Nationell suveränitet, vad är den värd?

Om det stämmer att de härskande klassens tankar under varje epok är de härskande tankarna, så är det kanske inte en slump att nationalism har blivit ett skällsord. Nationalism har som begrepp kommit att tränga ut nationell suveränitet. Det här skriver Staffan Dahllöf i följande artikel, som först var beställd av Clarté, som senare meddelade att man var politisk oenig med innehållet och att man fann artikeln svårbegriplig. Döm själva...

pöket som går runt Europa är inte kommunismens spöke. Det var rätt länge sedan. Nu är det nationalismen som traskar runt, eller högerpopulismen. Det två etiketterna glider in över varandra. Distinktionerna är heller inte glasklara.

Men om det stämmer att de härskande klassens tankar under varje epok är de härskande tankarna, så är det kanske inte en slump att nationalism har blivit ett skällsord, synonymt med inskränkt navelskådande och enfald, nära granne med intolerans, främlingsskräck och det som är värre. Nationalism har som begrepp kommit att tränga ut nationell suveränitet.

Mot den inskränkta, enfaldiga, etc nationalismen ställs globalismen, en utåtriktad, vidsynt och inte minst förnuftsbaserad internationalism som baseras på ett rationellt konstaterande av tingens tillstånd. Föroreningar är ju gränsöverskridande, så även migranter, kriminella, virus och kapitalrörelser, utan några jämförelser i övrigt. Argumentet är att i vår globaliserade värld måste arenan för politiskt agerande vara överstatlig.

Det är den förenklade motsättning vi presenteras för; Trump eller Macron, Orban eller Timmermans… Var så god och välj.

Poängen med denna enbart lätt karikerade framställning är att den fångar och binder ställningstaganden. Språket låser tanken, inte minst när identitet flyter samman med identifikation och ersätter argumentation i sak – jag är i varje fall inte nationalist, underförstått eller uttalat, när nu X, Y, Z är det. Jonas Sjöstedts argument för att pausa EU-motståndet är ett exempel. 1)

I så måtto har högerpopulismen dragit segrande fram i sina olika skepnader, som Sverigedemokrater, Alternative für Deutschland, Fidesz, Rassemblemant National (tidigare Front National) för nu att bara ta några ur högen.

Det blir lite mer besvärligt när populismen torgför en mer diffus, eller till och med vänsterpräglad, ideologi som hos M5S (Femstjärnerörelsen) grekiska Syriza, spanska Podemos och Labour under Jeremy Corbyn. Men även dessa kan med rätta beskyllas för att vara antiglobalister i meningen att de tar avstamp i konsekvenser av den gränsöverskridande kapitalismen och därmed gör sig indirekt skyldiga till att göda en inskränkt nationalism.

Felslutet med karakteriseringen av flertalet av de här rörelserna är inte att många av dem inte är just det de beskylls för att vara. Tankegodset hos t ex Sverigedemokraterna är etnonationellt. Det framgår av partiets principprogram om nedärvd essäns. Det illustreras av gruppordförande Söders bortdefiniering av judar, romer, samer och tornedalsfinnar som svenskar, och av partisekreterare Karlssons – låt vara småtöntiga och historiskt felaktiga – utgjutelser efter valet om att segra eller dö. Felslutet sker på ett annat plan.

Nationalism framställs som en obehaglig ideologi, utan hänsyn till, eller reflexion över nationalstatens, i EU-sammanhang, medlemsländernas, funktion som en geografiskt och politiskt definierad och avgränsad arena.

Många, kanske till och med flertalet, av medlemsländerna eller staterna kan sägas rymma flera nationer med varierad grad av språklig och kulturell autonomi. Det är en diskussion med historiska trådar till det Osmanska riket, Österrike-Ungern, Sovjetunionen och till dagens Spanien med Katalonien, Belgien med Flandern och Vallonien, och varför inte Storbritannien? Flernationella drag ändrar bara inte på det faktum att det är de existerande statsbildningarna Spanien, Belgien och Storbritannien som i varierande grad utgör alternativ till den överstatliga unionen.

