Det var i april 1970. Jag skruvade på en gammal radio med kortvågsband, hittade Radio Peking. Programmet började inte som annars med ett citat från Mao, utan med en liten speldosemelodi: det var Kinas första rymdsatellit som spelade Östern är röd. På marken pågick det som officiellt kallades Den Stora Proletära Kulturrevolutionen. År 2016 kunde världens maoister fira femtioårsjubileet av denna världsomskakande revolution. Det officiella Kina firade inte. Men rymdprogrammet fortsätter man utveckla starkt.
Boken det handlar om
Alltså, det gäller Mobo Gao Striden om Kinas förflutna. Mao och kulturrevolutionen. (Oktoberförlaget 2017. Övers. Hannu Komulainen, Björn Erik Rosin. 350 sidor). Den kom ursprungligen ut 2008. Det betyder att mycket har hunnit ändras i Kina. Lönerna har stigit för tidigare dåligt betalda arbetare. Möjligen har ojämlikheten gått tillbaka något de senaste åren. Den officiella politiken är att landets fattiga områden skall ha lyfts ur fattigdomen till år 2020. Detta förändrar inte bokens historiska perspektiv som ju handlar om arvet efter Mao, vad hans epok betydde för Kina. Däremot kan förutsägelser för framtiden behöva revideras. Det är Kina som köper in sig i utlandets kapital och råvarutillgångar, inte tvärtom.
Xi Jinping håller på att göra Kina till… Ja, vad blir det egentligen av landet? … ett imperialistiskt monster, eller allt högre stadier av socialism? Vad det än blir, på gott och ont, så beror mycket av den grund som lades under Maos tid, och det är debatten om den epoken Gao skriver.
Det finns en rejäl källförteckning i boken, vilket inte är förvånande. Författaren är professor i kinesiska studier. En förvirrande detalj är att det finns två register. Ett är ett vanligt bokregister med sidhänvisningar. Ett innehåller personer och företeelser (även på kinesiska), men utan sidhänvisningar. En hel del personer som förekommer i texten finns bara i det senare registret, med en kort förklaring vad de är/var för figurer. De vanligaste namnen känns ju igen, men många torde vara okända för läsaren utanför Kina.
Vad handlar boken om?
Det är just vad boktiteln säger. Striden om Kinas förflutna. Samhällets förhärskande idéer är de härskandes idéer. Men det finns andra idéer som så att säga slår underifrån. Följer man Marx’ modell (som Gao inte hänvisar till, han använder modernare auktoriteter) så utkämpas idékampen i samhällets ideologiska och kulturella överbyggnad, men grunden ligger i samhällets bas. När det kämpas om hur Kinas historia under Maos tid skall skrivas, och om vilken utvecklingsväg som är rätt för Kina, så är det ett utslag av klasskamp. Gao frågar: ”Vem har rätt till ’berättelsen’ om Mao och Kina? Elit eller folk?” Ett sätt att försöka dominera framtiden är att ta kontroll över det förflutna, att skriva en historia som tjänar den nu härskande elitens behov.
”Elit” är inget entydigt uttryck. Det finns en elit som också är patriotisk, och en annan som skiter i fosterlandet och gärna uppträder som en ny version av äldre tiders ”kompradorkapitalister” (alltså som underordnade ombud för utländskt kapital). Den kinesiska eliten har väst som förebild (och verkar därmed påminna om de numera nedtryckta och isolerade ryska liberalerna).
Den motsättning mellan kommunister och nationalister, som Gao påpekar, fanns mer eller mindre synbart redan tidigt under partiets historia. Samarbetet fungerade så länge det gällde att slå ner utländska angripare och inhemska reaktionärer och kämpa för modernisering. Sedan kom motsättningarna i dagen även om de doldes under ett ideologiskt språk. Spelar det någon roll om katten som fångar möss är svart eller vit?
Mao och hans anhängare svarade ja på den frågan. Politiken är viktig, arbetarna och bönderna måste ha makten. Motståndarna hävdade ett nej. Det kanske var en kinesisk version av det socialdemokratiskt-liberala svenska påståendet att ”ägandeformen spelar ingen roll” – fast det sedan i praktiken visat sig att det kan spela en mycket stor roll vem som håller i tömmarna när offentligt ägande privatiseras.
