Torsdag den 23 november kom beskedet – Riksbanken höjer inte räntan nu. Det var nu inte av omsorg om välfärden och fattiga medborgare. En orsak var Riksbankens rädsla för hur de stora skuldsatta fastighetsjättarna skulle klara sig. Sverige har länge skrutit med sina goda statsfinanser. De är i huvudsak en effekt av att staten släppt ansvaret för bostadsbyggandet, helt privatiserat och kommersialiserat bostadspolitik och bostadsmarknad. En av orsakerna till detta är att EU tvingar medlemsländerna att minska den offentliga sektorn.
En kommersialiserad hyresmarknad har varit ett sätt för statsmakten att abdikera från det bostadspolitiska ansvaret och kostnaderna. Men att lägga alla kostnaderna på hyresgäster och bostadsrättsköpare, med stora lån, hjälper inte om en riktig finanskris skulle slå till. För en Flytande valuta är värdet ett slags marknadsvärde – en värdering av landets ekonomi. EU:s grundlag, Lissabonfördraget, stadgar att Riksbankens huvuduppgift är att bekämpa inflationen, ett stabilt penningvärde. Någon samhällsekonomisk hänsyn ska inte tas. Medborgarna och de demokratiska institutionerna får inte höras. EU:s grundlag förbjuder Riksbanken att ge ut pengar för att stimulera ekonomin. Däremot går det bra att köpa obligationer på andrahandsmarknaden, vilket Riksbanken gjorde under pandemin för att stimulera ekonomin med 80 miljarder. EU stadgar, genom finanspakten och stabilitetspakten, om förbud mot underskott i statsbudgeten. Men Riksbanken däremot får skaffa sig underskott – om det går till att rädda banker och finansinstitut. Räntevapnet är det verktyg som bäst motsvarar EU:s bestämmelser. Det är ett mycket trubbigt verktyg; bidrar till inflation och ökar kostnaderna för vanligt folk – tvingar fram en åtstramningspolitik som bidrar till att fördjupa dalar och recessioner, där det blir de vanliga medborgarna och välfärden som ska betala. Sådana är EU:s bestämmelser.
Detta var ledaren i senaste numret av Kritiska EU-fakta
