Några av gårdagens krigsaktivister och ideologiproducenter

Johannes Stark och Philipp Lenard

Vid nazisternas Machtübernahme lämnade Albert Einstein Tredje riket och begav sig till USA, där han erbjöds en professur vid det berömda Princeton-universitetet (1933).

Det heter vanligen att Einstein tvingades fly för Hitler. Med samma rätt kan man säga att Einstein och många med honom rymde fältet i förhoppning om att undslippa den rörelse som blivit (ö)känd under namnet Deutsche Physik (Tysk Fysik).

Självskrivna portalfigurer inom Deutsche Physik var de bägge Nobelpristagarna Philipp Lenard (1905) och Johannes Stark (1919). Både Philipp L och Johannes S slöt upp bakom nationalsocialismens baner och bidrog verksamt, främst under 1930-talet, till att en betydande mängd judiska forskare kördes på porten och förföljdes av Tredje rikets myndigheter. För partigängarna inom Deutsche Physik gick den avgörande demarkationslinjen mellan å ena sidan en experimentell fysik ”av arisk natur” och en mera teoretiskt inriktad ”med judiska förtecken” å den andra. Det ledde till att även icke-judar som Werner Heisenberg och Max Planck antastades och kränktes; de var nämligen teoretiker snarare än praktiker.

Deutsche Physik kallades också den praktutgåva i fyra digra band, som Philipp Lenard gav ut 1935 och som avsåg att kröna hans vetenskapliga gärning. Volymerna finns inte längre tillgängliga här i Sverige. De är ganska svåråtkomliga även i dagens Tyskland och ruvar diskret i de stora bibliotekens magasins-utrymmen. Författarens tättskrivna och elva sidor långa förord är knappast uppbyggligt; det vimlar av nazistiska klichéer och oförtäckt rasistiska utfall.

”Den judiska fysiken”, intygar Lenard, ”är blott en skenbild och ett urartningsfenomen av den ariska”. Ett stycke längre fram skriver han bland annat detta i förordet:

För att karakterisera judarna kan man riktigast och bäst erinra om den verksamhet som den väl ren-blodige juden Albert Einstein bedriver. Hans relativitetsteorier vill både omgestalta och behärska hela fysiken. Gentemot den praktiska verkligheten har de emellertid spelat ut sina roller. Teorierna vilar på lösan sand och saknar i påfallande grad respekt för sanningen.

Vetenskapen är och förblir internationell enligt mina belackare. Men det är faktiskt ett missförstånd. I praktiken är vetenskapen, i likhet med allting annat som människor åstadkommer, en yttring av ras- och blodsband. Folk av annan rasblandning än den nordiska är också disponerade för helt andra typer av vetenskap.

Johannes Stark var samma andas barn som den tolv år äldre Lenard. Bara någon vecka efter den nazi-tyska inmarschen i Österrike i mars 1938 – Anschluss – publicerade Stark en ovanligt arrogant inlaga i den engelska vetenskapstidskriften Nature. Artikeln behandlade konflikten mellan (vad Stark kallade) den ”pragmatiska” respektive ”dogmatiska” andan inom fysiken och avslutades på följande sätt:

I denna konflikt har jag riktat mina ansträngningar mot judarnas skadliga inflytande inom tysk fysik, eftersom jag betraktar judarna som de viktigaste exponenterna för, och utövarna av, den dogmatiska andan (”the dogmatic spirit”).

Starks supplik i Nature ledde till att den österrikiska kemisten och kärnfysikern Lise Meitner tvingades på flykt. I juli månad lämnade hon sin chefspost vid Kaiser Wilhelm-institutet för kemi i Berlin-Dahlem och slog sig först ner i Holland och något senare i Danmark. Väl i Köpenhamn fick hon, inte minst tack vare legendaren Niels Bohr, kontakt med ”Vetenskapsakademins Forskningsinstitut för experimentell fysik” i Stockholm, dit hon anlände på senhösten -38. Elva år senare blev Lise Meitner, 71-årig, svensk medborgare.

Under 1900-talets förra hälft åtnjöt Nobelpristagarna Philipp Lenard och Johannes Stark mycket högt anseende som vetenskapsmän. I tongivande kretsar respekterades de utan förbehåll också som krigs-aktivister och ideologiproducenter. De talade hela tiden med den starkares rätt och missade sällan en chans att demonisera sina judiska yrkesbröder.

  6 kommentarer for “Några av gårdagens krigsaktivister och ideologiproducenter

  1. Bengt Svensson
    2017-08-13 kl. 19:00

    Lise Meitner fick för några år sedan grundämne nummer 109 uppkallat efter sig: Meitnerium.

