När Vitryssland blev Belarus

Carl Bildt i TV4:s Nyhetsmorgon förklarar hösten 2019 varför det svenska namnet på Vitryssland bör ändras.

I höstas bestämde sig UD, till Dagens Nyheters förnöjelse, att i fortsättningen kalla vårt östra (nästan) grannland Vitryssland för Belarus. Ett skäl var att det är vad de kallar sig själva. Men detta utgör inte någon tvingande regel. Vi kallar Finland för “Finland” och inte “Suomi”, Ungern för “Ungern” och inte “Magyarország”. Tyskar, britter och fransmän har ett namn på Norge som betyder “Norra vägen” utan att det har ställt till problem.

Storbritannien är uppkallat efter en fransk halvö, Bretagne, och England efter nederländska strandgebit. Holland är en mindre provins i Nederländerna och Frankrike har sitt namn efter en tysk stam, frankerna. Och varför ska Sverige ha sitt namn efter Svealand? Anders Björnsson skrev i höstas en bra krönika om detta. Tilläggas bör att Finland fortsätter att kalla Vitryssland vid dess gamla namn, på finska “Valko-Venäjä”.

Detta svenska namnbytet verkar dessutom ha tillkommit efter en svensk-vitrysk lobbygrupps verksamhet.

Kolonialt eller chauvinistiskt namn?
När jag var ung fick vi en dag i geografiundervisningen lära oss att det som kallats  “Guldkusten” från  och med nu skulle heta “Ghana”. Och det hade ingen något emot, lika lite som att “Nordrhodesia” blev “Zambia” strax efter. Hade det varit så att namnet “Vitryssland”  varit något storryskt chauvinistiskt eller kolonialt påhitt hade jag idag inte haft något problem med ett namnbyte.

Men under den tid som Vitryssland var utsatt för storrysk chauvinism, vilket var under tsartiden, yttrade det sig bland annat i att landet inte hade något namn alls: området kallades för “västra Ryssland” eller något ditåt. Ukraina kallades vid samma tider för “Lill-Ryssland”.  Det var först efter ryska revolutionen 1917 och bildandet av Sovjetunionen som Vitryssland erkändes som egen nation. 1945 erhöll det till och med, tillsammans med Ukraina, ett eget säte i FN:s Generalförsamling.

Det svenska beslutet om namnbyte säges vara dikterat av omtanke om vitryssarna som ständigt frustreras av att sammankopplas med ryssarna. Detta luktar rasism. Ryssland och dess folk har en lång och imponerande historia och kulturgärning och jag tror inte att många vitryssar våndas över att sammanblandas med dem.

Anonym karikatyr ur Polandball som söker fånga relationen mellan vitryssar och ryssar (något modifierad eftersom konstnären blandat ihop Finland med Estland, Ukraina med Polen.)

Från mina besök i öster har jag fått intrycket att på det folkliga planet är förhållandet mellan ryssar och vitryssar ungefär som mellan svenskar och norrmän. Vi tenderar också att överdriva fiendskapen mellan ryssar och ukrainare. När jag vid ett tillfälle under ett av mina besök hörde att en grupp ryska och ukrainska kollegor skulle resa till Finland och festa undrade  jag naivt:
Men ni är ju nästan i krig med varandra?
Äsch, var det en ukrainare som sade, det där är bara politik!

Från “White-Russia” till “Belorussia”
För att få perspektiv på frågan gör man klokt i att börja där många svenska företeelser numera har sin upprinnelse, i den engelskspråkiga världen. Det är sant att landet en gång i tiden efter 1917 kallades “White-Russia”. Bland annat har jag hittat det i en bok från 1943 i mitt bibliotek. Men de flesta engelskspråkiga böcker jag har från de senaste 20–30 åren använder namnet “Belorussia”, bara ett par “Belarus”.

Jag borde kanske nämnt det tidigare, men ordet “bela” är det östslaviska ordet för “vit” (alternativt “fri” eller “klar”). Att de engelsktalande nu bytt från “Belorussia” till “Belarus” är en helt kosmetisk förändring. Eftersom Ryssland alltid hetat “Russia” går den politiska poängen förmodligen de flesta engelskspråkiga förbi – de kommer att fortsätta att associera “Belarus” med “Russia”“Rus” som “Russ”.

De kommer också att vara helt ovetande om, eller ointresserade av, att “Rus” går tillbaka till det 1000 år gamla Kievriket. Så vitryssarna får nog finna sig i att i engelsk konversation och skrift bli sammanblandade med ryssarna – om de nu tycker att det är så illa.

