Några personliga reflektioner om Jan Myrdal och hans författarskap

Här signerar författaren mitt exemplar av Ett andra anstånd.

ånga av er läsare här på bloggen har säkert läst åtskilligt om Jan Myrdals senaste (sista?) bok Ett andra anstånd, så jag ska inte ge mig på en recension. Istället ska jag med boken och de efterföljande diskussionerna som utgångspunkt ge lite personliga reflektioner på Jan Myrdal och hans författarskap.

Han är säkert ingen lätt person varken att leva med eller att arbeta med. Lojaliteten hos många tjänstvilliga personer har satts på hårda prov och säkerligen också missbrukats. Detta har orsakat besvikelser som ibland slutat i personlig fiendskap. Lustigt nog har några av dessa som tidigare sett mäster Myrdal som odiskutabel riktkarl, på senare tid konverterat till etablissemangets Myrdaldissarkrets.

Men, jag fortsätter att intressera mig för vad som kommer ut från hans tangentbordsknackande. Och det är ju det och inte privatpersonen Jan Myrdal som är – eller kommer att vara – det viktiga. Kan meddela att jag läst Ett andra anstånd, stundtals med hettande kinder, ibland utan att riktigt förstå och ibland är det hisnande vasst. “Alltså, ett försök till uppriktighet”, som han skrev i sin signering.

Myrdal, vattendelaren
Att bara uttrycka något uppskattande om Jan Myrdal väcker känslor. Så har det varit i åratal. Med tiden har jag därför blivit allt mer sparsam med att inlåta mig i sådana diskussioner – utanför mitt politiska vänstersammanhang.

Med åren har människor dessutom blivit allt mer oinsatta i vad han egentligen skrivit, sagt eller tyckt. När yngre journalister ändå försöker sätta sig in i hans gärning och i TV eller radio ställa honom mot väggen, vill han sällan svara direkt. Istället verkar han tycka att frågorna är “fel ställda” och svarar istället med långa och invecklade föredragsliknande utvikningar som få förstår eller orkar lyssna till.

Visserligen är han en utpräglad hegeliansk dialektiker, men sköter liksom hela dialektiken själv – tes, antites och syntes. Det där funkar inte bra i den nuvarande svenska offentligheten, han framstår bara mer och mer udda – trots sin odiskutabelt omfattande beläsenhet, breda intressefält, osannolika minne och långa erfarenhet.

Sanningen är svårfångad
Han har alltså sedan många år varit en politisk vattendelare. Inte minst den nya boken delar det intellektuella Sverige i en dominerande del med mest oinsatta som inte vill ta i Jan Myrdal med tång, och en liten andel som envisas med att försvara honom som en betydande författare.

Nu är han 92 och lär knappast ha särskilt mycket tid kvar som aktiv författare. Om detta skriver han mycket i Ett andra anstånd. Han drivs av en närmast manisk sanningslidelse. Så länge han har sina sinnen och fingrar på tangentbordet i någorlunda ordning kommer han att fortsätta. Och än finns formuleringsförmågan och precisionen kvar. Visst skär han djupt på många områden, inte minst i sitt närmast neurotiska förhållande till kvinnorna och sexualiteten. Om detta kommer det att diskuteras mycket, och det kan väl ha sitt värde.

Men, sanningen är å andra sidan en svårfångad amöba, som har en oslagbar förmåga att en glida ur händerna. Om det här är han förstås också smärtsamt medveten. Så, han sliter med frågan. Och det är ju den enda försvarbara hållningen för alla som vill förstå sin omvärld.

För Jan Myrdals försvarare är hans skönlitterära skriverier – framför allt jag-böckerna – ofta det mest betydande. Men för mig är det inte så. Visst har jag läst det mesta av detta, och visst gillar jag en del – särskilt Maj en kärlek – men för mig har hans politiska skriftställarskap i det korta formatet utan tvekan betytt mest.

Skriftställningarna i FiB/K har varit en oskattbar källa till kunskap. De har också utgjort skola för att läsa på djupet och för läsning med kritisk distans. Många i min generation började läsa Jan Myrdal redan i mitten av 60-talet, men jag kom inte igång förrän med FiB/K:s start 1972. Har läst tillbaka en del, men inte fängslats nämnvärt. Jag tror t ex att vi har olika humor. Nå, nog om detta.

