Från de mest aggressiva motståndarna till existensen av fria oberoende stater, får naturligtvis inte 6 juni firas ostört. Så har det varit och 2014 blev inget undantag.
Bottennivåerna för dessa aktiviteter har bl.a. bestått i att uppmana och genomföra stöld av och bränning av den svenska flaggan.
365:rörelsen säger följande:
”Svenska flaggan är den yttersta symbolen för nationalstaten, den rasistiska konstruktion som sätter upp gränser mellan människor. Gränsdragningarna är inte bara streck på papper – för många tiotusentals människor varje år handlar de om liv och död.
Ge er ut och samla på er svenska flaggor. Nationalstaterna ska raseras och flaggorna brännas: därför uppmuntrar vi att ni även bränner de flaggor ni samlar på er.
Ni kan delta som kompisgäng, grupp eller som individer. Flest flaggor vinner ett fint pris. Den som gör störst eld vinner det moraliska tröstpriset.”
Det är inte bara kritik av invandrarpolitiken som klassas som rasism och angrips av huliganhopar som stör offentliga möten och ordning på gator och torg, det nationella oberoendet har snabbt seglat upp som den nya måltavlan för ”antirasistisk” godhet.
Bland tillskyndare till denna aktivitet märks bl.a. företrädare för Feministiskt initiativ som Foujan Rouzbeh som sa följande den 5 juni:
”Att skända flaggan imorgon är att säga att det får vara nog nu. Riv alla barriärer, krossa alla murar. Ner med nationalstaten! Länge leve vi.”
Flaggbränning är inget nytt påhitt, den har lång tradition, men det problematiska i dessa aktioner diskuteras sällan. Flaggan är ofta inte den entydiga symbol för det protesten riktar sig mot. Att uppfatta USA:s flagga som en smärtsam kränkning för folk som utsätts för dess militära övermakt är lätt att förstå och har man inte kraft att tillfoga ockupanten verkliga skada så får kränkning av symbolen räcka.
Den plats på jorden där en Svenska flagga skulle kunna brännas av denna anledning är Afghanistan och Libyen, där faktiskt svenska vapen varit inblandade för att kränka ett annat lands suveränitet.
Foujan anger inget sådant skäl för sitt hat mot den svenska flaggan. Hon kommer själv från Iran och borde därför inte ha något specifikt mot Sverige, men vill ändå bränna den svenska flaggan.
Med tanke på Foujans engagemang i flyktingfrågor och att de svenska militära insatserna riktats mot länder som nu har stora flyktingströmmar, så finns ju här ett viktigt argument för att bränna en svensk flagga.
I ett video-reportage med och om Foujan säger hon ”De saker jag gjort har jag gjort för jag vill chocka, chocka, chocka”.
Det skulle onekligen chocka om hon ämnade bränna en flagga i protest mot Sveriges krigföring, ledande till folkfördrivning. Hennes protester skulle då rikta sig mot grundorsaken; USA-Natos kamp för världsherravälde, och en ”New World Order”, och skulle inte lyftas fram av våra medier, hon skulle antingen isoleras eller bekämpas.
Nej, Foujans agenda är en helt annan, vilken väl går i linje med denna världsmakts politiska, och militära ambitioner, det gäller att (hennes egna ord): ”Vi skall avskaffa alla nationer, vi är världsmedborgare allihop.”
För en vänster som är klar på frågan om det nationella genombrottets betydelse för det demokratiska utvecklingen i vår västerländska kultur är inte flaggbränningen en helt enkelt fråga, eftersom flaggan är en nationell symbol och inget annat, medan angreppskrig mot andra länder inte är en fråga om hävdandet av nationella intressen, utan om en förbrytelse mot oberoendets principer.
Men det är inte bara folk från ”vänstern” som på detta sätt visar att de fullständigt tappat den politiska orienteringen. Hör det kanske till vår mediala tid att istället för att angripa verkliga problem så klöser man på ytan, spottar på eller eldar symboler?
Samma mentalitet kunde iakttas i den av Centerns ungdomsförbund startade kampanjen att under 1:a Maj, under hashtagen #thewalkingred? uppmana människor att fota ”zombieliknande vänsterpropagandatåg”.
– Det var en spontan idé som dök upp. Jag tycker att den är lite rolig, säger Hanna Wagenius, ordförande i CUF.”
Politik som teater och spel för gallerier, allt tillgängligt för Obamavänliga medier att rata eller lyfta upp, allt i enlighet med storkapitalets intressen och smak för dagen.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: svenska flaggan, nationaldagen, 6 juni, flaggbränning, Evert Larsson
Väl skrivet Evert!
Jag instämmer till fullo – att bränna flaggan i protest mot dessa korkade krig skulle möjligen vara legitimt. Om man är mot nationalstater skulle man i så fall kunna samla ihop flaggor från alla erkända länder och bränna dessa. Då vore det mer begripligt än att bara bränna den svenska.
Man måste låna det fina med nationalstaten från världens alla hörn, för här hittar du fan inget att fira. Vi har nämligen inte frigjort oss från ett skit, inte ens från vår kung. Här finns ingen anledning att fira nationaldagen, för vi har aldrig frigjort oss från någon förtryckande imperialist eller kolonisatör. Här är det en exercis i underkastelse att fira nationaldagen, den svenska nationaldagen är ett hån emot alla de som firar riktiga nationaldagar till minnet av en befrielsekamp. Den svenska postmoderna nationaldagen är en spottloska i ansiktet på de som faktiskt kämpat för att befria sig från en yttre förtryckare.
Du menar att vi skall vara emot USA? För kriget i Libyen osv. Nejdu, vi skall göra upp med våra egna USA-medlöpare, det är i grunden amerikanska arbetarens uppgift att göra upp med den amerikanska eliten. Att försöka lyfta blicken på det svenska motståndet och peka emot horisonten är bara att gå den svenska eliten ärenden, de skall inte hotas av upproriska glin, felet är någon annanstans säger den nationalistiska socialisten ur den postmoderna generationen.
Nejdu, svenska nationaldagen är en postmodern konstruktion som urholkar begreppet nationaldag.
Svenska folket har nog en ganska vettig uppfattning till det här. Ingen tar det där med nationaldag särskilt på allvar, det ser vi lite till mans som en ängslig överhets nervösa ursäkt för de senaste tjugo årens utförsäljning.