När övergår det ena i det andra?

1. Menar författaren att Maduro är fascist och att Venezuela är ett fascistiskt land? Jfr den här artikeln i dagens Steigan.

2. Jag har läst ett antal analyser av Amerikansk imperialism genom åren. Från vänster och den håller jag med om. Men när det gäller verkligheten verkar det vara svårt. Nästan osynlig när det gäller Ukraina och likaså Venezuela. Vad är det som är svårt? Hur tydligt måste det vara?

3. Egentligen handlar mina funderingar gällande Maduro bara delvis om Venezuela. För mig växtes frågan när en gång Mao menade att Sovjet var en fascistisk stat av Hitlertyp. Maoismens analys föreföll mig dock något ytlig. I princip blev socialistiska stater fascistiska så fort de inte hade ett marxist-leninistiskt parti i ledningen med en korrekt linje. Men frågeställningen var ändå legitim och hade sina rötter i Kominterns linje i början av 30-talet då socialdemokraterna anklagades för att vara socialister i ord men fascister i handling. Både Komintern och Mao hade starka idealistiska tendenser i sin analys enligt mitt sätt att se det. Men åter till  Britto Garcías punkter och Maduro:

   1. ”Fascism är det absoluta samförståndet mellan storkapitalet och staten”
   Så här definierar den marxistiske venezolanske ekonomen Manuel Sutherland Venezuelas system: militaristisk nationalpopulism med en byråkratisk-militär kast som lever på bekostnad av statens utvinning av olja och råvaror. Till stor del är de företag som utvinner råvarorna ägda av militären.

   2. ”Fascism förnekar klasskampen, men det är kapitalets beväpnade arm i klasskampen”.
   Det finns många exempel på hur Maduroregeringens repression mot de alternativa fackföreningar som är närstående till Venezuelas kommunistparti. Även de officiella fackföreningarna har varit utsatta om de kritiserar regeringen.

   3. ”Fascism samlar massorna, men är elitistisk”
   Maduroregeringen lyckas utan tvivel samla ett stort antal anhängare i demonstrationer. Kritiker hävdar att påtryckningarna för att delta är starka, där anställning och matpaket riskeras om man inte deltar. Men även oppositionen hävdar att Maduro fick 30% av rösterna i valet så han saknar inte stöd. Igår gjorde jag en rundfrågning bland Santa Martas (Colombia) venezolanska gatuförsäljare om de kände någon som röstat på Maduro. Ingen kände någon sådan. Och det är inte fråga om den venezolanska överklass som tidigt flydde till Miami, det här handlar om Venezuelas arbetarklass och tidigare använgare av Chavez.

   4. ”Fascism är rasistisk”
   Jag ser inga tecken på rasism i Maduros regeringsutövning men den klassiska fascismen var till skillnad från nazismen inte heller tydligt rasistisk.

   5. ”Fascism och kapitalism har avskyvärda ansikten som behöver masker”
   Både fascism och nazism ”maskerade” sig som socialism så länge socialismen var populär.

   6. ”Fascism är välsignad”
   Maduro som själv är anhängare av en indisk guru använder även katolicismen och element från venezolansk vodoo (santeria) i sina tal. Å andra sidan påstås fienden vara en konspiration mellan Elon Musk, en satanisk sekt i Detroit och Washington.

   7. ”Fascism är misogynistisk”
   Ser inga sådana tecken i Maduros politik

   8. ”Fascism är anti-intellektuell”
   Tidigare punkter t.ex punkt 6 talar för sig själv

   9. ”Fascism uppfinner inte, den återvinner. Den tror bara på igår, ett imaginärt igår som aldrig existerade.”

   Maduro odlar en nästan religiös kult tillägnad Simon Bolivar och Hugo Chavez.
   Utöver Britto Garcías punkter skulle jag vilja tillägga ytterligare tre. Den första är våldsapparaten. Både den klassiska fascismen och nazismen hade en officiell våldsapparat och tillika en paramilitär. I Italien hade de svarta skjortor i Tyskland bruna.

   Michele Bachelet utarbetande på FNs uppdrag en rapport 2019 på 18 sidor som beskrev och analyserade människorättssituationen i Venezuela. Rapporten anklagar statens styrkor för att ha utfört 6 800 utomrättsliga avrättningar mellan januari 2018 och maj 2019, och betonar att sedan 2016 har Nicolás Maduros regering och statens institutioner bedrivit en strategi inriktad på att neutralisera, undertrycka och kriminalisera den politiska oppositionen och de som kritiserar regeringen. Speciellt kritiserades regeringens specialstyrka FAES som var ökända för att ge sig upp i Caracas fattigområde och bedriva utomrättsliga avrättningar speciellt av unga män. Regeringen använder sig också av en paramilitär styrka kallad ”colectivos” , beväpnade grupper i Venezuelas fattigområden som är anklagade för att vara en blandning av ”gängkriminella” och regeringens vakthundar. Human Rights Watch beskrev ”colectivos” som ”väpnade gäng som använder våld ostraffat” för att trakassera politiska motståndare till den venezuelanska regeringen. Amnesty International kallar dem ”beväpnade regeringsvänliga anhängare som tolereras eller stöds av myndigheterna”.

   Den andra punkten är den karismatiska ledaren. Chavez var en typisk karismatisk ledare som fick genomslag långt utanför chavismen med sin humor. Maduro som var en tillbakadragen utrikesminister som nästan gav ett blygt intryck valde att försöka kopiera Hugo Chavez karisma vilket enligt mig nästan ger ett komiskt intryck med all sin pompa och ståt. Typiskt för den typen av ledare är också att man trycker ner demokratin. Inför valet i Venezuela hindrades ett stort antal kandidater att ställa upp bl.a kommunistpartiet. Att Gonzales Urrutia fick ställa upp beror på enbart på Barbadosavtalet där Maduro utlovades lättnader i sanktionerna mot att Gonzales fick ställa upp. Nya ”antifascistiska” lagar i Venezuela utlovas nu också som kommer att ytterligare begränsa rätten att ställa upp i val.

   Att Maduro vann presidentvalet 2024 tror jag först på när de berömda röstprotokollen, som utlovats, offentligjorts och granskats av både chavister, opposition och helst oberoende valobservatörer.

   Min tredje punkt är den nationella expansionismen. Både i den tyska och den italienska varianten av fascism var den stark. Maduro väckte nyligen till liv igen den två sekler gamla frågan (sedan den spanska kolonialismen) om Essequibo, c:a 1/3 av grannlandet Guyana. Maduro hävdar att Essequibo tillhör Venezuela något som givetvis aktualiserats ännu mer pga nya fynd av olja i Essequibo. Maduro försökte tidigare elda upp de nationella känslorna genom att genomföra en folkomröstning överallt utom just i Essequibo. Somliga menar att det var en förberedelse för presidentvalet enligt den klassiska metoden att när du har problem på hemmaplan, rikta uppmärksamheten utåt. Nicaragua sysslar för övrigt med något liknande när det gäller Guanacasteprovinsen i Costa Rica som Ortega menar tillhör Nicaragua och Costa Rica att den sedan två hundra år efter en folkomröstning tillhör Costa Rica. Jag känner väl till både Guanacaste och Essequibo och kan garantera att ingen invånare där som jag träffat vill varken tillhöra Nicaragua eller Venezuela.

   Sammanfattningsvis så tycker jag Maduroregimen har tydliga fascistiska drag. Detta innebär inte att jag är anhängare av sanktioner eller invasioner, venezuelas folk kommer förr eller senare att själva lösa sina politiska problem. Sanktioner och hot om invasioner ger bara den typen av ledare legitimitet för sin regeringsmakt. Tyvärr brukar den typen av auktoritära ge upphov till en politisk pendelrörelse. När de till slut störtas slår pendeln över i sin motsats, progressiva drag i Maduros utrikespolitik förvandlas i ett slag till sin motsats. På sätt och vis lite liknande Argentinas senare utveckling under Milei

4. Rolf Nilsson!
   Artikeln i Steigan är ett hopkok av alla förvirrade påståenden som kommit från Maduroregimen sedan valet. Allt återanvänds om cyberattacker, opinionsundersökningar m m.

   De enda som har kontroll av röstresultatet är den venezolanska valmyndigheten CNE. De har i sin besittning samtliga röstprotokoll från de olika vallokalerna. CNE lovade från dag 1 att dessa skulle omedelbart publiceras, sedan påstod vissa förståsigpåare att de hade 30 dagar på sig och sen tog man den PSUV ledda Högsta Domstolen till hjälp, allt för att undvika den enda verkliga åtgärd som förmår ge stabilitet och fred i Venezuela och regionen d v s offentliggöra röstprotokollen och låt opposition, chavister och internationella valobservatörer granska röstprotokollen.

   Vad döljer Maduro? Varför har man offentliggjort röstprotokollen i tidigare val? Enligt min åsikt så är hemlighållandet av röstprotokollen den bästa gåva som Maduro kan ge USA-imperialismen.

5. Venezuela igen, predidentkandidaten Gonzales Urrutia fick fri lejd från sin asyl på spanska ambassaden i Caracas och har nu sökt asyl i Spanien. För att komma ut ur landet fick han skriva på dokument om att Maduro vunnit valet m m. Efter att han blivit anklagad för allt från terrorism till massmord önskade t o m Maduro honom lycka till med vad han än företog sig.