En typisk “rus”?

Döpa om Ryssland?
Men ett mörkare moln hotar på himlen. Ordet “Rus” lär ytterst ha syftat på folk från Roslagen och det måste bara var en tidsfråga innan miljontals ryssar och vitryssar upptäcker detta och finner sig traumatiserade av att riskera att sammankopplas med Albert Engströms “Rospiggar”.

Så vad ska ryssarna döpa om sitt land till för att undergå denna nesa? “Storfurstendömet Moskva” (Velikoye Knjazjestvo Moskovskoje) hette området kring Moskva för länge sedan. I våra dagar vore det modernare “Moskovatien” att föredra, på engelska “Moskvy“. Se där ett nytt namn på Ryssland  som därmed definitivt avskuddar sig alla obehagliga svenska  anknytningar!

  14 kommentarer for “När Vitryssland blev Belarus

  1. Björn Nilsson skriver:

    Jag bladade i registren E H Carrs serie om ryska revolutionen, och när området nämns där är det som White Russian SSR.

    Om jag hänger med så heter landet, översatt till svenska, Vitryssland på egna språket. Vi kallar det Vitryssland. – Så var är problemet – frånsett att “väst” gärna skulle vilja ställa till en så kallad färgrevolution där också?

    Påminner inte den här historien lite om när Kambodja under en tid skulle kallas Kampuchea?

  2. Dennis Zackrisson skriver:

    Mycket intressant, Anders P!
    Att Ukraina hade eget säte i FN (och så även Vitryssland om jag förstår dig rätt) sedan organisationen bildades var en nyhet för mig. Gällde detta även för några andra sovjetunionska republiker? Som jag förstår fick inte de baltiska staterna denna ynnest och givetvis inte heller Polen, som ju alla vet är ett alldeles eget självständigt land (i alla fall sedan 1919, då det ånyo uppstod efter i vart fall 120 års frånvaro från aktuella kartor) och inte sögs upp i Sovjetunionen.

    Och hur var det med Bulgarien, som (förgäves om jag förstår det rätt) sökte ansluta sig till Sovjetunionen redan under 1970-talet.

    Rus var väl ändå det urspungliga namnet (från 900-talet e Kr) på Kiev-riket, vilket byggde på gemensamma ukrainsk-ryska motståndskoalitioner mot skandinaviska (mest svenska) vikingars härjningståg i österled under föregående århundraden.

  3. Anders Persson skriver:

    När man söker på Vitryssland på bloggen får man 77 träffar, flera till artiklar av mig men också många av Mats Larsson, bl a denna som jag varmt rekommenderar “Vitryssland så nära men ändå så långt bort”.

    Först idag märker jag att Mats’ ukrainska medarbetare om Vitryssland då gjorde samma kommentar som en av mina ryska kollegor senare:
    – Det är så rent här!

    2018 var jag två vändor i Vitryssland, på våren och sensommaren. Från den förra kom tre resebrev från Minsk (1), (2) och (3). Det var i 3:an som kommentaren om renheten gjordes. Städtemat följdes upp i det 4:e resebrevet “Från Minsk till Charkiv”.

    Och här är sensommarbrevet “Resebrev från öster”.

  4. Jan Arvid Götesson skriver:

    ”Storbritannien är uppkallat efter en fransk halvö, Bretagne”.

    Nej, den ursprungliga formen av namnet ”Britannien” uppstod just på ön Britannien (den avlånga ön vid Nordsjön) bland öns antika keltisktalande folkmajoritet. Britannien har sedan dess varit namnet på denna ö.

    Sedan flyttade keltisktalande personer (britter) till Bretagne i nuvarande Frankrike. Namnet ”Britannien” överfördes från norr till söder, inte tvärtom. Keltiskt språk på halvön Bretagne finns inte som obruten tradition från Asterix och hans tappra keltisktalande galler, utan återinfördes när romarväldet upplöstes. På Asterix’ tid kallade romarna området i nuvarande Frankrike ”Armorica”, av ett gallisk-keltiskt namn.

    Bretagne i Frankrike har kallats Lillbritannien för att skilja det från ön, som fick heta Storbritannien. ”Great Britain” syftar alltså inte på expansionism och union med Skottland. Expanderande områden kallas inte ”Great” utan ”Greater” på engelska som i ”Greater Germanic Reich”, ”Greater London”.

    I anslutning till ovanstående om Bretagne och Britannien: Det är onöjaktigt att lämpliga adjektiv för den suveräna staten Förenade kungariket används för lite eller inte alls.

