Olof Lind i Nås och Edvard Gylling, finsk röd minister.


”Detta är inget vanligt krig; detta är det renodlade hatet, här finns ingen nåd eller förskoning.”

Anonym brevskrivare i tidningen Socialdemokraten 17/4 1918 om upplevelser under finska inbördeskriget.

Båda de stridande parterna, den vita armén och det röda gardet gjorde sig skyldiga till övergrepp och våldsdåd. Detta såväl i stridens hetta som i behandlingen av fångar och civilpersoner långt bakom fronten. I nederlaget stund spreds historier i de rödas led om hur de vita torterade och mördade tillfångatagna fiender. Stora flyktingvågor uppstod i Finland när rödgardisterna och deras familjer försökte sätta sig i säkerhet. De flesta sökte sig till Ryssland där bolsjevikerna under ledning av Lenin som bäst var i färd med att konsolidera makten.

En del röda sympatisörer sökte sig också över till Sverige. Det kunde ske vid gränser i norr eller via båt över Bottenhavet. Löparlegenden Edvin Wide tog sig över till Sverige 1919 genom att ro över Kvarken nära Haparanda.

Vilket mottagande de ”asylsökande” röda flyktingarna fick i Sverige berodde i stor utsträckning på vilka ideologiska sympatier de myndighetspersoner hade, vilka flyktingarna hade att framlägga sin sak inför.

Uppmuntrade av svenska sympatisörer som vänstersocialisterna Zeth Höglund och Fredrik Ström sökte sig flera medlemmar av revolutionsregeringen till Nås i Dalarna åren efter inbördeskriget. I Nås fanns något så ovanligt som en vänstersocialistisk landsfiskal vid namn Olof Lind. Hos honom kunde landsflyktiga finska rödgardister vara säkra på att få ett välvilligt bemötande. Sålunda kom det sig att flera av medlemmarna i det finska revolutionära Folkkommisariatet anmälde sig som flyktingar i den lilla och inte helt centralt belägna socknen i Västerdalarna. De av Lind utfärdade uppehållsböckerna var dessutom i flera fall inte begränsade till en viss tid, vilket regelverket annars stadgade. Landsfiskal Lind bröt här mot det regelverk som föreskrev att endast efter utlåtande av Konungen en politisk flykting kunde tillåtas uppehålla sig i landet på obestämd tid.

Det var alltså ingen slump att den finska vänsterns ledande personer begav sig till landsfiskal Lind i Nås och sökte uppehållstillstånd. Allan Wallenius, som var eftersökt i Åbo, hämtade sin fästmö på Åland och tog sig till Sverige 1919. Han uppsökte partisympatisören Fredrik Ström i Stockholm vilken tog honom till Nås. Lind beviljade genast permanent uppehållstillstånd. Dock krävdes det att Wallenius skulle ha en fast adress i landet. Detta löstes så till vida att Wallenius fick en adress till Nås järnvägsstation. Med denna adress och uppehållstillståndet klart kunde Wallenius röra sig fritt i Sverige och återuppta sin politiska verksamhet. Nåsvistelsen blev bara en kort parantes och Wallenius, precis som en annan prominent medlem av revolutionsregeringen Lauri August Lehtimäki, verkade i huvudsak i Stockholm. Även Lehtimäki fick sitt uppehållstillstånd via Lind.

Den mest kända och även i borgerliga kretsar respekterade medlemmen av revolutionsregeringen var dock finansministern Edward Gylling. Denne var en respekterad akademiker som var född i Kuopio 1881. Släkten Gylling kom ursprungligen från Uppland men hade bott i Finland i ett sekel när Edvard Gylling föddes. Gylling var en studiebegåvning och gjorde en akademisk karriär. Gylling var en pionjär i hur man applicerar statistiska metoder på historiska förlopp. Han konstruerade också en mantalskrivningsmodell för Helsingfors och Finland som helhet. Gylling var en respekterad och inflytelserik medlem av Finlands politiska och vetenskapliga elit. Han var docent i statistik vid Helsingfors universitet och vetenskaplig medarbetare vid Institutet för världsekonomi.

Politiskt var Edvard Gylling socialdemokrat och ansvarig för jordbruksfrågor inom partiet. När partiet splittrades i synen på inbördeskriget i januari 1918 försökte Gylling medla både inom partiet och inom riksdagen för att katastrofen skulle undvikas.

Gylling går också till historien som den siste talaren i Lantdagen (riksdagen) innan inbördeskriget bröt ut. Hans ord till de borgerliga ledamöterna var: ”Ni provocerar. Ni driver oss mot undergång och vill inte ens diskutera. Ni vägrar diskutera nu och ni vägrar fortsätta i morgon, ni vill ha krig.”

Motvilligt blev Gylling finansminister i revolutionsregeringen. Han var bland annat med och skrev under ett avtal med Lenin, Stalin och Trotskij om gränsfrågor mellan rådsrepubliken och Finland. Ryssarna ville att Finland skulle betecknas ”den socialistiska republiken Finland”. Gylling och en enhällig regering i Helsingfors sade emellertid nej och krävde att det skulle stå ”republiken Finland” på avtalet. Ryssarna accepterade detta.