Det är i medlemsländerna, och enbart där, som beslutsfattandet kan åberopa sig legitimitet, och gör det. Borgerliga väljare kan rösta för skattesänkningar, avgiftsbelagd välfärd och arbetskraftsinvandring – och få det. Socialistiskt sinnade väljare kan, i varje fall i princip, rösta för det motsatte – och eventuellt få det. Bristen på reella alternativ är inte en följd av nationalstatens existens som sådan. Den bristen har andra förklaringar, inte minst de självpåtagna begränsningar som följer av EU-lagstiftningen. En kort version om bristen på politiska alternativ, levererad av Jürgen Habermas, som knappast kan beskyllas för att hysa nationalromantiska böjelser:

”Orsaken till de socialdemokratiska partiernas tillbakagång är deras brist på profil. Ingen vet längre vad de skall vara bra för.”

Det är i medlemsländerna möjligt, om än inte särskilt lätt, att riva upp fattade beslut på nationell nivå och att ställa beslutsfattare till ansvar. I EU-sammanhang är detta varken möjligt eller önskvärt.

På den europeiska arenan råder det som på EU-lingo begåvats med en egen term: ett demokratiskt underskott, en term myntad av den brittiske EU-parlamentarikern för Labour Richard Corbett 1977. Han var då ordförande för Young European Federalists, alltså inte en tidig ”brexiteer” men en övertygad federalist med fokus på politisk demokrati och ansvarsutkrävande. Det är federalisternas styrka. Deras svaghet är förstås oförmågan att samla förståelse och stöd för de lösningar de förespråkar; ett Europas Förenade Stater. 2) Mycket lite tyder på att sympatierna för den lösningen skulle öka inom överskådlig tid.

Det demokratiska underskottet handlar om omöjligheten för medborgarna som väljare att ställa lagstiftare till ansvar. Svenska väljare kan påverka namn och partifärg på 21 av 705 ledamöter av Europaparlamentet vid valet i maj 2019. Svenska väljare kan också indirekt påverka vem som representerar oss i ministerrådet och i Europeiska rådet, de återkommande toppmötena. I det lagstiftande ministerrådet är Sveriges röstvikt bestämd av folkmängden i förhållande till den samlade folkmängden i EU. I skrivande stund – innan Brexit – har Sverige en röstvikt på 1,97 procent. I sakens natur begränsar det ett eget handlingsutrymme och möjligheterna att prägla blockerande minoriteter.

Även om man hypotetiskt föreställer sig en ren V-, eller en SD-regering i Sverige och motsvarande majoritet i EU-parlamentet och i ministerrådet så skall det betydligt mer till för att överbrygga det demokratiska underskottet.

För vänstersympatisörer är detta lättast att illustrera med den italienska utmaningen av eurozonens spelregler, en utmaning som hösten 2018 ser ut att växa till den allt annat överskuggande politiska krisen i EU.

I sak har EU-kommissionen inte bara rätt, men också skyldighet att avvisa den italienska regeringens förslag till statsbudget för 2019. Den skyldigheten är reglerad i den tillväxt och stabilitetspakt som Italien och övriga euroländer har beslutat om, och vars krav på maximalt 0,5–1,0 procents budgetunderskott har skrivits in i den italienska författningen.

Italien har inte bara gett sig in i leken, utan också aktivt bidraget till att utforma reglerna. Italien får leken tåla. De reglerna kan förstås skrivas om, men då de är nedfällda i fördraget som fastställs med enhällighet mellan medlemsländerna har en sådan ändring, försiktigt sagt, ytterst små utsikter att komma till stånd.

Å andra sidan har den majoritet av de italienska väljare som antingen röstade höger (Lega) eller vänster (M5S) rätt att förvänta sig att den politiskt udda – eller för den som så vill populistiska regering som blev resultatet – för den politik som de två partier gick till val på.

Men se, det går inte.

Som Wolfgang Schäuble, då tysk finansminister, slog fast när Syriza hade övertagit regeringsmakten i Grekland 2015: ”Vi kan inte låta val ändra på fattade beslut.” 3)

Så blev det också. Syriza kröp till korset. Grekland övergick från att vara medlemsland i EU till att bli ett protektorat, ett tillstånd som i bästa fall upphör om 42 år, förutsatt att landet årligen presterar ett primärt överskott på statens finanser (före räntor och avbetalning på lån) på 2,5 procent av BNP till och med 2060. Fram till 2022 skall överskottet ligga på 3,5 procent.

Med Italien blir det lite svårare. Landets ekonomi är trots låg tillväxt EU:s fjärde största. Politiskt har Italien varit en tungviktare i EU-samarbetet sedan slutet av 1940-talet, med kommunisten Altiero Spinneli som federalistisk ideolog. Spinneli blev senare kommissionär och tog initiativ till att tillsätta EU-parlamentet med direkta val, första gången 1979.