Jan Myrdal lyssnar här till kritiske lärjungen Jan Guillou

Förebild på gott och ont
När det då gäller hans politiskt vägledande funktion för vår vänstergeneration har han den också varit på både gott och ont. Jan Guillou prickar ganska rätt i sin kritik av Myrdals lydiga entourage inom FiB/K – många med den typiska lilla mustaschen. Jag var ju med hela tiden, så jag tycker mig ha sett det där åtskilliga gånger. Jag kan tänka mig att det här är något av ett generellt problem för intellektuella giganter. Det blir lätt så att man omger sig med lite för många ja-sägare, som till slut formar ett litet hovgarde.

Det blev ofta stora strider när Jan Myrdal av olika anledningar inte var närvarande. Då var det alltid några trogna som drev Myrdals tänkta ståndpunkter in absurdum, medan vi andra något mer klentrogna förhöll oss i bakgrunden. Vet inte hur medveten han själv varit om detta, men flera gånger har jag dock noterat att han varit mycket försiktig i interna debatter och mycket mån om att bevara enheten, nästan lite konflikträdd faktiskt.

Men det har knappast varit särskilt lyckosamt. Avhopp från FiB-arbete har varit mer eller mindre permanent, medan tillströmningen varit betydligt blygsammare. Därför är FiB/K idag en ganska liten skara med hög medelålder, dock ej bara gubbar. För tillfället är endast en enda man med i den verkställande ledningen, FiB/K har kvinnlig ordförande och kvinnlig kassör.

Skönlitteratur eller politik?
Någon i den bokcirkel-diskussion jag deltog i sa om Ett andra anstånd, att man skulle önskat sig att han också tittat tillbaka och skurit lika djupt och förklarat omständigheterna runt alla politiska hotspots. Men det gjorde han inte. Han har istället gått på djupet med sin uppväxt och med sina kvinnoaffärer.

Det har funnits många sådana politiska hotspots genom åren. Faurisson, Rushdie och Pol Pot är några av de mest brännande. Där har han markerat sin refraktära hållning med benhård konsekvens. I de fallen har jag förstått hans ståndpunkter och därmed hamnat på hans sida om vattendelaren. Hans tvingande förnuft fick mig att tänka vidare och se problemen i de motsatta ståndpunkterna. Jag har alltid uppskattat det han kallar förmågan till “tvesyn”.

Visst var det enkelt att förfasa sig över Faurissons förintelserevisionism, men visst hade Myrdal rätt i att yttrandefriheten tillkommer även motståndarna. Visst var det lätt att fördöma mullornas fatwa mot Rushdie, men visst var det också rätt att försvara det av USA och Storbritannien utplundrade Irans rätt att försvara sitt eget statsskick och sitt oberoende. Och visst var det lätt att fördöma de röda Khmerernas grymma politik i Kampuchea efter Vietnamkrigets slut, av vilket Kambodja fick betala ett förfärligt (och nedtystat) högt pris. Men visst borde Pol Pot-tiden i Demokratiska Kampuchea ses och undersökas i sitt sammanhang, d v s det långa Indokinakrigets.

När han sedan visade förståelse för flera av Marine Le Pens politiska krav i Frankrike slog dörren definitivt igen för många på “vår kant” (som han själv brukar uttrycka det). Att han dessutom krönte denna “ökenvandring” med att skriva i den högerpopulistiska tidningen Nya Tider samt delta i en konferens i Rumänien tillsammans med så kallade “identitärer”, ville de sista organiserade maoisterna (Clarté) inte längre befinna sig i hans närhet. Man markerade kraftigt avstånd. På så sätt blev den självklara hållningen att försvara motståndarens yttrandefrihet en extremistståndpunkt i Sverige – och Voltaire förvandlades till extremist.

Frågorna har emellertid alltid minst två sidor, där den refraktäre Jan Myrdal konsekvent intagit den etablissemangskritiska. För detta har han fått ta mycket skit, men för sitt civilkurage här vid lag borde han istället hyllas. Vi som följde diskussionerna lärde oss att verkligheten är komplicerad och motsägelsefull och såg tydligt att belackarna var enögda, demagogiska och dåligt pålästa. Som sagt, vi ska vara tacksamma för att han orkat hålla huvudet kallt i dessa strider och tvingat oss att tänka klart åt alla håll.

Språk, minne och dyslexi
Något måste jag också säga om hans litterära språk. Det är avskalat, exakt och tydligt. Ibland blir det korthugget i överkant, som när han ska skriva om känslor. Då kan i mitt tycke resonemangen bli aningen torftiga. Men krångligt är det inte även om man ibland måste gå till läggen för att kolla upp referenserna.