   Massmord och terrorism? Efter att han anlänt till Spanien berättade han om hur han tvingats skriva under, vilket gjort Venezuelas politiska ledning rasande;

   ”’Jag ger herr Edmundo González 24 timmar att ta tillbaka sitt påstående om att han blev tvingad eller så visar jag videor och ljudinspelningar som bevisar att mötet var vänligt och artigt, något som den spanska ambassadören var vittne till’, sa Rodríguez kongressens talman.”

   ”Om ni skrev under under tvång, hur kommer det sig då att en av era döttrar bor i Venezuela utan problem?”

   Översatt från maffiaspråk:
   ”akta dig jävligt noga, din dotter bor fortfarande i Venezuela”

6. Hur hanterar man frågan om en vänster som uppenbart stöder diktaturfasoner samtidigt som man kan vara enig med samma vänster i utrikespolitiska frågor? För mig kan bara problemet hanteras på ett sätt. Att enas där man kan enas, i frågor som antiimperialism, fred, nationellt oberoende och suveränitet.

   Samtidigt är folkens vilja uttryckta i val också en fråga om suveränitet. Skall man respektera ett folks vilja uttryckt i val även om man tycker de röstar fel. Har det venezolanska folket rätt att få granska valresultatet i senaste valet? Just nu så hånas presidenkandidaten Gonzales Urrutia för att han påstår att han tvingats skriva på att han erkänner Maduro som segrare. Venezuela påstår att de inte utövade påtryckningar utan framhäver den vänliga stämningen på spanska ambassaden i Caracas.

   Men smaka på ordet asyl, Gonzales Urrutia fick asyl först på ambassaden sedan i Spanien. Varför söker man asyl? Varför sökte Julian Assange asyl på Ecuadors ambassad? För en gratis hotellvistelse? Och varför skrev både Assange och Gonzales Urrutia på dokument som de egentligen inte var överens om för att komma ur sin ofrivilliga fångenskap? Kan bara hålla med Lula om att utvecklingen i Venezuela är väldigt obehaglig.

   Även relationerna mellan Venezuela och Colombia är spända. Och som ett brev på posten utförde den colombianska ELN-gerillan som använder Venezuela som bas ett nytt attentat med två döda och 25 skadade som resultat vilket ledde till att Petro, Colombias president avbröt fredsförhandlingarna. Som vanligt sprängde det samtidigt några oljeledningar vilka nu får dränka ytterligare ett känsligt regnskogsområde i olja.

   Jag kan inte svära på att valet i Venezuela är kopplat till ELN-gerillans förnyade attentat men jag kan inte heller utesluta det.

   Så tillbaka till min ursprungsfråga, när övergår socialismen i socialfascism?

7. Tragiken fortsätter i Venezuela. Allt tyder på att länder som USA, EU och större delen av Latinamerika inte kommer att godkänna valet i Venezuela som legitimt. De enda riktigt lojala länderna som finns kvar är Kuba och Nicaragua, som bägge varit beroende av sina affärer med Venezuela d v s köpa olja till underpris och sälja vidare till marknadspris. Venezuela hittar annars sina närmaste allierade i Asien, mest p g a utrikespolitiska skäl. En del länder kommer sannolikt att erkänna Maduro som ”de facto” president, d v s inte erkänna honom som legitim men acceptera att det faktiskt är han som styr landet. På så sätt så undviks den ohållbara situationen som uppstod när många länder erkände Guaidó som president, en person som aldrig blivit vald annat än som talman i kongressen.

   En stor del av FNs länder kommer troligen att ha en sval relation med landet efter den FN-rapport som nyligen presenterades om situationen i Venezuela. Samtidigt har jag intrycket av att Venezuela kommer att försöka slå in på en kapitalistisk modell inspirerad av Kina. De nya lagförslagen som lagts fram tyder på att PSUV i praktiken kommer att vara det enda tillåtna partiet. Alla eventuella konkurrenter kommer att förbjudas att ställa upp under de nya antifascistlagarna.

   Ekonomin kommer att mer och mer styras av militären. T ex så kommer nu hamnarna styras av militären för att effektivisera exporten. Kontrollen av valutaväxling släpps fri. Vicepresidenten Diosdado Cabellos dotter blir ansvarig för att sälja landet utomlands. Allt tyder på att militären allierade med partibyråkratin kommer att satsa på en aggressiv exportmodell. Kanske kan de få till en ganska hyfsad tillväxt på det sättet som sannolikt inte kommer att gynna landets fattiga i någon större utsträckning även om varje förbättring är positiv efter en ekonomi i fritt fall under 10 år. Men allt beror på om man lyckas bevara freden med sin grannar i norr och i söder.

   Att ha sina vänner på 1000 mils avstånd är inte okomplicerat. Även projektet att kopiera Kina kan visa sig vara problematiskt, Kina var översköljda av västs investeringar under 40 år och fick på det sättet igång en rekordtillväxt. Men kommer någon att dränka Venezuela med utländska investeringar? Det återstår att se.

   Men Venezuela kan knappast falla djupare så en tillväxt kommer säkert att komma. Transporterna av olja borde kunna skötas av ryska och kinesiska fartyg om USA på nytt bestämmer sig för hårdare sanktioner. Mycket beror på vem som vinner presidentvalet i USA.

   Men en upptrappad repression i Venezuela leder nationen in i akut människorättskris, säger FN:s faktainsamlingsuppdrag. En rapport som säkert inte är vad Maduros regim önskar just nu. Rapporten kan i sin helhet laddas ner här.

   17 september 2024
   GENÈVE – Venezuelas regering har dramatiskt intensifierat sina ansträngningar att krossa all fredlig opposition mot sitt styre, vilket leder nationen in i en av de mest akuta människorättskriserna i modern tid, varnade FN:s Oberoende Internationella Faktainsamlingsuppdrag om Bolivarianska Republiken Venezuela i sin senaste rapport.

   De dokumenterade övergreppen och brotten, inklusive brottet mot mänskligheten för politiskt motiverad förföljelse, är inte isolerade eller slumpmässiga handlingar, utan del av en fortgående och koordinerad plan att tysta, avskräcka och slå ner oppositionen mot president Nicolás Maduros regering, enligt rapporten.

   ”Vi bevittnar en intensifiering av statens repressiva maskineri som svar på vad den uppfattar som kritiska åsikter, opposition eller oliktänkande,” sade Marta Valiñas, ordförande för faktainsamlingsuppdraget. ”Även om detta är en fortsättning på tidigare mönster, som uppdraget redan har karakteriserat som brott mot mänskligheten, utgör den senaste repressionen, på grund av dess intensitet och systematiska natur, en mycket allvarlig attack på de grundläggande rättigheterna för det venezuelanska folket, begången trots flera uppmaningar både inom och utanför landet att respektera mänskliga rättigheter.”

   Faktainsamlingsuppdragets rapport, som granskar människorättssituationen i landet mellan september 2023 och augusti 2024, sade att en ny milstolpe i försämringen av rättsstaten hade nåtts efter presidentvalet i juli. Offentliga myndigheter har övergett all självständighet och i praktiken har många rättsliga garantier förlorat sin effektivitet, vilket lämnar medborgarna hjälplösa inför det godtyckliga maktutövandet.

   Under perioden före valet, från december 2023 till mars 2024, greps minst 48 personer på grund av vad regeringen beskrev som konspirationer mot den, och arresteringsorder utfärdades för andra. Dessa individer inkluderar militär personal samt människorättsförsvarare, journalister och medlemmar av den politiska oppositionen.

   Enbart i juli dokumenterade uppdraget över 120 personer som arresterades i samband med oppositionens kampanjevenemang. Under den första protestveckan efter valet, enligt myndigheternas egna siffror, greps mer än 2 000 personer. Dessa individer, inklusive över hundra barn, några med funktionshinder, anklagades för terrorism och uppvigling till hat.

   Dessa gripanden innefattade och följdes av allvarliga kränkningar av rättssäkerheten, vilket nådde en aldrig tidigare skådad nivå i landet. De brottmålsförfaranden som inleddes mot de gripna kränkte systematiskt grundläggande garantier för rättssäkerhet.

   Faktainsamlingsuppdraget bekräftade sin slutsats att rättssystemet, lett av Högsta domstolen, är tydligt underordnat den verkställande grenens intressen och tjänar som ett nyckelinstrument i dess plan att undertrycka alla former av politisk och social opposition.

   ”Offer och en stor del av befolkningen är utsatta för godtycklig maktutövning, där godtyckliga frihetsberövanden systematiskt används, med allvarliga kränkningar av rättssäkerheten,” sade Francisco Cox, expert vid faktainsamlingsuppdraget. ”Uppdraget hade tidigare varnat för att regeringen kunde aktivera sitt repressiva apparat efter behag, och det är precis vad vi nu observerar.”

   Som en förberedelse för vågen av repression före valet hade Maduro och andra högt uppsatta tjänstemän varnat för möjligheten av ett blodbad om de inte säkrade segern.

   ”Regeringens repressiva plan och politik riktade sig mot individer som vågade kritisera president Maduro, ifrågasätta regeringens politik eller protestera mot valresultaten. Den fokuserade särskilt på medlemmar av den politiska oppositionen eller de som uppfattades som opposition av regeringen, även om vem som helst kunde bli ett offer,” sade Patricia Tappatá, expert vid faktainsamlingsuppdraget. ”Allvaret i repressionen, ansträngningen att visa resultat genom fängslanden och användningen av misshandel och tortyr har skapat ett klimat av utbredd rädsla bland befolkningen, vilket ytterligare minskat det civila utrymmet.”

