När katastrofen drabbar oss samhällslösa

Lars von Trier, detta egensinniga geni som beklagligt nog fallit offer för Parkinsons sjukdom och förmodligen därför inte kunnat vara så flitig som vi hans trogna följare önskat, håller jag för att vara en av samtidens främsta filmkonstnärer. 

Den yngre landsmannen Thomas Vinterberg, född 1969, tycks mig dock gå från klarhet till klarhet. Snart en värdig utmanare till von Trier på den rödvita cineastertronen. Ta bara Vinterbergs klarsynta film Festen (1998) om det som i våra dagar av terapeuterna benämns en dysfunktionell familj. 

Det ruvas på mörka hemligheter i denna högborgerliga kärnfamilj som gör allt för att hålla skenet uppe. En far, med högt anseende, som förgripit sig på sina barn. Lögnen som det trassliga, smutsiga och tunna nät som binder ihop denna tragiska parodi på en familj. 

Liksom många andra familjer av samma problematiska art. Inte undra på att antipsykiatrikern David Cooper döpte en bok till Död åt familjen (1971). Med fokus på just kärnfamiljen och ihärdiga myter om denna samlevnadsform.

Thomas Bo Larsen, denne oförliknelige aktör med sitt demoniska ansiktsuttryck, fullkomligt lysande som den trasiga sonen som tar bladet från munnen i Vinterbergs uppgörelse med rosenröda illusioner om familjelycka. Festen förvandlas till en mardröm. 

På TV4 visas den danska serien En familj som vår med sju laddade avsnitt. Skapad av samme Thomas Vinterberg. Hela Danmark hotas att läggas under vatten, svämmas över. Det är det scenario filmen laborerar med. ”Klimatförändringen”, skulle förstås Greta (Thunberg) säga. 

Alla medborgare måste evakueras så fort som möjligt, lämna sitt land, så gott som hals över huvud. Medtaga så litet som möjligt av pick och pack. Hoppas på att det finns länder som tar emot de danska migranterna. Vilket inte alls är givet. De villiga visar sig vara få.

Skrupelfria smugglare, samtidens gissel, står redo att mot saftig betalning ”hjälpa till”. 

De hotande vattenmassorna, den bild man gör sig av syndafloden, riskerar att skymma de ämnen åtminstone jag vill förstå det som att Vinterberg gestaltar. Och som går utöver scenariot.

Vi har byggt ett samhälle – eller vad det nu skall kallas, jag blir trots eller kanske genom min sociologiska skolning alltmer tveksam till själva begreppet ”samhälle” – i en ekonomistisk anda som fokuserar på den minsta enheten, familjen. Mikronivån.

Glöm kollektiv. Glöm gemenskap. Glöm klasser. Glöm politik. Glöm fackföreningar. Och glöm för all del tro och andlighet. 

Tänk inte på vad du kan göra för andra, tänk bara på vad du kan göra för dig själv – och de dina. Människorna i Vinterbergs serie är i en väsentlig mening ”samhällslösa”, de kan liknas vid fritt svävande atomer.^[1] Economic man den idealtypiska termen inom ekonomisk teori.

De lånar upp sig på mycket pengar, investerar dem i övervärderade bostäder, bevakar nagelbitande ängsligt räntornas ned och uppgång. I den lurande katastrofens stund betyder detta fåfänga strävande noll och ingenting.

Allt materiellt är likaså förgängligt. Du kan ingenting ta med dig när du flyr. 

Om de döda prylarna kunde hånle, gjorde de det åt de stackars människorna i detta ögonblick.

Och ingen annan kan du lita på när du som mest skulle behöva det. Tryggheten är som bortblåst. Rädda sig den som rädda sig kan. Det tillhandahålls ingen livbåt som räcker till alla nödställda.

Vinterberg är ingen klimataktivist. Snarare en frän civilisationskritiker, om nu det senare utesluter det förra. Med iskalla bildsekvenser som tar sig in under huden och genom alla psykologiska försvar. Svårt att komma till ro efter att ha suttit trollbunden vid skärmen. 

Nästan alltför lätt, om man tänjer på det så, att identifiera sig med de danska flyktingarna och deras påfrestande strapatser. En kvinna hamnar tillsammans med sin dotter i Bukarest. Utan arbetstillstånd. 

Vinterberg passar på att dela ut en känga åt våra nordiska ”välfärdsstater”. De som inte längre är några sådana. Snarare överklassens paradis. Men runt hörnet lurar det stigande vattnet. Inget består.

Medan serien rullar blir film verklighet. I spanska Valencia. Men här sluts leden. Över 100.000 demonstrerar mot myndigheternas handfallenhet. Bistår varandra på alla sätt. Samhället återuppstår men inte på grund av samma myndigheter. Utan underifrån.

Samtidigt som jag skriver detta landar broschyren Om krisen eller kriget kommer i brevlådan. Är vi förberedda, eller uttryckt på ett annat sätt: är Sverige längre ett samhälle värt namnet? Tillåt mig tvivla.

[1] Kanske svarar termen samhällslöshet mot sociologiklassikern Èmile Durkheims begrepp anomi?  Kan närmast översättas med ”normlöshet”.