Nejsägarna verkar ofta se ner på och förakta folkets flertal. Den inställningen är gammal i Kina. De kejserliga mandarinerna hade långa naglar för att visa att de inte behövde arbeta med sina händer. Sådana människor lär ha funnits kvar ända tills Kulturrevolutionen startade. De gillar inte primitiva bönder. En del elitmänniskor tyckte det var tortyr att skickas ut till landet för att se hur majoriteten hade det. Maos mål var ju att stadsfolket skulle få se hur det var därute i de fattiga byarna. Möjligen beror dagens offensiv mot kvarvarande elände på att äldre kadrer i partiet minns sin ungdom som utskickade i fattigdomen, och beslutar sig för att så kan folk inte få leva längre.
Gao ger ändå en rätt ljus bild av hur de utskickade stadsborna kunde leva i byarna. En sak som gör den här boken extra intressant är att Gao har bondebakgrund och själv som ung upplevt kulturrevolutionen, och han behöver därmed inte ta elitens påstådda lidanden på för stort allvar.
Nu vann eliten maktkampen efter Maos död (varför mäktade inte massorna att hålla tillbaka eliten?), men kampen fortsätter. Eliten och dess utländska partners försöker förneka, dölja eller skriva ner framgångarna under Maos tid, alternativt köra ut skandalskriverier om Maos privatliv. Gao tar itu med några av dessa skandalböcker, och diskuterar också om några andra kända namn från Kulturrevolutionen bör återupprättas. Han tar också upp vad som skrivs, eller inte skrivs, i självbiografier av, eller biografier om, personer som borde ha mycket att berätta om Maos tid.
Det finns dock även breda opinioner som hörs av på sociala medier, och där stödet för Mao är kraftfullt. Det vore intressant att veta om detta kunnat utvecklas efter 2008, eller om censuren slagit ut motpropagandan. Det är ganska sällan den sortens meningsyttringar hörs av utanför Kina och därför är böcker som Gaos värdefulla. En sak verkar dock vara säker: vad än partiledningen vill så kan man inte avskaffa Mao på samma sätt som Stalin knuffades ned från piedestalen. Den gamle ordföranden är för populär.
Kulturrevolutionen var inte den första stora massrörelsen i Kina, det fanns flera föregångare efter att folkrepubliken hade utropats 1949 och Gao kommer även in på dessa. Gao hävdar att bönder och arbetare i allmänhet ser tillbaka på Maos epok som positiv. Detta innefattar inte bara Kulturrevolutionen, utan de svåra åren under det så kallade Stora språnget. Det är Mao man tackar för framstegen utan att lasta honom för bakslagen. De som tog över efter honom tackar man inte. Detta trots att de understundom hade en radikalare framtoning än en ganska försiktig Mao.
Vilka borde vara intresserade av denna bok?
Förslagsvis: Folk…
-
som är intresserade av Kina och världspolitik
-
som är intresserade av historia
-
som är intresserade av historiegrafi (undersökningar om hur historia skapas och skrivs – mycket av boken handlar just om det)
-
som är maoister
Och så kan man lägga till folk…
- som är intresserade av media, sociologi, ekonomi, filosofi m.m. i ett kinesiskt sammanhang.
Sammanfattningsvis, en intressant och läsvärd bok. Men det är nog bra att ha lite förkunskaper för att få verkligt utbyte av den.
Kring 1973 berättade en av medlemmarna i Svensk-kinesiska som besökt ambassaden att åtminstone en av tjänstemännen gick omkring med misstänkt långa naglar.
Vad jag kunde notera i Petersburg i fjol är att Stalin inte är helt ute. Små gipsbyster av honom säljs här och där i små kiosker utanför turiststråken.
Jag hade hade med några rader i originalmanuset även om Josef Vissarionssons kvardröjande och kanske åter ökande popularitet, men strök det för att inte sväva ut för mycket.
Visst kan man diskutera om Kina är imperialistiskt eller socialistiskt. Men helt odiskutabelt är att man just nu är världssamfundets i särklass mest utrerade förespråkare för dagens globala frihandel. Samtidigt som dagens amerikanske president kom till makten via en lika klart uttalad nyprotektionistisk handelspolitisk linje.
Hur kommer det att sluta? Svårt att säga. Men i helgen är G-20:s finansministrar samlade i tyska Baden-Baden. Kanske det mötet kommer att ge en ledtråd.
Kina exporterar kapital i stor skala. Man har militärer och poliser i utlandet, i allmänhet under FN-flagg vad jag förstår, men basen i Djibouti (vet inte om den byggts ännu) är definitivt inte någon FN-historia. Det luktar imperialism lång väg. Tror Lenin skulle hålla med mig på den punkten. Kapitalexport och konkurrens med andra kapitalexportörer, med ett ständigt hot om militära konflikter. Sydkinesiska sjön ser ju ut som ett tänkbart slagfält mellan USA och Kina, men krigen i Afrika har ju inneburit bakslag för kinesiska företag, bland annat i Libyen där de fick avbryta sina oljeaffärer.