Dilemmat med fattade beslut och efterföljande politiskt trots är i princip det samma med Ungerns, Polens men också andra medlemsländers vägran att acceptera en koordinerad eller kvoterat fördelning av asylansökare, ett exempel som spontant är mest lättfattligt för högersympatisörer. Fördelningen av asylansökare är beslutad. Beslutsreglerna har samtliga medlemsländerna varit med om att anta. I Polens och Ungerns fall är majoritetsbeslut i ministerrådet något man har accepterat som en konsekvens av EU-medlemskapet. Bordet fångar. Att en majoritet i enskilda medlemsländer och deras regeringar nu är motståndare till flyktingmottagande ändrar inte på deras förpliktelse att följa fattade beslut.

Ivan Krastev, bulgarisk sociolog hävdar i boken After Europe att flyktingkrisen fundamentalt har ändrat själva spelplanen i Europa. Flyktingkrisen har visat sig vara Europas 9/11. Den skiljelinje mellan öst och väst som har återuppstått efter flyktingkrisen är en skiljelinje som hotar unionens överlevnad. 4)

Krastevs beskrivning är bara en av flera skildringar av hur populism äventyrar EU-projektet. Jan-Werner Müllers What is Populism är en annan, och inte minst Cas Muddes, tes om The populist Zeitgeist. (Tema I flera av Muddes böcker och föreläsningar, sammandrag här) Men det är mottagandet som gör Krastevs bok särskilt intressant, mer än bokens innehåll. Enligt insidertidningen Politico.eu stod After Europe, högst på EU-kommissionärernas lista över böcker till semesterläsning i augusti 2017. 5)

Krastev sätter ord på den frustration som EU-projektets ledande företrädare upplever. Det kan vara bra att veta. Det kan bland annat förklara kommissionens förslag att trefaldigt öka anslagen till gränskontroll och kustbevakning i den kommande långtidsbudgeten. (A modern budget for a Union that protects, empowers and defends: Questions and Answers Brussels, 2 May 2018)

Huruvida flyktingkrisen är reell för andra än de direkt berörda – flyktingarna! – kan i och för sig diskuteras. Det ändrar inte på det upplevda tillståndet av att vara bunden av fattade beslut, som inte kan göras ogjorda och som inte kan ändras på annat vis än genom öppet trots. Det är vad vi ser nu.

Istället för EU-fördragets profetia om en ”allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken” har vi fått eurozonens splittring mellan nord och syd, och flyktingmottagandets splittring mellan öst och väst. Därtill Brexit förstås, och en rad andra konfliktområden. De förkastningssprickorna är regionala eller tvärnationella, men tar form som en eller flera medlemsländers vägran att underkasta sig den övernationella lagstiftningen.

När så nationalism likställs med inskränkt enfald – för att inte tala om rasism – är det ett identitetspolitiskt tillmäle, som förbiser eller medvetet nonchalerar nationalstatens demokratiska legitimitet. Den journalistiska bevakningen av Brexit, och än mer den politiska diskussionen om Storbritanniens utträde, utgör ett närmast övertydliga exempel på det. Denna kritik av brittisk nationalism eller populism bygger i sin tur på två i och för sig logiska premisser:

  • Beslut genom nationell lagstiftning kombinerad med mellanstatliga avtal och konventioner, är inte önskvärda. Det är i sig ett användbart argument. Man kan med rätt eller orätt mena att nationell miljölagstiftning blir tandlös. Man kan också hävda att nationell lagstiftning försvagar ett möjligt gemensamt och starkare uppträdande i unionen. Styrkandet av EU som beslutsforum är då inte bara det bästa medlet för att uppnå politiska mål, utan också ett mål i sig själv.
  • Den andra premissen är påståendet att nationella lösningar inte längre är möjliga. Större delen av den brittiska Brexit-debatten efter omröstningen har handlat om Brexit- eller Leave-sidans oförmåga att fatta hur dagens värld hänger samman. Det är helt enkelt inte möjligt att föreställa sig en brittisk livsmedelsförsörjning, flygtrafik, högre undervisning etc utan EU-medlemskap. I lite mer dämpad form är det måhända teoretiskt möjligt att föreställa sig Storbritannien utanför EU, men kostnaderna blir oförsvarligt höga. (Ett särskilt, och ett genuint svårlöst, dilemma är kollisionen mellan brittiska och irländska nationella intressen, Nordirlands ställning och det ofullbordade irländska enandet. Det komplicerar Brexitprocessen, men ändrar inte på resonemanget här.)Fördelen med argumenten om nationalstatens oönskade vara, eller dess omöjlighet, är att de två argumenten faktiskt kan diskuteras och prövas. Vi kan granska i vilken mån EU-beslut på miljöområdet har haft önskad effekt. Vi kan jämföra med existerande nationell lagstiftning. Och vi kan jämföra med de nationella beslut som skulle kunna fattas om ett medlemsland inte var bundet av hänsyn till EU-rättens krav på den fria rörlighetens företräde.Så småningom får vi också ett facit av Brexit, och kan värdera icke-medlemskapets ekonomiska och politiska pris.

