När barnen drar längsta strået

Familjen i serien

VI HAR SVÅRT låta bli att sitta som klistrade för att sträcktitta på den brittiska serien Outnumbered, visas på C More. Men jag försöker inskjuta att vi inte skall göra det. 

Vi ”bränner av” för snabbt, klagar jag, serien som sträcker sig över fem säsonger under perioden 2007–2014, med en Christmas Special 2016.

Serien, som problematiserar vad som enligt handböcker och experter utmärker god uppfostran, må vara romantiserande, eller vad nu en sur kritiker, med en olycklig barndom, skulle dra till med. Men är oslagbar, finner inget bättre ord, vi myser och småskrattar. 

Varje fartfyllt avsnitt tar slut snabbare än en avlöning. Att bara se ett avsnitt åt gången och inbilla sig att det skulle vara nog – no way.

Vi får lära känna medelklassfamiljen Brockman, bosatt i London i ett trevligt hus som de riskerar att  inte ha råd med. Föräldrarna Pete och Sue är medelålders, hon den drivande av dem två, han ”snälla hästen” som hela tiden anpassar sig, som vi män gör. 

Läraren Pete får problem efter att strängt ha uppmanat en fetlagd muslimsk elev att sluta äta chips under lektionerna. 

Rektorn blandas in, liknar kränkningskulturens Sverige med lärare som berövats all auktoritet. Pete beordras att skriftligen ångra sig, det räcker inte med att säga förlåt. Han fattar inte vad han gjort för fel, inte jag heller.

De underbara, av levnadslust sprakande ungarna: minstingen Karen med sin vassa tunga, mellanbarnet Ben med burrigt hår typ Noel Redding, storebror Jake i skoluniform med slips. Den välgjorda, trovärdiga serien har dokumentärvibbar.  

Hur kan barnskådespelare vara så duktiga, rent otroligt. De agerar naturligt och till synes spontant, som om det inte vore fråga om en inspelning, de bara är. Reality show är det dock inte. 

Man har som åskådare känslan av att ha smugit sig in i familjens annars skyddade vardagsliv. Minst sagt kaotiskt men en respektfull atmosfär, raka rör i kommunikationen. Ständiga dialoger mellan föräldrar och barn, de sistnämnda drar alltid längsta strået. 

Aldrig att föräldrarna tystar adepterna, de är fria att munhuggas och ifrågasätta, växer intellektuellt genom detta. 

Ben, den oförtröttligt uppfinningsrike, alltid något fantasifullt projekt på gång, skulle med största sannolikhet åsättas en diagnos om detta vore på riktigt i Sverige. Föräldrarna änglalikt tålmodiga, de förlorar aldrig besinningen, han får hållas vad han än hittar på.

Jag minns tiden i Upsala som förälder till två små barn, ryktet om en pedagogikprofessor som satte hockeyhjälmar på sina ättlingar. Sedan fritt fram att upptäcka världen, lära av snubblanden och blodvite. Ingen föräldrahand, laissez-faire. Praktiken bäste uppfostraren.

I samma Upsala fanns Anna Wahlgren, många barn och bästsäljande författare till uppfostransböcker. Jag läste henne varken då eller senare. Men hörde om hennes metoder, jag kan i dagsläget inte redogöra för dem, som påverkade många föräldrar.

Hur skulle man vara som förälder? Jag kände mig minst sagt vilsen, tjugotvåårig pappa till första barnet, i djup sorg efter min far som gått bort bara några månader tidigare. 

Jag växte upp i en familj i Sandviken där det inte var tillåtet att munhuggas och ifrågasätta.  Raka motsatsen gällde för mina barn. Och snart blev de som barnen Brockman, drog längsta strået i alla diskussioner. Det antiauktoritära dagis de gick på förlängde detta strå.

Roligt att barnen i serien, det vill säga skådespelarna, växer upp i och med den. De byts inte ut i när de blir större.

... är läst 408 gånger!

  2 kommentarer for “När barnen drar längsta strået

  1. Arne Nilsson skriver:

    Lasse E!
    Då det gäller uppfostran av barn skriver du: ”Ingen föräldrahand, laissez-faire. Praktiken bäste uppfostraren.”

    Delar inte alls uppfattningen att barn skall kunna, få göra, vad de vill. När det gäller barns uppfostran tror jag att det finns två regler som måste följas. För det första måste barnet få kärlek, fysisk närhet, uppskattning, uppmuntran mm. För det andra måste barnet socialiseras vilket betyder att barnet måste lära sig hur man förhåller sig till andra människor. Denna socialisering är inget barn lär sig på egen hand. Normer och värderingar måste tillhandahållas i första hand av föräldrarna men även av samhället i stort.

  2. Lasse Ekstrand skriver:

    Arne Nilsson!
    Uttryckte mig kanske otydligt. Jag förespråkar inte laissez-faire, varken vad gäller ekonomi eller barnuppfostran. Det var den beryktade professorn i Upsala som släppte sina barn helt fria. Det sker dock inte i tv-serien, som varmt rekommenderas än en gång.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.