Några rader om den visa människans begrundan

Benedictus de Spinoza (Bild: Wikipedia)

”Min högsta önskan är inte att berömmas utan att vara fri”, uppgav den holländske 1600-talsmålaren Harmensz van Rijn i ett ögonblick av klarsyn. Någon simpel plankstrykare var inte denne van Rijn; han är avsevärt mera känd under namnet Rembrandt. Även det inledande citatet bör respekteras på goda grunder. Det är nämligen inspirerat av Benedictus de Spinoza, en av de verkliga giganterna i filosofins historia.

Herrarna Rembrandt och Spinoza umgicks på tu man hand och bodde under några år i samma kvarter i Amsterdam. Framåt aftonen tog de plats under en nederländsk korkek, luktade rofyllt på tulpanerna och förde kultiverade samtal med de rytande havsvågorna på behörigt avstånd.

I fackkretsar uppfattas Spinoza i allmänhet som en av de mer svårtillgängliga filosoferna. Som lekman kan jag livligt instämma. Den som ger sig i kast med Etiken och/eller Tractatus Theologico-Politicus får lätt knutar på hjärnan och gråa hår i förtid, i synnerhet om ambitionen är att begripa varje utsaga in i minsta detalj. Dessbättre finns legitimerade guider i Spinoza-genren. Gunnar Fredriksson (1999) är en sådan.

Redan 1656, ännu inte fullt 24-årig, blev Spinoza i bokstavlig mening rent förbannad och utesluten ur den judiska församlingen i Amsterdam. Bannbullan mot den unge tänkaren innehöll kompromisslösa ordkaskader och mynnade i en skarp varning till allmänheten:

”… Tagen eder i akt! Ingen får muntligen eller skriftligen umgås med honom, ingen heller göra honom den allra minsta tjänst, ingen påträffas under samma tak som han, ingen komma honom närmare än tre alnar, ingen läsa någon av honom avfattad eller publicerad skrift. Må Herren aldrig förlåta honom och må Guds heliga vrede träffa denna människa och överlasta honom med alla de förbannelser som beskrivs i Lagarnas Bok.”

Spinozas förbrytelser var obestridligen grova mätta med den tidens mått. Bland annat påstod han att texterna i Gamla och Nya Testamentet bör ses som historiska urkunder och inte som källskrifter med uppenbarade sanningar. Vidare bestred han att det judiska folket hade en särskild mission, påbjuden av Gud. Sådana uppfattningar betraktade han som ren och skär fåfänga.

Men Spinoza gick längre än så. När brevvännen Heinrich Oldenburg en gång förhörde sig om hans syn på Jesus Kristus som Herren Guds ställföreträdare och chargé d’affaires på jorden, så blev adressaten ingalunda svarslös:

”Beträffande doktrinen […] att Gud antog mänsklig gestalt, har jag uttryckligen varnat kyrkorna och påpekat att de är ute i ogjort väder. Jag tvingas konstatera att de uppfattningar som nu förs till torgs är lika absurda som om man hävdade att en cirkel kunde anta gestalt av en kvadrat.”

Till bilden hör att Spinoza kallade sin filosofiska metod ”geometrisk”. Det hör vidare till bilden att han inte alls förnekade Guds existens. I den ’spinozinska världen’ är Gud en oupphörligt närvarande kraft, identisk med hela världsalltet men till sin natur opersonlig. Den italienske 1500-talsmunken Giordano Bruno, även han avskydd av kyrkan, skulle ha nickat instämmande. Också Bruno var ”panteist”.

Livet ut tillhörde Spinoza de stationära, och han satte aldrig sin fot utanför Hollands gränser. Efter att ha förbannats en andra gång (1660) bröt han upp ifrån Amsterdam och slog ner bopålarna i Rijnsburg invid Leyden, där han tjänade ihop till brödfödan som konstfärdig linsslipare.