Med kritiken av nationalism som en ideologisk varböld utan hänsyn till nationalstaternas funktion, har det påstådda avståndet mellan nationalism och fascism blivit anmärkningsvärt kort, något som inte minst den svenska eftervalsdebatten vittnar om. Huruvida 17,6 procent av de svenska väljarna är fascister lämnar jag därhän. Det finns en stor mängd diskussionsgrupper och publikationer där deltagarna bekräftar varandra i just detta, men heller inte tillför särskilt mycket mer.

Viktigare, eller i varje fall mer intressant är hur olika politiska krafter ställer sig till de existerande motsättningarna i unionen:

  • Rätt eller fel av en majoritet att rösta för Storbritanniens utträde?
  • Vilka är lärdomarna av ”flyktingkrisen”?
  • Kan Italiens vägran att acceptera spelreglerna i EMU försvaras?
  • Är svaret på vittvättskandaler och skattebedrägerier en bankunion?
  • Någon, utöver högerpopulisterna som ser ett värde i nationell suveränitet?

Eller med andra ord: Finns det en vänster som på det hela taget ser fundamentet för det existerande EU-samarbetet – fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbetskraft samt medlemsländernas underordnade en överstatlig lagstiftning – som relevant, och i så fall viktigt nog att komma på dagordningen?

Det gjorde det inte i valet 2018.


Noter:
1) ”Skillnaden mot extremhögern är viktigare än EU-motståndet” DN 2018-08-26, kan med fördel kompletteras med Costas Lapavitsas The left case against the EU, Polity Press 2019

2) För en moderniserad utgåva av eurofederalismen se european-republic.eu och
europeandemocracylab.org med den tyska statsvetaren Ulrike Guérto som primus motor. Till andra försök i samma riktning hör diem25.org (Democracy in Europe Movement 2015) med ett galleri av kända namn som dragplåster, bland dem Yanis Varoufakis, Slavoj Žižek, Ken Loach, Julian Assange, Jean-Michel Jarre, Susan George och Naomi Klein.

3) Citatet tillskrivs Schäuble i samtal med sin franska kollega Michel Sapin. Hela förloppet i Yanis Varoufakis Adults in the Room, Vintage 2017

4) Ivan Krastev: After Europe, University of Pennsylvania Press 2017, sid 19 och 44.

5) Ryan Heath, chefredakatör Politico,”If you haven’t read it yet, do so, as everybody else has, from cardinals to leftist MEPs.” Vera Jourová, kommissionär med ansvar för rättsliga frågor, konsumentfrågor och jämställdhet: ”A spot-on analysis”

  11 kommentarer for “Nationell suveränitet, vad är den värd?

  1. Bertil Carlman
    2018-12-03 kl. 11:37

    ”…artikel, som först var beställd av Clarté, som senare meddelade att man var politisk oenig med innehållet och att man fann artikeln svårbegriplig”.

    För bara några dagar sedan mejlade jag till Clarté och clartébloggen att det skulle vara intressant med en artikel om olika aspekter på nationalism, t.ex.i Italien, men det kan inte vara mitt förslag som gav upphov till detta ickeinförda inlägg av Staffan Dahllöf (för kort tid). Hursomhelst blir frågan: ”Låter tidskriften Clarté sig hindras av politisk oenighet?” Är det inte debatt som leder framåt? Och jag har läst fler och svårbegripligare artiklar i tidskriften tidigare. OBS! Clarté lär mig mycket.

