En kolonn israeliska tanks i solnedgången i södra Israel nära gränsen till Gaza 12 oktober 2023 (Chaim Goldberg/Flash90)
I ett israeliskt krig som passats in i en förintelsemall uppstår det obscena förhållandet att ett krav på att dödandet ska upphöra blir omoraliskt. Det är slutsatsen i denna artikel från den 28 oktober, 2023 i tidskriften +972, för ”oberoende journalistik från Israel-Palestina”. Författaren är Natasha Roth-Rowland från Diaspora Alliance. Översättning till svenska av Ernesto Katzenstein. Artikeln blev av okänd anledning inte publicerad i oktober 2023.
I en intervju i CBS:s TV-program 60 minuter, mindre än en vecka efter Hamas attack mot södra Israel som dödade över 1400 israeler och såg över 200 bortförda till Gazaremsan, sa USA:s president Joe Biden att Hamas hade ”utövat ett barbari jämförbart med förintelsen.” Uttalandet var i linjen med andra israeliska, amerikanska och andra politiker och kommentatorer som kopplade massakrerna 7 oktober till det nazistiska folkmordet, genom att säga att attacken var den största förlusten av judiska liv sedan andra världskriget, eller genom att framställa Hamas som nazisternas efterträdare.
Bidens sändebud för antisemitism, Deborah Lipstadt, tweetade dagen efter attacken att det var ”den mest dödliga attacken mot judar sedan Förintelsen”. U.S. Holocaust Museum la ut en liknande tweet. Premiärminister Benjamin Netanyahu sa till den tyska kanslern Olaf Scholz förra veckan att ”Hamas är de nya nazisterna … och precis som världen förenade sig för att besegra nazisterna … måste världen stå enad bakom Israel för att besegra Hamas.” Netanyahu uttryckte sig på liknande sätt till den franska presidenten Emmanuel Macron.
Det retoriska värdet av att framställa dina fiender som nazister – som den israeliska högern ofta gör när den diskuterar Palestina – innebär och medger bara en enda möjlig väg framåt: att fullständig eliminera fienderna som pekas ut som nazister.
Den pågående politiska debatten översvämmas av uppmaningar till folkmord och etnisk rensning från en oroande mängd olika källor och grundar sig, som en kolumnist i Israels mest lästa tidning sa, att ”Hamas och Gazabor är samma sak”.
Den som ständigt använder Förintelsen – och ropar på förstörelse av Gaza – verkar inte ha dragit konsekvenserna av Förintelsen. Förutom krav på hämnd och massmord, är de återkommande referenserna till palestinierna som ”djur” och bilder som kunde ha kommit direkt från Der Stürmer: en soldatstövel med texten ”IDF” (Israel Defence Forces) som trampar på en kackerlacka med Hamas soldater gröna pannband.
Ironin är genomskinlig och grotesk: den typen av obscen propaganda som hjälpte till att bedriva otänkbara grymheter förr används nu för att avvärja en upprepning av dessa – och för att motivera det pågående etniska dödandet och den kollektiva bestraffningen av Gazaborna.
Det är grymt. I en tid då det finns en minskande kunskap om Förintelsen att den används som ett tveeggat svärd. Det som borde vara universella slutsatser gentemot grymheter används för att motivera våldsamma, etnonationalistiska mål. Som de hundratals judiska demonstranter och deras vänner som fyllde USA:s kongresshall förra veckan för att protestera mot Gazakriget sa: ”Aldrig mer betyder aldrig mer för alla.”
Arvet från Förintelsen används faktiskt för att ge Israel en ”carte blanche” för att fängsla, bomba, svälta, torka ut och på annat sätt utöva nekropolitisk (en dödens politik) makt över de 2,3 miljoner palestinierna i Gaza – nästan hälften av dem barn. ”Aldrig mer” blir inte bara ihåligt – det blir en uppmaning till okontrollerat våld, ett stridsrop för en mordisk kampanj för vedergällning.
Denna ”holocaustization” (Förintelseisering) av vad som händer i Israel-Palestina ställer oss alla, judar, palestinier, i regionen och utomlands, på randen till en avgrund. Fängslade i denna logik, blir alla inlåsta i ett nollsummespel, ett krig med tydliga och förödande villkor: en konflikt som bara kan lösas genom förintelse av den ena eller den andra sidan. Det är ett recept för evig blodutgjutelse – en uppmaning, i Netanyahus ord, att ”för evigt leva av svärdet”.