    Vi är dåliga i Konungariket Sverige på att respektera att den suveräna statens namn är Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland, kortform Förenade kungariket. ”Storbritannien” är en ö; dessutom omfattar Storbritannien inte områden som Man och Kanalöarna.

    Elisabet är alltså statschef i Förenade kungariket. Officiellt latinskt namn är Regnum Unitum, så adjektivet kan vara ”regnunitensisk” (nylatin ”regnunitensis”, engelska ”Regnunitensian”). Måhända diskutabelt nylatin, men påven godtar ofta knaggligt nylatin.

    ”Statunitensiska och regnunitensiska styrkor invaderade Irak 2003”. Smaka på det, och sprid de orden!

    Motsvarigheter till ”statunitensisk” (”från Förenta staterna”) är redan etablerade på romanska språk, så det finns ingen anledning att inte följa efter, och fortsätta med ”regnunitensisk”.

    Ön Man samt Kanalöarna lyder under den suveräna staten Förenade kungariket, och kan rimligen kallas ”regnunitensiska territorier”, men är inte delar av Förenade kungariket.

    När en suverän stat, som i fallet Förenade kungariket, har suveränitet över områden som inte tillhör den egentliga suveräna staten, finns väl ingen annan lösning än att vid behov applicera adjektivet för den suveräna staten på statens besittningar.

  5. Örjan Wedin skriver:

    Möjligen fruktar myndigheterna en färgrevolution åt andra hållet med tanke på deras tillslag mot den presumtive presidentkandidaten Viktar Babaryka och de som samlar in namnunderskrifter åt honom.

  6. Dennis Zackrisson skriver:

    Intressant resonemang Jan Arvid!
    De “områden” du nämner i ditt sista stycke är väl att likna vid sådana, som fordom kallades för “kolonier”. Benämningen är ju numera i det närmaste utraderad, med ett lysande undantag; sedan drygt 70 år tillbaka har en liten stam, med oklart ursprung från gammaltestamentliga tider, med stormakternas benägna bistånd koloniserat ett allt större landområde söder om Syrien och tidigare syriska området Libanon och med havsgräns mot Medelhavet i väster och landgräns i öster med oklar utsträckning. De ursprungliga invånarna i detta landområde har till stor del tvingats fly genom s k etnisk rensning. Området kallas av kolonialisterna för “Israel”, men i deras ideologiska drömmar ska det så småningom bli ett “Stor-Israel”, som uppslukar de ännu så länge självständiga staterna Syrien och Jordanien och siktar vidare mot Irak och Iran.

    Må vi gå samman för att förhindra denna katastrof och återge palestinierna deras hemland!

  7. Anders Persson skriver:

    Dennis Z!
    Upptäckte först nu din kommentar från igår 17:24. Jo Polen, Bulgarien och alla de andra “öststaterna” hade egna platser i FN:s Generalförsamling. Jag häpnade när jag läste att du tror att Kievriket byggde på “gemensamma ukrainsk-ryska motståndskoalitioner mot skandinaviska (mest svenska) vikingars härjningståg i österled”. Läste du aldrig mitt “Vilka var det som bestämde i Kiev”?

  8. Mats Larsson skriver:

    En av mina kvinnliga vitryska (belarusiska) doktorander hade på den tiden (mer än tio år sedan) en pojkvän, Andrej, som var mycket kritisk till president Alexander Lukasjenko, och dessutom mycket frispråkig. Han brukade hånfullt påpeka att Lukasjenko inte kan prata korrekt vitryska, utan helst pratar ryska. Andrej kunde sitta på tåget och utan minsta försiktighet kritisera presidenten (på utmärkt engelska) med hög röst.

    Givetvis uppstod problem för Andrej. KGB kom till hans arbetsplats och beordrade att han skulle avskedas, vilket också skedde. Men han satt inne med nyckelkunskaper, så han fortsatte att ha kontakt med sina arbetskamrater, lite i hemlighet. Hans vidare öden är okända för mig. Det tog slut mellan Andrej och min kvinnliga doktorand. Jag har sedan aldrig stött på honom i Gomel, där han bodde på den tiden. Han var intelligent och språkkunnig, så jag är övertygad att han klarat sig bra.

    Slutligen kan vi kanske be Knut att korrigera rubriken till “Belarus”.

  9. Mats Larsson skriver:

    Vitryska KGB har avslöjat ryska legosoldater, som tagit sig in i Vitryssland under förevändning att de är på genomresa till Afrika, Istanbul etc.

