När vi firade påsk hos djävulen i Blåkulla

Häxprocesserna i Mora. I förgrunden djävlar och häxor. Där ovan förhörskommissionen med en hop klagande kvinnor och barn som avger vittnesmål. En fångknekt driver fram en flock fängslade häxor och trollkarlar. Omkring bålet där de dömda brinner, syns häxor som bortför barn på sopkvastar, bockar och dynggrepar, medan demoner i djurskepnad tumlar i luften. Tyskt kopparstick från 1670. (Bild: Wikipedia)

ör 350 år sedan var trolldomsraseriet det allmänna samtalsämnet i nästan hela Sverige.

Under skärtorsdagsnatten for häxorna på sina väl inoljade kvastskaft till ön Blå Jungfrun i Kalmarsund – mera känd som Blåkulla – och firade sabbat tillsammans med Djävulen och hans anhang. Man sjöng obscena visor, dansade till larmande musik, stillade hungern med häst- och människokött och hängav sig åt skabrösa sexorgier.

Typisk för det svenska häxeriet var den nyckelroll som barnen spelade. Utan förbarmande rycktes de upp ur nattsömnen och fördes iväg på kvast eller getabock med häxan som legitimerad vägvisare och färdledare. Väl på plats i Blåkullas festsal stämplades dessa de minsta med rejäla djävulsbett, ”stigma diaboli”, och stod sedan i Den Ondes tjänst resten av livet.

Typisk för sammankomsterna var också den inverterade religionsutövningen. Endast det naturvidriga och bak- och framvända ansågs gott nog: under ”den svarta mässan” tvingades häxorna bekänna alla kristliga gärningar, som de råkat göra av misstag och alla trakasserier som de underlåtit att tillfoga sin nästa trots att möjligheter funnits. Samtliga böner i mässan upplästes baklänges, och i sina finstämda predikningar varnade Djävulen betecknande nog för avgudadyrkan. Då nattvarden skulle inmundigas, var brödet ”svart som ett förruttnat lönnlöv” och vinet i altarkalken smutsbrunt till färgen; den beska smaken efterlämnade en isande förnimmelse i hjärtgemaken. Otaliga häxor användes som ljuskronor i taket och sjöng oavbrutet med sina hesa röster.

Men också de häftigaste partyn har ett slut. Samvaron avbröts i god tid före hanegället, kvastskaften smordes på nytt, returresan anträddes och den grå vardagen tog åter vid.

Det har under årens lopp gjorts många försök att kartlägga häxväsendet och analysera dess orsaker.

Vi vet sedan länge att 250–300 häxor avrättades i Sverige under åren 1668–76 med förmyndarna och den unge Karl XI vid regeringsrodret. Offren var för det mesta både utarmade och försvarslösa och så gott som undantagslöst kvinnor (dock inte i Finland, där manliga häxor övervägde). Dessutom känner vi till att mångdubbelt flera dömdes till ”eld och bål” på de brittiska öarna, på kontinenten, i Portugal och Spanien och i Alpregionerna – men vet vi egentligen varför?

En försiktig hypotes kunde vara att det europeiska häxeriet uppstod i skärningspunkten mellan å ena sidan kyrkans föreställningar om ett folkligt kätteri av ny typ med äkta djävulsdyrkan som en stående programpunkt och, å den andra sidan, det gemena folkets – allmogens – djupt rotade hedendom och naturmystik. Man törs kanske rent av göra gällande att överheten bidrog med de utpräglat hysteriska inslagen och undersåtarna med de genuint vidskepliga. Mixen blev hur som helst en verklig häxbrygd.

Katolska kyrkan slog an tonen redan 1487. Det året utkom den vederstyggliga Malleus Maleficarum – här i Sverige känd som Häxhammaren – sammanställd av de båda dominikanerna Jakob Sprenger och Henrik Institoris på uppdrag av påven Innocentius VIII och utan tvivel en av de mest oaptitliga böcker som någonsin har getts ut. Kvinnoföraktet saknar motstycke och närs från början till slut av en unken och överspänd munkmoral.