  2. Leif Stålhammer
    2018-12-03 kl. 12:33

    Denna analys av EU och dess genererade motstånd i form av nationalism eller patriotism är utmärkt, klar och berikande. EU är ett på sikt dödsdömt projekt och kommer drastiskt förvärra för Europas folk och alla som drabbas av detta nykoloniala, av USA inspirerade, experiment. Mycket tragiskt att spillrorna av en vänster inget fattar. Nu tar högern ledningen och vi får en besvärlig tid under den tid vi bygger upp en organiserad motståndsrörelse, en enhetsfront med en minsta gemensam nämnare: Sverige ut ur EU! INNAN det är FÖRSENT! Men Clarté är glada över att inte ha Jan Myrdal i sina led. De kan i alla fall glädja sig åt något. Grattis!

  3. Hannu Komulainen
    2018-12-03 kl. 12:37

    Ett syfte med Dahllöfs artikel är att kritisera EU, och där håller jag med honom. Men det andra syftet tycks vara att försvara nationalismen mot dess kritiker. Och där misslyckas han nog.

    Begreppet nationalism kan inte reduceras till “nationell suveränitet”. Visserligen finns väl ingen accepterad definition av nationalismen, men rimligtvis måste den betraktas som en ideologi och inte som ett rent juridiskt begrepp.

    Kännetecken för nationalister är att de sätter den egna nationen framför andra. T ex slagordet “America first”. Imperialism är bara en logisk konsekvens av nationalismen som ideologi.

    Nationell suveränitet innebär att det är ett lands medborgare som bestämmer i det landet. Det är, kan man säga, ett antiimperialistiskt begrepp. Men den nationella suveräniteten strider inte mot att ett lands medborgare beslutar att ingå samarbetsavtal med andra länder – avtal som i framtiden inskränker handlingsutrymmet för det egna landets medborgare!

  4. Dennis Zackrisson
    2018-12-03 kl. 15:29

    Mycket intressant inledande genomgång kring nationalismen av Staffan Dahllöf. Här finns mycket att debattera vidare kring.

    En sak vi däremot inte behöver orda så mycket om är att Clarté inte ville ha artikeln. Självklart! Där vill man ju inte ha någon diskussion kring nutidens ödesfrågor. Det skulle ju kunna avslöja “vänsterns” totala nakenhet. Se min fortsättning på satirdebatten i FiB/K till Nr 1/2019!

    EU har, alltsedan dess bildande, utgjort ett europeiskt försök att överskrida kapitalismens nationella begränsningar och organisera utsugningen på en mer övergripande nivå. Naturligtvis kommer då nationalstaterna i kläm och interregionala utvecklingsprojekt kommer att hänga i luften. Förhållandena kring Öresund efter “flykting”-stormen hösten 2015 bevisar detta tydligt.

    Men USA har regelverket på plats sedan 1865 och Kinas miljardmarknad har utvecklats sedan Maos frånfälle. Vad har Europa att sätta emot? Vad med de s k “ädelmarxisternas” tes om arbetarklassens revolutionära enhet?

  5. Bertil Carlman
    2018-12-03 kl. 15:44

    För ett antal månader sedan hörde jag (eller såg på TV) en intervju med V Putin. Det handlade om första världskriget. Det för mig bestående minnet från detta var att Putin tyckte att Lenin varit en dålig nationalist. Lenin ville nämligen att Ryssland skulle dra sig ur kriget! Likaså går Mobo Gao i sin bok Striden om Kinas förflutna in på den så kallade tvålinjekampen i Kina. Kampen mellan Mao (ordf KKP) och framför allt Liu Shaoqi (president 1957-?). I boken framför Mobo Gao olika synpunkter som går ut på att Liu Shaoqi, Deng Xiaoping med flera ”bara” var nationalister, medan Mao ville att hela det kinesiska samhället skulle göras om. Och nog är Putin och Xi Jinping nationalister alltid, som D Trump. Men som jag ser det är både Ryssland och Kina kapitalistiska stater, fast av något annorlunda snitt än t ex Sverige och USA. I inget av de nämnda länderna ovan har andra än en liten procent verkligt ekonomiskt inflytande.

  6. Bo Persson
    2018-12-03 kl. 17:27

    I Sverige idag är det få som vill erkänna att det i begreppslig mening finns två helt separata nationalismer, en etnisk och en rättslig. Det är tråkigt för utan den distinktionen får vi aldrig en Svexitfront som är varken höger eller vänster. Men därför välkomnar jag också Staffan Dahllöfs inlägg.

