Några tankar om årets fredspris*


VARJE VECKA, SKULLE jag tro, läser jag en offentligt publicerad artikel som hävdar att folk i landets, USA:s alltså, statsledning är omoraliska, inkompetenta, kriminella, korrupta och/eller enfaldiga. Även politiska potentater på delstatsnivå och byråkrater inom privat och offentlig förvaltning utsätts för liknande bedömningar. Inte sällan är jag böjd att hålla med. Författarna till dessa artiklar är nästan alltid vänsterfolk i vid mening. Antagligen publiceras lika mycket kritik från högerhåll, fast av ett annat slag. En del personliga tillvitelser är nog åtalbara som förtal. Men tillhör inte kritikern en rik organisation lär det inte gå att få ut många dollar i skadestånd. Däremot skulle kanske kritikern bli berömd, och hans åsikter få gratis spridning. Bättre då att tiga ihjäl. Det andra är att kritikerna, från höger och vänster, sekulära och religiösa, tenderar att ta ut varandra. Det mesta fortgår alltså som vanligt trots mycket väsen underifrån. Läget verkar stabilt. Åsiktsfrihet, yttrandefrihet och pressfrihet brukar det kallas. 

I år stödjer Nobels fredspris uttryckligen pressfriheten i Ryssland och Filippinerna. Jag gratulerar Maria Ressa och Dmitry Andreyevich Muratov, som pristagarna heter (på engelska). Jag vet knappt något om dem men är säker på att de är värda priset, särskilt i jämförelse med de statschefer och stora organisationer som tidigare fått det. År 2001 till exempel fick FN priset, vilket väl måste tolkas som att all världens länder med ”de fem stora” permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet i spetsen, representerade av all världens statschefer fick dela på det. År 2009 fick däremot bara en statschef ta emot hela priset, ung och oerfaren. Ungefär som att ge priset i medicin till en nyutexaminerad läkare, som vältaligt lovat att han ska utveckla botemedel mot världens allvarligaste sjukdomar någon gång i framtiden.

Vad jag hakade upp mig på var emellertid den mer allmänt hållna motiveringen som nobelkommittén gav. Här kommer slutklämmen (på engelska):

Free, independent and fact-based journalism serves to protect against abuse of power, lies and war propaganda. The Norwegian Nobel Committee is convinced that freedom of expression and freedom of information help to ensure an informed public. These rights are crucial prerequisites for democracy and protect against war and conflict. The award of the Nobel Peace Prize to Maria Ressa and Dmitry Muratov is intended to underscore the importance of protecting and defending these fundamental rights.

Without freedom of expression and freedom of the press, it will be difficult to successfully promote fraternity between nations, disarmament and a better world order to succeed in our time. This year’s award of the Nobel Peace Prize is therefore firmly anchored in the provisions of Alfred Nobel’s will.
Oslo, 8 October 2021

Jag håller med om nästan hela första stycket men ställer mig undrande till följande: ”These rights  … protect against war and conflict” (Dessa rättigheter … skyddar mot krig och konflikt). Man tänker direkt på krigspropagandan 2001 och följande år i några av världens mest inflytelserika tidningar, New York Times, Wall Street Journal och Washington Post. Det var väl rätt uppenbart, att denna fria press ville ha krig och därför publicerade  tvivelaktiga fakta och ibland rena lögner för att nå sitt mål.

Fortsättningen är också diskutabel: ”Without freedom of expression and freedom of the press, it will be difficult to successfully promote fraternity between nations…” (Utan yttrandefrihet och pressfrihet blir det svårt att framgångsrikt främja broderskap mellan nationer). Uppenbarligen är pressfrihet ingen garanti mot krig. Brist på pressfrihet är det förstås inte heller. Men, hädiska tanke, gör det någon skillnad?

Dock tror jag att årets pris är bra inte bara för mottagarna och deras arbete utan också för deras hemländer, inte minst Ryssland. Jag dristar mig till att påstå att det blir bra för en viss Vladimir P också, förutsatt att han eller hans underhuggare inte klantar till det alltför mycket på hemmafronten den närmaste tiden.

Den sista meningen, ”This year’s award of the Nobel Peace Prize is therefore firmly anchored in the provisions of Alfred Nobel’s will.” (Årets fredspris till Alfred Nobels minne är därför starkt förankrat i Alfred Nobels testamentes bestämmelser) får väl ses som ett försvar mot kritiker, som hävdat att fredspriskommittén inte följer Nobels testamente. Så här skrev han (AN):

”Räntan delas i fem lika delar som tillfalla: … ; och en del åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser.”

Det tål att tänka på, särskilt om man sitter i den norska nobelkommittén.


* … stimulerade av Lasse Ekstrand med kommentatorer.

... är läst 350 gånger!

  2 kommentarer for “Några tankar om årets fredspris*

  1. Knut Lindelöf skriver:

    ”Free, independent and fact-based journalism” (Fri, oberoende journalistik, baserad på fakta), var finns den idag? Faktabaserad jounalistik har blivit synonymt med västorienterad journalistik, vilket i sin tur avspeglar ägarförhållandena. Ägarförhållanden och finansieringsformer ingår inte i gängse analyser av ”fria medier”.

  2. Bengt Svensson skriver:

    Ett problem med dagens journalistik är att den producerar alldeles för många historier som kallas ”nyheter”. Vårt ”attention span” (tiden vi minns en nyhet som vi läst/sett) är väldigt kort. Namnen Gerald Fischman, Rob Hiaasen, John McNamara, Rebecca Smith, Wendi Winters sade mig ingenting förrän jag slog upp dem för några minuter sedan. De var journalister på Capital Gazette i Annapolis, Maryland fram till den 28 juni 2018. Den dagen kom en man som dömts för brott som tidningen rapporterat om in på redaktionen och sköt ihjäl alla fem.

    De och flera andra journalister, däribland Maria Ressa, utsågs år 2018 till ”Persons of the Year”, årets personer. Men nästa dag publicerades nya sensationer, och nästa och nästa. Colombia är ett av de farligaste länderna för journalister med flera mördade varje år. Det var inte så länge sedan en italiensk journalist mördades av maffian.

    I Reuters presentation nämndes att senast en journalist fick Nobels fredspris var 1935, då tysken Carl von Ossietzky fick det för att ha avslöjat Tysklands hemliga upprustning. För detta hade han dömts för förräderi och satts i koncentrationsläger. Vid ceremonin i Oslo (Via ombud fick han det 1936) uteblev ffg kungaparet, vilket tolkades som en eftergift till Hitler. Men Ossietzky tilläts inte åka till Oslo för att ta emot priset. Några år senare, fortfarande i koncentrationsläger, dog han av sina umbäranden, 48 år gammal. Hans dom står sig fortfarande. Tyska staten har hittills vägrat ge honom ett postumt frikännande. Han har gett namn åt ett antal gator, skolor m m i det forna DDR.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.