Man behöver inte anstränga sig nämnvärt för att se hur denna mentalitet sprider sig. USA:s UD har instruerat sina diplomater att undvika att använda ord som ”vapenvila” eller ”nedtrappning”. En uppskattad 122-årig judisk grupp i Boston har tvingats ut ur stadens judiska gemenskap efter att ha deltagit i en protest som kräver vapenvila. I ett krig som har målats enligt en ”Förintelsemodell”, blir nu en vädjan att stoppa fortsatt dödande ett moraliskt misslyckande.
Vad blir då slutresultatet? Hur mycket förstörelse av Gaza, som sprider sig till Västbanken, anses nödvändigt? Och när masslakten är slut, vad händer då? Så länge det inte finns någon politisk lösning – ett alternativ som Förintelse-analogin omöjliggör – kommer katastrofvåldet att fortsätta. Och det kommer, som den senaste historien har visat, bli mycket värre.
Det är sant, som Adam Shatz noterade i London Review of Books, att det finns mer än bara cynism vid anspelningar på Förintelsen som sprids bland israeler och judar i diasporan. Som han med rätta påpekar, väckte Hamas-attackerna ”den råaste delen av judarnas själ: rädslan för förintelse”, vilket förvärras nu av olycksbådande rapporter om antisemitiska attacker i flera länder, från våld mot personer till synagogor som attackeras och delvis förstörs.
Att erkänna detta förminskar inte faran med att framställa den israeliska militären i en kamp på liv och död med den ultimata ondskan. Med tanke på den enorma asymmetrin mellan israelisk och palestinsk militär styrka och det faktum att Israel stöds av en global supermakt, finns det bara en sida som hotas med potentiellt folkmord, och det är palestinierna.
Detta står på intet sätt i motsats till vad Hamas hänsynslöst demonstrerade den 7 oktober, israeliska judar kommer att betala ett allt större pris för Israels pågående övergrepp. När mina kollegor Meron Rapoport och Amjad Iraqi skrev på +972 Magazine, attackerna har definitivt krossat illusionen att Israel för evigt kan förtrycka, diskriminera, tvångsförflytta och döda palestinier utan att det slår tillbaka. Men hur skrämmande och chockerande 7 oktober attackerna än var, finns det inga indikationer på att judarna, i Israel eller någon annanstans, riskerar att stå inför statligt sanktionerat våld på det sätt som palestinierna gör och har gjort i årtionden.
Palestinierna, framför allt i Gaza, är under mycket konkret hot om en andra Nakba, i den mån Nakba (1) någonsin har slutat. Minnen från 1948 ekar nu: över 7.000 palestinier döda på tre veckor av israeliska flygattacker och 1,4 miljoner fördrivna*; hela stadsdelar i ruiner och ”tältstäder”, förslag på massutvisningar till Sinai och det politiska spelet omkring ödet för potentiella flyktingar. Här upprepar sig historien verkligen. Dessutom, precis som judarna runt om i världen, står muslimerna också inför en ökning av våldsamma hatbrott.
Det finns alltså två omedelbara krav: att avsluta bombardemanget av Gaza och för att släppa de israeliska och andra gisslan som hålls i fångenskap där. Att åberopa Förintelsen under de nuvarande svåra omständigheterna för oss inte närmare dessa mål. Tvärtom, det avlägsnar oss bara från dem längre och längre bort. Att lyfta upp ”förintelse” kan ge en illusorisk moralisk auktoritet, men i ett krig som har dödat mer än 8.000 människor är åkallande av Förintelsen i bästa fall vilseledande och i värsta fall cyniskt. Vi borde bättre vårda arvet och lärdomar efter Förintelsen.
* 26.000 döda och 2 miljoner fördrivna den 29 januari 2024 (publiceringsdatum)
Natasha Roth-Rowland är redaktör och skribent på tidskriften +972. Hon är filosofie doktor i historia från Virginiauniversitetet och skrev sin doktorsavhandling om den israeliska yttersta högern i Israel/Palestina och i USA, har varit författare i många år, redaktör, skribent och översättare och bor nu i New York.