Å andra sidan finns det andra tendenser. Det är dessa som Roland Boer (som jag länkade till) tror starkt på. Det skulle väl innebära att Kina jobbar sig upp mot högre stadier av socialism, men utan utbrott i stil med kulturrevolutionen, fast det inte syns så tydligt utifrån. ”En tendens döljer en annan” som Zhou Enlai uppges ha sagt. Själv avvaktar jag med en definitiv ståndpunkt.
Kina blir per automatik imperialistisk i sin strävan att leta upp investeringsmöjligheter i den globala frihandeln. Deras enormt snabbt ökande kapitalexport är ett led i expansionen. Den är inte konfliktfri, i Tyskland krävdes det nyligen regeringsingripande för att stoppa kinesernas uppköp av stora tyska dataföretag. Investeringar som köpet av guldgruvor i Sydafrika samt den stora hamnen Pireus í Grekland.
Trump i sin tur försöker skydda inhemsk industri genom protektionistiska åtgärder vilket irriterar kineserna och det mothugget är nog nödvändigt för USA:s del.
I bakgrunden backar kineserna upp sin expansion med en allt starkare militärmakt och förr eller senare kommer de att hota med olika typer av åtgärder vid händelse av konflikt för att säkerställa sina behov.
Håller med Björn om att det finns motstridiga tendenser i Kinas utveckling. Kinesiska universitet rensas på västerländska liberala idéer och ska styras mot partiets behov och önskemål. Mer studier i marxism osv.
Parallellt med detta studerar inte mindre än 59 000 kinesiska studenter vid de brittiska universiteten. Fler kineser studerar i England än från hela EU området, vilket talar för sig själv. President Xi Jinpengs dotter har för övrigt erlagt examen på Harvard University.
Detta visar väl på en kluvenhet i politiken, en inre motsättning som kan byggas på. Det finns också rapporter om inslag av att akademiker skickas ut på landet för att göra nytta för staten i dessa områden.
Oktoberförlaget gör ett bra jobb och den här boken är välkommen. Själv skulle jag gärna se en svensk översättning av Han Suyins Zhou Enlai-biografi.
Kina må vara en diktatur, men därav bör man inte få några konstiga idéer om att ”diktatorn bestämmer allt”. Xi Jinping må verka allsmäktig på toppen, men sedan finns det otaliga intressen på lägre nivåer som drar åt alla möjliga håll medan de officellt livligt hyllar ledaren och skall vara de mest trogna lärjungarna (som under kulturrevolutionen). Därmed blir diktatorns roll mindre att diktera, och mer att försöka hålla ihop statsbygget så att det inte slutar med en krasch.
Att 1,4 miljarder människor skulle gå i takt är otroligt, och partiledningen torde oroligt blicka ut över landet och undra vad folk håller på med och om det kan uppstå oro så att allt går över styr. ”Harmoni” tror jag är ett ledord.
Björn N och Hans A!
Eftersom Kina när det gäller dess utrikespolitik i första hand kritiseras för att man inte blandar sig i andra staters inre angelägenheter utan har goda relationer också med regimer som vi finner förfärliga, så har jag svårt att klassa dagens kinesiska utrikespolitik som särskilt imperialistisk.
Av helgens G-20 möte kan man inte dra några slutsatser när det gäller den globala frihandelns framtid.
Om man säger så här:
– Kina: mycket pengar, lite våld
– USA: lite pengar, mycket våld
… så kanske situationen klarnar. Den är explosiv. Imperialister i olika faser möts. Kineserna expanderar ekonomiskt in i områden som USA ser som sina egna, i Europa, Oceanien, Asien, Afrika och Latinamerika. USA har inte råd att kontra ekonomiskt, följaktligen måste man antingen ge upp eller försöka ett desperat militärt motdrag. Kina har ett moraliskt övertag genom vad Bo påpekar om icke-inblandning, men blir knappast mindre imperialistiskt för det. Däremot mindre våldsamt och farligt. Kanske något för en framtida fredsrörelse att fundera på?
Våldsamheterna kommer att uppstå när kineserna möter motstånd i sin kapitalexpansion. De härjar redan såväl i USA som i EU, genom fientliga dataföretag, vilket tvingat inte minst Tyskland till att upphäva redan undertecknade avtal för försäljning mellan tyska företag och Kina.
Kinas kontroll över sydkinesiska sjön sker genom enorm militär mobilisering i området. Om någon försöker ändra maktförhållande kommer de direkt att agera militärt. Ett inbyggt hot om våld och de andra asiatiska staterna vet väl att anpassa sig till det.