I april 1918 var den röda regeringens trupper besegrade av Mannerheims vita armé. Den 25 april 1918 hade Edvard Gylling i Viborg utsetts till generalstabschef av det som återstod av det Röda Finland. De flesta av de röda ledarna hade nu flytt till Ryssland. Gylling trodde dock in i det sista på en förhandlingsuppgörelse med de vita segrarna och deras tyska bundsförvanter. När han insåg att han skulle avrättas om han upptäcktes gömde han sig i Viborg. De vita visste att han levde och bedrev en intensiv jakt på honom, hans signalement fanns på varenda polisstation i Finland. Även hustrun Fanny Achren var efterlyst som ”farlig röd”.

Edvard Gylling och hans familj lyckades emellertid fly till Stockholm. Arbetarörelsekämpen och senare landshövdingen i Västmanlands län Ragnar Casparsson skildrar i sina memoarer ett möte med Gylling 1919: ”En tyst och stillsam herre hette dr Gylling, finnen som blev Sovjet-Karelens första president”.

Även Gylling och hans familj tog sig till Nås och hamnande under Linds beskydd. Senare tog han sig till Ryssland och var mannen bakom den autonoma karelska republiken i Östkarelen. Ett socialistiskt experiment under 1920- och början av 1930-talet som attraherade socialistiskt inställda arbetare i flera länder. Själva företeelsen kom också att kallas ”den karelska febern”. Även svenska arbetare från framförallt malmfälten sökte sig under denna period till arbetarstaten i Östkarelen. Stalin satte emellertid stopp för detta socialistiska experiment och Gylling avrättades 1938. Hans arbete för att skapa en socialistisk arbetarstat i Karelen med finsk majoritet på vetenskaplig och humanistisk grund slutade i terror och Stalintidens skräckvälde.

Den lilla dalakommunen Nås attraktionskraft på den revolutionära kartan blev kortvarig. När Länsstyrelsen i Falun ville ha rapport av Lind vad de finska revolutionärerna egentligen sysslade med i socknen svarade Lind helt kort: ”I Nås hava de ej haft någon egentlig sysselsättning.”

Föregående artikelRealistens politiska ensamhet
Nästa artikelMitt politiska liv… (del 14) – Antiimperialismen (III)
Rolf Karlman
Socionom, och frilansskribent. Upppvuxen i industrisamhället Hallstahammar vid Kolbäcksån, som länge dominerades av en storindustri, “Bulten”.

2 KOMMENTARER

  1. Rolf K!
    Aha, Nås var inte bara orten för Jerusalemsfararna (i Selma Lagerlöfs berömda bok från 1901–02). Den var också platsen dit rödgardister kunde ta sig för att få skydd. Intressant.

    I mitten av 1970-talet arbetade jag i Pajala kommun. Där mötte jag ganska många arbetskamrater vars föräldrar som barn tagit om hand och skyddat röda flyktingar.

    Jag minns särskilt tant Perttu som hade mycket att berätta om aktiviteter i Tärendö landskommun vid tiden 1918–1919.

    De finska rödgardisterna hade verkligen skyddsbehov och rätt till flyktingstatus. Men likafullt skickades många tillbaka. Jag hörde berättelser där flyktingar skickades från Haparanda över älven till Tornio. Där, på finska sidan sköt de vita soldaterna rakt genom vagnen. ”Blodet rann ner från vagnen”, berättade kommunisten Vilhelmsson för mig 1973.

    Jag har inte fått den händelsen bekräftad vid senare studier. Men den låter helt plausibel.

  2. Rolf K!
    I min dagliga jakt efter kvalitetsfilm på nätet sökte jag efter Pentti Haanpää:s (9 mäns stövlar) som jag såg i svensk TV på lördagsförmiddagar, 1970? utan att hitta något. Men jag hittade denna film istället:

    Skratta eller dö
    2018 Finland, Sverige 103min

    I ett interneringsläger 1918 blir några finska skådespelare dömda till döden. När en tysk general anländer blir fångarna tvingade att genomföra en föreställning och lyckas de få generalen att skratta slipper de dödsstraffet.

    Originaltitel Suomen hauskin mies
    Alternativ titel Laugh or Die
    Regissör Heikki Kujanpää
    Manus Heikki Kujanpää, Mikko Reitala
    Genre 2010-tal
    Skådespelare Martti Suosalo, Jani Volanen, Leena Pöysti, Paavo Kinnunen, Vesa Vierikko, Jussi Lehtonen, Jussi Nikkilä, Tommi Eronen, Panu Vauhkonen, Rüdiger Klink, Marcus Hägg, Petteri Kaukoranta, Eero Herranen, Sami Ristiniemi

    https://ok.ru/video/1163543579334

    Tal: finska och tyska
    Text: engelsk

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.