Hans enastående minne är förstås en enorm tillgång. Han är också utpräglad eidetiker, alltså han har minnesbilder från hela livet lagrade, som han med lite ansträngning ändå kan plocka fram som ur ett arkiv. Fenomenet är väl känt men svårt att greppa för en med normalminne. Men, när han påstår att han är dyslektiker samtidigt som han påstår att han regelmässigt läser två böcker om dagen, blir det för mig svårt att tro honom. För mig är detta fullständigt otänkbart eftersom jag just är dyslektiker. Nå, hans spretiga och praktiskt taget oläsliga handstil säger förmodligen också något om denne mans mycket säregna begåvningsprofil.

Ingen recension alltså, bara lite personliga funderingar över denne betydande och djupt berörande författare. Var det inte Sara Lidman som om Jan Myrdal sa något i stil med att han gick framför oss andra som en politisk snöplog? Jo, så var det, och mitt stalltips är att allt fler kommer att inse hans betydelse vad tiden lider.

  10 kommentarer for “Några personliga reflektioner om Jan Myrdal och hans författarskap

  1. Jan Arvid Götesson
    2019-06-08 kl. 9:23

    Jag är ett årtionde för ung för att ha sett någon av dessa ”myrdalianer” i aktion. Alltså män som 1) anlägger mustasch 2) försöker mullra och bullra med rösten 3) försöker skaffa sig inflytande 4) intager Jan Myrdals verkliga eller förmodade position i alla väder. Jan Guillou, Knut och andra har talat om detta följe.

    Men är det sant, eller är det en överdrift grundad på irriterande beteende hos enstaka personer? En så kallad faktoid? Eller har det funnits en halvpluton av mustaschprydda eftersägare?

  2. Kjell Martinsson
    2019-06-08 kl. 9:33

    Vad är det för fel med snorbroms? Den måste ju Jan Myrdal i så fall “kopierat” av någon, som i sin tur o s v. Mycket bra text. Men blir det diskussion?

  3. Knut Lindelöf
    2019-06-08 kl. 11:27

    Klart att Kjell M har rätt i att mustaschmodet ärvdes från tidigare förebilder. Och vi är nog flera som minns hur Myrdal dansade som marionett i Stalins mustasch i Hillersbergs elaka satir.

    Men det var ändå lite lustigt Jan Arvid G hur en rad framträdande myrdallärjungar odlade sina mustascher. Jag ska inte nämna några namn, men det var nog i det närmaste en halv pluton. Men då talar jag om tidigt 70-tal, och ska för säkerhets skull tillägga att jag inte på något vis har något principiellt mot mustascher.

  4. Hans M Gabrielson
    2019-06-08 kl. 18:43

    Fint att Du lade ut texten om Ett andra anstånd trots Din tidigare tvekan. Tack för det! Ja, den boken väcker tankar och reflexion kring var den egna livsharen haft sin gång. Tidigare kärlekar och svek, ibland från båda sidor. Men viktigare är nog ändå frågan om de val man gör i livet – och det man väljer bort. Det är enligt min mening inte särskilt vanligt att vi medvetet tänker igenom sådant – vare sig i valögonblicket eller i efterhand. Myrdals bok tvingar fram denna reflexion hos läsaren, inte sällan smärtsam. En annan, lika viktig fråga i boken är hans konsekventa yttrandefrihets-fundamentalism. Även för motståndare som t ex Per Engdal och Arvid Fredborg. Något att betänka i dagens allt trängre offentlighet. Åsa Linderborg är en av de som fått ta mycket skit för den hållningen. En som om jag är helt överens med efter många år i FiB/Kulturfront och postfacket (ja, SAP/LO är bland de som här har en rejäl hemläxa att göra). Mao: Jan Myrdal har skrivit en mycket nyttig bok.

  5. Knut Lindelöf
    2019-06-08 kl. 23:00

    Här ett exempel på en av de gamla maoisterna som skriver så här på Facebook. (Han lämnar mig ingen ro):

    “Knut Lindelöf sällar sig nu ordagrant till folkmordsapologeterna. ‘Men visst borde Pol Pot-tiden i Demokratiska Kampuchea ses och undersökas i sitt sammanhang, dvs det långa Indokinakrigets’. En enkel motfråga är då: vilket folkmord bör inte ses och undersökas i sitt sammanhang? Förintelsen? Rwanda? Namibia under tyskarna? De politiskt framkallade svältkatastroferna i Ukraina under Stalin, ‘Stora språnget’ i Kina under Mao, Bengalen under de engelska kolonialisterna? Men just i Pol Pots fall ska särskild förståelse frammanas. Vilket innebär stödjas. Om Lindelöf verkligen vore intresserad av orsakssambanden, skulle han kanske tänka ett steg till, vilket förmodligen är lite för svårt för honom: Varför skedde inget folkmord i Vietnam efter kriget, ett land som var ännu mer utsatt för USA:s aggression?”