   Rapporten noterade också en intensifiering av trakasserier, kriminalisering och andra restriktioner för arbetet för nyckelaktörer i civilsamhället, inklusive människorättsorganisationer och journalister.

   ”Med beaktande av både handlingsmönstren och statens politik som beskrivits i tidigare rapporter, liksom profilen på offren och offentliga uttalanden från högsta statliga företrädare, har uppdraget rimliga grunder att tro att brottet förföljelse på politiska grunder har begåtts under den tidsperiod som omfattas av dess mandat”, sade rapporten.

8. Sven A!
   Förtjänstfull rapportering från Venezuela. Om din beskrivning stämmer, vilket jag misstänker att den gör, kan situationen i dagens Venezuela beskrivas på följande sätt.

   Venezuela kännetecknas idag av kapitalism och statskapitalism med en härskande klass som består av personer inom statsapparaten, främst militären, topparna inom Manduros parti och ägarna av de större kapitalistiska företagen. Det arbetande folket saknar grundläggande demokratiska fri- och rättigheter. Det som tycks vara signifikativt är att den härskande klassen i Venezuela inte viker ner sig för USA. Det statliga ägandet och den härskade klassen motstånd mot USA har medfört att en del skribenter har fått för sig att Venezuela skulle var socialistiskt. Misstaget att tro att samhälleligt ägande är synonymt med socialism härrörs sig från bland annat Stalins skriverier från 1938:

   ”Under det socialistiska systemet, som hittills förverkligats endast i Sovjetunionen, utgöres grundvalen för produktionsförhållandena av att samhället äger produktionsmedlen. Här finns inte längre vare sig utsugare eller utsugna.”

   Du reser en fråga som ingen ännu har svarat på: ”När övergår det ena i det andra?” Detta specificerar du till ”[N]är övergår socialismen i socialfascism?”

   Frågan kan synas relevant. Men jag anser att den är fel ställd. För det första ger frågan intryck av att det har existerat, eller existerar, någon form av socialistiska stater. Självfallet går det att snickra ihop en definition som leder till att det har existerat eller existerar socialistiska stater. Min definition på socialism lyder:

   SOCIALISM betyder att de som arbetar på en arbetsplats bestämmer HUR verksamheten skall organiseras på den egna arbetsplatsen och hela det arbetande folket bestämmer VAD som skall produceras och hur detta skall konsumeras, vilket innebär på att ingen arbetsför skall kunna leva på någon annans arbete.

   Med denna definition som utgångspunkt har det aldrig existerat några socialistiska stater.

   För det andra är termen ”socialfascism” milt uttryckt bekymmersam. Vad betyder första delen en av termen ”socialfascism”; ”social”. När det gäller andra delen av termen ”socialfascism” ”fascism” finns det en uppsjö av definitioner. Är termen ”socialfascism” en sammanslagning av termerna ”social” och ”fascism” eller har den en alldeles egen betydelse?

   Så vitt jag förstår vill du resa frågan om hur olika samhällen utvecklas och förändras. Detta är utan tvekan vällovligt. För mitt vidkommande räcker det med stringenta definitioner av kapitalism och socialism. Jag tycker att termer som socialfascism och fascism mer fördunklar än tydliggör.

9. En mycket intressant tråd. Jag kan inte bidraga med några kunskaper om ett land jag aldrig besökt, i en världsdel jag bara besökt en gång.

   Men inledningen av Sven Anderssons kommentar 2024-09-17 (00:42) är värd att citera: ”Artikeln i Steigan är ett hopkok av alla förvirrade påståenden som kommit från Maduroregimen sedan valet. Allt återanvänds om cyberattacker, opinionsundersökningar m m.”

   Arne Nilsson följer upp Sven Anderssons initierade gästblogg och kommentarer med en mycket relevant kommentar.

   Synnerligen uppfriskande läsning!

10. Tack Arne N och Mats L för era intressanta svar. Även för mig innebär socialism att det arbetande folket har makten givetvis via sina representanter. Vad det inte kan innebära enligt mitt sätt att se det är att dessa ”representanter” regerar mot det arbetande folket och skapar en egen privilegierad överklass medan det arbetande folket lever i misär. För att garantera det arbetande folkets maktställning krävs enligt mitt tycke någon form av demokrati med reella politiska alternativ (det är enligt mitt tycke odialektiskt att hävda att det arbetande folket bara har en röst), det krävs klasskamp d v s rätten att organisera sig i fria intresseorganisationer och fackföreningar, det krävs en reell maktdelning mellan den lagstiftande, dömande och verkställande makten och det krävs en konstitution där grundläggande fri och rättigheter garanteras för alla oavsett etnicitet, kön, sexuella läggning och religion t ex.

    Nog om överbyggnaden och över till den materiella basen. Inget land har hittills blivit socialistiskt i fred. Om man anser Kuba och Venezuela socialistiska så blev de ”socialistiska” via vilseledande marknadsföring. Både Castro och Chavez kom till makten på grundval av ett program mot korruption och deklarerade sig först senare som socialister till mångas förvåning (inte minst sina f d stridskamrater). Övriga länder har deklarerats som socialistiska först efter förödande krig och har därefter inte ens då fått njuta av fredens frukter. Det har inneburit att man ägnat sig åt en mängd ekonomiska experiment med blandningar av socialism och kapitalism. Dessa experiment har ofta styrts med hård hand uppifrån med hänsyn till både inbillade och reella krigshot.

    Redan där uppstår ett av hoten mot demokratin och folkmakten. Nästa hot uppstår när klasskampen undertrycks av samma inbillade och reella krigshot och allianser sluts med reaktionära krafter i nationens intresse. Resultatet blir en kombination av nationalism och socialism. Mycket av den utvecklingen såg vi under slutet av 30-talet i Sovjet, en modell som sedan applicerades på hela Östeuropa och som jag tror starkt påverkar även dagens nationalistiska Östeuropa. När Sovjet fick en ny konstitution 1936 menade Stalin att alla fientliga klasser i Sovjet nu upphört. Med andra ord hade klasskampen upphört. Vid Moskvarättegångarna kunde man därför inte anklaga oppositionen för att vara klassfiender (sådana fanns ju inte längre). Istället blev de alla anklagade för att vara utländska agenter (efter Stalin löd istället diagnosen mentalsjukdom eftersom det var ett sjukdomstecken att kritisera den bästa av alla världar).

    Hela den här utvecklingen är i viss mån förståelig även om den är beklaglig. Jag vet själv inte hur jag själv skulle ha agerat om jag varit i Stalins kläder. Först var han motståndare till Lenins insisterande på en omedelbar revolution, men fick snart leda ett Sovjetunionen som ständigt riskerade att haverera p g a inbördeskrig, utländsk invasion, krigshot och svält. Kanske var ett fast grepp om årorna enda sättet att ro iland en skuta i full storm?

    Men ändå, Sovjet rörde sig alltmer i en riktning som av många uppfattades som fascistisk. Det påstås t o m att Josef Goebbels lekte med tanken på en förening av Sovjet och Tyskland (inte bara nonaggresionspakt), drömmar som Hitler snabbt gjorde slut på för att inte stöta sig med det tyska kapitalet och dess ekonomiska bidrag. Goebbels tillhörde ju till en början NSDAP:s vänster där Strasserbröderna var tongivande i att utforma en politik med socialistiska inslag (fast bara för renrasiga).

    Orwells reaktion var den omvända och han skrev sin klassiker Djurfarmen. Djurfarmen erbjuder samtidigt en i mitt tycke antydan till lösningen, d v s när grisarna börjar gå på två ben, äta med kniv och gaffel och skaffar sig dyra representationsvanor så är det dags att ta ifrån dem makten. Att göra som den lojala gamla hästen och låta sig föras till sin egen slakt för att rädda ”revolutionen” är nederlagets väg.

    Klasskampen och kampen för demokratiska fri och rättigheter är evig och varje gång någon påstår att klasskampen upphört och att vi alla har samma i intresse i vårt gemensamma goda och harmoniska folkhem så bör man ta det som en väckarklocka. Och mycket riktigt så började avrättningen av c:a 700.000 (ofta kommunister) direkt efter att Stalinkonstitutionen antagits med sitt avskaffande av klasskampen.

    Utan klasskamp och demokrati förvandlas socialismen lätt till fascism, en klassisk fascism med stora inslag av samhälleligt ägande. I det sammanhanget blir det ointressant vad man kallar systemet, socialism eller fascism, praktiken avgör. Det avgörande är om det arbetande folket har makten att via sina representanter tillvarata sina intressen.

    I fallet Venezuela så är jag övertygad om att folket inte röstade på Maduro och PSUV. Hade det arbetande folket haft makten i PSUV så hade det naturliga varit att man satt sig på avbytarbänken och påbörjat en utvärdering om vad som gått fel för att sedan komma tillbaka med ett bättre program.

11. Läs och lär, Sven Andersson m fl.

    För övrigt berodde massavrättningarna i Sovjetunionen 1937-1938 på att NKVD-chefen Jezjov i maskopi med lokala partiledare var ute efter att så hat mot regeringen i syfte att själva ta makten.

12. Sven Eric H!
    Jo jag försöker ständigt läsa och lära även om jag har hållit på med just den frågan i över 50 år. Jag är överhuvud taget misstänksam mot förklaringar som försöker rikta in förklaringarna av historiska skede på olika personliga drag hos personer.

