Anställd inom rättsväsendet döms för att ha läckt hemligheter till gängkriminell. Domare i Uppsala sprider islamofobiska åsikter på Facebook. Generaldirektör på Försäkringskassan twittrar att Jimmie Åkesson gör ”att jag kräks!”. 250 tjänstemän vid Regeringskansliet skriver efter valet 2018 till sin arbetsgivare att en ny ”högerkoalition” skulle påverka myndighetens värdegrund. Det här har vi läst och hört om på senare tid.
Jag läser vidare i dagens DN idag (2023-12-21) att Sverigedemokraterna (SD) är större är alla Tidöpartierna tillsammans, att Moderaterna (M) är nere på 15 procent, att Kristdemokraterna (KD) och Liberalerna (L) ligger under 4 procent och att Socialdemokraterna (S) inte ökar. Vi förstår att SD fortsätter att knapra på M (och KD), vilket kan göra situationen omöjlig för Ulf Kristersson.
Vår nuvarande maktapparat (politiker, tjänstemän och mediemänniskor) är sedan barnsben invaggade i att politiken i Sverige och världen ska tolkas utifrån höger-vänster-skalan. Den skalan har de med åren konverterats till vad de nu kallar ”vår gemensamma demokratiska värdegrund”, vilken alls inte är en gemensam värdegrund. Folk i allmänhet, d v s väljarna tänker numera i stor utsträckning annorlunda. De tänker mycket friare än maktapparaten.
Dessa två förhållanden; att tjänstemän inte längre förstår att skilja på sin roll och politiken samt att det politiska landskapet helt och håller förändras hotar på sikt den konstitutionella demokratin som vi hittills känner den.
Maktapparaten styrs alltså av inrotade tankemönster som den gamla höger-vänster-skalan (v+s emot m+l+c), medan väljarna klart ser att det politiska landskapet i grunden har förändrats och att denna skala inte längre gäller. Maktapparatens prat om värdegrund ger de inte ett ruttet lingon för. De kräver handling för att rädda människors liv och egendom, ekonomin (löner, bostäder, skola, vård och omsorg) och landets oberoende. Att detta enkla politiska program är en klassisk vänsterståndpunkt faller utanför allas tankeramar.
Vad vi förmodligen kommer att få se inför nästa val är en ”värdegrundskoalition” mellan S och M, som kommer att ställas emot SD. Var de övriga C, L, MP, KD och V ställer sig får marginell betydelse om de ens kommer att vara med i matchen. Det här blir förstås smärtsamt de gamla högerpartisterna (moderaterna) som i ett sekel haft S som sin huvudmotståndare. Men man kommer att känna sig tvingade till detta, för man är i realiteten överens både inrikes-, försvars- och utrikespolitiskt.
Om inget annat händer förstås. Jag reserverar mig en aning för att stora saker kan hända i omvärlden som möjligen kan bereda väg för en ny svensk maktelit, som kan tänka och handla utanför den trånga värdegrundsboxen. Efter att Västvärlden förlorat kriget mot Ryssland (i Ukraina) kan både Nato och EU rämna som korthus.
Men om den kollapsen låter vänta på sig är det sorgliga att inte heller en ”värdegrundskoalition” kommer att lösa de stora politiska problemen. Sverige kommer med en sådan regering att fortsätta satsa på mer inrikes marknadslösningar, mer pengar till vapen och krigsförberedelser och fortsatt överlämnande av beslutsmakt till EU och USA.
Det vi alltså ser idag av statstjänstemän som inte förstår sina roller, kriminalitet som infiltrera våra myndigheter… är inget mindre än en söndervittrande statsapparat. Detta är orsakat av en ansvarslös isolerad maktelit livrädda för ett rimligt demokratiskt folkinflytande. Detta manifesteras tydligt av att man kan sluta avtal med USA om att göra Sverige till ett uppmarschområde för USA i dess krig med Ryssland – utan någon offentlig debatt. Glöm inte heller det tidigare ministeruttalandet:
– Natofrågan är för komplicerad för att lämpa sig för folkomröstning.
Varför inte en koalition mellan socialdemokraterna och sverigedemokraterna? Socialdemokraterna skulle i ett sådant samarbete vinna och behålla röster medelst en reglerad välfärdsstat med stärkt offentlig sektor. Det skulle sverigedemokraterna gärna gå med på. Sverigedemokraterna skulle få låg invandring och nästan ingen utomvästlig invandring. Socialdemokraterna skulle icke blott kunna gå med på detta; det skulle vara traditionell socialdemokratisk politik, att ha en tydligt avgränsad suverän stat.
Många sverigedemokrater är lite sossiga, och många arbetare är lite sverigedemokratiska.
En sådan koalition skulle bli så stark, så att socialdemokraterna inte längre skulle behöva invandrad valboskap. 35 procent plus 23 procent är lika med 58 procent.
Jan Arvid G!
Nej, det tror jag inte på. Det är nämligen VÄRDEGRUNDEN som gäller över hela linjen. Att då koagulera med SD vore ren hädelse. Det blir svårt nog för moderaterna.
Jamen regeringsmakten är ju socialdemokraternas enda mål här i livet? Då kan väl vad som helst offras?