När kineserna blev kritiserade av Japan som hävdade att vissa av de beslagtagna öarna tillhörde Japan, deklarerade kineserna att de skulle försvara området till varje pris. Dessutom hotade de med att stänga exporten av de även för Japan livsnödvändiga jordartsmetallerna, vilket skulle lamslå all japansk industri inom ett år.
Slutsats: Kineserna agerar våldsamt och aggressivt men på ett annat sätt än USA.
Var inte inblandning i andra staters inre angelägenheter som den antiimperialistiska rörelsen på sin tid (Bandungkonferensen t.ex.) definierade som imperialism och som t.ex. Folket i Bild/Kulturfront här hemma hos oss fortfarande använder det ordet.
Jag vet inte hur man resonerade i Bandung. Men ”inblandning” i största allmänhet låter mindre handfast som diskussionsämne än sådant som kvantifierbara kapitalströmmar eller militära ingrepp.
Det är svårt att säga något bestämt om framtiden. Men åtminstone idag agerar ju Kina militärt utanför sina gränser bara inom ramen för FN. Och när det gäller Sydkinesiska sjön så handlar det ju om att staterna där inte är överens om var gränserna går/skall gå. Och den gränslösa handeln är ju inte en affär för FN utan för WTO. Och om ett handelskrig står för dörren, så är det väl den allmänna meningen just nu att det blir USA som drar igång det.
I det gängse språkbruket är det ju stater som agerar imperialistiskt eller inte imperialistiskt. Inte kommersiella aktörer av olika slag.
Bo P!
De kinesiska dataföretag som försökt och också lyckats med aggressiva uppköp agerar ju i den kinesiska statens intresse. Tills den tyska staten upphävde tyska dataföretags försäljning av sin verksamhet, då ansvarig minister ansåg att det var ett hot mot den tyska statens intressen.
Detta får bli min sista kommentar då vi får konstatera att olika uppfattningar råder.
Privatintressen står för kapitalströmmarna och staten för våldsapparaten – så ser arbetsfördelningen ungefär ut, även om statliga företag kan fungerar som kapitalistiska vinstmaskiner. När det kärvar till sig behöver kapitalet en pansarnäve, och den tillhandahålls av kapitalets stat. ”Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt …” som Blå Tåget sjöng i sin gamla smash-hit ”Staten och kapitalet”. Summan av detta samarbete kan bli det vi kallar imperialism.
Björn N
En fråga som intresserar mig är om Kina kan blir världens ledande ekonomi utan att bli imperialistiskt i vare sig den brittiska meningen (territoriella erövringar runt om i världen) eller den amerikanska (militär närvaro runt om i hela världen). Eller någon ny tredje mening.
Kan din fråga formuleras så här? ”Kan så kallad socialism med kinesiska förtecken bli ett världsledande system?”
Tack för alla kommentarer på min recensionsförsök förresten. Vad jag saknar är kommentarer som går in på kärnan i Gaos bok: Mao och kulturrevolutionen. Är det rätt att göra uppror mot reaktionärerna? Vad säger ni, skall vi ta och bombardera högkvarteret, störta kapitalistfararna, bedriva enhet-kritik-enhet och storma himlen?
Nej, det ser jag som en annan diskussion. Den vanliga uppfattningen hos oss är att den auktoritära kinesiska kapitalismen (staten är underordnad Partiet med stort P) inte har någon framtid. Men är det kanske tvärtom. Det är vår liberala kapitalism (partierna är underordnade staten) som kommer att konkurreras ut av den kinesiska modellen. I det, vi för inte så länge sedan kallade Tredje världen, kan man ju inte undvika att se vad som under de senaste 30 åren har åstadkommits inom ramen för det kinesiska systemet.
Mot denna bakgrund tror jag därför också att det kommer att dröja ett bra tag innan Mao är tillbaka igen.
Man får räkna fler faktorer än ekonomi och militär. Kultur och vetenskap. Jag kanske hade det i bakhuvudet när jag inledde recensionen med Kinas första rymdskott som spelade Östern är röd. Då var den moderna tekniska basen ganska blygsam. Idag är kineserna långt framme vad det gäller superdatorer, och kanske Kina återtar sin gamla roll som ett av världens tyngsta centra för vetenskaplig utveckling. Klarar man av det får man ett stort kapital för att utöva ”mjuk makt”.