  6. Hans M Gabrielson
    2019-06-09 kl. 1:34

    Vem är detta? Som “gammal maoist” och synbarligen väl orienterad, (det tyska folkmordet på Hererofolket i Namibia 1904–05 t ex) kan man väl undra om inte en liten inläsning rörande de europeiska bondeupproren från dagens Frankrike på 11-talet, över Wat Tylers dito i England 1307, till Müntsers tyska försök att skapa ett Gudsrike på jorden 200 år senare kunde vara till nytta. För att inte tala om de återkommande missväxterna i Frankrike – sannolikt en följd av Heklas utbrott 1783 – som var en starkt bidragande orsak till revolutionen några år senare. Den som noga läst Mark Twains A Connecticut Yankee at King Arthurs Court ser sambandet mellan långvarigt förtyck och återkommande folkliga uppror. Och även nederlag. Liksom i Kampuchea; en miljon döda i Nixons och Kissingers bomboffensiv 1969–75 lämnade Khmer Rouge med få alternativ. Dvs: tömma i första hand de flyktingstinna stora städerna, få ut folk för att producera livsmedel. Förfärliga övergrepp, ja. Men vad var alternativet?

  7. Anders Persson
    2019-06-09 kl. 8:59

    Knut Lindelöf har ännu mer rätt än han låter framskymta. Ty allting måste ses i sitt sammanhang, i sitt kulturella, politiska eller historiska sammanhang. Det innebär inte på något sätt att man därför “försvarar” ett och annat.

    Att t ex se den svenska invandrarpolitiken “i sitt sammanhang” snarare stärker kritiken mot den: den uppmuntrar och påskyndar “brain drain” i utvandrarländerna, både i östra EU och i Afrika, delar av Asien och Latinamerika.

    Omvänt kan man se den svenska utvandringen, både på Karl-Oskars tid och nu som en “brain drain” av vårt land. På Karl-Oskars tid och långt fram på 1920-talet sökte statsmakterna på olika sätt dämpa lusten att emigrera till USA.

    Idag bor mer än en halvmiljon svenskar utomlands, varav en kvarts miljon i USA och UK.

  8. Dennis Zackrisson
    2019-06-10 kl. 16:34

    Nej du, Anders P! Så lätt kan du inte få byta ämne till den alltid lika aktuella in/ut-vandringsfrågan!

    “Det är ett fruktansvärt och demoraliserande öde att leva på skriftställeri. Det blir alltid mer eller mindre hasard. Det är omöjligt för en författare att på förhand veta hur det arbete, varmed han är sysselsatt, skall bliva, då det är färdigt, och ännu omöjligare att veta, hur det omsider skall mottagas. Ur ekonomisk synpunkt är det sålunda inte möjligt för honom att på förhand kunna beräkna en viss inkomst eller dagen därför. Han blir mer eller mindre beroende av det fruktansvärda, månghövdade vidunder, som kallas publiken. Herrar kritici, vilkas kompetens ofta kan vara disputabel, spela en stor roll i fråga om det ekonomiska resultatet. Allt detta alstrar hos den författare, som ej är ekonomiskt oberoende, en känsla av osäkerhet och förödmjukelse, en ångest för framtiden – känslor, som naturligtvis bli starkare i den mån personen i fråga är stolt och ömtålig.”

    Reflektera gärna!

  9. Ola Bog
    2019-06-10 kl. 23:31

    “Under det vi gjorde upp eld föll natten över oss och genom den svarta himlen dundrade stjärnorna ner mot oss.” (Jan Myrdal: Indien väntar)

    Menneskehetens historie oppsummert i én setning ~

  10. Bo Persson
    2019-06-12 kl. 12:24

    Är kanske JM ändå något på spåren, när han intresserar sig för Marine Le Pen?

    Ja, det är en tanke som slår mig, när jag just nu läser den senaste stora de Gaulle-biografin (Julian Jackson, 2018).
    Är kanske de sextioåttor, som idag hånar JM lika irrelevanta som de dreyfussarder var för de intellektuella som inspirerade de Gaulle (”the generation of 1905”).

    Från att i juni 1940 ha varit alldeles ensam är han just nu den som runt om i Frankrike sammantaget har flest minnesmärken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.