  7. Anders Persson
    2018-12-03 kl. 18:22

    Som påstådd “putinist” måste jag här göra mina belackare besvikna genom att kritisera min “hjälte”, som i denna fråga visar en viss historisk okunskap. Huvudorsaken till att det blev en rysk revolution 1917 berodde på att det fanns massor av “goda nationalister” som ville fortsätta kriget mot Centralmakterna emot folkets vilja. Dessa “goda nationalister” hade med denna politik redan bringat mycket olycka över sitt folk och värre hade det blivit om inte, med Putins ord, en “dålig nationalist” vid namn Lenin hade satt stopp för det hela.

    Så ännu ett exempel på hur man inte kan stanna vid bara någons uttalade intentioner, utan måste låta konsekvenserna av de påstått “goda” intentionerna bli avgörande.

    Att man inte behövde vara en usel bolsjevik för att vid den tiden inse att Rysslands och dess folks räddning var att förlora kriget, skrev jag om för snart två sedan i min följetong om 1917.

  8. Anders Åberg
    2018-12-03 kl. 20:56

    Den klassiska nationalismen kan utan vidare likställas med inskränkt enfald och rasism, men nationell suveränitet ger iallafall möjlighet att gå emot överstatliga imperialistiska ambitioner.

    Sådan suveränitet blir begränsad i dagens värld, inte minst av att andelen information i produktionen ökar hela tiden och den låter sig inte hejdas av linjer på en karta.

    Frågan om att hävda folkliga behov, gentemot globalistisk plundrariver måste dock tacklas av alla som på allvar vill kalla sig vänster och då tycks det inte finnas några alternativ till att hävda nationell bestämmanderätt. Vi måste då ut ur EU, men det räcker inte långt om nyliberalerna samtidigt behåller makten nationellt. Det är en del av Englands problem idag. Samma krafter med samma ekonomiska intressen sitter fortfarande på makten och Brexit blir därför en papperstiger.

    I kampen för Svexit kommer nog SD att hamna på samma sida och då måste vi komma ihåg att SD samtidigt står för för fortsatt nyliberalism.

  9. Jan Arvid Götesson
    2018-12-03 kl. 22:06

    Staffan D, och andra värderade läsare!

    Ursäkta att jag upprepar mig, men debatten bleve klarare om vi slutade att språkligt blanda ihop ”suverän stat” (en rättslig enhet) och ”nationalstat” (ett ideal om etnisk enhetlighet inom en suverän stat). Jag skrev om detta i min språkkrönika i FiB/K.

    Standardsvenska språket har vacklat i språkbruket kring den suveräna staten. Men det har alltid gjorts försök att undvika ordet ”nation/nationell” när skribenter syftar på ”den suveräna staten”, snarare än ”etnisk nation”. Man KAN skriva ”rikssuveränitet”, ”riksförsvar”, ”rikslagstiftning”, ”riksnivå” i stället för ”nationell lagstiftning” o s v. På olika språk görs till och med försök att ersätta ”internationell” med interstatlig/interstatal. Reser den pågående anglifieringen av Sverige och den minskande språkliga kompetensen oöverstigliga hinder för denna språktvätt?

  10. Bo Persson
    2018-12-04 kl. 10:51

    Leif Stålhammar!
    Du har rätt. Om dagens Clarté får bestämma så kommer vi inte att få den enhetsfront du efterlyser. Jag skulle också vilja lägga till att vi idag faktiskt befinner oss i samma situation att vi hade på 60-talet.

    Om den tidens sekteristiska allmänvänster hade fått bestämma så hade det aldrig blivit någon FNL-rörelse. Och i jubileumsboken “FNL i Sverige Reportage om en folkrörelse under tio år” (1975) skrev Jan Myrdal, som du nämner, just om detta.

  11. Bo Persson
    2018-12-11 kl. 14:52

    På Aftonbladets kultursidor fortsätter EU-debatten. Tre inlägg hittills. Alla tre över två sidor.
    1. 3/12 Magnus E Marsdal: “Flagga för Sverige, Sjöstedt”
    2. 10/12 Petter Larsson: “Flagga för ett rödare EU, Sjöstedt”
    3. 11/12 Mikael Nyberg: “Eurovänstern är fast i en dröm”

    Själv håller jag på Marsdal och Nyberg. Precis som det idag inte finns något hållbart alternativ till kapitalismen finns det i dag något hållbart alternativ till territorialstaten/nationalstaten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.