket blev följaktligen sagt om Pol Pot, Josef Stalin, Mao Zedong och rader av andra koryféer, som Myrdal under åren har stött (om än inte alltid oreserverat).” Vilken löjlig nivå – koryféer? Alla tre nämnda har faktiskt stått i ledningen för sina folks befrielsekamp. Går inte att bestrida. Om inte USA:s nu döende imperialism ska kunna repa sig och få inflytande över framtidens historiebeskrivning. Den kommer naturligen också inrymma fel och misstag som dessa politiska ledare begick.
Men vi, Mats Parner och jag, som mest upplevt denna historia som åskådare tycker jag ska vara tacksamma för att Jan Myrdal (det finns fler) har hjälpt oss att förstå vad som ägt rum. Denna stora insats är större och viktigare än någon annan av svensk kvinna född.
Naturligtvis har han som andra gett prov på brister under nära århundradets lopp – konstigt annars.
Den här hetsen mot Jan Myrdal och andra som ”stött” Pol Pot (t.ex Birgitta Dahl) utgör en form av demoniserande propaganda som är rent fascistisk.
Det fanns vid denna tid massor av andra journalister, också i Sverige, som skrev positivt om den nya regimen i Kambodja. I slutet av 1978 invaderade Vietnam grannlandet Kambodja, och Kina fick nu sällskap av USA för att ge regimen stöd.
Men detta är detaljer, den övergripande politiska beskrivningen finner man under Wikipedias biografi.
För övrigt rekommenderar jag läsning av Enn Kokks positiva och negativa uppskattningar av Jan Myrdal.
Bra att Björn N och Anders P och Sixten A tar fram historiska exempel. Själv har jag påstått att den motsägelsefulla JM som Mats P ser mest, är en produkt av att han begreppsligt inte håller isär statsvärlden och den ideologiska världen. Så sammanfattningsvis skulle jag nog vilja hävda att hans inlägg säger mer om hans egen idévärld än om JM:s
I den andra upplagan av Den onödiga samtiden (1974) svarar Lars Gustafsson och Jan Myrdal sina kritiker. På sidan 234 drar JM en lans för Nils Holmbergs då nyutgivna studie Fredlig kontrarevolution del 1 som, enligt vad Myrdal uppger, är nödvändig läsning för den som vill begripa något av händelseutvecklingen i Sovjetunionen.
Men så är det ju inte. Nils Holmbergs böcker – del 2 kom senare – är minst av allt några ögonöppnare, och någon fredlig kontrarevolution av den typ han beskriver har aldrig ägt rum. Det är befängt att stämpla Brezjnevs välde som ”en fascistisk diktatur av Hitler-typ”, samtidigt som Stalins vintriga rike på 1930-talet påstås ha varit ett ”socialismens bålverk”. Av delegaterna i 1934 års 17:e partikongress, f ö kallad ”segrarnas kongress”, återstod bara ca 2 procent, när den 18:e kongressen ägde rum i mars 1939. Utrensningarna hade varit omfattande. Av 24 ledamöter i Lenins centralkommitté från 1917 överlevde bara två – Stalin själv och Alexandra Kollontay – medan övriga (majoriteten!) avrättades, mördades av terrorister eller bara försvann.
Ska man ö h t tala om kontrarevolution, så ägde den rum på 1930-talet, inte vid Nikita Chrusjtjovs maktövertagande långt senare. Myrdals analyser, innefattande stöd för Moskvaprocesserna och åtskilligt annat, har varit felaktiga.
På sidan 146f i Skriftställning 3 (1971) dömer JM ut KFML(r) som en renodlad provokatörs-organisation. Grupper av r:arnas typ, skriver han, ”har lika lite med ’vänster’ eller ’revolution’ att göra som den åldrande Nils Flyg hade något med ’socialism’ att göra”.
I nr 38/1973 av KFML/SKP:s Gnistan beskriver Jan Myrdal KFML(r) som en klart nazianstruken organisation med homosexuella böjelser. ”Som en mäktig under-ström i rörelser av denna karaktär går en undertryckt homosexualitet”, får vi som läsare veta…
I dag sympatiserar Myrdal med det KFML(r) som ömsat skinn och benämner sig Kommunistiska Partiet. Inte blott en utveckling från socialism till fascism anser han vara möjlig – nazister kan tydligen också bli goda socialister…
Dock har Myrdal avgjorda förtjänster – men INTE som politisk analytiker.
Mats P!
Du skriver att Jan Myrdal har ”avgjorda förtjänster” och att du ”personligen haft stort utbyte av Myrdals otaliga skriftställningar”. Skulle vara intressant att se dig utveckla dessa positiva uppfattningar på samma insiktsfulla sätt som du tidigare behandlat andra litterära storheter.