När Sven Hector i Eda fick yrkesförbud

Onsdagen den 23 augusti 1939 undertecknade Vjatjeslav Molotov och Joachim v. Ribbentrop den s. k rysk-tyska nonaggressionspakten i Moskva. Nio dygn senare gick nazityska truppstyrkor in i Polen, och därmed hade andra världskriget påbörjats. Som ett led i stridshandlingarna angreps Finland av sin mäktige granne i öst, Josef Stalins Sovjetstat, torsdagen den 30 november. I samlingsregeringens Sverige blev ”Finlands sak är vår” ett motto, som de allra flesta tog till sina hjärtan.

På samma gång fördömdes den sovjetiska aggressionen i allt vidare kretsar – med Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) som ett av de få undantagen. Där låg man lågt, både av paktskäl och av ideologiska trohetsskäl.

I västvärmländska Eda Församling alldeles intill norska gränsen verkade under denna kritiska tid en Sven Hector (1906-85) som komminister. Hector var familjeförsörjare och trebarnsfar – hans söner föddes 1936, -37 och -39 – men han var även lutheran och marxist. I kyrkan förkunnade han Guds ord och trons primat, men i byggnader av annat slag föreläste han om kommunismen, om bolsjevikernas historia, om värdet av gedigna kunskaper, om Molotov-Ribbentrop-pakten och om en hel del annat.

Som aktiv marxist på basplanet gjorde sig Hector närmast omöjlig i vissas ögon. Efter den sovjetiska inmarschen i Finland blev läget med ens akut för hans del: kyrkliga dignitärer krävde handfasta åtgärder, lokalpressen – fr. a NWT och Karlstads-Tidningen – ställde sig bakom kraven, i Eda och Charlottenberg spreds illasinnade rykten om den stridbare själasörjaren, de städse rättfärdiga ville förflytta honom till Moskva o s v.

Nej, de som hävdade att ett mindre lokalkrig utkämpades i världskrigets slagskugga gjorde sig knappast skyldiga till överdrifter. Tiden var ond, positionerna låsta och det svart-vita tänkandet utbrett.

Teologie doktor Margareta Brandby-Cöster har precis i dagarna sänt ut boken Sven Hector: Oroväckande präst krigsvintern 1939-40 (Books on Demand) och i detalj redovisat de principiellt viktigaste inslagen i Sven H-fallet.

I Margareta B-C:s arbete återges ett av Hectors politiska föredrag (hållet den 2 januari 1940 i Kungsör), en serie brev från Sven H till nära vännen och vapenbrodern Albin Renström, ett tiotal predikomanuskript samt rader av andra tidsdokument. Studien är avgjort intressant och utan tidigare motsvarighet. I Karlstads stifts herdaminne, t ex, finns inte minsta tillstymmelse till Hector-affär ens på vykort.

Faktum är att den västvärmländske prästen utsattes för ett politiskt och teologiskt drev. Ett stycke in på det nya decenniet eskalerade konflikten:

Den 19 januari 1940 hölls så kallad extra visitation i Eda församling. Vid denna visitation strålade dåvarande biskopen i Karlstads stift, Arvid Runestam, samman med kyrkoherde, kyrkoråd och andra dignitärer i Eda och avhandlade i enrum Sven H:s politiska engagemang. Det uppfattades av de närvarande som anstötligt. Efter sammanträdets slut kallades Hector in till Runestam et co och fick avlägga räkenskap för sina mått och steg. Bland annat tvingades han, mot sin vilja, att uttala sig om striderna i Finland. Överläggningarna ledde till att ’den oroväckande’ beordrades, även det mot sin vilja, att begära tjänstledigt på obestämd tid. Så skedde också. I praktiken sattes Sven Hector i karantän och belades med yrkesförbud. I fyra månaders tid, februari till och med maj 1940, stängdes han av – utan att på något sätt ha misskött sig i tjänsten.

Under läsningen av Margareta B-C:s fängslande studie har jag inte kunnat undgå att reflektera i olika riktningar:

För det första står det för mig klart att Hector föll offer för ett slags attentat. Hans överordnade gick vida utöver sina befogenheter och satte yttrandefriheten på undantag. Sven H kan beskyllas för att i en rad avseenden ha gjort felaktiga analyser – vem har väl inte gjort det? – men han sade inget förgripligt och bröt inte mot rikets lag. Till saken hör att hans budskap från predikstolen inte hade några likheter med vad han sade i Folkets Hus.

Sin grundinställning redovisade han i Arvika Nyheter: ”I kyrkan skall icke ett visst slags opinion tjänas utan Guds ord förkunnas.” Tydligt är att Bibeln var Hectors ledstjärna i hans yrkesroll och Manifestet i hans politikerroll.

För det andra konstaterar jag att den rysk-tyska ickeangreppspakten trasslade till begreppen tämligen rejält för Sven H. De flesta kommunister runt om i Europa ställdes offside, när generalissimus Stalin och rikskansler Hitler i ett nu blev paktbröder och den anti-fascistiska kampen – i varje fall tills vidare – plötsligt blåstes av. Slående är att Hector i sitt Kungsörsföredrag i januari 1940 (se ovan) brännmärkte ”den engelsk-franska imperialismen och den svenska kapitalismen”, samtidigt som han sparade på sitt krut och höll inne med sin kritik mot de nazistiska folkmördarna i söder. Den hållningen påbjöds av Kreml och därmed även av Sveriges Kommunistiska Parti. Sven H var dock aldrig medlem i SKP – men han kom ändå att företräda partiet i riksdagen i en senare fas (1965-68).

För mig är det uppenbart att (det i och för sig imperialistiska) Storbritannien, med Winston Churchill i ledningen från och med våren 1940, var den part som effektivast och mest verkningsfullt bekämpade nazismen i början av 40-talet. Varken Sovjetkoryféerna eller Europas kommunistpartier gjorde något väsen av sig på den fronten.

Vinterkriget i österled fortsatte att skörda offer. Måndagen den 29 januari 1940 publicerade Hector dessa rader i Värmlands Folkblad:

… Jag ömmar lika mycket som någon annan för det finska folket, men både sanning och neutralitet fordrar, att känslor av sympati och antipati icke får ersätta kravet på en objektiv historisk analys av konfliktens bakgrund.

För det tredje finner jag Sven H:s ideologiska universum en smula gåtfullt. Att Bibeltroende präster bekänner sig till marxismen tillhör ju inte vanligheterna. Docent Björn Skogar, tidigare verksam i Karlstad men numera bosatt i Hägersten, citeras på två ställen i Margareta B-C:s bok och var i många år Hectors gode vän. Den 30 juni ringde jag upp Björn S i hopp om att få veta mer om hans forne mentor och välgörare. Det fick jag.

Direkt efter hälsningsfraserna rådde mig Skogar att, snarast, läsa Ola Larsmos roman Förrädare (Bonniers 2012) för att den vägen få ett bättre perspektiv på krigsutbrottet och på de mångtydiga åren 1939-40. Redan följande dag lånade jag hem boken och läser den nu. Björn S uppmärksammade mig också, liksom för övrigt Margareta B-C (sid 155), på den ”lutherska tvåregementsläran” och betydelsen av att skilja den kristna tron – som är absolut – från dagspolitiken och de politiska systemen – som är relativa. Vidare underströk Skogar att Marx’ religionskritik har långt större specifik vikt än Lenins. Det är bara att slå upp och se efter själv.

”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”, underströk Thomas Thorild på sin tid. Jag kan livligt föreställa mig att Sven Hector var en man som tänkte beundransvärt fritt – men inte alltid rätt.