Nationalitet, svenskhet, finskhet, medborgarskap och att hålla tungan rätt i mun

Hattar och mössor igen?

Det gäller att hålla tungan i rätt mun – som man ibland säger.

Vad menas med begreppen svensk, jude, rom, same, turk, arab… nation och nationell? Frågan är gammal men verkar i behov av att redas ut.

Två exempel
1) Jag skrev häromdagen i artikeln om Inger Enkvist: “I Finland gick man däremot fram med stor försiktighet och lyckades bevara ett rimligt likvärdigt skolsystem för alla finska barn.”

På det fick jag bakläxa av dem som visste bättre. Man kan inte skriva finska barn i samma betydelse som man skriver svenska barn, då måste man skriva finländska barn – om man alltså menar alla barn i Finland. Eftersom Finland historiskt har varit en del av det svenska riket och därav fått en andra nationell grupp med svenska som språk har Finland två likställda språk. Finnar talar finska och finlandssvenskar talar svenska. Mellan grupperna finns motsättningar som hanteras inom ramen för att de alla är finländare.

2) Svenska riksdagens vice talman, sverigedemokraten Björn Söder, skrev häromdagen på Twitter att judar och samer inte är svenskar. Men där blandade han ihop begreppen på ett kanske typiskt sätt. Vi ska nu ta oss en titt på vad det är som Björn Söder missuppfattat (eller förbisett) och vad som upprörde t ex vår tornedalsfinske landsbygdsminister Sven-Erik Bucht så till den grad att han blev rent förbannad. (bilden ovan)

Två nationalitetsbegrepp
Vad är då problemen? Vi tar det från grunden.

Nations- eller nationalitetsbegreppet har historiskt framför allt uppfattats och beskrivits på två olika sätt. Dels politiskt enligt principerna från franska revolutionen och dels kulturellt, etniskt.

Det politiska nationsbegreppet omfattar alla människor som permanent är bosatta inom ett område kontrollerat av en stat – oavsett religion eller härkomst – alltså som medborgare under lagen, ofta men inte alltid (som i exemplet Finland) med ett gemensamt språk. I Sverige har vi ett huvudspråk som alla måste kunna för att bli en del av samhället.

Det andra, det kulturellt-etniska nationsbegreppet, som inte alls alltid står i motsättning till det politiska, är svårare att tillämpa på kategorin “svenskar” än på t ex judar eller samer i Sverige. Visserligen har svenskar också sin historia, sin kultur och sitt språk, men de utgör en majoritet av alla invånare i Sverige och är en salig blandning historiskt och med avseende på härkomst. Denna kategori “svenskar” låter sig svårligen fångas inom ett strikt kulturellt-etniska nationsbegrepp. Därför ska man göra klart för sig vad man talar om när man använder begreppet “svenskar”.

“Svenskheten” har rötter åtminstone tillbaka till Gustav Vasa. Med upplysningen fick vi så det politiska medborgarskapet, som överordnades andra mer lokala kulturella tillhörigheter. På 1800-talet i samband med industrialiseringens stora sociala omvälvningar behövde “svenskheten” moderniseras. Då framträdde en våg av nationalromantik inom konsten och litteraturen som väl fyllde sin funktion för att uppamma en folklig nationalkänsla och patriotism. Svenska flaggan t ex blev sant folklig och vajade i början av 1900-talet från flaggstänger på varenda bondgård över hela landet. Äldre än så är inte vår politiska nationalism. Och sedan dess innebär “svensk” nationalitet framför allt medborgarskapet, med vilka följer fri- och rättigheter samt skyldigheter.

Men inom denna “svenska medborgerlighet” ryms mycket väl även nationella minoriteter, antingen erkända eller icke erkända. Kurder, syrier, somalier, palestinier, finländare… är då även var och en en liten del av den svenska kulturen, inom lagens gränser. Och det är inte konstigare än att Stockholm på medeltiden befolkades av en majoritet tyskar, att hovet talade franska på Gustav III:s tid, att de uppländska bruken befolkades av valloner, Finnmarken av finnar, eller att industrin drog till sig finländare, italienare och jugoslaver… Allt detta har tillsammans med den svenska starkt varierande allmogekulturen och den europeiska “högkulturen” formats till dagens svenska kultur. Det är inte fråga om – som många envist hävdar – “mångkultur”, alltså många parallella kulturer. Nej, denna svenska kultur – i all sin variationsrikedom – är en och den bestämmande. Och det svenska språket gäller från Treriksröset till Smygehuk. Det bästa jag läst på länge om “svensk medborgarkultur” skrev Anders Björnsson den 19 maj (min födelsedag) i år på alliansfriheten.se.

