Två av mina köpare av Folket i Bild i Strängnäs hade kommit till Sverige med De vita bussarna. Liksom en flicka i min klass i Lidingö läroverk.
När Folket i Bild/Kulturfront började komma ut i januari 1972 ingick i den nystartade Strängnäs FiB-grupps uppgifter att försöka sälja tidningen genom dörrknackning. På den tiden fanns inga låsta portar till stadens låga hyreshus som så gott som alla också saknade hiss.
Jag traskade uppför trapporna till översta våningen och ringde på dörrarna i tur och ordning medan jag gick nedåt från våningsplan till våningsplan. Så småningom hade jag på så sätt hittat ett antal läsare som blivit regelbundna köpare av tidningen. Genom detta blev jag också, visserligen bara ytligt bekant, med ett antal personer som jag aldrig annars skulle ha träffat.
En köpare arbetade på miloverkstaden med underhåll av stridsfordon och hans hustru hade en dröm om att få starta en liten butik för damhattar. De köpte en boxer som de fick hålla väl fast när de öppnade dörren åt mig. Hustrun lyckades verkligen realisera sin dröm om en butik. Men efter några få år såg jag att butiken lagts ned.
En annan köpare hade varit vårdare på Sundby mentalsjukhus och kunde berätta om hur arbetet på de oroliga avdelningarna förändrades när det kom mediciner som drogade ner de oroliga patienterna. De blev lugna men också mer eller mindre apatiska. Han var en läsande person så vi talade om böcker och jag brukade vid varje besök ha med en ny bok som vi bytte ut mot den han hade läst sen sist. Men så en gång öppnades inte längre dörren när jag kom med min tidning och en ny bok. Så den sista boken fick jag aldrig igen.
En köpare spelade i Arméns musikpluton vid Södermanlands regemente i staden. I hyreshuset bredvid bodde en äldre dam och jag hörde alltid hur det klirrade av småmynt innan hon öppnade dörren med jämna pengar i handen. När hon inte öppnade brukade jag lägga tidningen i brevinkastet och fick betalt när jag kom med nästa nummer. En gång hade hon inte sett till den tidning jag lämnat på det sättet och hon förstod då att det var hennes dotter, Vera Oredsson med maken Göran, som kastat den när de såg till lägenheten under hennes bortavaro.
Den gamla damen, som hette Greta Schimanski, hade flera gånger talat uppskattande om sin son som hon sa kände Jan Myrdal. Sonen var Folke Schimanski och den lilla familjen, med dottern Vera och sonen Folke, hade kommit till Sverige med de Vita bussarna. Hon berättade en gång för mig om de första svåra åren i Sverige när hon var ensamstående mor med två minderåriga barn.
En annan äldre dam, med ett polskt namn på dörren, köpte regelbundet tidningen. En gång bjöd hon in mig och vi satt vid det enkla köksbordet medan hon berättade om sitt liv. Hon bodde under kriget med sin man i Warszawa. Så greps mannen av polisen och hon kunde bara skicka brev till honom. Han kunde skicka henne sin smutstvätt och hon hittade hans små svarsbrev gömda i kalsongernas linningar.
Så greps också hon och skickades till Auschwitz. När de ryska soldaterna närmade sig lägret den 18 januari 1945 började lägervakterna evakueringen av alla som kunde gå till fots. De fick börja en lång vandring västerut i kylan. De som inte längre orkade följa med sköts eller lämnades bara kvar vid vägkanten. Men hon lyckades följa med ända fram till kvinnolägret Ravensbrück norr om Berlin. Därifrån fick hon sedan komma med i en av flera svenska evakueringar av lägret och kom med de Vita bussarna till Sverige.
Så kom hon till Strängnäs där en svensk familj, ägare till ett konditori och en damekipering, tog hand om henne. Så småningom fick hon en egen lägenhet och det var på så sätt jag fick tillfälle att träffa henne.
Det gick alltmer trögt att sälja tidningen genom dörrknackning och jag tappade så småningom helt kontakten med mina kunder. Efter tio års verksamhet med FiB-gruppen i Strängnäs lade vi så småningom ned verksamheten.
Tack för spännande inblick bland trappuppgångar i Strängnäs. Tänk att Vera och Folke valde så olika vägar (kanske är det det som Dagermans Tysk höst handlar om?)
Hoppas det gick bra för Ingrid i nedre högra hörnet.
Vet du nåt?
Tack för fin skildring. Vera Oredsson tycktes vara aktiv i hög ålder.
Svensk mor och tysk far så hamnade hon i Tyskland. Det kan väl inte ha gått någon större nöd på henne, aktiv i Bund Deutscher Mädel men fick en transport till Sverige med sin mor.
Det var på sin tid många som skrattade åt Vera och Assar, som besynnerliga figurer ute i marginalen.
Nu blev jag lite nyfiken på Greta Schimanski, fick du någon kontakt med henne och uppfattning mer än tidningsförsäljningen? Vera är ju bekant som riksnazisten tillsammans med Assar. De fick ju uppmärksamhet men mest som något slags underhållningsvärde. Minns ett tv-reportage där Vera berättade att varje kväll avslutades med marschmusik på grammofon.
Men mamma Greta? Hon reser till Tyskland och gifter sig med en SA-man. Redan då var SA en obskyr rörelse. Vera föds 1928 och växer upp i nazismen, blir engagerad i flickrörelsen Bund Deutscher Mädel. De kommer med de vita bussarna 1945, uppdraget för bussarna var främst att ta hem nordiska medborgare från det sönderfallande Tyskland. Någon större möjlighet att sortera de som ville med fanns förmodligen inte och ingen visste heller riktigt hur kriget skulle sluta. Och ett antal år senare är mamma Greta en trogen köpare av FiB/Kulturfront. Det behöver ju inte nödvändigt innebära någon form av övertygelse, men man kan ju undra, märkligt livsöde.
Intressant Henrik. Själv sålde jag Gnistan i 1970 talets början utanför Systembolaget vid SL på nuvarande västra sidan av tågstationen på Söder. Varje lördag tidningen förmedlades via en jobbarkompis i Sundbyberg där jag hade mitt första riktiga jobb med start 1968. Minns ingen dramatik runt försäljningen, det var ju revolutionsromatik i tiden och som drev mig och många andra kamrater. De flesta av kamraterna har antagligen svalnat av idag om de ens lever. Nån personlig kontakt är svårt att få utanför Systembolag liknande Henriks upplevelser vid dörren.
Sådana här intressanta inlägg triggar ju igång att själv söka lite på nätet. Vera är ju välkänd eller ökänd? Men Folke då? Fann att det fanns massor om honom och även fyllig Wikipediasida (finns man där så finns man på riktigt!)
Intressant levnadsöde och livsgärning.