Det svenska häxeriet kulminerade åren 1675–76 i Katarina församling uppe på Söders höjder i staden mellan broarna. Epidemin nådde Stockholm via Gästrikland/Uppland, och den aktivaste smittbäraren är i annalerna känd som Johan Johansson Griis eller kort och gott som ”Gävlepojken”.

Vid påsktiden 1675 flyttade Griis, ännu bara 12 år gammal, till kungliga huvudstaden, Södermalm och Nytorgsgatan, där han föräldralös omhändertogs av äldre anförvanter. Sin egen mor, skomakaränkan Karin Nilsdotter Griis, hade ”Gävlepojken” nyligen sänt i döden genom att i sin hemstad inför domstol vittna om hennes pakt med Hin Onde. Dessutom hade modern, enligt vad den späde Griis försäkrade, tre-fyra gånger tagit med sin lille gosse till samkvämen i Blåkulla och presenterat honom för Djävulen. Detaljerat och uttrycksfullt beskrev denne unge himlastormare sina märkliga upplevelser för alla som orkade lyssna. På nästan ingen tid alls blev han en av Söders nyckelfigurer.

Griis stretade vidare i angiveribranschen och identifierade flinkt och fermt den ena Söder-häxan efter den andra: de två systrarna Zippel, Anna Persdotter, Malin Matsdotter, Anna Simonsdotter Hack m fl. En skara lärjungar bökade vidare i Griis upptrampade spår och avancerade på nolltid till kronvittnen i de processer som nu följde. I synnerhet de bägge ”Myra-pigorna” – som städslats av drabanten Myra i grannkvarteret – lydde Johan Johanssons minsta Griis-blink och utvecklades inom kort till lika nitiska häxjägare som läromästaren själv.

Svea hovrätt och Stockholms speciella trolldomskommission arbetade från morgonen till sena kvällen och avkunnade totalt nio dödsdomar.

Men i tidens fullbordan, hösten 1676, intogs stora scenen i Vitabergsparken av universalgeniet Urban Hjärne, kaplanen Noreus och borgmästare Thegner, som med gemensamma krafter äntligen lyckades stjälpa brädet över ända och förvandlade svart till vitt: Blåkulla var, intygade man, lögn och förbannad dikt, häxorna offer för justitiemord, kronvittnena med Griis i ledningsstaben bara simpla och ohängda lögnare. De hade förverkat sin rätt att leva.

”Gävlepojken”, Johan Johansson Griis, hängdes mycket riktigt på senhösten ett stycke från Hötorget. Han var då 13 år gammal. En månad senare gick ”Myra-pigorna” samma öde tillmötes. De var ett par år äldre. Långt om länge hade rättvisan segrat.

Eller hade den?

  1 kommentar for “När vi firade påsk hos djävulen i Blåkulla

  1. Torgny Forsberg
    2018-03-30 kl. 7:41

    Det var en hemsk tid när de stora medierna anklagade, dömde och ”avrättade” folk som fick sina karriärer och liv ödelagda. Det spred sig som metastaser ut till alla branscher och yrkesgrupper där medelklass-PK-folk såg det som ett bra steg i sina karriärer att författa upprop på anonyma anklagelser.

    De stora snuskiga tidningarna sniffade på lakanen i folks sängkammare och uppmanade läsare att anonymt skicka in berättelser så att man kunde starta nya drev och nya pogromer. Det gick så långt att vissa anklagade ej såg någon annan utväg än att ta sitt liv. En mörk hemsk tid i vår (när-)historia, där den civiliserade rättsordningen; att anklagad får veta vem som anklagar och för vad. Sedan skall den anklagade kunna bli hörd av en neutral domare och fram till dom döms skall anklagad betraktas som oskyldig. Allt detta saknades i dessa moderna häxjakter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.