    Jag blev mer övertygad av en ny bok från Routledge med titeln Stalin and war 1918 -1953 Patterns of repression, mobilization and external threat av David R Shearer, professor i historia vid Delawares universitet. Shearer lyckades för mig på ett övertygande sätt koppla ihop ökad repression och forcerad industrialisering med Stalins analys av konkreta hot mot Sovjetunionen och hur repressionen minskade när det internationella läget verkade säkrare. Oftast hade nog Stalin rätt när det gällde den analysen. Den enorma energi som lades på rustning och tung industri från mitten av 30-talet t ex visar att Stalin insåg att ett nytt krig var på gång och att han visste var hotet kom ifrån.

    Allt detta motsäger påståendena om att Stalin hade illusioner om Hitler. Köp boken och framför allt läs och lär!

13. Stalin sa ju i ett tal 1931 att landet på tio år måste ta igen det man låg efter övriga världen om man alls ville överleva som nation.

    Repressionen 1937-1938 var dock helt och hållet Jezjovs verk. Nya fakta har visat att det var först i oktober 1938 som Stalin och hans medarbetare fick klart för sig hela vidden av Jezjovs konspiration. Jezjov gjorde ett misslyckat försök att ta makten i en kupp på revolutionsdagen den 7 november 1938. Några veckor senare tvingades han avgå som NKVD-chef. Jezjov syntes sista gången offentligt den 21 januari 1939 på 15 årsdagen av Lenins död. En dryg vecka senare fick Stalin i sin hand en rapport av Malenkov, Beria och Andrejev. I den rapporten riktades hård kritik mot NKVD i allmänhet och mot Jezjov personligen. Han anklagades för att ha förföljt fullständigt oskyldiga människor samtidigt som han skyddat verkliga konspiratörer. Han arresterades den 9 april 1939 och började omedelbart bekänna sina brott. Av särskild vikt är förhöret den 4 augusti 1939 där han medgav att förföljelsen av oskyldiga människor hade syftet att så hat mot regimen och bana vägen för hans eget maktövertagande. Hård kritik riktades också mot statsåklagarämbetet för att de sett mellan fingrarna för Jezjovs framfart. Kritiken fick till följd att statsåklagaren Vysjinskij den 31 maj 1939 tvingades avgå från sin post.

    Den 3 januari 1939 krävde Stalin i ett brev till Vysjinskij en offentlig rättegång mot de NKVD-män som förföljt oskyldiga människor. Den blev aldrig av. Hade den blivit av hade synen på Stalin-epoken säkerligen sett annorlunda ut.

14. Sven Eric H!
    Ursäkta jag missade att ”Läs och Lär” var en länk och inte en läsanvisning. Jag har läst den där artikeln tidigare och kort kommenterat den. Den nämner de vanliga argumenten elavbrott, cyberattack och oppositionens förfalskade röstprotokoll m m. Vad den inte nämner är varför Maduroregimen då inte offentliggör de riktiga röstprotokollen som utlovats och får dessa granskade av både de 99,9 procent chavisterna, oppositionen och valobservatörer. Trots alla cyberattacker, elavbrott och annat elände så fanns ju röstprotokollen utskrivna och nedpackade i kartonger när de överlämnades till Högsta Domstolen.

    Problemet är att ingen litar på Högsta Domstolens opartiskhet i Venezuela, eftersom alla toppposterna är besatta av Maduros partivänner, vilket dessutom är ett brott mot Venezuelas konstitution. Och om ingen offentlig granskning tillåts så kommer Venezuela inte få fred och stabilitet. Röstprotokollen har normalt alltid granskats öppet. Sen är ju det där med cyberattacker, hackerattacker, elavbrott m m gammal skåpmat. Valresultaten skickas inte över internet utan över lokala telefonlinjer och elverken styrs av lokala nätverk så de påverkas inte av hackers. Hade det varit fallet skulle ju inte CNE kunnat utropa Maduro som segrare samma natt.

    Maduro har tidigare varit tvungen att hitta på nya skäl till elavbrotten, ett år var det p g a att Washington skickade elektromagnetiska vågor som slog ut elproduktionen. Men orsaken är att underhållet är uselt något som Chavez påpekade redan 2010. En lokal chavist och fackföreningsledare påpekade samma sak i all välmening men blev fängslad anklagad för att arbeta för imperiet.

    Det är pinsamt att se hur vissa inom vänstern krampaktigt försöker hitta på försvar för en uppenbart korrupt venezolansk överklass bestående av militär och partiledningen. Och alla försvaren har samma struktur, de börjar med Monroedoktrinen sedan en lista på USA:s alla invasioner och kupper. Jag kan den där listan utantill och jag kan skriva under på det mesta men vad den där listan alltid bortser från är att lokala reaktionära eliter har en imponerande styrka i Latinamerika och är fullt kapabla att själva utan USA:s direkta bistånd ställa till elände. Maduros klick är en sådan inkompetent elit som har drivit en av världens potentiellt rikaste länder i konkurs.

    Skulle USA vara en allenarådande djävulsliknande övermakt som kan göra vad de vill, så skulle ju kampen mot USA-imperialismen vara omöjlig. Hade röstprotokollen blivit offentliggjorda hade Venezuela stärkt sin position eftersom alla tvivel försvunnit.

    Nu hoppas jag innerligt att inte den vinnande presidentkandidaten i USA hittar på några dumheter, ryktena här bland folk som har direktkontakt med Venezuelas militär säger att något är på gång. Hoppas det bara är rykten, det sista det där konkursboet behöver är ett krig. Jag utgår för att USA inte orkar med att slåss på för många fronter samtidigt. Tvärtom tror jag de skulle uppskatta en normalisering av relationerna vilket Chevrons investeringar i Venezuela visar. För närvarande är Venezuela n:r 5 bland länder som exporterar olja till USA.

15. Sven Eric H!
    När det gäller repressionen under andra halvan av 30-talet så analyserar Shearers bok den utifrån som jag nämnde krigsförberedelser och inte eventuella personliga problem med hat o s v hos NKVD:s ledning. Låter logiskt i mina öron, vi ser idag en ökande åtminstone ideologisk repression mot de som inte är överens om krigspartiernas narrativ även i Sverige.

    Här ett avsnitt ur Shearers bok:

    ”Krig som kontext
    Massrepressionsoperationerna 1937 och 1938 förstås bäst som en säregen stalinistisk form av mobilisering inför det kommande kriget, liksom Partiets och andra krisens, 1936–1939, institutionella utrensningar under dessa år och operationerna kopplade till särskilda nationaliteter. Alla dessa våldsepisoder växte fram ur separata policyer och bekymmer, men alla kulminerade våldsamt och sammanhängande under en andra våg av krigshot som varade från slutet av 1936 till hösten 1939. Detta hot utgjorde bakgrunden mot vilken de stora utrensningarna 1937 och 1938 utspelade sig. Under denna period reagerade Stalin på samma sätt som han gjorde under den första perioden av krigshot, 1928 till 1933: radikalisering av repressionen mot inhemska grupper, en kraftig ökning av militärindustriella investeringar och aggressiva utrikespolitiska manövrar för att uppnå internationell säkerhet.

    De stora utrensningarna i slutet av 1930-talet följde krismönstret som utvecklades i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet, men det fanns särdrag som skilde massoperationerna från tidigare massrepressioner. Under den föregående perioden av massvåld, avkulakiseringen i början av 1930-talet, försökte regimen mobilisera landsbygds- och till och med stadsdelar av befolkningen mot andra genom att appellera till klasskrigets dynamik. Massvåldet mot påstådda kulaker var offentligt och decentraliserat. Dömda kommittéer, trojka, kunde bestå av lokala civila individer. Även mindre tjänstemän deltog i att identifiera fientliga bönder och fiender till kollektivjordbruken. Under slutet av 1930-talet genomfördes massutrensningarna under hemliga order av säkerhetspolisen.

    Regimen försökte dölja massoperationerna från allmänheten. Kvoter och namn för repression, arresteringar, domar och avrättningar hölls gömda. Både avkulakiseringen och de senare massutrensningarna var avsedda att förändra samhället, men de stora utrensningarna var en mycket annorlunda typ av massrepression. Hemlighetsmakeriet, i synnerhet, ifrågasätter beskrivningen av massoperationerna som en terror, vilket innebär en handling avsedd att påverka befolkningens beteende. Avkulakiseringen var visserligen en del av ett krig men genomfördes också offentligt för att konsolidera socialt stöd bland påstått fattiga bönder.

    På 1930-talet hade säkerhetsorganen ingen sådan avsikt. Massutrensningarna var utan tvekan en terror för de och deras familjer som blev offer, men att hänvisa till dem som terror fördunklar deras avsikt.

    Deras avsikt var inte att påverka beteende eller mobilisera social opinion eller handling, utan att eliminera så snabbt som möjligt alla subversiva och upproriska element som hotade landet. Det skulle göras, som i ett krig, med maximal säkerhet och effektivitet”

16. Sven A!
    Med anledning av din kommentar 2024-09-25 På 18:38 har jag några synpunkter. Du skriver:

    ”Shearer lyckades för mig på ett övertygande sätt koppla ihop ökad repression och forcerad industrialisering med Stalins analys av konkreta hot mot Sovjetunionen och hur repressionen minskade när det internationella läget verkade säkrare.”

