När jag hör ordet kultur…

Bild ur filmklipp från Staatstheater Stuttgart 22 april 1932

”Kultur är livsnerven i ett levande samhälle, uttryckt på de många sätt vi berättar våra historier, firar, minns det förflutna, underhåller oss själva och föreställer oss framtiden. Vårt kreativa uttryck hjälper till att definiera vilka vi är och hjälper oss att se världen genom andras ögon.”

Så formulerade sig Bengt Berg i en kommentar om vad kultur är och hur den hänger samman med oss människor och våra samhällen. Det är nog det bästa jag läst på mycket länge om hur man ska tänka om ”kultur”.

Lasse Ekstrand skrev häromdagen om sina problem med att förstå vad det är fråga om när ”kulturpolitiken” kommer på tal. Jag håller med honom. Det är mycket svårt att säga något som inte direkt kan motsägas och falla till marken som vissna höstlöv.

Är kultur politik?

I begynnelsen fanns ingen kulturpolitik. Då var kulturen ”livsnerven i ett levande samhälle”, alltså fri. Från 1500-talet blev kyrkan navet för en bildande och kontrollerande kultur (husförhören och folkbokföringen). Gustaf III med sitt hov förfinade på 1700-talet sina egna mest omhuldade kulturuttryck och grundade Konstakademien, Svenska akademien, Operan och Dramatiska teatern. Borgerligheten ramade in den svenska nationen på 1800-talet genom att samla och visa även mera av allmogens kulturelle uttryck på institutioner som Nationalmuséum och Nordiska muséet. Skansen, hembygdsföreningar och spelmansstämmor växte fram i denna nationella kulturvåg. Och så folkskolan från 1842 förstås – en liten, men mycket betydelsefull kulturrevolution på gott och ont (bildning och kontroll). På 1900-talet byggde folkrörelserna folkets hus, frikyrkor och bygdegårdar, med bibliotek där den växande arbetarklassen kunde träffas och genom ”kreativa uttryck hjälpa till att definiera vilka vi är och hjälpa oss att se världen genom andras ögon”.

Av allt detta formades ett kulturellt sammanhang för att ”berätta våra historier, fira, minnas det förflutna, underhålla oss själva och föreställa oss framtiden”, en samlad andlig kraft mycket större än Uppsala domkyrka. För överheten har det alltid varit viktigt att inte förlora kontrollen över denna andliga kraft.

Så uppfanns kulturpolitiken.

Jag märker efter att ha formulerat ovanstående att det inte så lite likna Povel Ramels fantastiska låt ”Birth of the gammaldans”.

Tankekontroll

Kulturpolitiken kan alltså ses som överhetens lagligt organiserade försök att kontrollera och styra kulturen efter sina önskemål; inte för burleskt, inte för dystert våldsamt och hemskt, inte för kritiskt, inte kränkande eller hädiskt etc. Gärna snällt, trevligt, lagom humoristiskt och underhållande, men ibland också formmässigt avantgardistiskt och gränslöst dekadent. Kulturen som uppfostran, förströelse, förvirring och underhållning skulle man kanske kunna sammanfatta det som.

När jag läser om kulturpolitik på Wikipedia inser jag att det finns en hel vetenskap omkring begreppet. Kulturpolitiken framstår efter 1970-talet som helt självklar och dess styrande funktion framställs som ett enda välvilligt ”främjande”. I sin mest utslätade form ska den även främja folkhälsan. ”Kulturutövning på recept” finns säkert redan.

I dagens politiska debatt blir ”kulturen” ofta samma sak som ”kulturpolitiken”, vilket är en grotesk förenkling. Nej, kulturen är ett helt hav, medan kulturpolitiken är överhetens dammbyggen, vågbrytare, kanalsystem och dräneringsanläggningar för att vattenmassorna inte ska svämma över och ta sig farliga vägar. Vad sägs om den metaforen? En annan metafor, som jag tror är Jan Myrdals, är att: Kulturen är som syret i luften, det finns där men det syns inte. Och tar det slut så kvävs vi.

Värdegrunden är allt

Sedan en generation tillbaka har samhällets värdegrund blivit en förstarangsfråga och den svenska överhetens allra käraste kulturella slagträ för att styra människornas tänkande. Det har gått så långt att snart alla samhällsproblem kan göras till värdegrundsfrågor; de kriminella har fel värdegrund, SD har (hade) fel värdegrund, muslimerna har fel värdegrund, kommunisterna har fel värdegrund, rasisterna, antisemiterna och nazisterna har fel värdegrund. Medier med fel värdegrund ska inte ha statsstöd, offentlig konst med fel värdegrund bör inte förekomma. Skådespelare med fel värdegrund får yrkesförbud. Journalister med fel värdegrund tvingas säga upp sig eller får sparken. Författare och bildkonstnärer med fel värdegrund får aldrig vara med i TV. Gamla bokklassiker med fel värdegrund i språket korrigeras. HBTQI+ får inte diskuteras, det ska intas som piller och sväljas helt.

Till detta kan fogas att frihet är att fritt få välja sitt kön och om man vill vara rik eller fattig. Staten Israels rasism och dess folkmord i Gaza ingår i en acceptabel värdegrund.

Alltså ett folks kultur (en folkets kultur) är en enande kraft oberoende av stater, gränser och sprungen direkt ur människors erfarenheter, liv och arbete, tidvis i harmoni med överheten, men när så inte är fallet skräms skiten ur överheten.

Uttrycket ”När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver” kommer inte från från Göring, Himmler eller Goebbels, det härrör från författaren Hanns Johst, en av Tredje rikets ledande kulturpersonligheter, okänd i Sverige och (enligt Wikipedia) finns inte översatt till svenska. Denne har bland annat skrivit pjäsen Schlageter om frikårskämpen Leo Schlageter som i första aktens första scen utbrister: ”Wenn ich Kultur höre entsichere ich meinen Browning!”

Alltså, det är just det ostyriga i kulturen som är så störande, som till varje pris måste kontrolleras med kulturpolitik. Likheterna med Sverige (och andra länder) idag är på den här punkten slående – trots att vi sägs leva i demokratier.