Värst många penningar i madrassen hade Spinoza aldrig, men det såg han inte som ett problem. Hans språkliga begåvning var desto rikare. Holländska, spanska, katalanska, portugisiska, italienska, franska och tyska behärskade han flytande, och till detta kom både hebreiska och latin. Någon engelska lärde han sig däremot aldrig. Spinoza dog i lungsot, blott 44-årig, och tillbringade sin sista tid utanför Haag.

I Andra Mosebokens 23:e kapitel, vers 20, avger Gud sitt löfte om ’Kanaans land’ (eller Palestina med nutida språkbruk) till det judiska folket: ”Se, jag skall sända en ängel …”.

Minst av allt är det någon fridsfurste som tillkännager sina planer: ”jag skall driva alla dina fiender på flykten för dig” (vers 27); ”jag skall även sända getingar framför dig, och de skola förjaga kananéerna, hivéerna och hetiterna undan för dig” (vers 28).

Än mindre är Den allsmäktige främmande för vidöppen imperiepolitik: … ”Och jag skall låta ditt lands gränsmarker gå från Röda havet till Filistéernas hav och hela vägen ifrån öknen till floden – ty jag skall giva landets inbyggare i eder hand, och du skall förjaga dem, så att de fly för dig” (vers 31).

Spinoza gjorde som sagt vad han kunde och avsevärt mer än så för att undergräva föreställningen att judarna är ett ”Guds egendomsfolk” med på förhand bestämda livsuppgifter. Bland annat kritiserade han outtröttligt passager som de nyss citerade. Den israeliska expansionspolitiken av i dag hade alltså en frän opponent redan på 1600-talet – ungefär trehundra år före det moderna Israels födelse. Enligt Spinoza har Gamla och Nya Testamentet nedtecknats av människor och inte inspirerats av en gudom. Den heliga skrift är från början till slut ett rent mänskligt dokument, som sådant fyllt av både fadäser, motsägelser och ofullkomligheter.

Själv misstänker jag att synen på judarna som ett utvalt folk i någon mån bidrar till att skymma sikten i dagens Mellanöstern. Staten Israel beviljas frispel gång på gång, i allmänhet med USA:s goda minne, och bedöms inte med samma måttstockar som andra. Dock kvarstår faktum: Israels ockupation står i strid med folkrätten, och de s k bosättningarna är illegitima enligt Genève-konventionen. Detta är två av kärnfrågorna i dagens Mellanöstern.

Med viss rätt har man uppfattat Spinoza även som genuin demokrat. Av sina tillskyndare beskrivs han rent av som en av den politiska demokratins vägröjare. Visserligen tycks han inte ha observerat att en ganska försvarlig andel av ett lands befolkning som regel består av kvinnor. Åtminstone tog han ingen hänsyn till detta sakernas tillstånd i sitt teoretiska modellbygge. Det gjorde i och för sig inte de övriga 1600-talsfilosoferna heller. Icke desto mindre fanns både lidelsefulla och självständiga kvinnor redan på den tiden. En av de mer tongivande kom från Sverige och hette Aurora Königsmarck (1662–1728), men det är en helt annan historia.

Man ska leva i lugn och ro, underströk Spinoza, utan hat och nervös trängtan och utan att eftersträva rikedom, gods, guld eller gröna skogar. ”Den som är verkligt fri lever mera av hopp än av fruktan, den besegrade mer av fruktan än av hopp.”

”Den visa människan mediterar inte över döden utan över livet!”

  1 kommentar for “Några rader om den visa människans begrundan

  1. Jan Arvid Götesson
    2018-07-12 kl. 10:36

    “Harmensz van Rijn” eller bara “van Rijn” kan man väl knappast kalla den ljusdunkle målaren?

    “van Rijn” betyder väl blott “bördig från Rhenflodens strand”, och det avhuggna patronymikonet Harmensz(oon) anger väl blott att fadern bar namnet “Harmen”?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.