    President Lukasjenko har naturligtvis rätt när han säger, att om man ska ut i stora världen från Ryssland, åker man inte via Vitryssland. Den som inte tror mig kan ju jämföra flygplatserna i Moskva och Minsk, jag har rest genom alla utom den minsta i Moskva.

    Det hela påminner inte så lite om den historia jag hörde från en mycket framstående kvinna inom livsvetenskaperna i Ukraina, född och uppvuxen i Donetsk, där hon bortsett från studieåren i Moskva byggde upp hela sin för folkhälsan viktiga vetenskapliga verksamhet. Hon berättade för mig om ryska “turister” som plötsligt under våren 2014 dök upp i Donetsk med stark Moskva-accent.

    Vitryssland är ju lite svårhanterat på bloggar. Lukasjenko borde ju rent kvalitativt kvala in på axeln Maduro, Assad och Kim Jong-un, men gör det inte riktigt. Står han för nära imperiet?

  10. Sven-Eric Holmström skriver:

    Misstänker att man nu lägger fram namnet Belarus är det enbart för att separera det från Ryssland och slå in en kil mellan länderna. Urlarvigt. Jag tänker då fortsätta säga Vitryssland och vitryssar.

  11. Mats Larsson skriver:

    Respublika Belarus (uttalas Bjelarus) är det officiella namnet sedan 1991, och är en markering av vitryssarna att de är en historisk del av det kievska Rus och inte
    det moskovitiska Ryssland.

    Ryssarna dröjer sig gärna i TV och andra sammanhang kvar vid den gamla namnet Belorussija, men vid paraden den 24 juni i år så användes Respublika Belarus.

    White Russia tror jag aldrig fick fäste i det engelska språket, däremot i tyska och svenska. Möjligen kan det bero på att “Whiterussia” inte fungerar i engelska språket med sina särskrivningar. När jag pratar på engelska om Vitryssland skulle jag aldrig säga White Russia, utan Belarus. Samma om jag benämner landet på ryska.

    Att man i Sverige beslutat att gå över till Belarus istället för Vitryssland för att slå en kil mellan länderna tror jag däremot inte på. Men på svenska (talad och skriven) kommer jag antagligen att fortsätta med Vitryssland. När jag återvänder från resa i Vitryssland brukar min fru kalla mig “moj bulbasj”.

  12. Anders Persson skriver:

    Mats har helt rätt: “Respublika Belarus (uttalas Bjelarus) är det officiella namnet sedan 1991, och är en markering av vitryssarna att de är en historisk del av det kievska Rus och inte det moskovitiska Ryssland.”

    Detta är en helt fördomsfri, icke russofobisk, motivering som kräver respekt. Men våra russofobiska landsmän har inte begripit det, ty de verkar icke veta vad “kievska Rus” är och trumpetar därför ut att vitryssarna inte vill bli förväxlade med ryssarna.

  13. Mats Larsson skriver:

    Valet i Vitryssland gick ungefär som väntat. Ryska första kanalen rapporterade nu på morgonen om valet som förstanyhet, men utan att visa några demonstrationer. Som vanligt användes namnet på landet “Belarossija” och inte “Belarus”.

    Bert Sundström rapporterade i SVT1 om valet från Moskva. Jag delar hans bedömning, demonstrationerna kommer snart att ebba ut. Lukasjenko kan mobilisera betydande polisresurser när han vill. Jag såg det i Gomel 2011, när den vitryska valutan föll för varje månad som gick. Polisnärvaron på hotellet i Gomel var påtaglig. Under senare år har jag inte sett en polis på samma hotell.

    Däremot verkar demonstranterna i Chabarovsk i ryska fjärran östern uthålliga. Fortsätter vecka efter vecka.

  14. Per Nilsson skriver:

    En kommentar beträffande följande: “Mats har helt rätt: Respublika Belarus (uttalas Bjelarus) är det officiella namnet sedan 1991, och är en markering av vitryssarna att de är en historisk del av det kievska Rus och inte det moskovitiska Ryssland.”

    Min kommentar: Men före 1991, under sovjettiden, ingick inte ordet “vitryska” i det officiella namnet utan belarusiska – transkriberad vitrusiska: BELARUSKAJA, samma adjektivform återfinns i det nuvarande namnet på det vitrusiska järnvägsbolaget. Därför förstår jag inte att man talar om en markering från vitrusisk sida i och med självständigheten 1991 när förändringarna var att orden “socialistisk” och “sovjetrepublik” slopades och “belarusisk” blev “Belarus” – inte “vitrysk” som blev “Belarus”.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.