Om ett land som Kina går upp i topp vad det gäller ekonomi och vetenskap/kultur, och visar att man kan skydda sig med våld om så krävs, är platsen som världsledare ganska given. Det kräver ”bara” att man inte får galna ledare av samma typ som nu härjar i de gamla industriländerna, och att de interna problemen med sociala motsättningar och dålig ekologi inte urartar. Till det sistnämnda kanske det ändå är bra att ha Mao som referenspunkt.
Men då måste vi också tänka på att den kapitalistiska ordning som idag gynnar Kina och Tredje världen-länderna samtidigt just ger allsköns nationalistiska populistpartier i de gamla industriländerna ett alltmer omfattande manöverutrymme.
Om WTO här inte kan få till en kompromiss kan jag inte se annat än att vi kommer att få ett globalt handelskrig.
Ni får inte förväxla vetenskap med teknologi. Kineserna är kanske som de gamla romarna, bra på teknologi men dåliga på vetenskap, i kontrast till grekerna som var tvärtom,
Finns det något som talar för att man i dagens Kina inte är särskilt bra på experimentell forskning?
Anders!
Låter intressant, men kan du ge exempel på att kineserna är dåliga på vetenskap.
Kineserna tar väl för sig mer och mer bland Nobelprisen, men ge gärna exempel på det du säger för att kunna ta ställning till det skriver.
Vad är förresten skillnaden definitionsmässigt mellan teknologi och vetenskap.
Den teknologiska utvecklingen av det kinesiska stridsplanet är nu i paritet med de amerikanska när det gäller förmåga. Den vetenskapliga grunden finns för vad som gör att flygplanen kan uppvisa prestanda som idag är häpnadsväckande. Fysik, energi, G-kraft, materialet runt om är idag helt dominerat av olika legeringar med jordartsnära metaller som ger extremt låg vikt med enorm förmåga för att kunna bära de enorma krafterna. Kineserna hänger mycket väl med inom det här området. Eller?
Bo och Hans!
Jag skrev faktiskt ”kanske” mest för att få tillfälle att lufta en av mina käpphästar – skillnaden mellan teknologi och vetenskap. Romarna byggde fantastiska viadukter som transporterade vatten över långa sträckor. Hur mycket jag än beundrar det så vill jag inte kalla det ”vetenskaplig bragd” ty de hade ingen aning om den vetenskap ”statik” som senare växte fram och som bl a innefattar hållfasthetslära. Viadukterna byggdes av romarna efter lång och god erfarenhet, men utifrån dessa drog de inga allmänna slutsatser.
Eller ett mer drastiskt exempel: de slungmaskiner som under medeltiden användes vid belägring av städer handhades säkert av ytterst professionella och träffsäkra skyttar. Men det var Galileo som ur vetenskapliga experiment, som hade kunnat inbegripa slungmaskiner, men nu skedde med ett sluttande plan på vilken en kulla rullade, kom fram den vetenskapliga lag som säger att varje kastbana i princip (inget luftmotstånd) är en andragradskurva (parabel).
PS till Hans och Bo!
Förbistringen beror också lite på den engelska kulturimperialismen. Medan det bl a i Sverige är, eller åtminstone var, oerhört fint att vara ingenjör, i synnerhet civilingenjör, så gällde i England en ”engineer” för att vara en något mer än räkne- och läskunnig arbetare. Därför har duktiga engelska ingenjörer gjort allt för att kalla sig ”scientist”.
Det faktum att duktiga ingenjörer begriper och hämtar kunskap ur vetenskapliga källor ändrar inte på detta, inte heller att ingenjörer kan göra epokgörande upptäckter. Men såvida de inte släpper vad de har för händerna och i tal och skrift visar hur det nya de upptäckt låter sig förenas med, eller inte förenas med, traditionellt tänkande, så är de inga ”vetenskapsmän”.
Om teknologi är tillämpad vetenskap så måste ju den senare finnas med någonstans. Områden där vi kan förvänta oss intressanta resultat av nyare kinesisk forskning är astronomi (bl.a. sökande efter ’mörk materia’) och utvecklande av kvantfysikens praktiska tillämpningar. I båda är rymdteknik inblandade, och i den senare handlar det om superdatorer.
Den kinesiska vetenskapsakademin hittar man här. Om vi följer Gao och hans meningsfränder så är det utvecklingen under Maos tid som har skapat de resurser som idag gör att Kina kan bygga jätteteleskop, skicka upp satelliter, utveckla djuphavsforskning etc. Motståndarna skulle nog säga att detta sker trots att Mao, etc. etc.
Maos önskan var ju att Kina skulle ta sig ur sin fattigdom och inta sin – enligt Mao – rättmätiga ställning i världspolitiken. Skulle va intressant vad han skulle anse om dagens Kina.