    Det anses att Otto Hahn borde fått dela sitt nobelpris med henne. Tydligen har en gata i Hagastaden, Stockholm, uppkallats efter henne.
    Det har också sagts, att det allra mesta som skrevs om Einsteins relativitetsteori före andra världskriget var försök att bevisa att den var felaktig.

    När jag härom året en tidig morgon bilade mellan Taos och Santa Fe, New Mexico, fick jag se en vägskylt, som fick mig att tvärnita: ”Los Alamos” (Manhattanprojektet). Självklart styrde jag kosan dit… (Till skillnad från Lise Meitner, som hävdade: ”Jag vill inte ha något att göra med en bomb!”)

  2. Anders Persson
    2017-08-13 kl. 22:08

    Bengt S!
    Du skrev ”Det har också sagts, att det allra mesta som skrevs om Einsteins relativitetsteori före andra världskriget var försök att bevisa att den var felaktig.”

    Om det var så, vilket jag inte hört förut, så var det ju utmärkt. En sådan omtumlande, mot sunt förnuft stridande teori som Einsteins, måste ju utsättas för den skarpaste kritik och genomlysning. Man skulle önska att ännu fler gav sig på sådant, t ex att visa att Max Tegmarks teori om det ”matematiska universumet” är felaktigt.

  3. Bengt Svensson
    2017-08-14 kl. 3:03

    Anders!
    Du har förstås rätt, men försöken att motbevisa Einstein berodde kanske än mer på att Lenard-Stark var långtifrån ensamma. Einsteins förutsägelser blev ju testade rätt omgående och befanns hålla, t ex under den totala solförmörkelsen 1919. Den speciella teorin 1905 byggde bl a på Michelson–Morleys experiment att mäta etervinden 1887. Det har kallats historiens mest berömda misslyckade experiment: De fann ingen ”eter”. Det fick Einstein att postulera ljushastigheten som konstant oavsett källans och observatörens relativa hastighet. Därur följer logiskt ett antal mot sunt förnuft stridande resultat.
    F ö tillhörde inte heller J. Edgar Hoover Einsteins beundrarskara.

  4. Anders Persson
    2017-08-14 kl. 10:25

    Bengt S!
    Solförmörkelsetesten 1919, d v s huruvida ljusstrålarna från ett par stjärnor vid passagen nära solen, skulle avvika så mycket som Einsteins teori förutsade, var motsägelsefulla. En mätning tydde på att Einstein hade rätt, men den andra att han hade fel och Newton rätt. Men den brittiske överdomaren Arthur Eddington valde delvis utifrån intuition, delvis utifrån politiska premisser att bara presentera Einsteins ”lyckade” observation.

    Sådana här ”ovetenskapliga” beslutsprocesser är inte alls ovanliga inom vetenskapen och, för det mesta, har vetenskapsmännen tur så att resultaten håller.

    De som fortsatte att söka visa att Einstein hade fel var inte medvetna om detta mygel, men gjorde ändå rätt, även om de inte alltid drevs av ”rena” motiv.

  5. Mats Larsson
    2017-08-14 kl. 13:46

    Anders P!
    Du sprider vidare en vandringssägen om Arthur Eddington och
    solförmörkelsen 1919 som effektivt avlivas av Uppsala-astrofysikern Bengt Gustafsson i hans bok ”Svarta hål” (2015, sid. 118-123).

    Det fanns goda grunder att utesluta data från en krånglande
    kamera, Eddington tog inte beslutet ensam, och senare ommätningar tyder på att analysen av den krånglande kamerans data troligen var felaktig.

    Bengt S!
    Om du är intresserad av varför Lise Meitner inte fick Nobelpriset
    i vare sig fysik eller kemi, så diskuterar jag detta i följande föredrag (22.44-31.10).

    Det ska dock sägas att det finns aspekter på Lise Meitner som jag inte hade tid att gå in på, Niels Bohr, inte Lise Meitner, var ämnet för föredraget.

    Till båda!
    …att den speciella relativitetsteorin förmedlar sambandet mellan
    partiklars spinn och den statistik de följer, är en av de viktigaste tillämpningarna av Einsteins teori anno 1905. Sambandet har ett sådant djup att det inte går att hitta en enkel förklaring.

  6. Henrik Linde
    2017-08-14 kl. 15:50

    Jag skrev i januari 2013 en recension av Hedvig Hedqvists bok ”Kärlek och kärnfysik” som handlar om Lise Meitner, Eva von Bahr och en vänskap som förändrade världen.

    Jag satte rubriken ”Snuvad på Nobelpriset” på recensionen och ni hittar den här på Folket i Bilds gamla hemsida.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *