När postmodernismen kom till Sverige

Det officiella Sverige bytte glasögon i slutet av 1980-talet. De gamla folkhemsbrillorna hade tydligen gjort sitt. En del (med Kuhn) kallade det ett paradigmskifte, andra pratade om ett postindustriellt samhälle, en tredje sa något annat, och ytterligare andra sa ingenting men kände ändå in på bara kroppen att någon nytt var på gång: Olof Palme var död, valutaregleringen avskaffades, privatiseringar av offentlig egendom blev legio, och helt plötsligt var vi med i EU, de öppna gränsernas politik såg dagens ljus och snart var svart och vitt inte längre svart och vitt.

Om dessa skeenden har litteraturhistorikern, docenten Johan Lundberg skrivit boken När postmodernismen kom till Sverige, 2020, Timbro förlag.

Nya tankemönster – nya kluster
Hans bok tar inte upp de ovan nämnda samhällsförändringarna, vad marxister brukar kalla den materiella basen, utan väljer, som den litteraturhistoriker han är, att belysa hur det bildades nya tankemönster och nya filosofiska och litterära kluster inom den akademiska världen och inte minst inom Svenska Akademien (överbyggnaden, enligt Marx). Dessa nätverk tog sig, enligt Lundberg, an att dekonstruera (ett viktigt begrepp i
denna process) och desavouera den västerländska upplysningstidens och
modernismens tro på rationalitet (Voltaire), vetenskapens vurm för empiri, binärt tänkande (Descartes) och en närmast manisk lust att kategorisera (Linné). Detta banade väg för postmodernismer i olika former; kritisk teori, diksursanalys, dekonstruktionism, poststrukturalism, postkolonialism, feminism, queer-teori, djurstudier och inte minst intersektionalitet.

Forum och Svenska Akademien
Författarens bok handlar om hur dessa tankemönster steg för steg gör insteg i Sverige, och det speciella med Lundbergs bok är hans iver att namnge dem han menar är företrädare och banbrytare i denna skinnömsningsprocess. Han låter därför en hel hoper personer träda fram (i ett gatlopp eller Golgatavandring ska jag låta vara osagt).

Den store banérföraren i paradigmskiftet är, enligt Lundberg, Horace Engdahl och strax efter honom kommer en Stefan Jonsson, en Sara Danius, en Jean Claude Arnault, en Katarina Frostenson, en Stig Larsson och andra i nära anslutning till Svenska Akademien och dess obskyra annex, ”orakelgrottan” Forum.

Universiteten
Sedan är det dags för universitetsfolket att schavottera och då får vi bekanta oss med Masoud Kamali, Paulina de los Reyes, Irene Molina, Eva Lundgren, Mattias Gardell och andra. Några opinionsbildare utanför akademierna får också spela viss roll; Jan Guillou, Liza Marklund, America Vera-Zavala och andra. Bland politiker får vi möta Mona Sahlin
och Gudrun Schyman.

Här har vi två kluster av människor som under slutet av förra seklet började vrida svenska tankemönster i viss riktning.

Dekonstruktionism
Lundberg beskriver i boken två huvudkapitel dessa postmoderna strömningar var för sig. I det ena kapitlet, i fallet med Svenska Akademien och Horace Engdahl, uppmärksammar författaren särskilt hur Derrida och dekonstruktionismen inspirerat diktare till att sluta intressera sig för den verklighet ett litterärt verk avser att gestalta, för att i stället lägga all energi på texten i sig. ”Det finns inte någon perception”, det finns inte något ”utanför texten”. Man opererar helt enkelt bort verkligheten för att i stället intressera sig för ”vilka diskurser som aktualiseras”. Exempelvis i frågan om
hedersförtryck, är det inte sakfrågan i sig som är viktig utan talet om hedersförtryck, för det ”rekapitulerar påstått rasistiska tankemönster – som i den i ett binärt tänkande rotade idén att det finns fundamentala skillnader mellan hederskulturer och kulturer som inte bärs upp av hederstänkande” (Lundberg, s 31)

Intersektionalitet
I det andra fallet skärskådas hur begreppet intersektionalitet kom att bli en vägvisare för alla svenska myndigheter och lärosäten. Vad menas med då med detta nya buzz word? Det var Kimberlé Williams Crenshaw, amerikansk forskare och medborgarrättsaktivist som myntade begreppet som handlar om hur olika sorters över- och underordningar (ras, kön, funktionsvariation, klass, ålder, sexuell läggning osv) överlappar och samverkar med varandra. I vårt land är det särskilt forskare som Masoud Kamali och Paulina de los Reyes som författaren lyfter fram, som tidiga
förespråkare av ett intersektionellt perspektiv.