    Detta utvecklar du vidare 2024-09-25 På 22:48 genom att citera Shearer.

    Vare sig i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet då tvångskollektiviseringarna och den forcerade industrialiseringen påbörjades eller under andra delen av 1930-talet då den stora terrorn pågick var Sovjetunionen utsatt för något allvarligt hot från någon främmande makt.

    Efter att bolsjevikerna hade konsoliderat sin maktställning i Ryssland/Sovjetunionen i början på 1920-talet hade de inte full kontroll över bönderna. För att bryta böndernas kontroll över jorden och vad som producerades startades tvångskollektiviseringarna. Efter att ha krossat böndernas motstånd och avskaffat NEP-kapitalismen kunde byråkratklassen, nomenklaturan, upphöja sig till oinskränkt härskande klass i Sovjetunionen med diktatoriska rättigheter. Resten av befolkningen reducerades till rättslösa lönearbetare med mindre rättigheter än vad som fanns i många kapitalistiska länder.

    Den stora terrorn i slutet 1930-talet var kulmen på den maktkamp som förekommit i kommunistpartiet ända sedan början av 1920-talet. Det finns inga belägg för att de bekännelser som framtvingats genom tortyr i anslutning till de tre Moskvarättegångarna skulle innehåll något korn av sanning.

    Idag är det godtaget som historiska fakta att under den stora terrorn i Sovjetunionen under senare delen av 1930-talet avrättades omkring 700.000 oskyldiga människor och ett par miljoner lika oskyldiga sändes till fångläger. Det har varit lika klarlagt att detta var planerat och genomfört av det ledande skiktet inom kommunistpartiet med Stalin som primus motor. Om man nu skall ifrågasätta ansvarsfrågan i ett försök att ärerädda Stalin genom att utse Jezjov till syndabock duger det inte att göra som Holmström gör i en kommentar 2024-09-25 På 19:55. Han hänvisar till OSPECIFICERADE ”Nya fakta”. För att vara trovärdig krävs precisa referenser, helst citat, från relevanta och lätt kontrollerbara källor.

17. För den intresserade rekommenderas varmt den här boken.

    Vi har också av samma författare den här artikeln.

    Att Stalin först i oktober 1938 fick klart för sig hela vidden av Jezjovs framfart framgår av boken ”Tajny arkhivov NKDV SSSR 1937-1938” av A.N. Dugin som kom 2020.

18. Arne N!
    Jag anser att Shearer tar ett nytt grepp om en fråga som ingen på allvar tagit tag i inom sovjetforskningen. Jag har själv funderat i samma banor tidigare så självklart blev jag intresserad när såg någon som tagit itu med problemet. Jag har svårt att riktigt köpa teorier om att det var personliga drag som förklarar Stalins politik. Däremot tror jag att Stalin var starkt påverkad av sina erfarenheter av alla de krig han upplevt. Att Stalin förde en politik under perioder med extrem satsning på tung industri och upprustning kan inte vara ett självändamål. Även den brutala kollektiviseringen av jordbruket passar in i det mönstret. Genom kollektiviseringen lyckades man få loss arbetskraft som flyttade till städernas industri.

    Du menar således inte att det ”under andra delen av 1930-talet då den stora terrorn pågick var Sovjetunionen utsatt för något allvarligt hot från någon främmande makt”. Hitler-Tyskland började sin upprustning omedelbart efter att han kom till makten 1933, men det skedde initialt i hemlighet på grund av begränsningarna som Versaillesfördraget införde efter första världskriget. År 1935 deklarerade Hitler offentligt återinförandet av värnplikten och skapandet av en stark militärstyrka, vilket markerade en tydlig övergång till en mer aggressiv militär upprustning.

    Stalin kan inte ha varit okunnig om detta. Han kan inte heller ha varit okunnig om att målet för nazisterna var att skapa ”Lebensraum” i öst via kolonisering och förslavande av de sovjetiska slaverna som han såg som en lägre stående ras. Den nästan hysteriska upprustningen gav också resultat. Sovjet hade c:a 20.000 flygplan och 23.000 tanks när Hitler angrep medan Hitler bara hade drygt 3.000 tanks och 3.000 flygplan. Även de tyska generalerna lär ha varit överraskade över hur mycket vapen Sovjet på kort tid fått fram. Tyvärr så brast det både i kvalitet och organisation något som även vinterkriget visat.

    För övrigt så tror jag rädslan för krig har präglat alla sovjetiska/ryska ledare under ett sekel. Hur påverkade t.ex Putin av att födas av föräldrar som fick utstå inrigningen av Leningrad där 1 miljon dog svältdöden och hans pappa var krigsinvalid?

    P.S. jag tog inte upp Stalin för att ”ifrågasätta ansvarsfrågan i ett försök att ärerädda Stalin”. Hela diskussionen handlar om hur socialism kan övergå i fascism, och Stalins linje från slutet av 30-talet med klassamarbete, allians med kyrkan och ändrad attityd till tsarismen har sina förklaringar i den verklighet som rådde. Det innebär ingen äreräddning. Stalin körde över oppositionen t ex när det gäller kollektiviseringen där t ex Bucharin hade en mer gradvis syn på hur man kunde omvandla jordbruket. Men kanske spelade krigsfaran även en roll här. Betraktade Stalin en lugn och sansad debatt om en gradvis utveckling som ett hot om han ansåg att kriget närmade sig?

19. Sven A!
    Med anledning av din kommentar 2024-09-27 På 19:08.

    Det är rätt uppfattat. Jag anser att det ”under andra delen av 1930-talet då den stora terrorn pågick var Sovjetunionen [INTE] utsatt för något allvarligt hot från någon främmande makt”. Med facit i hand kan vi konstatera att ett ”allvarligt hot från någon främmande makt” makt materialiserades först den 22 juni 1941 då Tyskland anföll Sovjetunionen. Detta utesluter givetvis inte att högsta ledningen för Sovjetunionen var medveten om utvecklingen i Tyskland. Detta vittnar bland annat Kominterns 7:e kongress 1935 då kursen kraftigt lades om med inriktning på att bekämpa den framväxande fascismen.

    Så du får ursäkta. Men det finns inga trovärdiga belägg för att den ledande fraktionen, Stalinfraktionen, inom det sovjetiska kommunistpartiet på allvar trodde att de anklagade vid rättegångarna 1936 till 1938 var agenter för Tyskland och Japan. Detta var endast spel för gallerierna för att dölja politiska motsättningar och den maktkamp som pågick inom kommunistpartiet och som resulterade i att man avrättade sina meningsmotståndare.

20. Arne N!
    Till att börja med är vi inte överens om definitionen av ”hot”. Som jag ser det uppkommer hotet långt innan en våldshandling och så är det väl också rent juridiskt. Så jag är inte överens om att hotet mot Sovjetunionen uppstod på själva invasionsdagen. Men å andra sidan så är det en vanlig uppfattning bland historiker i väst att Stalin och Hitler var bästisar sedan Molotov-Ribbentroppakten och att Stalin blev så förvånad när Hitler angrep att han sprang och gömde sig på sin datja i flera veckor. Alla fakta motsäger de påståendena.

    Upprustningen skedde med våldsam energi i dubbel bemärkelse ända sedan det blev klart vilka avsikter Hitler hade. Jag tror dessutom att få länder i världen skulle uppskatta ledare som reagerar och förbereder sig på hot först på själva invasionsdagen. Shearer talar för övrigt om ett ”verkligt eller inbillat hot” vilket ju gör att man slipper en diskussion i efterhand med facit i hand om det fanns ett verkligt hot eller inte. Och om man nu ändå vill använda facit så fanns det ju ett verkligt hot eftersom Hitler faktiskt invaderade Sovjetunionen.

    Inbillar man sig ett hot så innebär det lika säkert att man förbereder sig för försvar som om hotet är verkligt. I Sverige idag påstår landets elit (och många medborgare håller med) att Ryssland utgör ett allvarligt hot mot Sverige. Putin sägs det vill återupprätta Sovjetunionen och/eller erövra Europa och göra slut på demokratin, HBTQIA-rättigheter osv. Tror de själva på dessa hot? Svårt att säg, en del tror säkert på det. Andra verkar vara fastlåsta vid historiska modeller, t.ex Münchenöverenskommelsen 1938. Man verkar tänka att vi gjorde fel då och var för svaga mot Hitler och nu måste vi rätta till felet och vara tuffa mot Putin. För det ändamålet behöver vi flera nya Churchill som t.ex Boris Johnson och Zelenskyj. Själv tror jag att sannolikheten för att Putin skulle kunna utgöra ett verkligt hot mot Sverige i ett reguljärt krig är nära noll. På 2,5 år har man knappt lyckats avancera mer än 10 mil in på ukrainskt territorium men istället själv blivit invaderade i Kurskregionen. Tanken att Ryssland skulle kunna invadera Sverige genom att först korsa Natoländerna Finland och Baltikum, passera ett tjog USA-baser på vägen och sen invadera Sverige är för mig närmast skrattretande.
    Blir det däremot ett kärnvapenkrig pga att Putin anser att Ryssland är hotat så är sagan Sverige slut på c:a 8 minuter eller den tid det tar för en kärnvapenbestyckad missil att nå Sverige.

    Arne N säger dessutom: ”det finns inga trovärdiga belägg för att den ledande fraktionen, Stalinfraktionen, inom det sovjetiska kommunistpartiet på allvar trodde att de anklagade vid rättegångarna 1936 till 1938 var agenter för Tyskland och Japan”.