Socialdemokraterna har två val: antingen ett evigt förhandlande med tre partier, som i bästa fall leder till en svag sosseregering, eller garanterat bekvämt regeringsinnehav med sverigedemokraterna.
Det finns mycket som talar för Jan Arvids funderingar. Den ”nya” ideologiska basen i SD är till grunden ”nysocialdemokratisk”, d v s hellre en stark stat än ett starkt samhälle. Det är i absolut motsättning till den klassiska liberala linjen med demokrati och hela köret, tydligast uttryckt i tidigare utrikesministerns klassiska uttalande om folkomröstningars lämplighet. För vad skulle egentligen kunna vara en ”lämpligare” folkomröstningsfråga än den om Nato med två klara alternativ; JA och NEJ?
Varför inte en koalition av allihop? Skillnaden mellan dom är väl mindre än dom interna olikheterna i vilket parti som helst och allihop låter sig viljelöst styras från krigsindustrins styrelserum i USA.
Enda undantaget skulle då vara ett förhoppningsvis reformerat V, men det återstår att se.
Tidölaget eller sosselaget spelar i praktisk politik ingen roll. Det som behövs är ett nytt politiskt parti, som tar demokrati, yttrandefrihet och nationell suveränitet på allvar.
Onekligen en intressant beskrivning av vårt politiska läge som visar en mycket oviss framtidsbild. Och nu är vi här. Vad hände egentligen med det trygga och välordnade Folkrörelsesverige?
Istället råder en oviss tid där ingen har något visionärt svar på frågan om hur framtiden kommer att gestalta sig när nu den relativt stabila grund som fanns efter andra världskriget uppenbart förlorat sitt stabila fäste.
Att den klassiska höger-vänsterskalan också är överspelad visar inte minst Sverigedemokraternas stora framgångar exempel på. Samtidigt har dom folkvaldas kontakt med väljarna i organiserad föreningsform inte samma kontaktytor i jämförelse vad som varit. En process som pågått sedan lång tid tillbaka och i detta tomrum som uppstått har Sverigedemokraterna tagit rejält stor plats. Och ingen etablerad politiker såg detta komma, förutom väljarna.
Med en sådan frånvänd politisk utveckling ligger det en stor föraning och fara i följande mening – Natofrågan är för komplicerad för att lämpa sig för folkomröstning – som Knut L avslutar sina intressanta textrader. När som sagt framträdande politiker menar att väljarna inte förstår sitt eget bästa har något av betydelse förflyttats bortom omistliga kärnvärden där spåren förskräcker.
Som nämnts i skilda sammanhang ansågs en regering ledd av M och S inför senaste valet vara en omöjlig kombination, men jag är böjd att tro i detta läge kan så bli verklighet. Däremot i min värld kan jag inte se en S-regering tillsammans med SD. Om så innebär det för Socialdemokraterna att man lämnar sitt rättvisepatos som bygger på arbetarrörelsens sociala idéarv.
Jag kan ha fel eftersom mina referensramar ser annorlunda ut i jämförelse med dagens unga som mäter sin verklighet med andra måttstockar.
Men inget är ristat i sten ty ”politik är att vilja” för att citera Olof Palme från en annan tid, som såg så mycket annorlunda ut.
Mayday, Mayday! Norra EU- regionen Sverige har med kompassen ur funktion gått på värdegrund och läcker som ett såll. Kapten I Carlsson har dragit sig tillbaka, men Pål och Magdalena ger oss räddning genom att lotsa oss in i Natos trygga hamn… förutsatt att vi inte glider av grundet och går till botten med man och allt, förstås.
Som fullvärdig USA-koloni kommer vi äntligen fullt ut åtnjuta den nya förstärkta värdegrund som städse väglett våra vänner däröver i kampen för- och försvaret av rättförvissa och dumokrati. Det går bra för Sverige, alla ska med, hela landet skall leva. Allt är Åkessons fel! Och Putins, förstås! De är båda landsförrädare, så de så!
Inte för att jag tror att vi genom omröstning på denna plats i det världsomspännande digitala signalnätverket (ja Jan Arvid, jag läser dig och lär) kan finna sanningen, men jag ansluter till Knuts och Leifs framtidssyn. Nog för att jag också instämmer i Jan Arvids bedömning gällande sossiga sverigedemokrater och sverigedemokratiska arbetare, men jag tror att värdegrundsfilosofin har blivit så väl rotad att tiden till nästa val är alltför kort för att den ska vissna.
Därtill kan sägas att vi trampat långt på EU-stigen och moder Svea ligger upphetsad på rygg för uncle Sam, så valet mellan sd+s och s+m liknar mest den prostituerades omöjliga val mellan hallicken Janne och hallicken Dusan.
Vad medar du Knut med ”ett rimligt demokratiskt folkinflytande”? Demokrati är inte samma sak som ett rimligt inflytande. Demokrati innebär att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”, varje avsteg från detta medför ett kliv neråt mot värdegrundsträsket.
Yttrandefrihet, rösträtt mm är i sig inte demokrati, men en förutsättning. Rösträtt i någon form finns på de flesta platser här i världen men innebär därmed inte att aktuell befolkning beslutar om den avgörande politiska dagordningen. Så ock i vårt land, det är bara att se resultaten av senaste valet.