Nå, Sveriges fem erkända nationella minoriteter; judar, samer, sverigefinnar, tornedalsfinnar och romer tillhör sina “kulturella nationer” med ett eget språk, egna sedvänjor, egen historia och en speciell härkomst. Dessa minoriteter har av den politiska svenska nationen (av samerna kallat storsamhället), tilldelats speciella rättigheter för att inte utplånas som kulturell nationell grupp. De ses som tillgångar och inte som något som hotar den politiska svenska nationen. Motsättningar finns, men de hanteras inom demokratins råmärken och inom ramen för att alla är “svenska medborgare”.

Nationellt självbestämmande
Det finns åtskilliga exempel på hur nationsbegreppet används på ett slarvigt och oprecist sätt. Stat och nation är inte samma sak t ex. FN erkänner stater med kontroll över sitt territorium. Varje erkänd stat har enligt folkrätten “nationellt självbestämmande”, men då menas inte att alla kulturella nationella grupper ska ha eget självbestämmande. Alla länder har mer eller mindre komplicerade förhållanden på dessa områden. Men med hjälp det politiska (demokratiska) nationsbegreppet har man kunnat överbrygga motsättningar och bilägga konflikter. Det var ett stort framsteg, som alltså kom med industrialiseringen och de nationella rörelserna på 1800-talet.

När det så gäller Björn Söder så blandar han ihop de två nationsbegreppen och bortser från det som i minst 100 år varit en självklarhet i Sverige; att det politiska nationsbegreppet omfattar alla människor med medborgarskap oavsett religion eller härkomst.

Och till sist. Det gäller alltså att nu hålla tungan rätt i mun – som det heter. Och när det gäller Finland ska jag i fortsättningen vara noga med beteckningarna finnar, finländare, finlandssvenskar, tornedalsfinnar och sverigefinnar.

  8 kommentarer for “Nationalitet, svenskhet, finskhet, medborgarskap och att hålla tungan rätt i mun

  1. Anders Persson
    2018-06-24 kl. 8:16

    Kontroversen med Björn Söder kan inte bara baseras på vad han twittade. Debatten började redan 2014 då han i en intervju i DN 14.12 2014 bl a sade:

    “Det är ju så att Sverige i dag inrymmer andra nationer. Vi har ju till exempel den samiska nationen. De är svenska medborgare, men tillhör den samiska nationen. Vi har också tornedalsfinnar och så vidare. Vi accepterar dem. Men om det blir för många nationer i nationalstaten – då kan det bli problem.”

    Söder fick kritik och försvarade sig, bla. i AB 15.12 2014.

    “Vi har fem erkända nationella minoriteter. Att de är nationella minoriteter är för att de inte ingår i den svenska nationen. Hade de ingått i den svenska nationen hade dom inte behövt någon minoritetsstatus överhuvudtaget. Nationella minoritetsstatusen är för att dom har en religiös, språklig eller kulturell tillhörighet och en vilja att behålla sin identitet.”

  2. Knut Lindelöf
    2018-06-24 kl. 12:21
  3. Leif Stålhammer
    2018-06-24 kl. 14:14

    Undrar vad regimen Löfven anser i ovanstående fråga? Något helt annat: Växjö har fått klartecken för böneutrop (från minaret?), t v och inledningsvis endast en gång per vecka. I denna fråga hänvisar regimen Löfven och hans representanter å plats till lokal ordningsstadga, d v s den hanteras som en fråga om buller. Så kan man ju se det… muslimerna å orten samt biskopen förklarar sig hursomhelst mycket nöjda. Hur var det nu med religionsfriheten? Det var väl frihet både till och från…? Men kyrkklockornas ständiga ringande, säger någon. Är inte det lika störande? Då frågar jag: kan man jämföra klockringning som pågått i 1000 år och vars funktion utöver att kalla till bön är att kalla samman och varna för krig och ofärd, brand m m. D v s en del av vår historia och kultur. Islam har ingen historia i Sverige och utropen är en del av islams förkunnelse, det är skillnaden som jag ser det. Sverige är och skall vara ett sekulärt land med religionsfrihet oavsett vilken regim vi har.