    Där håller jag med dig, dvs det finns inga trovärdiga belägg för att huvuddelen av de anklagade var agenter för Tyskland och Japan. Men sen säger du att: ”detta var endast spel för gallerierna för att dölja politiska motsättningar och den maktkamp som pågick inom kommunistpartiet och som resulterade i att man avrättade sina meningsmotståndare.”

    Där tycker jag förklaringen är något ytlig. Pågår verkligen en strid med nära en miljon döda enbart med avsikten att få makt? Är inte makt något man söker för att på ett eller annat sätt tvinga in en organisation i den riktning man tror tjänar egna eller olika gruppers intresse. Och vilka var dessa intressen? Sovjetunionens överlevnad skulle jag vilja påstå. Stalin var en nationalistisk ledare i första hand och så är han ihågkommen av dagens ryssar (inte p g a några sociala reformer). Som alla nationalistiska ledare så är den nationella enigheten det viktigaste och allt som hotar den så som marxistisk klasskamp eller liberal fri åsiktsbildning ett hot.

    Stalin lyckades på gott och ont strömlinjeforma sin organisation både på hemmaplan och internationellt. Även kommunistpartierna i Komintern förvandlades till lydiga verktyg i den sovjetiska statens tjänst. Ibland blev det väldigt pinsamt för kominternpartierna när de fick plötsligt fick order om att än samarbeta än bekämpa diverse reaktionärer såsom t ex nazisterna. Ny Dags artiklar om hur mysig stämningen var i det ockuperade Oslo under Molotov-Ribbentroppakten är bara ett exempel.

    Var det ett effektivt sätt att möta de olika hoten? Därom tvistar de lärde inom sovjetforskningen. T ex så finns det en ”what if” inriktning som försöker beräkna hur det hade gått t ex om Bucharins mildare form av kollektivisering hade genomförts. Resultatet de kom fram till var att resultatet ungefär blivit detsamma. Vem vet?

    Men förlusterna i följden av strömlinjeformningen var utan tvivel stora, kommunistpartierna i Komintern tappade medlemmar, höga officerare blev utrensade och jordbruket förlorade några av de duktigaste jordbrukarna. Internt i partiet kvästes oppositionen. Mitt intryck är att Stalin upplevde ett sådant starkt hot mot Sovjetunionens existens under senare delen av 30-talet att han ville göra slut på alla tendenser till diskussionsklubb.

    Och liknande tendenser ser vi i Sverige idag när många upplever ett verkligt eller inbillat hot från Ryssland. Plötsligt är all användning av ordet fred ett tecken på att man är Putin-agent och man jagar och försöker kväsa ”påverkansåtgärder” inom alla former av media. Demokrati blir plötsligt bara till för de som ”vet bäst” antingen det gäller Natoanslutning eller DCA-avtal. Konstitutioner och folkomröstningar blir ett hot. Och upprustningen tar ny fart.

    Ändå jag tror att väldigt få tror att huvuddelen av de som är anklagade för att vara Putinagenter verkligen står på Putins lönelista. Snarare lyder anklagelsen att man objektivt sett tjänar Putins intresse, ”nyttig idiot” med andra ord. Och så var det säkert i Sovjetunionen också under slutet av 30-talet även om det bevisligen fanns de som direkt tjänade utländska intressen, vilket blev tydligt när kriget verkligen kom igång.

    Så jag tror fortfarande att Shearers ansats är övertygande, det fanns en klar koppling mellan Stalins upplevda hotbilder och perioder av repression.

21. För att ärerädda Stalin har Holmström lanserat teorin om Jezjov som syndabock då det gäller terrorn i Sovjetunionen i slutet på 1930-talet. På anmodan har Holmström 2024-09-27, 18:11 angett 3 källor för att styrka detta påstående.

    Den första källan är en bok på engelska på 252 sidor. För att boken skall kännas intressant hade det behövts ett relevant citat, som gav stöd åt de framförda påståendena.

    Den andra källan är en 24 sidor lång artikel på internet på engelska. Även här saknas ett relevant citat.

    Den tredje källan är en bok på ryska på 339 sidor. Även här saknas ett relevant citat.

    Med dessa tre allmänna hänvisningar har Holmström inte lyckats bevisa sin tes.

22. Sven A!
    Med anledning av din kommentar 2024-09-28 På 14:31.

    Jag är inte överens med dig och Shearer om att det var faktiska eller inbillade utifrån kommande hot som var anledningen till den stora terrorn i slutet på 1930-talet i Sovjetunionen. Med anledning av de stora dödstalen under den stora terrorn skriver du: ”Pågår verkligen en strid med nära en miljon döda enbart med avsikten att få makt? Är inte makt något man söker för att på ett eller annat sätt tvinga in en organisation i den riktning man tror tjänar egna eller olika gruppers intresse. Och vilka var dessa intressen?”

    Stalinfraktionen var en del av den nya härskande klassen i Sovjetunionen och de hotades av andra grupperingar. För att behålla sin makt och sina privilegier riggade Stalinfraktionen de tre moskvaprocesserna 1936–1938 och genomförde massavrättningarna och deportationerna. Jag tror att ditt grundproblem är att du inte ser att Sovjetunionen från och med 1930-talet var ett klassamhälle av ny typ med en härskande klass bestående av topparna inom det kommunistiska paritet och statsförvaltningen.

    Du missar innebörden i min text då du enbart lyfter fram termen ”hot”. Jag skriver om ett ”allvarligt hot”. Jag har inte heller gjort gällande ”att hotet mot Sovjetunionen uppstod på själva invasionsdagen”. Jag skriver att ”ett ’allvarligt hot’” …” materialiserades först den 22 juni 1941 då Tyskland anföll Sovjetunionen.” Det allvarliga hotet blev verklighet detta datum. Enligt min bedömning uppstod ett ”allvarligt hot” mot Sovjetunionen under försommaren 1941 då Tyskland planerade att anfalla Sovjetunionen. Men Tysklands krig mot Jugoslavien kom emellan och kriget mot Sovjetunionen kunde påbörjas först den 22 juni 1941 och denna försening bidrog kanske till att de tyska arméerna inte kunde inta Moskva innan vintern samma år. Så min bedömning kvarstår. Under 1930-talet fanns inga allvarliga hot mot Sovjetunionen från någon främmande makt.

23. Jag ser ingen som helst anledning, Arne Nilsson, till att försöka bevisa någonting för dig överhuvudtaget då du aldrig någonsin kommer att ta till dig det hur överbevisad du än blir. Inlägget och läshänvisningarna var riktat till övriga läsare som ev var intresserade av ämnet. Är man intresserad av ämnet får man göra sig omaket att läsa både boken och artikeln.

    Det finns gott om bevis, Sven A, för att flera av de åtalade var skyldiga till att ha samarbetat med Tyskland och Japan – både sovjetiska och icke-sovjetiska.

    Påståendet att Stalin skulle ha sprungit och gömt sig i tio dagar efter krigsutbrottet i juni 1941 är till etthundra procent vederlagd sedan snart 30 år tillbaka då Kremls besöksjournal blev offentlig.

24. Arne N!
    Jag tror ändå inte att du fångar hela sanningen när du skriver: ”Stalinfraktionen var en del av den nya härskande klassen i Sovjetunionen och de hotades av andra grupperingar. För att behålla sin makt och sina privilegier riggade Stalinfraktionen de tre moskvaprocesserna 1936–1938 och genomförde massavrättningarna och deportationerna.”

    De ställen jag har varit på i Stalins fotspår tycktes mig inte andas privilegier i någon större utsträckning och jag har aldrig hört talas om att han lämnade något arv efter sig.

    Det blir som när påven fick frågan nyligen om hur mycket han tjänade och svarade att han inte hade den blekaste aning och sa: jag har ju allt, tak, kläder och mat vad skall jag med pengar till. Jag kan hålla med om att Stalin var en del av en ny härskande klass men jag tror ändå att det var en härskande klass av en ny typ och att drivkrafterna framför allt var politiska och nationalistiska inte främst personlig vinning. Jag tror åtminstone inte att de privilegier Stalin hade skulle ha varit drivkraften till massavrättningar och deportationer. Vilken vinning skulle Stalin ha av att skicka olika nationaliteter till bortre Asien?

    Det förefaller för mig att avsikten var att lösa politiska problem, han trodde t ex verkligen att en rad etniska grupper skulle vara opålitliga vid ett kommande angrepp vilket för mig stärker tesen att hela perioden 1935 till 1941 var en lång förberedelse inför kriget som han trodde skulle komma. Var det rätt åtgärder som vidtagits? Med all säkerhet inte, men Sovjetunionen vann kriget.

    Om det fanns ett allvarligt hot eller inte är ju inte så intressant om den politiska ledningen och folket i ett land är övertygade om att de är hotade. Och kriget kom ju faktiskt 1941, det måste även du hålla med om. När arkiven i Kreml en kort tid var relativt öppna i början på 90-talet så gjordes de analyser av Centralkomitténs möte under hela efterkrigstiden. Det visade sig att nästan alla möten handlade om hotet från väst och inte angrepp mot väst. Och angreps något land (Ungern och Tjeckoslovakien) så var det för att bevara den buffertzon som skapats efter kriget med allierade stater. I mitt tycke logiskt för en generation där i stort sett alla antingen hade deltagit i kriget eller hade familjer där någon stupat. Sådana erfarenhet skapar en politisk verklighet idag och för lång tid framåt, något som är svårt för svenskar att förstå med vår erfarenhet av två sekler av fred. Jag upplever samma sak i Colombia, ingen familj jag känner har sparats i det inbördeskrig som pågått sedan 1964 och ännu längre med få avbrott. Huvudmotståndarna inom politiken har ofta förlorat en eller bägge föräldrar vilket gör att politiken tyvärr ofta blir en personlig vendetta istället för ett försöka att lösa landets problem.