Hänger Engdahl och Kamali ihop?
Lundbergs beskrivningar av respektive spår är intressanta och ibland hårresande. Men när han försöker visa att de två spåren är samverkande delar in i det postmoderna, tycker jag att han får problem. Jag kan inte se hur de världar han beskriver (Svenska Akademien och vissa forskningscentra på svenska universitet) över huvud taget har kopplingar till varandra. Låt vara att de ”rent objektivt” (som vi marxister, väldigt o-
postmodernistiskt, sa på vår tid) tjänar samma syfte – att förändra tankemönster, behöver de ju inte ha varit något slags konspirerande partners. Det är för långsökt. Han är lite konspiratoriskt lagd den gode Lundberg, och har lätt att grotta ned sig i obskyra uttalanden och händelser i Forums källarlokaler eller i Kamalis olika och ofta häpndsväckande uttalanden: ”Man gör en jättestor grej av att några invandrartjejer
blivit utsatta för så kallat hedersvåld” (Kamali om morden på Fadime och Pela). Jo, det är spännande att läsa och viktigt att lyfta fram dessa enskildheter, men att få Forum att hänga ihop med Kamali verkar inte stämma. Jag tycker att varje strömning i sig är värd att betrakta.

Vad är problemet med postmodernismen?
Som läsare, bland alla dessa detaljer, måste jag ganska ofta ställa mig frågan: Vad är problemet? Har dessa, kalla dem, postmoderna tankeströmmar skadat vårt land? Angår det folk utanför de akademiska kotterierna vad de sysslar med på sina kammare och nere i sina källare? Jo, det gör tyvärr det, men här tycker jag inte att Lundberg är tillräckligt samhällsorienterad och intresserad av verkligheten för att relatera de nya
tankemönstren till de faktiska problemen. Kanske faller författaren på eget grepp, att allt spännande finns i texten, när han intresserar sig mest för hur tankarna går och inte vad som händer bland fötter och rötter. Kanske har Lundberg kastat ut Marx med badvattnet?

Det som Lundberg beskriver är tillräckligt. Han visar hur tankarna kring
intersektionalitet de facto har blivit en värdegrund i svenska myndigheter och lärosäten, hur ordet blev kött. Han visar, i sista kapitlet, hur det skapas bilder av ett Sverige som är ”marinerat i rasistiskt förtryck”; där integreringsproblem i första hand är ett problem för etniska svenskar, majoritetssamhället att lösa; där invandring är ett Sverigeproblem; där neutralt myndighetsutövande är förtryck då det inte beaktar makt och bristande jämlikhet; där vithetsnormen är ett hinder och måste bort; där kritik av hedersvåld är ett utslag av ett rasistiskt vi-och-dom-tänkande.

Intersektionalitet fick ett stort genomslag när Mona Sahlin satte Masoud Kamali till trädgårdsmästare i den integrationspolitiska maktutredningen. Och även om Sahlin och Kamali så småningom försvann från scenen stod ändå det intersektionella perspektivet stadigt kvar som en värdegrund för myndigheter och lärosäten i Sverige; ett land som var ”marinerat i rasism”, ett land som fostrat vi-och-dom-rasister som Linné.

I Lundbergs bok hittar jag trådar som kan förklara varför svenska politiker och högre tjänstepersoner började tala ett nytt och gemensamt lingo; där en spade inte längre är en spade; där talibaner och svenska gubbar är av samma skrot och korn.

Efter att ha läst boken förstår jag mer av de konstiga debatterna som rasar om varför statyer ska bort – i antirasistisk anda, varför Bullerbyböcker ska rensas ut – i HBTQ-anda, varför poliser knäböjer för demonstranter och håller upp en skylt som visar att vitas tystnad är att betrakta som våld – i intersektionell anda, varför svenska damlandslaget i fotboll visar sin sympati för BLM, varför statsministern inte kan tala klartext om klankriminalitet, varför Mehmet Kaplan kunde få en ministerpost, varför
vänsterpolitikern Amine Kakabaweh fick kicken från Vänsterpertiet… jag börjar förstå.

På så vis är Lundbergs bok nyttig. Sen är jag, som sagt, mer tveksam om han lyckas beskriva ett samband mellan de roller Horace Engdahl och Masoud Kamali spelade när postmodernismen kom till Sverige. Det hade kanske gått lika bra att beskriva händelser kring Svenska Akademiens förfall under 2017 och tveksamheter kring integrationsutredningen i början av 2000-talet utan att koppla dem till varandra eller ens med postmodernismen. En del av skandalerna i Akademien verkar ju ha mer med klassiskt slemmig gubbsjuka att göra än med postmodernism. En del av Kamalis framfart verkar ha mer med vanlig gubbig makthunger att göra än med postmodernism och intersektionalitet. Men visst är det ändå ett faktum att Sverige ömsade skinn i slutet av förra seklet, och att den nya skruden (i överbyggnaden) hyllar tankemönster som är ogrundade och minst sagt tveksamma. Men om det är postmodernism eller ren och skär obildning vill jag låta vara osagt.

Folkets kultur och postmodernismen
Under läsningens gång har jag hela tiden tänkt på det bildningsideal och tankar kring folkets kultur som jag ”marinerats” i, under mitt liv. Vi som präglats på det viset har ju, och inte bara i dagens Coronatider, ofta lyckats hålla en tillbörlig social distans till flum och svammel. Det hade förstås varit utmärkt om någon från våra led hade skrivit boken om postmodernismen. Men nu var det inte så. Och Johan Lundbergs bok kan absolut tjäna som inspiration att föra diskussionen vidare. En av mina utgångspunkter i en
sådan debatt är Ivar Lo Johanssons kända devis: Allt spännande finns hos arbetarklassen.