  4. Anders Persson
    2018-06-24 kl. 18:05

    Ovanstående inlägg i SvD annonseras så här:

    Ryggmärgsreflexer räcker inte för att bemöta SD” och följs av ingressen: “Många som har kritiserat Björn Söders uttalande om etnisk nationalism har svårt att hålla isär begrepp som medborgarskap, nation och etnicitet. Det är synd, för här finns verkliga frågor som behöver ges genomtänkta svar, skriver statsvetaren Björn Östbring.”

    Östbring själv påpekar att många människor i Skandinavien “har stora svårigheter att begreppsligt hålla isär statlig politisk tillhörighet (medborgarskap) från nationell identitet och etnisk identitet” och ställer sedan frågan om det behöver vara så illa med att “hålla isär begreppen som reaktionerna på andre vice talmannen Björn Söders (SD) till synes etniska nationalism har avspeglat den senaste veckan?”

    Sedan pekar han ut Lisa Magnusson, Willy Silberstein, Fredrik Federley och, mest dramatiskt, Hynek Pallas som “alla har kommit med inlägg som förbiser eller gör misstag kring dessa grundläggande kategorier.”

  5. Hans Norebrink
    2018-06-28 kl. 7:41

    Det bästa jag läst om nation och nationalism är Öyvind Österuds Vad är nationalism (Studentförlaget).

    Nation(alism) är en annan kategori än klass. Den kan vara såväl vänster som höger, progressiv som reaktionär.

    Den franska politiska statliga västliga och upplysningsrelaterade medborgar-nationalismen och nationsbegreppet föddes med den franska revolutionen 1789 då det tredje ståndet med sympatisörer utropades till Nationen.

    Den tyska etniska kulturella östliga “bondefolkliga” romantiska nationalismen föddes något senare i Tyskland, bland annat som motreaktion gentemot mot Napoleons imperialism.

    I praktiken är alla nationer/nationalismen en blandning mellan de två (längs en skala). Den politiska nationalismen fylldes med kulturella inslag (redan i Frankrike vid revolutionstiden). Den kulturella nationalismen byggde politiska stater.

    Nationalismen började som en folklig rörelse för demokrati & nationellt självbestämmande. Från slutet av 1800-talet till 1945 tog eliten över den.

  6. Hans Norebrink
    2018-06-28 kl. 22:02

    Såväl klockringning som böneutrop inför gudstjänst är onödiga då folk numera har klockor som visar när det är dags att gå till kyrkan eller moskén.

    Klockringning är dock en del av svensk kultur, oavsett tro. Precis som julen är det fast ursprunget är kristet.

    Förslag: Varför inte neutral klockringning bara klockan 18.00 på fredag som början på helgen (för de sekulära) och som del av de heliga dagarna fredag, lördag, söndag?

    Where there is a will there is a solution.

  7. Bertil Carlman
    2018-10-01 kl. 13:48

    Jag kunde just tro det! Nu gräver några läsare av denna blogg ner sig i nationalitetsfrågan – igen! Ligger detta ältande i arbetarklassens intresse? Deltar den ens i denna diskussion? Hur många är vi som läser denna m fl vänsterbloggar?

    “Det är inte arbetarna som svikit vänstern, utan vänstern som svikit arbetarna”
    är ett påpekande som mal i mitt huvud. Som synes är jag förvirrad – ber om betänketid för att återkomma.

  8. Anders Persson
    2018-10-01 kl. 19:45

    Jan Arvid Götessons kommentar varav det framgick att han vill se nationalitetsfrågan som en språkfråga fick mig att gå tillbaka till vår redaktörs stora artikel 24 juni eftersom han där, i den “svenska nationen”, utelämnat finlandssvenskarna. Kolla Fredrik Lindströms kunniga dokumentär från 2006.

    I den finlandssvenska nationella minoriteten har det smugit sig in personer “utifrån” inte bara i våra tider utan långt tillbaka. Men likt förbannat tillhör de den “svenska nationen” i Finland, liksom Knut och jag tillhör den “svenska nationen” i Sverige. En kollega på SMHI född på 30-talet i estländska kustbandet, tillhörde den “svenska nationen” i Estland. En amerikansk kollega som har utvandrande rikssvenskar som mor- och farföräldrar och talar perfekt svenska, räknar jag dock inte som tillhörig någon “svensk nation” i USA.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.