    Samma problem har vi idag, många i väst säger att det är lögn att Ryssland hotas av Natos totala inringning och att Nato är en fredsallians. Kanske har de rätt, men det spelar ingen roll om det ryska folket som nyligen förlorade 27 miljoner i förra kriget känner sig hotade och agerar därefter. Samma situation gäller för många östländer, de känner sig genuint hotade av Ryssland p g a sina historiska erfarenheter. Enda sättet att bibehålla freden blir ett nätverk av säkerhetspakter där alla känner sig trygga i kombination med ett bälte med neutrala stater. Gäller inte säkerheten för alla finns den inte för någon. Det var ett tema som Lavrov försökte diskutera 2021, men som blev avvisat på det mest oförskämda sättet av bl a vår förra utrikesminister.

    Och Sven-Eric H!
    Jag är medveten om att Stalin arbetade i Kreml under tiden efter den tyska invasionen. Jag är också övertygad om att det är fel när det påstås att Stalin vägrade lyssna på underrättelser om ett kommande angrepp. Jag är helt övertygad om att han visste det skulle komma, men han ville inte ge Hitler något skäl att angripa p g a av påstådda provokationer. Därför var gränsförsvaret begränsat. I väst-propagandan låter det som om hans kärlek till Hitler gjorde att han trodde att ett angrepp var omöjligt.

25. Att Stalin och hans medarbetare verkligen trodde på de åtalades skuld medges nu av flera historiker. Ett exempel är den starkt antikommunistiske V N Chaustov i dokumentsamlingen ”Lubianka. Sovietskaia elita na stalinskoi golgofe 1937-1938” utgiven 2011: ”Stalin’s reactions attest to the fact that he took these confessions completely seriously.”

    Vi har också artikeln ”Wrestlings with Aspects of Interwar Stalinism” av William J. Chase i antologin Reflections on Stalinism som nyligen kommit ut. Chase koncentrerar sig på rättegången 1936 och slår fast: ”Based on investigations from early 1936, NKVD head Iagoda sent Stalin regular reports accompanied by portions of the two men’s interrogation rec ords (protokoly doprosov). Iagoda also sent comparable materials for other detainees. Those materials proved sufficient to convince Stalin, state prosecutor A. Ia. Vyshinskii, and other leaders that the defendants in the August 1936 trial were guilty as charged and hence necessitated a public trial.”

    Chase skriver också i början av sin artikel: ”Declassified materials force us to reassess whether that trial was simply political theater. Many Europeans wondered why Stalin chose to hold a political trial when the fascist threat was mounting, and the new Soviet Constitution suggested that the USSR might become more democratic. The new evidence suggests that he
    did so because he feared the threats were real.”

    Värt nämna också att i juni 1937 skickade Trotskij ett telegram till Centralkommittén som finns i Volkogonov-arkivet i Washington: ”STALINS POLICY IS LEADING TO COMPLETE COLLAPSE INTERNAL AS WELL AS EXTERNAL STOP ONLY SALVATION IS RADICAL TURN TOWARD SOVIET DEMOCRACY BEGINNING WITH OPEN REVIEW OF THE LAST TRIALS STOP ALONG THIS ROAD I OFFER COMPLETE SUPPORT – TROTSKY”. Telegrammet hamnade givetvis hos NKVD och sedan till Stalin. Den trotskistiske ryske historikern Vadim Rogovin skrev i sin bok ”1937. Stalin’s year of terror”: ”Stalin read the telegram and wrote on it a remark that bears witness to the fact that he had clearly lost his self-control: ”Mug of a spy. Brazen spy of Hitler!” His signature beneath these words was completed with the signatures of Molotov, Voroshilov, Mikoian and Zhdanov, which expressed their agreement with Stalin’s evaluation.”

26. Du har rätt, Sven A, att Stalin mycket väl visste att angreppet skulle komma. Problemet var bara att det dök upp flera olika datum för angreppet. Då det sedan inte kom, var det inte så konstigt om man inte var helt förberedda. Här några olika datum som rapporterades av den sovjetiske agenten Richard Sorge från Tokyo.

    10 mars 1941: Den nye tyske militärattachén i Tokyo meddelade att då det nuvarande kriget [förmodligen det mot Storbritannien] avslutats kommer en ursinnig strid mellan Tyskland och Sovjetunionen inledas.
    2 maj 1941: Den tyske Tokyo-ambassadören Ott sa till Sorge att krig mot Sovjetunionen kommer att beslutas av Hitler antingen i maj eller efter att kriget mot Storbritannien avslutats.
    19 maj 1941: Tyska diplomater som anlänt till Tokyo från Berlin meddelade att kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen skulle inledas i slutet av maj.
    30 maj 1941: Ott fick information från Berlin att kriget skulle inledas under den andra halvan av juni. Ott var till 95 procent säker på att det stämde.
    1 juni 1941: En tysk överste som lämnade Tokyo för att bli militärattaché i Bangkok hävdade att kriget skulle börja den 15 juni.
    15 juni 1941: Den tyske militärattachén i Tokyo fick information från en tysk kurir att kriget mot Sovjetunionen var försenat, troligen till slutet av juni.
    20 juni 1941: I sin sista rapport innan kriget meddelade Sorge att Ott hävdade att krig mellan Tyskland och Sovjetunionen var oundvikligt.

    Allt detta ingick i en desinformationskampanj gentemot sovjetsidan som sjösattes den 15 februari 1941 av den tyske fältmarskalken Keitel. Så det var inte så konstigt att förberedelserna inte var optimala med tanke på all motstridig information.

27. Sven A.

    Med anledning av din kommentar 2024-09-29 På 04:46 vill jag till att ge dig en eloge för ditt sätt resonera.

    Till att börja med vill jag försöka sammanfatta vad vi verkar är eniga om.
    1. En ny härskande klass hade kommit till makten och Stalin var dess främste företrädare.
    2. Stalin och hans krets bar det yttersta ansvaret för dödandet av cirka 700 000 oskyldiga och och deportationer till läger av likaledes miljontals oskyldiga under den stora terrorn under slutet av 1930-talet i Sovjetunionen.

    Så över till vad inte är överens om. Orsaken till den stora terrorn. Du skriver:
    ”Jag tror åtminstone inte att de privilegier Stalin hade skulle ha varit drivkraften till massavrättningar och deportationer.?”

    Delar din uppfattning. Jag menar inte att det handlar om en person. Jag menar att det främst var den del av ledandet, skiktet inom partiet med Stalin i spetsen som kände sig hotade.

    I slutet på 1920-talet startade byråkratklasen/nomenklaturan (det översta skiktet inom stat, parti och företag) i Sovjetunionen sin kontrarevolution genom tvångskollektiviseringar och forcerad industrialisering. Syftet var att knäcka det motstånd som fanns bland NEP-kapitalister, bönder och arbetare och upphöja sig själv som oinskränkt härskande klass. Arbetare och bönder gjordes till rättslösa lönearbetare. Detta möttes med våldsamt motstånd från dessa grupper. Ingenstans i det sovjetiska samhället gick det öppet att diskutera detta. Inga demokratiska fri- och rättigheter existerade. Endast ett parti var tillåtet; kommunistpartiet. Inom det korrupta och toppstyrda kommunistpartiet var det givetvis omöjligt med en fri och demokratisk diskussion. Oppositionen organiserade sig i hemlighet, vilket var förbjudet enligt partistadgarna.

    De våldsamma klassmotsättningarna, byråkratklassen mot arbetarklassen och bönderna, som slår in i kommunistpartiet är den grundläggande förklaringen till den stora terrorn i Sovjetunionen på 1930-talet. Detta kan preciseras på följande sätt:
    1. En härskande klass, byråkratklasen, slår vakt om sina privilegier.
    2. Maktkamp inom den härskande klassen.
    3. Bolsjevikerna såg sig själva som en elit, förtrupp, som visste bäst även om man var i minoritet. Den härskande fraktioner inom partiet visste allra bäst.
    4. Bolsjevikernas erfarenheter från illegaliteten före maktövertagandet 1917 och inbördeskriget efter maktövertagandet bidrog till att lyfta fram våldet som en metod att lösa motsättningar och därmed förpassades mer demokratiska metoder till garderoben. Bolsjevikerna ansåg att våldet var ett naturligt sätt att lösa meningsmotsättningar.
    5. I Sovjetunionen saknades grundläggande demokratiska fri- och rättigheter vilket medförde att det saknades förutsättningar för demokratiska diskussioner och beslut både i partiet och samhället i stort.

28. Det är inte första gången jag har en diskussion med Holmström gällande olika aspekter avseende Sovjetunionen och Stalin. En erfarenhet av dessa diskussioner är att Holmström inte är tillförlitlig då det gäller källhänvisningar. Därav mitt krav på lättkontrollerade och trovärdiga källor, citat och sidhänvisningar. Med detta som utgångspunkt har jag några synpunkter på Holmströms citat från 2024-09-29 På 09:05.

    FÖRSTA CITATET
    Det första citatet, utan sidhänvisning, är från den ryska utgåvan av ”Lubianka. Sovietskaia elita na stalinskoi golgofe 1937 – 1938” på 539 sidor och översatt till engelska. Den språkliga barriären, ryska, medför att det är så gott som omöjligt att kontrollera källan. Därmed går det inte heller att kontrollera om citatet till engelska är korrekt:
    ”Stalin’s reactions attest to the fact that he took these confessions completely seriously.”

    Min översättning och mina versaler:
    ”STALINS REAKTIONER vittnar om det faktum att han tog DESSA ERKÄNNANDEN på fullaste allvar.”

    Vem är det som bedömer ”Stalins reaktioner”, men framför allt hur vet man vad Stalin tänkte och upplevde. Om nu citatet är rätt återgivet är det av avgörande betydelse att veta hur ”dessa erkännanden” har kommit till. Tortyr var ju vanligt förekommande.

    Med detta sagt är min bedömning att detta första citat är omöjligt att bedöma.

    ANDRA CITATET
    Den centrala delen av det andra citatet lyder:
    “Those materials proved sufficient to convince Stalin, state prosecutor A. Ia. Vyshinskii, and other leaders that the defendants in the August 1936 trial were guilty as charged”.

    Min översättning:
    ”Materialet visade sig vara tillräckligt för att övertyga Stalin, statsåklagare A Ia Vysjinskij och andra ledare att de åtalade i rättegången i augusti 1936 var skyldiga till det de var anklagades för.”

    Det författaren till dessa rader ger som bakgrund till sina slutsatser är de fraktionsstrider som hade pågått inom det sovjetiska kommunistpartiet under lång tid. För att komma åt oppositionen räckte det inte med enbart politiska anklagelser, utan det var nödvändigt att lägga till anklagelser om terrorism. Det råder ingen tvekan om att Stalinfraktionen var medveten om att det fanns en organiserade opposition och när man dessutom erhöll rapporter om terrorism gjorde detta givetvis saken bättre. Med detta som bakgrund och med beaktande att inga substantiella bevis presenterades avseende terrorism kan nog citatet äga sin giltighet. Anklagelserna var i grunden enbart politiska, men detta kunde inte sägas högt.

    Det andra citatet är tämligen ointressant eftersom det pekar på det självklara att Stalin och hans krets ansåg att de anklagade vid 1936 års rättegång utgjorde en politisk opposition, som man försökte sätta terroriststämpel på.

    TREDJE CITATET
    Om man läser det tredje citatet ordentligt framgår det att första Moskvarättegången 1936 var POLTISK TEATER. Den centrala delen av den engelska texten lyder:
    ”Declassified materials force us to reassess whether that trial was simply political theater.”

    Min översättning och mina versaler:
    ”Offentliggjort tidigare hemligstämplat material tvingar oss att omvärdera huruvida den rättegången ENBART var politisk teater.”

    Denna formulering anger att rättegången var ”politisk teater”, men eventuellt inte bara politisk teater. Politisk teater betyder att de anklagade var oskyldiga.

    Författaren till citat 2 och 3 är William J Chase och citaten finns i Wrestling with Aspects of Interwar Stalinism. Holmström utelämnar följande citat:
    “There is universal agreement that he [Stalin] was politically and morally responsible for unleashing repression, be it during collectivization or in 1936–38, during which more than 681,000 people were executed, or later. While the scale of lives ended or broken is difficult to comprehend, of Stalin’s overall responsibility there is no doubt.”

    Min översättning:
    ”Det råder allmän enighet om att han [Stalin] var politiskt och moraliskt ansvarig för att ha släppt lös förtryck, vare sig det var under kollektiviseringen eller 1936–38, under vilka mer än 681.000 människor avrättades, eller senare. Även om omfattningen på antalet döda eller antalet krossade människor är svårt att uppskatta råder det ingen tvekan om Stalins övergripande ansvar.”

    Här framgår det klart och tydligt att Stalin bar det övergripande politiska och moraliska ansvaret för förtrycket och alla dödsoffer.

    FJÄRDE CITATET
    Det fjärde citatet är telegram från Trotskij till kommunistpartiets centralkommitté 1937. Telegramtexten är harmlöst till sitt innehåll. Om nu Stalin är rätt återgiven skall hans kommentar varit:
    ”Mug of a spy. Brazen spy of Hitler!”

    Min översättning:
    ”Idiot till spion. Hitlers fräcka spion!”

    Detta fjärde citat visar på ett välkänt faktum att Stalin inte gillade Trotskij.

    SAMMANFATTNING
    Inte heller denna gång kommer Holmström i mål med sin bevisning. I stället får vi veta att det var Stalin som släppte loss repressionen och att han var ytterst ansvarig för dödandet och fördrivningarna under den stora terrorn.

29. Sven-Eric H man kan aldrig veta säkert när ett angrepp skall ske, men generellt så märks det när fienden mobiliserar. Och det är möjligt att förberedelserna inte var optimala men jag tror att det fanns en medveten planerad faktor också. Stalin visste naturligtvis att en mobilisering vid gränsen skulle tas som en provokation mot Hitler. Det är bara i den den nutida Ukraina-debatten som det påstås att varje land kan göra vad de vill på sin sida av gränsen.Någonstans läste jag att Sovjet trodde sig behöva rusta 2 år till för att vara optimalt förberedda. Stalin gjorde allt för att få den tiden, inget fick ge Hitler anledning att angripa tidigare. Det är under den här tiden Sovjet och Europas kommunistpartier förde sin hårt kritiserade undfallenhetspolitik. Inte ens kommunistpartier i av nazismen ockuperade länder fick protestera, Komintern var ju ett enda världsparti fram till 1943 och varje nationell sektion var samtidigt även det sovjetiska kommunistpartiet. Först 1943 då Komintern upplöstes insåg man att man inte samtidigt kan söka en bred antifascistisk allians och samtidigt vara kopplad till partier som på sitt program hade att störta de allierades regeringar i en väpnad revolution. Kuba har under senare decennier genomgått en liknande utveckling, dvs man kunde inte bekämpa blockaden och samtidigt utbilda och beväpna gerillarörelser som skickades till sina grannländer för att starta inbördeskrig som i Colombias fall fyller 60 år i år.

    Det har gjorts en del forskning på senare tid kring Stalins bibliotek, vad han läste, radanmärkningar o s v. Det har visat sig att han var mycket beläst vilket man inte fått intrycket av om man läste Trotskijs skrifter. Han hade självklart en klar bild av vad som var Rysslands/Sovjets styrka under historien d v s sitt enorma territorium och den brända jordens taktik. Att backa från fronten hade på så sätt två syften, dels att inte provocera Hitler, dels att ge Hitler en illusion om att via blitzkrieg snabbt kunna erövra Sovjetunionen. Men Sovjetunionen hade en yta på 22 miljoner km2, (c:a 49 ggr större än Sverige) och Stalin använde denna enorma yta till försvar. T ex så genomfördes en evakuering av industrin till de östra delarna av landet som pågick intensivt under de första sex månaderna efter invasionen. Fabriker, maskiner och arbetskraft skickades till områdena bortom Uralbergen, Sibirien och Centralasien och organiserades på rekordtid, trots de enorma logistiska och tekniska utmaningarna.

    Men självklart gjordes många felgrepp. T ex så kan det inte ha varit avsikten att låta tyskarna genomföra massiva bombningar av sovjetiska flygfält och andra militära installationer, vilket ledde till att många sovjetiska flygplan förstördes redan på marken eller att låta de tyska arméerna omringa stora grupper av sovjetiska trupper, särskilt i regionerna kring Bia?ystok och Minsk, vilket ledde till massiva sovjetiska förluster.

    Men krig är en ständig läroprocess vilket inte minst det aktuella Ukrainakriget visar (även i Sverige har detta lett till korrigeringar av planeringen t ex så skall drönare nu få en mer framskjutande roll). Sammanfattningsvis så tror jag att mycket var rätt tänkt i krigsförberedelserna även om inte allt blev som det var tänkt. Stalins förtjänar därför sin rätta plats i historien.

    Pendeln svänger emellertid kraftigt, idag beskrivs Stalin bara som en massmördare, antisemit, som gjorde det mesta fel och som hade varit förlorad utan USA:s vapenhjälp, under kriget var han i USA Uncle Joe och i England kunde inte Orwell publicera sin bok ”Djurfarmen” p g a att den uppfattades som en kritik mot Stalin.

    För att återgå till debattens ursprungliga titel så var Stalin en nationell ledare med fascistiska drag som förtjänar erkännande för sitt försvar av Sovjetunionens nationella suveränitet. Samtidigt hindrar det inte mig från att kritisera dessa fascistiska drag i solidaritet med de folk som lider under förtrycket. För mig gäller detta såväl Stalin som Maduro, Putin och alla andra mer eller mindre auktoritära ledare. Man kan inte vara demokrat och förneka länders rätt till självbestämmande, men man kan heller inte bortse från allt förtryck, som demokrat. I min granne Maduros fall så går min kritik dessutom ut på att han lett landet till ruinens brant, inget bra sätt att förbereda sitt land på försvar mot en hungrig imperialism.

    Auktoritära regimer kan få saker snabbt gjorda, demokrati ökar möjligheten att även få saker rätt gjorda.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.